Alltså klockan är ganska mycket egentligen. Har massor jag vill skriva, men är för hungrig för att orka. För omotiverad och värdelös för att ens kunna tänka ut vad jag vill förmedla för dagen. Jag vill ju blogga om begravningen, men får återkomma då jag har någon bild dessutom att visa upp. Men som sagt det kommer nu till veckan.
Då var det måndag, idag blir det hemfärd till Umeå igen...*suck* känner mig heller inte motiverad för det.
Idag har jag varit till Lena på fika. Var länge sen vi sågs bara hon och jag, så det var skönt att få snacka lite.
Nä nu ska man sova då. Ta hand om er, och håll tummarna för att det är bra väder i morrn nu då.
kram
måndag 23 november 2009
fredag 20 november 2009
Då var det över
Bloggar från mobilen så det blir inget långt inlägg. Har dator men inget internet. Begravningen är gjord nu. Fy fan va jobbigt det var. Innan begravningen så skulle jag se pappa. Jag bröt ihop då jag såg honom ligga där. Det där var inte pappa, inte min pappa. Jag sjönk ihop och landade på mina knän, tittandes på honom, skrek ut min förtvivlan över hur fel det var. Han låg där, totalt olik sig. Alldeles kall med sjukhusarmbandet fortfarande på sig. I pappas kista låg bredvid hans huvud till vänster om honom en nallebjörn. Han hade sin favoritfilt på sig så han inte skulle frysa. Barnens teckningar låg på hans kropp från bröstkorgen ner på benen. Bilden på alla barnbarnen låg på bröstkorgen närmast hjärtat. Jag var själv. Ingen som trösta mig förutom den otroligt underbara margareta på fonus. "Din pappa verkar ha varit en underbar människa som hjälpt så många, för det är otroligt många som har skänkt pengar i hans namn". "Han hade ett stort hjärta och det är så otroligt och orättvist att just han var tvungen att lämna oss". Det finns inga ord som beskriver vad pappa betydde för mig. Jag vill så gärna skriva mer om begravningen, tankar, rädslor och ben som inte ville bära mig alls idag. Men det får bli då jag har dator med internet igen. Kram till er!
torsdag 19 november 2009
Saknar min solstråle
Saknar min solstråle som brukar få mig att le då jag är ledsen. Hon är nu i Härnösand sedan igår hos min underbara svägerska och har det så bra.. Men saknar henne så enormt att det gör ont i hjärtat. Men i morgon kväll får jag pussa på henne igen.
bjuder på denna
Bjuder på denna bild trots att jag är så lessen idag... inte många timmar kvar nu *snyft*
söndag 15 november 2009
Måste pigga upp mig själv
Bjuder på denna bild. Hon tyckte det var roligt tills jag tog fram mobilen: 
lördag 14 november 2009
Förvirrad
Har blivit så förvirrad idag.. skönt man har Jenny att vädra tankar med... Älskar dig vännen, synd att du bor så långt bort. Behöver dig då inte så många andra ställer upp. många har tagit avstånd har jag märkt.
Sitter och tänker om och om igen på pappa.
Är så arg på Sundsvalls sjukhus.
Pappa hade ju baknat upp ur respiratorn, kommit så långt att han fått en talkanyl.
Sen kom dom på att testa han att koppla ur han från respiratorn lite så att han får träna upp sig att andas själv.
Felet dom gjorde den dagen han dog var att dom kopplade han ur respiratorn 3 gånger, dom sista 2 gångerna var på 10 respektive 20 minuter :-O
På 10 minuters bortkopplingen så hade sköterskan sagt på ett otrevligt sätt:" nej det är inte för mycket, han behöver träna sig"
Tredje och sista gången så hade han haft jobbigt att få åt sig andan då han försökte kämpa själv, då mamma frågade den manliga sköterskan hur länge han ska ligga utan så frågade han hur lång tid han hade legat.."20 minuter" hade morsan svarat då.. "Oj" hade sköterskan sagt och gått direkt till pappa och kopplat in respiratorn igen..det var ju alldeles för lång tid tyckte han. Främst om det var typ första eller andra dagen som dom testat och koppla ur han.
