Push the button

Tur i oturen att jag vabba med barn nr 2 idag. Då blir det ett samtal till vc idag i hopp om att få komma på ett besök. 5veckors förkylning är alldeles för lång tid...vaknade nu med tryck över bröstet och hosta. Otroligt less och trött nu, när ska man du få vila?

I hate you so mutch right now

Onsdag.
Vilket leder till torsdag. Veckans jobbigaste dag.
Förut var det lördagarna, men det var ju för att den dagen är så familjeförknippad. Men nu brukar onsdagarna vara jobbig, och torsdagarna ännu jobbigare.

Men vi går tillbaka några dagar.
I söndags så kände jag att min röst började förändras och tänkte "fan!, ska förkylningen sätta sig på halsen igen?".
Söndag vart måndag och jag fick vabba då minstingen hade fått ögonflunsan.
Under måndagen hann saker och ting bubbla upp inom mig så sedan hämtade jag hem min större tös och det vanliga kvällsrutinerna följde.
Till slut vart det kväll och dax för läggning av barnen. Barnen somnade efter mycket om och men och jag började tappa upp vatten i badkaret.
Jag tar allt fler bad nu än att duscha för all värk jag har i kroppen och för att slippa gnälla om det, till slut börjar ju folk sluta bry sig och tror att man simulerar eller överdriver, så då får man hålla käft.

Jag tänder tre ljus och lägger ner ett ljus i varje ljuslykta, lägger mig sedan i badet som fått en dofttouch i form utav en bit päronbomb.
I badet, ganska tidigt efter att jag lagt mig där börjar ångesten komma.
När man hör tystnaden börjar det krypa i kroppen.
Sätter mig då i skräddarställning på tvärsan i badkaret.
Tårarna börjar flöda när jag tänker tillbaka, tillbaka på den kvällen då Sten kom in hos mig.
Hur han agerade mot mig, hur han totalt nonchalerade när jag brast i gråt.
Att han inte stannade upp, frågade hur det var, fattade att han gjorde fel.
Han körde totalt över mig. Jag var ingenting värd, mina känslor, mina tankar, min vilja tog han ingen som helst notis om.
Det är som otroligt tråkigt, för många män håller fortfarande på så. Energikrävande nanting.

Jag tömde ur allt vatten ur badkaret och då kom hulkandet igång ordentligt.
Jag satt och skakade, jag satt och gungade och tårarna forsade.
Då kom också skamsentankarna över att vara smutsig och äcklig.
Känner jag mig inte värdig så känner jag mig äcklig.
Får jag inte höra sanningen så är jag äcklig, är jag inte värd att vara ärlig mot? Är jag så vedervärdig att jag inte är värd att vara ärlig mot?

Sen kom tankarna på hur han rörde mig med sina händer. Hur stolt han var. Hur stark han var. Hur rakryggad han kände sig när han stod där och besudlade mig.

Och då gick tankarna till mitt ex, en man som inte ville leva tillsammans med mig och barnen. Som tog sit pick och pack då diamanten var 3 månader och flyttade.
Då kände jag mig naken, utelämnad och äcklig.
Vad gör jag för fel som ville få ett familjeliv att fungera på alla sätt och vis?
Var jag så äcklig att han var tvungen att lämna mig?

I samma veva som alla dessa tankar kom, alla dessa tårar flödade ned för kinden så tänkte jag på pappa.
Snart är det hans årsdag. Känner hur hjärtat slår hårdare bara genom att jag skrev ordet årsdag.
Älskade pappa som var mitt allt.
Ångesten över att känna att då han dog så stannade tiden, då försvann alla. Han stod mig närmast och känner att jag svikit honom så mycket.
Jag ville göra honom stolt.
Jag hade velat göra han stolt genom att som 9-10 åring skrika NEJ åt en 73årig gubbe som besudlar mig.
Jag hade velat göra pappa stolt genom att ha bra betyg i skolan trots att jag vart mobbad genom hela skoltiden.
Jag hade velat göra pappa stolt genom att bli lika bra i fotboll som hans äldsta dotter, och inte ge upp och hoppa av bara för att man blev mobbad av tjejerna i laget.
Jag hade velat göra honom så stolt av att få barn med en och samme man och leva kvar i en relation med denne man, kanske ha ett hus på landet och en bra bil, då hade hon han kunnat känna sig lugn över att jag äntligen fått ro i själen.

