Skitdag

Vilken jäkla skitdag det vart. Vart ensam större delen av dagen med barnen för att K åkte till en kompis. Denna dag vart inte alls som jag ville. Nu har jag svårt att somna. Ligger och gråter för att jag är så trött i kroppen och mentalt. Minitrollet har så svårt att komma till ro på kvällarna, tror hon har mycket gaser som hon har lite problem med att få ut stackaren. Brukar ta en timme typ att vagga till tonerna av Bonnie Tylers Total eclips of the heart. God natt alla!

Tanken som räknas?

Förra året fick jag ett vackert guldhalsband som speglade våran kärlek och min kärlek till min då 2 åriga dotter.

Jag är ledsen, men det här är inte okej att få i morsdagspresent!

I födelsedagspresent hade jag kunnat tycka att det var en rolig grej, men inte i morsdagspresent.

Jag sa att jag inte ville ha något. Varför inte lyssna på det då?

Vad hände med en bukett blommor eller med teckningar från det äldsta barnet?

Zooooombie

Känner mig som en måste jag säga. Internet existerar nu äntligen..eller det har funnits ett tag men jag har inte haft lika mycket tid vid datorn som andra. Jag har haft fullt upp med minitroll och uppackning.

Jag och K bor ihop. Han ville ge relationen en sista chans...
Och när han kanske gör slut igen nästa gång så behöver jag inte flytta i alla fall. Det känns ju tryggt att ha tak över huvudet.

Idag föreslog jag att vi skulle sova i skilda sovrummet hädanefter.
Jag avskyr verkligen sånt, det är inte jag..det är inte en sån slags relationslösning jag vill ha.
MEN för att slippa bli sur dom gånger han sagt att han skulle gå upp med henne och inte gjort det så är det bättre om han får sova i eget rum och jag tar nattpassen.
Men det han då får göra är att ta Trollet till dagis. Det gjorde han gärna.

I lördags och söndags var K med kompisar och ut på bio....kom hem sent båda kvällarna.
Idag är han ledig och passade på att åka iväg till min gamla lgh och ta ner rullgardinen och passar även på att göra det han vill.. hans lediga dag.

Tanken var att jag skulle åka... nej vad säger jag...gå iväg och handla idag då det är slut på mat hemma för både stora och små...men regnet kom och jag har inte lämpliga skor alls....när jag blir stor ska jag köpa stövlar...att gå ut på promenad här är inte något jag gärna gör.
Får så ont i magen av att gå ner och upp med vagnen i spiraltrappan..vagnen har blivit så tung..hade glömt bort hur tung den var snarare.
Sen så är ju ryggen i olag efter förlossningen och har inte fått chans att gå till sjukgymnasten än då tider inte har stämt så bra och det är tungt att dra vagn med öm rygg...ja jag gnäller.. men förstå att jag är så ofantligt trött..är ofantligt less på smärta i kroppen.

Fick åka in akut igår till specialistmödravården. Lämnade prover innan..har ju så ont i buken..
hur som helst så visade det sig att allt såg bra ut. Livmodern har dragit ihop sig bra.
Det som fanns kvar inne i livmodern var något som förhoppningsvis skulle försvinna med tiden.
Kvinnor kunde tydligen ha väldigt ont ett bra tag efter en förlossning.
Min snabbsänka som i förra veckan låg på 80 låg igår på 2,9.
Fick tips om att ta värktabletter vid behov och använda rispåse och träna...ni vet..kniiiiip.. det förresten, jag tycker jag inte gör annat...träning är viktigt.

Jag är så jäkla lyckligt lottad över att ha fått så underbara barn.
Ett minitroll som nu mer (då jag inte luktar lika mycket mat längre) gärna sover på mig och myser...som i och för sig gör att jag inte hinner så mycket annat runt omkring.
Och ett stort troll som pratar för fullt (även om det är en kiss och bajsperiod)..men som kommer med så mycket klokheter och som försöker hjälpa sin mamma i den mån hon kan.

Älskar mina underbara flickor!

I söndags hade jag tvättstugan för första gången (hade ju tvättpelare i min förra lgh)..6 maskiner (enbart 3 timmars tider men 3 maskiner i varje stuga)...nu har man ju tvättat för ett bra tag framåt.