Sedan kommer läkaren och pratar med mamma och resterande familj (utom ena brorsan och mig) om att han tyckte att det började se bra ut, att det ser ut att vända och att vi kanske kan börja se framåt.
Det som sedan sker är helt overkligt.
Ca en halvtimma efter att läkaren varit och pratat med dom så får pappa sitt första hjärtstopp. Som dom dock får ordning på. Ca en halvtimma efter det så får han nästa hjärtstopp.
Vid det laget så ringde syrran och säger att pappa fått hjärtstopp och att dom håller på att arbeta på honom, för då hade han klarat av första stoppet.
Plötsligt säger syrran:" Jag ringer dig snart för läkaren kommer nu".
Exakt 19:38 ringer syrran. Slänger mig på telefonen och det första jag hör är gråt i bakgrunden och en syster som säger gråtandes:"Neeej".. Då hade dom försökt att återupplivat pappa i 34 minuter.
Då bryter jag ihop och jag kan som inte förstå riktigt vad som hänt.. blir som i chock.
"Han klarade sig inte" får min syster fram.
Jag skriker ut min förtvivlan.. men tänk er.. man sitter 25 mil ifrån. Även om jag inte kunnat göra något om jag varit där så är det just själva grejen att jag inte fanns där, jag fick inte chans att säga hur mycket jag älskade honom. Fick inte chans att visa min familj att jag fanns där för dom.
Och det enda jag får ut i det läget är: "Skämtar du?". Jag fick inte fram nånting annat.
"Nej jag skämtar inte" snyftar min syster fram.
Jag lägger på i all hast, springer in till sovrummet, lägger mig i sängen och gråter i minst 1½ timma.
På bara några sekunder så rasar min värld samman. Jag har ju sedan födseln varit pappas flicka, och det går inte in i mitt huvud att han är borta. Allt känns så overkligt. Som ett stort jävla dåligt skämt.
Å det enda jag vill göra nu är att skrika.. skrika mig hes, skrika mig tom..skrika ut min förtvivlan, min rädsla, bara låta tårarna forsa.
Och det värsta... det värsta är... jag känner att jag inte har någon att vända mig till.
Självklart Jenny... men henne kan man inte ringa varje dag och varje gång man är lessen.
Nästan alla på jobbet vet om det. Och dom som vet.. dom ser man undviker helst ögonkontakt, utom Maria som kom fram och kramade mig. Och det är ju skitjobbigt att alla vet men ingen vågar fråga ens hur det är, bara en sån sak.
Vänner undviker en helst.
Självklart förstår jag att dom förstår att ingenting som dom kan säga kommer få min pappa tillbaka. Men jag behöver bara nån som ringer och frågar hur det är. So what om jag blir lessen och börjar gråta, låt mig få göra det då. Finns där för mig, för jag har ju ingen annan.
Ingen annan som vill finnas där för mig och lyssna på mig utan att prata om dom själva. Lyssna på mig, låt mig få skrika om det är så, bara ni finns där.
Krama om mig då vi ses, låt inte mig släppa taget för jag behöver tryggheten. För nu är det så jobbigt.
Dels separationen..och så detta på alltihopa. Hade mycket att bära på mina axlar...men nu har detta totalt sänkt mig.. slagit ner mig i grunden. Fått mig att känna mig så där värdelös som jag är.
Fredag den 20:de november kl 11 är det begravning. Jag har ju bestämt mig för att se pappa innan begravningen för jag fick ju aldrig se honom de dagar jag var nere efter dödsfallet. Jag såg ju även svärfar före begravningen, det ångrar jag, jag skulle nog ha behållt den minnesbild som jag hade utav honom.
Och egentligen vet jag inte om jag är stark nog att se pappa. Men jag måste..tror jag måste för att kanske kunna förlåta mig själv, för att jag inte fanns där nere i Sundsvall den kvällen.