Det vart ju inte riktigt så... barn med två fäder, blivit kallad för hora, slampa, white trash, lättfotad, även fått höra att jag minsann lurade en av männen att göra mig gravid osv.
Jag bor i en lägenhet som jag inte trivs i för att väggarna innehåller så många dåliga minnen, men det är en 4:a så att flickorna får var sitt rum och ännu en flytt skulle göra dom mer förvirrade och mig mer utpumpad på energi.
Jag cyklar varje dag, jag fullkomligt avskyr att cykla, tycker det är vedervärdigt, men då man är ensamstående med två fina flickor så finns det inte i min ekonomi att ha en bil.
Jag tar bussen till sjukhuset på torsdagarna och där i mellan tar jag bilen.

Då pappa gick bort så känner jag mig mer och mer ensam för varje år som går.
Jag bor i en stad där jag bara känner dom jag jobbar med typ.
Jag har ingen som hälsar på mig frivilligt genom att bara komma förbi spontant eller ringer och frågar hur det är, Ingela som är min kp träffar ju mig en gång i veckan, för att hon får betalt för det så det är ju inte riktigt samma sak.
Dom jag jobbar med vill ju sällan hitta på något på deras lediga tid, då har ju dom deras familjer och deras icke-jobb-relaterade-vänner att umgås med.
Så jag känner mig otroligt ensam.
Vill folk inte umgås med mig för att jag är förenat med otur?
Eller för att jag ständigt har ett barn hemma?
Eller är det så enkelt att folk är rädda för att riskera bli ett bollplank eller amatörpsykolog om vi nuddar ett för mig jobbigt ämne?
Är jag tråkig kanske?
Dålig humor?

Jag orkar inte vara den som hela tiden sms:ar, ringer eller facebookar om att vilja hitta på något.
Jag vill inte alltid vara den familjemedlemmen som hör av mig och hör hur det är, vad som hänt i livet sedan sist osv.
Jag vill inte vara den dotter som blir bortsedd, bortprioriterad, bortvald.
Jag vill inte vara den vän som alltid måste vara den som hör av mig och ser hur livet leker i mina vänners liv. Jag vill att dom ska bry sig om att höra av sig till mig.
Självklart har dom egna liv, det har även jag, men jag har alltid tid för mina vänner. Alla sorters relationer är en tvåvägskommunikation.
Funkar den bara åt ett håll så ger ju den personen till slut upp.
Där är jag nu.

När jag satt där och grät som värst så kommer mitt ex hem till mig. Klockan var 22 och han skulle sova över i min säng medans jag sov på soffan för han skulle vara med Lovisa dagen efter så jag kunde jobba trots att hon var sjuk.
Han kommer in i badrummet och sätter sig på badkarskanten och frågar hur det är. Han stryker lite lätt med sina fingrar på min rygg. Jag sitter då och gungar som värst och kan inte sluta då jag väl fick igång gunget. Jag berättar att jag känner mig äcklig och inte värdig, jag öppnar upp mig; gör mig sårbar och berättar vad som är jobbigt just nu, varför jag gråter, varför jag vill att han inte ska titta på mig och min äckliga kropp.

Efter en stund då han försökt vara ... psykologisk på sitt lilla vis så säger han "Tillhör det här din vanliga kvällsrutin?" och så ler han.
Att gråta i badkaret alltså.
Jag vart så förolämpad, och funderade..ska jag be om ursäkt för att jag är ledsen? (för det var ett tag sen jag visade honom tårar..minskade ner på att visa honom de gånger jag var ledsen för att jag inte ville bli mer förnedrad av han och hans sk vänner).