Igår vart garderoben helt klar...fick en garderob utav svärmor i söndags..nu får JAG äntligen plats med mina underkläder... otroligt lite yta i en 4:a där det är tänkt att bo minst 2 vuxna..så otroligt lite garderober... en tredörrars från svärmor löste en hel del.. *tack och bock*.

Typiskt.. nu när jag snart ska hämta mitt troll från dagis så smyger solen fram.. ibland önskar man att man hade bil.

Ca 6 kilo kvar till siffran jag vägde innan jag vart gravid... fast med den promenadvägen som det är till affären och att man inte kan storhandla utan bil så lär man få handla fler gånger och gå en hel del... kanske sista kilona löser sig ändå.. hoppas på att få tappa dom längs vägen i alla fall.

Hade ju tappat bort min bankdosa..eller snarare inte hittat den då det inte var jag som packade ner den.. igår hittade jag den äntligen. I en låda som stod i soffan hela tiden :-D
Nu känner jag mig lugn...den och min räkningspärm var de viktigaste tingen att hitta.

Nä nu ska jag sminka mig så att jag inte skrämmer barnen på trollets dagis när jag hämtar henne.

p.s: min förra lgh vart urstädad igår... effektiv kille måste jag säga.
Schysst också att han kom förbi med de saker jag glömt kvar ... vilket egentligen var bra att jag hade glömt kvar...för då vet man att dom gjorde ett ordentligt jobb..stjärtlappen låg ovanpå garderoben i klädkammaren..låg så till att man inte såg den...tennisbollarna låg inne i torktummlaren och bilden på Trollet låg inne i badrumsskåpet. Då vet man vart dom bla varit :-D

Ta hand om er.
Kram!

Jobbigt nu.

Lovisa är 18 dagar gammal och jag känner hur verkligen slitsamt det är. Hon är en underbar unge men dessa nattpass tar död på mig. Fick prata med min vän V idag, och då kom allt. Tårarna bara sprutade. Jag är helt slut på energi. Har ingen kraft alls i kroppen. Bara pga det så gråter jag...varje dag! Jag har så ont i magen efter förlossningen och lägg till stress på det så kan ni förstå smärtan?!. Att ha ständiga nattpass, även på helgen tär verkligen på mig. Klockan är snart 4 nu och när ska jag få sova ut? När ska jag få bli lycklig igen? Kvällarna är jobbigast (förutom nattpassen då), då vet jag inte riktigt vad det är med henne. Hon äter inte som hon ska, har ofta gaser i magen som är jobbiga för henne. Går som inte att få henne att somna i första taget. Det är skitjobbigt nu mentalt. I morgon måndag kommer Trollet hem igen. Hur ska jag palla med en veckas nattpass plus aktivering av en 3åring? Jag har tappat matlusten totalt nu. Kan bara inte äta, känner att jag ibland inte hinner men oftast att jag inte har orken. Jag är helt slut, för mycket som hänt på kort tid. Jag är helt orkeslös. Vad ska jag göra? När ska det vända? Hur snart börjar bebisar sova hela nätter? Vore ju skönt om man kunde få en mirakelbebis som sov natten lång.

Glimmar

Man vill ju inte bara titta på guld som glimmar, man vill ju bära det också :-(

Ofrivilligt singel

Igår så gjorde min stora Kärlek hux flux slut då vi var på bb för kontroll av mig.

Hade inte märkt av det alls, han visade ingenting på morgonen..ingenting de senaste 2 veckorna..han har varit helt fantastisk med Emilia..helt underbart hjälpsam vid förlossningen och efteråt med mina blödningar och allt som stulat.

Helt fantastisk pappa till sin Lovisa.

Men igår tog det slut.

Jag brukar aldrig stå bakom honom då han sitter vid datorn, brukar aldrig ifråga sätta vad han ens gör vid datorn...har aldrig frågat honom vem han får sms av, aldrig fråga han vad han gör då han håller på med mobilen en längre stund.

Men igår så gjorde jag det helt plötsligt... det hade räckt med att han sagt att han wappade.....men han vart sur för att jag fråga honom...

Han började ifrågasätta om jag någonsin kommer lita på honom...