Kunna förlåta mig själv för att mina sista ord till pappa var: "Schh, försök inte att prata, du måste vila dig, det har varit en lång dag, jag kommer tillbaka till dig senare, Älskar dig"... och det värsta där... jag kom ju inte tillbaka...jag hade velat säga så mycket mer. Berättat så mycket mer för honom om vad som händer i mitt liv. Berättat för honom hur mycket jag älskade honom.
Ångest att jag har känslan över att min syster vart sur för att jag inte kunde stanna där nere då han låg där. Som om hon är besviken på mig.
Nu i flera nätter har jag inte kommit i säng i tid, antingen har jag somnat i soffan (dock inte till bolibompa ;-) eller så har jag bara suttit och surfat, lyssnat på musik eller bara varit. Inte vågat sova. Igår tex så somnade jag kl 3. Klockan ringde halv 6 för jag skulle upp på jobbet och iväg med Emilia på dagis först. Jag somnade vid fel tidpunkt på jobbet (alltså inte på lunchen).. men tror inte att någon märkte det.
Undviker sömnen så mycket jag kan. Undviker att äta om det går.. allting går bara utför ändå, så varför äta? Inget blir ju bättre utav det. Mat löser inget.
Å det enda som de söta tanterna och farbröderna säger på jobbet är:"Hur är det egentligen? du ser ut som om du har sovit dåligt"...
I look like hell. Kanske lika bra att camen inte funkar.
Tv:n gick ju sönder härom dagen. Man kan bara lyssna på tv:n genom dvd:n och förstärkaren. Men tv:n visar inget program.
Den dog samma tidpunkt som pappa fick åka in med ambulans nu sist.
Så nu vart flytten i januari dyrare. Som om man inte hade nog med möbler som man behöver köpa, ska man behöva köpa ny tv också.
Idag kom Carola på jobbet och frågade mig om lite olika arbetspass. Tog på mig onsdagkväll och torsdag-dag. Tog också på mig lördagen, men så frågar hon om jag hinner det. Jo jag hinner svarar jag, bara att jag åker hem på fredag efter begravningen.
"Men orkar du det?"frågar hon då.. och då får hon ett svar som jag aldrig trodde skulle komma ut ur min mun,
"Nej det gör jag inte rent mentalt".
Så jag hoppas att det behövs arbetskraft på måndag och tisdag, för att sitta hemma får jag tuppjuck utav. Då måste jag ju tänka.
Denna låt betyder väldigt mycket för mig just nu, det är min gråtlåt just nu:
Pappa jag älskar dig!
Och då allting skedde så plötsligt så får jag inte fram de ord jag behöver få fram på papper. Hjälp mig. Vill så gärna läsa något för dig. Varför är det så svårt denna gång?
Sitter och tänker om och om igen på pappa.
Är så arg på Sundsvalls sjukhus.
Pappa hade ju baknat upp ur respiratorn, kommit så långt att han fått en talkanyl.
Sen kom dom på att testa han att koppla ur han från respiratorn lite så att han får träna upp sig att andas själv.
Felet dom gjorde den dagen han dog var att dom kopplade han ur respiratorn 3 gånger, dom sista 2 gångerna var på 10 respektive 20 minuter :-O
På 10 minuters bortkopplingen så hade sköterskan sagt på ett otrevligt sätt:" nej det är inte för mycket, han behöver träna sig"
Tredje och sista gången så hade han haft jobbigt att få åt sig andan då han försökte kämpa själv, då mamma frågade den manliga sköterskan hur länge han ska ligga utan så frågade han hur lång tid han hade legat.."20 minuter" hade morsan svarat då.. "Oj" hade sköterskan sagt och gått direkt till pappa och kopplat in respiratorn igen..det var ju alldeles för lång tid tyckte han. Främst om det var typ första eller andra dagen som dom testat och koppla ur han.
Sedan kommer läkaren och pratar med mamma och resterande familj (utom ena brorsan och mig) om att han tyckte att det började se bra ut, att det ser ut att vända och att vi kanske kan börja se framåt.
Det som sedan sker är helt overkligt.
Ca en halvtimma efter att läkaren varit och pratat med dom så får pappa sitt första hjärtstopp. Som dom dock får ordning på. Ca en halvtimma efter det så får han nästa hjärtstopp.