Och då märkte jag hur fort jag kom in i gamla rutiner då det kommer till honom, att jag börjar ursäkta mig, och försöka förklara att jag inte gråtit på länge, att jag badar varannan kväll, men att det är för värkens skull och inte för gråtens skull.
Att jag försökte förklara på ett någorlunda ledset pedagogiskt sätt varför jag gråter och vilka tankar jag har kring våldtäkten.
Att han måste förstå varför jag mår dåligt just nu i oktober/november.
November månad var ju den månad förra året som han fick en egen lägenhet efter att ha bott hos en kompis en längre tid så då vart det så definitivt alltihopa i och med flytten.
Hur som helst.... DÅ jag säger att du måste förstå varför jag är ledsen nu en period och han svarar att han gör det, men i och med den där plumpa kommentaren så vart jag arg inombords och otroligt besviken.
Efter en sån lång tid som vi känt varann och efter att jag berättat varför jag var ledsen kasta ur sig något så dumt.
Spelar ingen roll att folk tycker att det var klumpigt sagt.
Spelar ingen roll att han säger efteråt att det bara var ett skämt, ett skämt man brukar dra vid sånna situationer (?!?) så tog jag illa vid mig.
Det är möjligt att han tyckte det var roligt, men han är ju fri från skuld också.
Han tar ju aldrig på sig nånting som han gör fel, någonsin. Utan lägger över det på mig vilket också får mig att tänka, om allt bara är mitt fel, om jag bara får han att må dåligt, om mina argument aldrig kan övertyga honoms. Varför i hela helvetet ville han ha barn med mig? Varför ville han ha mig från första början?
Det var han som förde det på tal, jag var inte den som ens förde det på tal.
Men enligt han var det jag..och det är otroligt energistjälande att hela tiden måsta försöka övertyga honom vad som faktiskt hände, eller vad som faktiskt sas. Utan han har sin åsikt och då ska man helt enkelt följa den.
Ännu en person som får mig att känna mig mindre värd. Att det jag tänker, hör, yttrar och vill inte har någon som helst betydelse för honom för han kör sitt race.

Då står man där, utelämnad, slutkörd och tom.

Det märks ju nu att mammalivet är tungdraget.
Upp 5.30. Börjar 7 och slutar alltid 17 (eller 17.30 som jag skulle ha slutat idag). Sedan blir det ju ingen som helst rast då man slutat jobbet, utan då ska man på dagis, hem och laga mat direkt till trötta hungriga barn.
Mysa en stund i soffan tillsammans för att en stund senare (1-1½timme) ta på pyjamas, kvällsfika, byta en blöja, borsta tänder, tvätta ur ögonen med fysiologiskt ögonvatten, lägga den minsta först i sin säng med tutten och snutten och lägga över täcket lite lätt då hon har så lätt för att bli varm, in i stora tjejens rum och städa undan tillsammans, gå på potta innan sänggåendet och sedan välja en lagom lång(=läs kort) saga, för att sedan pussa på munnen, krama om och säga godnatt, sätta på cd-skivan som ligger i spelaren, höja då hennes hörsel är nedsatt på höger öra eftersom hon vill höra ordentligt(= läs att hon vill ha skithögt egentligen, allt för att slippa somna), säga godnatt grodan, stänga dörren, gå tillbaka in då hon kommer protestera över att det är för mörkt i hennes rum som gör att jag måste uttala mig om hur mycket lättare det är att somna då det är mörkt i rummet, för att sedan trött säga god natt, stänga dörren för att efter det landa i soffan i 2 sekunder och sedan höra "Mamma!...MAMMA!, jag har inte tillräckligt många gosedjur i sängen"..då uppenbart dom 10 som redan låg där inte var tillräckligt många.

Sedan landa i soffan återigen för att bara ligga en liten stund tills barnen somnat så att man kan börjar göra det andra som behövs göras i ett hem som man annars inte hinner på dagtid då man faktiskt jobbar men som slutar i att man helt plötsligt vaknar kl 23 av att man däckat på soffan helt slutkörd då kroppen burit på en förkylning i 5 veckor och att tvånget av att alltid jobba 10timmars pass för att kunna överleva någorlunda ekonomiskt. Man vaknar upp i ett ryck och det första jag tänker på är att RUNK! nu hann jag inte med ditt eller datt.