Det kommer ju bli lättare om man hade bott ihop..haft en fast punkt så att säga.

Då hade han ju fått visa också att jag verkligen kan lita på honom trots alla lögner som han dragit tidigare.

Där skulle han dessutom fått ett eget rum för sin dator som han hade kunnat stänga in sig i om han velat.

Jag har ju försökt...den här veckan tog jag alla nattpass så att han skulle få sova, då behövde han bara gå upp och följa trollet till dagis och sen hade han kunnat gå hem och haft sin egen tid i sin lägenhet...varje dag hade han den chansen.

Det enda jag ville göra den här veckan var att gå på café..att få komma ut och se andra människor eftersom jag hamnat i ett babyvaccum.

I Tisdags kom jag och barnen in med frukost på sängen åt honom.

Han har på 2 veckor inte visat något.

I söndags skickade jag iväg honom till sin bästis för att då märktes det på humöret att han var som less på nåt..sen då han kom hem igen..(makalöst nog var han bara där i 2 timmar)...så var allt bra..han var glad och ... ja han var som vanligt igen.

Jag har ju rester kvar i kroppen och igår fick jag veta att jag måste ta starka tabletter som stöter ut det sista. 4 gånger om dagen i 3 dagar sen blir det kontroll igen på måndag på BB-hemvård.

Mellan doktorsbesöken igår så gjorde han slut.

Han tog tillbaka ringen...

Familjen säger att han fått panik, att han blir såhär..att han alltid varit såhär och att han kommer tillbaka.

Men inte denna gång! Dom/ni var inte där och fick ta alla ord han sa.

Denna gång är det definitivt!

Jag har väldigt ont nu då jag började med pillren igår kväll... jag är ensam med två barn.

Svärmor var snäll och sov här natten till idag då hon inte ville att jag skulle vara själv.

Någon gång idag kommer svärfar och hans fru.

Dom har blivit informerade om läget och Kärlekens syster A skulle se till att dom handlade åt mig för det var lite tomt på det sättet i kylen upptöckte jag igår då jag kom hem :-O.

Har sån ångest att jag inte handlade något fredagsmys åt trollet igår, men jag gick som i chock på affären, det enda jag kom ihåg var blöjor till båda barnen och ersättning till den lilla.

Känner mig helt slut... Har inte ätit frukost någon morgon denna vecka förutom idag och i tisdags.

Jag känner mig som ett grått spöke som tappar otroligt mycket blod just nu.

Känner sådan ångest över att jag inte ger stora trollet tillräckligt med tid för lek och sånt nu...minitrollet tar ganska mycket tid i amning och matning osv...sen har jag inte kunnat göra vad som helst då kroppen inte mår så bra...

Känns som om jag missunnar henne så mycket.

Jag trodde han älskade mig.

Han sa igår på bb att han gjorde det... men varför gör man slut om man älskar någon?

Gör man inte slut om man INTE älskar partnern?

Och då jag säger till honom att han borde ha gjort slut tidigare om han nu mått så dåligt i relationen så sa han bara "jag kan ju inte göra slut med en gravid kvinna".

Det måste ju vara så som den anonyma komentaren för några månader sa..jag måste ju vara supersvår att leva med.

Förstår bara inte om han nu inte kan leva i en relation, hur kommer han då kunna ha en relation till sitt barn, för ett barn är ju en livstidsuppgift så att säga... ett barn kommer kräva så mycket mer framöver.

Jag älskar verkligen honom...kändes verkligen som om vi kom varann närmare de senaste veckorna....

Det är tomt på mitt finger...det är tomt i mitt hjärta.

Mina ögon är svullna av alla tårar som runnit ner för kinden detta dygn.

Denna gång kommer han inte tillbaka...bättre fly än att illa fäkta.

Mitt minitroll är 10 dagar gammalt.

Jag är så ensam.....

Jag fattar inte vad som hände....jag trodde han älskade mig... :'(

Jag är helt slut, ingen energi..och det värsta är.. då man behöver hjälp som störst så flyr alla andra. Alla som stöttat under året finns inte där nu... Ingen har tid att komma förbi så att man själv kan få annat att tänka på..alla fick fullt upp och det sårar också.

Hur fan ska jag ta mig upp ur det här?