Vid det laget så ringde syrran och säger att pappa fått hjärtstopp och att dom håller på att arbeta på honom, för då hade han klarat av första stoppet.
Plötsligt säger syrran:" Jag ringer dig snart för läkaren kommer nu".
Exakt 19:38 ringer syrran. Slänger mig på telefonen och det första jag hör är gråt i bakgrunden och en syster som säger gråtandes:"Neeej".. Då hade dom försökt att återupplivat pappa i 34 minuter.
Då bryter jag ihop och jag kan som inte förstå riktigt vad som hänt.. blir som i chock.
"Han klarade sig inte" får min syster fram.
Jag skriker ut min förtvivlan.. men tänk er.. man sitter 25 mil ifrån. Även om jag inte kunnat göra något om jag varit där så är det just själva grejen att jag inte fanns där, jag fick inte chans att säga hur mycket jag älskade honom. Fick inte chans att visa min familj att jag fanns där för dom.
Och det enda jag får ut i det läget är: "Skämtar du?". Jag fick inte fram nånting annat.
"Nej jag skämtar inte" snyftar min syster fram.
Jag lägger på i all hast, springer in till sovrummet, lägger mig i sängen och gråter i minst 1½ timma.
På bara några sekunder så rasar min värld samman. Jag har ju sedan födseln varit pappas flicka, och det går inte in i mitt huvud att han är borta. Allt känns så overkligt. Som ett stort jävla dåligt skämt.
Å det enda jag vill göra nu är att skrika.. skrika mig hes, skrika mig tom..skrika ut min förtvivlan, min rädsla, bara låta tårarna forsa.
Och det värsta... det värsta är... jag känner att jag inte har någon att vända mig till.
Självklart Jenny... men henne kan man inte ringa varje dag och varje gång man är lessen.
Nästan alla på jobbet vet om det. Och dom som vet.. dom ser man undviker helst ögonkontakt, utom Maria som kom fram och kramade mig. Och det är ju skitjobbigt att alla vet men ingen vågar fråga ens hur det är, bara en sån sak.
Vänner undviker en helst.
Självklart förstår jag att dom förstår att ingenting som dom kan säga kommer få min pappa tillbaka. Men jag behöver bara nån som ringer och frågar hur det är. So what om jag blir lessen och börjar gråta, låt mig få göra det då. Finns där för mig, för jag har ju ingen annan.
Ingen annan som vill finnas där för mig och lyssna på mig utan att prata om dom själva. Lyssna på mig, låt mig få skrika om det är så, bara ni finns där.
Krama om mig då vi ses, låt inte mig släppa taget för jag behöver tryggheten. För nu är det så jobbigt.
Dels separationen..och så detta på alltihopa. Hade mycket att bära på mina axlar...men nu har detta totalt sänkt mig.. slagit ner mig i grunden. Fått mig att känna mig så där värdelös som jag är.
Fredag den 20:de november kl 11 är det begravning. Jag har ju bestämt mig för att se pappa innan begravningen för jag fick ju aldrig se honom de dagar jag var nere efter dödsfallet. Jag såg ju även svärfar före begravningen, det ångrar jag, jag skulle nog ha behållt den minnesbild som jag hade utav honom.
Och egentligen vet jag inte om jag är stark nog att se pappa. Men jag måste..tror jag måste för att kanske kunna förlåta mig själv, för att jag inte fanns där nere i Sundsvall den kvällen.
Kunna förlåta mig själv för att mina sista ord till pappa var: "Schh, försök inte att prata, du måste vila dig, det har varit en lång dag, jag kommer tillbaka till dig senare, Älskar dig"... och det värsta där... jag kom ju inte tillbaka...jag hade velat säga så mycket mer. Berättat så mycket mer för honom om vad som händer i mitt liv. Berättat för honom hur mycket jag älskade honom.
Ångest att jag har känslan över att min syster vart sur för att jag inte kunde stanna där nere då han låg där. Som om hon är besviken på mig.