Mina fönster hade behövts blivit putsade sedan länge. Men har inte haft orken och dom ser förjävliga ut. Tur det är en mörk årstid så att man slipper se skiten.
Förutom på helgen då man faktiskt är hemma.

Det märks att min kropp snart kommer säcka ihop, tror jag använde mina sista krafter på en vårdtagare idag då jag skulle få upp han ur sängen. Jag förstår inte vad jag fick kraften ifrån för den mannen är otroligt stel på morgonen, men upp i ett ryck kom han
Jag är som slut nu. Slut som artist på min egen teaterscen.
Igår tex så åt jag tom en chokladkaka (85gr). Jag hade ju slutat med socker...tur det inte är ofta det sker.
Har gått ner 15,1 kg nu och hoppas kunna behålla det till datumet i december som jag satt.
Jag tycker att jag äter mycket, främst till lunch då äter jag som mest...sedan planar det ut.
Hemma är jag inte hungrig som jag är under ett arbetspass.

Jag har ingen egen tid längre. Okej tiden då barnen sover ska ju räknas som egen tid.
Och nästa helg tex så har jag skrivit upp mig på att få jobba (får se om man får nåt eller ej)...tisdagar då mitt ex är med Diamanten så jobbar jag alltid nu. Pengarna måste ju in för jag har ingen som hjälper till och skjuter till med mat osv.
Jag har ingen egen tid längre och ständigt jobbande. Det är väl inte så konstigt att kroppen inte vill bli frisk. Den väntar väl tills jag säckar ihop så att jag måste vara hemma sjukskriven.
Jag har ingen som passar barnet/barnen om jag inte ber om det, men alltid då jag måste be om det så är det för att nåt av dom alltid är sjukt då jag tex måste få jobba lite eller gå på Asta. Men det skulle vara så skönt att få barnpassning så att man kan få göra annat nån gång.

Minns inte när jag hade roligt utanför hemmet och som inte har med jobbet att göra?
Få komma ut..utan barn.

Innan exet kom så satt jag där, gungandes i badkaret och såg på min pincett som låg på badkarskanten invid kranen.
Jag är ju en sådan person att jag sällan bara kan ligga i badkaret och bara ligga, utan måste alltid ha något att göra samtidigt så då brukar jag passa på att noppa mig själv då jag ändå ligger där.
Fast denna gång var det annorlunda. Jag noppade otroligt lite och när jag tömt ur badvattnet så fanns en liten tanke där..Om jag tar pincetten, hur mycket skada mot mig själv kan jag då göra?

Jag vet att jag aldrig skulle klara av att skada mig själv. Men tanken kom och jag vart rädd. Jag har aldrig tänkt sådär förut.
Men antar att den lilla tanken kom för att jag är så trött och slutkörd nu.
Detta liv var ingen dans på rosor.

Jag skulle vilja ha det som folk har det då det varit begravning av en nära anhörig, att personer kommer med mat eller fika och att dom vill komma. Istället för att man ska behöva ringa och bjuda in folk och baka själv.
Fast i och för sig, har mest sett det på film så det funkar kanske inte så på riktigt efter begravningar?
Nu ska ju inte nån jag känner begravas, men just nu är min prioritet att barnen ska få i sig tre mål mat om dagen, och det är inte alltid jag har tillräckligt med mat för oss alla tre (igår var en sådan dag) så då tar jag kanske lite yoghurt eller en macka (om det finns), eller så ger jag barnen sina portioner och ser om det blir något över till mig, och blir det lite över och det är en maträtt som min äldsta tjej tycker mycket om så vet jag att hon vill ha en portion till så då tar jag inte det utan låter henne få det för att hon ska bli mätt och de gånger det inte funnits tillräckligt med mat och jag sitter och ser på när dom äter så brukar min 4åring fråga varför jag inte äter, då blir mitt svar de gångerna att jag har ont i magen och inte kan äta någonting.

