Ett inlägg baserat på känslor, saknad och livet i dess helhet.
Som ni vet vid det här laget är jag en känslomänniska. Jag har inga problem med att visa vad jag känner; för någon, oavsett om det är glädjen i mina ögon som utstrålas då jag ser en efterlängtad kollega, maktlösheten som tar över handen då en nära vän blir illa behandlad utav sin partner, oron som stiger då mina flickor skadar sig eller sorgen i mitt hjärta som ingen kan se men som efter varje svek gör ärren större och större och hjärtat och själen förblir oläkt.
Jag visar känslor, jag Vågar visa känslor, visa vad just jag känner och tänker, till mångas förtret.
Jag går ju i psykoterapi nu för att stärka mig själv, min självkänsla. Stärka mig i "jakten" på den "rätte". Stärka mig i mina val, att mina val är dom rätta för mig, att ingen liten skit ska få sätta sig på mig och tro att jag inte är värd något.
Jag går i psykoterapi för att få hjälp till att bearbeta sorgen och smärtan efter övergrepp, våldtäkt, mobbning och rövarslen till killar.
Bearbeta sorgen efter den person som kom att betyda mest för mig, som funnits där för mig genom alla år. Vars årsdag kommer allt närmare.
November månad är värst.
Men just idag är det inte den sorgen jag ska skriva om.
Dagens sorg är saknad.
Jag har varit singel i över 2 år nu.
Vissa personer har sagt till mig under det senaste året att jag borde satsa på singellivet och fokusera på barnen.
Jag fokuserar alltid på barnen, eller det fanns en tid i livet jag inte gjorde det pga ett arsle som ständigt valde att behandla mig och min äldsta dotter som skit, jag valde fel, jag valde att förändra mig totalt, underlätta för honom och fick på den vägen se så här efteråt hur jäkla mycket jag förlorade mig själv i det hela; never more!
Jag har varit singel i över 2 år nu,
Jag vill träffa någon som jag kan älska och skämma bort,
resa med, sitta i gräset och ha en picknick med, träna med m.m.
Jag vill inte vara singel, man kan säga att det är som en stor
sorg inom mig.
Jag vill ha en ärlig och rakryggad kärlek.
En kärlek där man står upp för varandra. En kärlek där man delar med sig av livets svåra, drömmar och skratt.
Ett samspel med engagemang, lust och trohet.
Jag saknar känslan av närhet, trygghet och matlagning.
Saknar en människa som faktiskt vill umgås.
Saknar att sitta och skratta tillsammans med någon, saknar att borra in mitt ansikte i en stor manlig bröstkorg och känna doften av glädje.
Saknar att ligga brevid en man som med sin hand torkar bort mina tårar då dom når kinden, tröstar mig och skänker mig den trygghet jag behöver där och då.
Jag har varit kär under det senaste året, och jag trodde att kärleken var besvarad.
personen i fråga visade det på ett sånt konstigt sätt att man började fundera.
Vad 17 ville han egentligen?
Ligga? Känslo-sol-och-våra?
Livet som sommarkatt visade sig snabbt vara över, och så stod man där igen med ännu ett ärr på ens hjärta, skapad av en människa som inte ville prioritera som påstod sig tycka om mig men som kanske inte kunde erkänna varken för mig eller för sig själv hur jobbigt det vart då allting vart mer verkligt.
Han ville ha en lycklig relation, och vem vill inte det?
Det är ju min stora önskan, att finna någon att bli lycklig med, som äntligen kan behandla Mig bra, visa mig kärlek och uppskattning precis så som jag visar den jag tycker om eller älskar allt den är värd.
Varför är det så att Jag är den enda som tydligen behöver förändra mig?
Vill man leva tillsammans med en människa så växer man tillsammans, man förändras tillsammans i relationen.
Men vad gör man då en person vägrar släppa in en i dennes liv?
Hur ska man nånsin kunna förstå om man aldrig får chansen?
Hur kan en person säga att den vill ha traditioner, kärlek och barn då denne aldrig är villig att ta chansen då den hade den?
Vem 17 orkar vänta på det?
Antingen tycker man så mycket om en människa att man kör, eller så är man inte redo.
Det förresten är också något jag upptäckt de senaste åren.
Jag ska nog aldrig mer träffa en man om denne varit singel i mer än 5-9 år. De är dom som är dom oförändbara. Det är dom som inte vill ha förändring (oavsett hur många gånger dom säger det). Det är dom som är kräsna eller kanske dom mest rädda?
Jag är singel och jag hatar det.
Jag vet vad jag vill ha, och är dödligt trött på de människor som säger "sluta leta så kommer han att dyka upp då du minst anar det".
De senaste killar jag träffat har jag träffat just pga att jag varit den som tagit första steget, för män gör banne mig inte det.
Vi kvinnor är rättfram och målmedvetna, och ni män då, vad är ni?
Jag vill inte ha en kille som backar ut. Vill INTE ha en kille som inte är villig att förändra en del av sig själv för att få det liv den vill ha.
Jag vill inte vara som en picknickfilt full med godsaker som läggs upp framför dig; bara för dig att ta för dig, för att i slutändan bli lämnad åt myrorna.
Jag ska inte behöva sälja in mig.
Att leva i en relation tillsammans med mig innebär otroligt mycket, och så länge man inte försöker så länge blir det sällan bra.
Se till mina bra egenskaper.
Se till att det jag säger och vad jag gör är samma sak.
Se till hur mycket kärlek jag ger, hur mycket Jag kämpar.
Varje dag kämpar jag, varje dag ska jag klara av att lita på folk då man varit van vid att bli sviken och ljugen för.
Varje dag ska jag utan att klaga och utan att ha rätten att vara trött enligt vissa kliva upp på natten/astidiga morgonen med ett leende på läpparna och ta hand om mina barn då dom ständigt vaknar mellan 3-4.30 för att jag har valt att skaffa barnen.
Varje dag ska jag kämpa med ensamheten som infinner sig efter kl 20 varje kväll då barnen somnat och jag finner mig mitt i livet utan någon att dela det med.
Varje dag ska jag sätta ett leende på läpparna, cykla i väg på dagis och lämna barnen för att sedan gå över till jobbet där ens chef aldrig visar uppskattning för det man utför VARJE dag, man har dålig lön och får ingen bättre då jag aldrig blir fast anställd så trots min utbildning så gör jag maximalt men får minimalt tillbaka
.
Jag hatar att vara singel, hatar att inte få älska någon, hatar att inte ha någon att dela livet med, och varför då? Jo för att jag är rädd för att om jag är singel i otroligt många år så kommer jag bli lika dan som de män jag träffat som varit ungkarl för länge.
Jag är värd att älskas, jag är fantastisk i en relation. Jag är en bra kock och grym i sängen.
Jag är kärleksfull, omtänksam, djurvän, jag är emot droger, har en bra uppfostran på mina barn, även om jag ser ut som white trash på helgerna så är jag ändå noga med hygienen. Jag älskar att skämma bort och bli bortskämd.
Jag känner sorg, sorg över att jag inte funnit kärleken.
Ensamheten är inte jag,