Nu i flera nätter har jag inte kommit i säng i tid, antingen har jag somnat i soffan (dock inte till bolibompa ;-) eller så har jag bara suttit och surfat, lyssnat på musik eller bara varit. Inte vågat sova. Igår tex så somnade jag kl 3. Klockan ringde halv 6 för jag skulle upp på jobbet och iväg med Emilia på dagis först. Jag somnade vid fel tidpunkt på jobbet (alltså inte på lunchen).. men tror inte att någon märkte det.
Undviker sömnen så mycket jag kan. Undviker att äta om det går.. allting går bara utför ändå, så varför äta? Inget blir ju bättre utav det. Mat löser inget.
Å det enda som de söta tanterna och farbröderna säger på jobbet är:"Hur är det egentligen? du ser ut som om du har sovit dåligt"...
I look like hell. Kanske lika bra att camen inte funkar.
Tv:n gick ju sönder härom dagen. Man kan bara lyssna på tv:n genom dvd:n och förstärkaren. Men tv:n visar inget program.
Den dog samma tidpunkt som pappa fick åka in med ambulans nu sist.
Så nu vart flytten i januari dyrare. Som om man inte hade nog med möbler som man behöver köpa, ska man behöva köpa ny tv också.
Idag kom Carola på jobbet och frågade mig om lite olika arbetspass. Tog på mig onsdagkväll och torsdag-dag. Tog också på mig lördagen, men så frågar hon om jag hinner det. Jo jag hinner svarar jag, bara att jag åker hem på fredag efter begravningen.
"Men orkar du det?"frågar hon då.. och då får hon ett svar som jag aldrig trodde skulle komma ut ur min mun,
"Nej det gör jag inte rent mentalt".
Så jag hoppas att det behövs arbetskraft på måndag och tisdag, för att sitta hemma får jag tuppjuck utav. Då måste jag ju tänka.
Denna låt betyder väldigt mycket för mig just nu, det är min gråtlåt just nu:
Pappa jag älskar dig!
Och då allting skedde så plötsligt så får jag inte fram de ord jag behöver få fram på papper. Hjälp mig. Vill så gärna läsa något för dig. Varför är det så svårt denna gång?
torsdag 12 november 2009
Snart helg
I morgon är det fredag, på lördag är det en vecka sedan pappa gick bort.
Känns fortfarande overkligt, speciellt nu... eftersom jag är så van att träffa pappa då man åker hem till Härnösand, finns mycket jag kommer sakna men främst de spontana kvälls-samtalen då mamma jobbar och han har lite att göra.
Inga fler samtal..
Jag har bestämt mig för att läsa upp en sak på fikat efter begravningen, men finner inga ord, många har sagt att jag ska tala ur hjärtat... men vill ha saker och ting uppskrivet utifall att jag inte skulle klara av det och att prästen måste läsa upp det...
Hoppas orden kommer i helgen.
Känns fortfarande overkligt, speciellt nu... eftersom jag är så van att träffa pappa då man åker hem till Härnösand, finns mycket jag kommer sakna men främst de spontana kvälls-samtalen då mamma jobbar och han har lite att göra.
Inga fler samtal..
Jag har bestämt mig för att läsa upp en sak på fikat efter begravningen, men finner inga ord, många har sagt att jag ska tala ur hjärtat... men vill ha saker och ting uppskrivet utifall att jag inte skulle klara av det och att prästen måste läsa upp det...
Hoppas orden kommer i helgen.
Pappa jag älskar dig!
Sitter nu och beställer kort.. dels korten från sjukhusvistelsen för han... sen också kortet på honom förstorad som ska finnas i tavelram på kistan nästa fredag.
Nu är den en vecka kvar till begravning.
Jag gråter.
Delar med mig av min sista officiella bild på pappa. Bilder från sjukhusvistelsen orkar jag inte dela med mig, nog jobbigt som det är.
tomma tankar
Försöker skriva ihop det som jag ska läsa på fikat efter begravningen. Men det kommer inga ord. Jag är helt tom.
Nu vart det som svart på vitt
I tidningen så är det 2 hjärtan som går ihop lite som dessutom är sådär röd/rosa. Vet inte varför det ser ut som det gör på bilden.
Älskade pappa.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