På mitt ena arbetsställe finns det en matsal där de äldre samlas för att äta lunch och middag.
Beroende på vem det är i köket så brukar jag ibland fråga om det blir tex sallad över (vilket det oftast blir) och om det är okej att ta hem istället för att det slängs som det oftast gör, skyller oftast på att det är så skönt att slippa hålla på hemma med att skära upp grönsaker eller så, men sanningen är ju att jag väljer bort sallad på grund av kostnad i mataffär. Det är egentligen inge dyrt, men pengarna behövs till mat och blöjor och räkningarna. Mat är viktigare för barnen, klart grönsaker är viktigt också, men då det kommer till just grönsaker så kan jag köpa frysta grönsaker för att det räcker längre än den färska salladen i grönsaksdisken tex.
Allt för överlevnad.

Idag hade jag en ängel hemma hos mig.
Minstingens farfar kom i morse och var med henne medans jag och trollet åkte iväg till dagis och jobb.
När jag kommer hem med trollet så har han rengjort spisen och diskbänken, torkat bordet, sopat golvet, rengjort en fönsterruta, tömt en potta. Då vi tagit av oss ytterkläderna så frågar han om han ska laga mat till mig och flickorna, och jag bara segnade ner på golvet samtidigt som jag sa JAAA...så länge sedan man fick komma hem till lagad mat. Att för en dag slippa..eller okej jag föreslog middag, men att slippa tillaga den.
För tex, Jag jobbar alltid till 17. Beroende på vart jag är någonstans så kommer jag till dagis ca 17.20.
Klä på två barn varav en som kan klä sig själv men som blir lam varje gång och helt plötsligt inte kan något själv och en diamant som inte vill åka därifrån och lägger sig ner på golvet i ren tjurighet för att jag inte ska kunna klä på henne.
Vi kommer hem ca 17.45(om vi har tur) occh då ska man börja med middagen direkt, och med tanke på hur hungrig minstingen är så skulle middagen varit gjord dagen före och bara stått magiskt på bordet då vi kom innanför dörren.

Jag är trött nu... Kroppen är trött nu.
Förkylningen suger och min högsta önskan just nu är att få en sovmorgon.
En enda.

Det var ju inte så här livet skulle bli...

Fuck you bike from hell

Runk!! Punka på bakdäcket, en skruv som lossnat som gör barnstolen osäker. Sen när det var lite mer än halva biten kvar hem så lossnade helt plötsligt ena trampan. Jag vill bara gråta för jag hatar den där jävla cykeln, jag hatar att cykla, men är i ett sånt behov utav den då Jag inte har nån bil. Den ställer bara till besvär...hur fan ska jag fixa det här nu då?

Colorfull

 

Lördag idag. Åh vilken morgon.
Lillfisen vaknade stupid o clock och vi klev upp, såg på lite barntv och bytte sedan blöjan och sen testade jag att lägga henne igen och gick även och la mig ...däckade och vaknade 10 av rara Pia som var orolig över hur det var med mig. Tydligen hade blivit nå fel så jag hade arbetspass för lördag och söndag, hade 7 missade samtal från kollegor. Fattar inte vad som gick fel där..men paff vart jag.
En skulle tom kommit förbi och kollat hur det var med mig då jag inte svarade men det avblåstes.

Gick till jobbet efter pensionärernas lunch och hjälpte en av dom med en skiva som han inte fick att funka.
Sedan hängde vi kvar där ett tag jag och fisen.

Vi gick hem och jag la fisen så hon kunde få vila men hon tog god tid på sig att somna.
När hon väl gjort det så tog jag fram målargrejorna och skapade det som är på bilden ovan.
Vart inte jättenöjd, men men, så blev det.
All den vita färgen tog slut så jag måste väl införskaffa nåt om jag ska fortsätta med måleriet.

Nu har hon lagt sig för kvällen och jag sitter med ett smörgåsrån utan smör och en kopp Glögg.
Gött!

Annars har det varit en lugn dag, min förkylning har inte gett sig på långa vägar och även febern har återvänt. Ganska trött just nu då man inte får någon vila på morgonen i normala fall. Kroppen är ganska slutkörd efter långa arbetspass (många utan lunch) och ständigt kämpande hemma.