Jag sitter ordentligt i skiten..jag ska snart vara ute ur denna lägenhet..det behövs packas det sista och flyttas och jäklas..

Mitt liv suger just nu... trollet försöker hjälpa till med minitrollet, men man kan ju inte låta henne göra allt direkt..vissa saker blir ju lite mer hårdhäntare än andra.

Hur ska jag ta mig upp ur denna grop jag hamnat i?

Han gav inte ens sambolivet en chans..

Trollet såg hur ledsen jag var då jag inte har någon vacker ring på mitt finger längre så jag fick låna hennes neonrosa leksaksring...hon ville att jag skulle bli lycklig igen....

Nu är mitt hjärta svart av sorg och har ett stort ärr.

Denna gång kommer jag inte att resa mig...denna gång kommer han inte tillbaka.

På ett sätt är jag glad att pappa inte lever..jisses vad orolig han hade blivit...

Han har det bra där han är nu. Men hade han levt så hade han inte tvekat att komma.

Han kommer inte tillbaka :'(

Han kommer verkligen inte tillbaka...när ska tårarna sluta falla?

Välkommen till världen Lovisa!

Onsdag den 4/5 kl 14.54 föddes underbara Lovisa till våran värld.

Hon var 3945 gr lätt och hela 52 cm lång.

9 minuter tog det innan du kom ut till världen (från att krystvärkarna började)... Vi älskar dig!

11 dagar

11 dagar över tiden nu.

Börjar bli lite trött nu.. kroppen känns inte tung..mer tung i sinnet.
Börjar tröttna på dom som ständigt frågar om jag fått eller ej.. till och med min egen morsa... tror ingen att jag skulle höra av mig om jag fått barn?
Känner dom mig så väntar jag knappast 1-2 månader innan jag berättar goda nyheter.

Kärleken och jag hankar oss fram.
Kärlek är svårt.
Det märks nu att han träder in i sitt vår/sommar humör nu..och det oroar mig verkligen.
Han har som två personligheter höst/vinter och sen vår/sommar.

Han stänger mig otroligt mycket ute... Han är inte så mycket här...upplever att han tvingar sig själv att sova här på nätterna då det ändå är väldigt nära tills barnet ska komma.
Är så rädd för att han ska ge upp allt... för det höll han på att göra för någon helg sedan.
Jag försöker hela tiden anpassa mig med sånt jag säger eller inte säger, anpassa mitt humör osv för att han inte ska kasta in handduken.
Han är så svår att förstå.. och jag förstår inte hur jag ska kunna fortsätta ändra mig för att kunna nå han..för att Vi ska kunna förstå varandra och satsa på en bra relation.
Jag är glad att inte alla killar är lika dana... men Kärleken gör mig verkligen svettig.
Och allt för ofta slutar kvällarna i tårar.. och jag kan inte prata med han om det för han skulle aldrig förstå.. oftast då vi pratar så är det så...han förstår inte...eller så vill han kanske inte.

Jag vill ju leva i en relation med en man som vill leva med mig.
Som inte allt för ofta tänker "det här klarar jag inte av...familj är för svårt".
Som accepterar mig för att vara rak mot den i tankar och tycken,
sen behöver han inte alltid acceptera det jag tycker och tänker, men man ska ju kunna respektera varandra.

Han stänger återigen in sig i sitt skal... jag når han inte...och då funderar jag.. hur ska det gå att bo ihop då? Hur ska han palla det?
För någon gång måste han liksom komma hem på dagen.

Jag har aldrig sagt att jag är lätt att leva med i en relation. Men är otroligt kärleksfull och romantisk..om han bara kunde se det i alla fall. Att han inte alltid ser att fly som den enklaste lösningen.
Jag vill ju visa honom vilket fantastiskt liv han kan få. Hur bra vi faktiskt är tillsammans allihopa.
Men hur ska jag leva som för att han ska kunna förstå att han inte borde leva som en eremit utan att ett familjeliv faktiskt är något för honom?

Det är så förbannat drygt just nu att vara så känslosam. Ständigt gråta...det är det mest tröttsamma under graviditeten.
Jag älskar honom så otroligt mycket... men jag är nog inte tillräcklig för honom.