Längtar tills förkylningen är borta så jag kan börja med plankan och alla de andra övningarna igen...
Längtar efter någon att kramas med också.
Kramar är underskattade.
Längtar efter pizza till och med. Varför vet jag inte...
Saknar mina vänner. Saknar att ha någon här på middag så man kan få skratta ordentligt och ha någon att toka sig med.

Allt känns underskattande just nu.

Nej nu ska jag återgå till min glögg.

Kram.

My name is Luca, I live on the second floor.

Not the best of days I must tell you.

Det var ju ASTA idag, dock var det också fotografering för minstingen på dagis så hon skulle ju lämnas lite extra tidigt då.
Pippilotter vart dagens frisyr på henne. Hon var hur nöjd som helst, fick veta idag att hon har en beundrare bland killarna också. Viktor 4 år. Han kom fram till mig då jag skulle hämta henne "Vet du, jag tycker om Lovisa jättemycket".
Jasså gör du, sa jag. Varpå hans kompis säger "Men tycker du inte om den andra Lovisa" (dom är två på samma avdelning), "nej jag tycker om denna Lovisa mest".

Torde vara den Bylundska charmen ;-)

Anywho.
Back to ASTA. Jag kom ju tidigare dit då jag var tvungen att lämna L tidigare på dagis.
Fick jag chans att sticka på bussen på väg dit. Fick chans att sticka i väntrummet.

Det var speciellt idag. Speciellt jobbigt för oss alla idag.
Främst denna gång då frågan "Hur känns det i kroppen?"
Tidigare har vi alltid fått frågan hur det varit efter det senaste besöket, och nu vart det ju helt annorlunda.

När en ur gruppen berättade hur det var att besöka sitt gamla barndomshem och känslorna och rädslorna och minnena, så kom allt tillbaka från händelsen för 2½ år sedan. Doften av skam, rädslan för styrkan och paralyseringen som drog in då skulden över att inte ha förmågan att kämpa emot tog över handen.

Jag hade kämpat med att förtränga. Jag visste inte om att jag hade kämpat med det, men fick med detta uppvaknande idag inse att jag faktiskt medvetet lagt undan det i ett fack.
Det är ju så mycket annat i livet som händer, som gör mig totalt förvirrad.
Plus att jag in i det sista försöker undvika 7 november.
Jag vet att det inte är möjligt...men om jag blir tillräckligt flexibel nog och gör många saker samtidigt så kanske det går.

Jag är fruktansvärt rastlös, trivs inte i min kropp och inte i mitt hem.
Jag vill bara fly men det finns ingenstans att ta vägen, jag känner mig fastkedjad och instängd.

Som i rörelserummet idag tex så skulle vi sitta i en ring och förflytta en sak som vi valt ur en korg från tex höger till vänster med vänster hand och från vänster till höger med höger hand. Så vi skulle flytta våran valda sak synkroniserat och samtidigt säga "Åh hej!" och så skulle sakerna flyttas runt i ringen, vandra från hand till hand.
Efter att ha kört med en hand ett ex antal gånger så skulle vi prata om hur det kändes och vad man tänkte, och jag som aldrig kan hålla tyst sa att det kändes lite som om vi var de sju små dvärgarna plus att jag kände mig rastlös, jag satt och funderade på vad man skulle kunna göra samtidigt som man flyttade stenen eller pinnen, kan man sms:a? Att sticka var ju ganska uppenbart omöjligt.
Då fick jag frågan om jag tyckte att övningen var tråkig, och det hade inte med det att göra, utan snarare att jag blir så rastlös i kroppen.
Och då berättade en annan ur gruppen (och som samtidigt bekräftade att jag var sån) att då hon varit hos mig på middag så hade jag vispat grädde med elvisp samtidigt som jag stekte pannkakorna.
Aldrig en sak i taget, utan gärna flera.

Så då vi körde varv nummer två och medans de andra sa i kör "Åh hej!" så kom följande ur min mun: "Jag fångade en räv en dag men räven gled ur näven. Fast lika glad för det är jag men gladast är nog räven!"

Hur som helst, tillbaka till där jag var...
Då tårarna började komma under hennes beskrivande av smärtan från förr som fortfarande fanns kvar så var jag till slut tvungen att ursäkta mig och gå ut ur rummet.
Då kom allt tillbaka. Hissen, karisman, det sliskiga leendet, den överstylade frisyren med samma mängd frisyrgele som Ross i Vänner, smärtan över att vara ovärdig att lyssnas på, förtvivlan över att han är en man och bara genom att vara just det är han överlägsen mig i den situationen, han missbrukade mitt förtroende och han missbrukade sitt “övertag” genom att “bara vara” en man…
Det är aldrig konstigt att en kvinna blir paralyserad, att man inte vågar eller klarar av att kämpa hur våldtäkten än går till.

När jag sedan kom in igen, så kändes hela gruppen upp och ned. Det var en jobbig omgång idag.
När mina tårar slutat rinna så försökte jag trösta en annan. Jag ville bara ge personen det jag själv skulle vilja ha..en kram, tryggheten över att det finns någon där för en, som inte vänder en ryggen och som inte pratar bort bekymren, som bara lyssnar om personen vill det men som framför allt ger mig en kram, som håller om mig och visar att denne innerligt bryr sig.
Som håller om mig tills jag säger stopp.
En ur gruppen som hade varit med om en sak då hon var 16 år var som besviken på sig själv för att hon inte visste bättre, hon var ju ändå tonåring, att hon inte sa ifrån vid 16 års ålder varpå jag flikade in "Jag vart våldtagen för 2½ år sedan och klarade inte av som vuxen att säga nej"
Jag fick inte ur mig det enkla ordet på bara tre bokstäver..

Jag verkligen avskyr just nu att vara singel. Avskyr det destruktiva liv jag lever i just nu. Avskyr att ligga med någon som inte älskar mig för den jag är, för det varma hjärtat jag faktiskt har och som inte älskar mig för det liv jag lever tillsammans med mina barn, för personen i fråga vill själv inte leva det livet med mig.
Avskyr mig själv för att jag släpper till för ytterligare en person som bara vill köra över mig.
Som visar gång på gång att det bara är kroppen denne vill åt för att göra sig själv tillfreds, för att det verkar bara vara det enda jag duger till.
Jag är trött på att inte duga.
I en relation är jag bra, främst om personen är bra mot mig, men det verkar vara svårt att finna den som är bra tillbaka. Som klarar av att vara bra dygnets alla timmar dvs.

Jag ger upp helt nu.
Den rätta finns helt enkelt inte där och det är väl bättre sent än aldrig att inse det.
Ärliga, öppna och kärleksfulla killar finns inte.

Idag efter ASTA så åkte jag ner på stan och hittade ett par skor med kilklack som jag lätt skulle kunna jobba i, de var dessutom fodrade och kändes helt fantastiska på mina svåra-att-hitta-skor-till-fötter. Dom kändes verkligen som skorna för mig. Men det är tuffa tiden nu då jag inte får någon lön denna månad från mitt jobb (som jag berättat om i ett tidigare inlägg).
499kr på skopunkten var för mycket.
Jag älskade verkligen dom skorna ska jag tala om för er. Vanligtvis brukar jag känna av mina hallux wallux (eller hur det stavas) då jag provar skor, men inte denna gång.
Oh well.

Sedan åkte vi upp på Clas Ohlson och köpte cykelslang och thinner.
Hade ju värsta oturen i onsdags. På tisdagen fick jag vinterdäcken påsatta på cykeln.
På onsdag morgon så hade först låset frusit på cykeln. Sedan då jag väl kommer i väg så funkar inte växlarna och bakdäcket hade inge luft i sig, och jag vet inte om det blivit punka eller om det blivit åverkan på slangen då personen inte hade riktiga bytar-däck-verktyg då denne utförde bytet. Otroligt besviken vart jag vilket som.
Nu har jag ett riktigt verktyg hemma som jag fått låna, men pumpade upp däcket i eftermiddags så ska jag se i morgon bitti om det är punka eller om det bara var utan luft helt enkelt.
Dock mest troligast punka.
Iddes inte ta av bakdäcket idag för som jag fick höra så är det som en hel novell att ta av och fixa. Fan det är ju kedja och skit i vägen.
Om det ändå hade varit framdäcket.

Vid lunchtid på onsdagen så satt jag på arbetet vid datorn och la in lite arbetspass på vår internetbank och såg att jag fått löneförhöjning =)
Jag vart så paff för jag visste inte ens att dom höll på att förhandla.
Jag vart alldeles nipprig och var hur lycklig som helst =D

Snart fredag igen och veckan har gått onekligen fort.
Man hinner som inte göra saker, främst inte de saker man vill om man säger så.
Men har under kvällen mailat SVT för att se om dom kan hjälpa mig att finna det klipp jag länge sökt efter som jag såg hos en Vårdtagare.
Skulle jag bara finna klippet så skulle jag kunna köra igång ordentligt med att måla, för den tavlan som visades i det klippet gav mig verkligen inspiration och skulle behöva återfinna inspirationen igen.

Under kvällen har jag sett på alla Bridget Jones-filmer. Alla 2 :)
Nu ska jag packa arbetsväskan och göra mig klar för sängen, i morgon är det en arbetsdag på ett nytt ställe.

God natt och kram!

Doctor doctor

Nu var det ett tag sen jag blogga, men har varit kraftigt förkyld och haft ihållande feber så jag har banne mig inte orkat.
Måndagen kände jag mig ganska seg och febern dök upp då jag var hos en vt.
På tisdagen så ringde larmet 5.30 och jag brukar snooza 10 minuter men denna gång så vaknade jag och jag var fullkomligt däckad.
Ringde min samordnare och meddelade mitt tillstånd.
Hela tisdagen låg jag i stort sett i sängen pga febern.
Onsdagen lika så..Hade dessutom gula gubbar i snoken som ständigt ringde på och jätteont i halsen så att det var en plåga att svälja och svälja måste man ju göra en hel del under ett dygn så jag fick ju inte i mig nånting under första dygnet.
Under andra dygnet kokade jag vatten, hädde i en klick honung, tog bitar av ett Mariekex på en sked och blötte upp bit för bit...ett mjukt mariekex var lent för halsen må jag säga.
3 mariekex fick jag i mig den dagen.
Dagen efter fick jag i mig ett sånt uppblött och 3 makaroner...försökte med en avocado men stackars hals för fy fan va ont det gjorde.
Tappade 3-4kg på 3 dagar.
Så lite som jag vägde i torsdags har jag inte vägt på flera flera fleeeeera år..
Halsen är sisådär fortfarande men feber har jag inte haft på nåt dygn nu och de gula gubbarna är kvar...

På fredagen jobbade jag första passet.
Ringde min samordnare på torsdagen och meddelade att jag kunde jobba på fredagen.
Jag var ju feberfri liksom.
Åker på ASTA och under det besöket börjar jag bli varm igen.
Efter fikan så går vi upp till rörelserummet och där skulle vi börja med att stampa i vanlig ordning..men jag orkade bara trampa och när det var dax för min favoritövning så frågade dom om jag orkade och för första gången så plågade jag mig inte bara för att vara tjurig utan jag gav upp.
La mig ner platt på mage och grät faktiskt en skvätt för att jag var så slut.

På onsdagen btw så skulle jag hämta mina barn på förskolan. Hade haft feber hela dagen och kände mig en aning mör, hade ju inte ätit riktigt sedan helgen innan liksom.
Min minsta började trotsa direkt och tog henne under armen och bar ut henne i hallen.

Där bröt helvetet lös!...

Till slut satt jag helt slutkörd på bänken och grät.
Hon skriker hela kvällarna (hon har bara ett tonläge) är aldrig nöjd över något hon får, och man förstår ju inte vad det är hon vill så jag längtar tills hon kan prata.
En av förskolelärarna kommer då ut då hon skriker som värst och frågar hur det är, jag förklarar läget och hon försöker peppa mig inför hemgång. Hon hämtar frukt till barnen och det blir tyst en liten stund.
Jag sa att jag älskar att vara mamma men att jag just då mer än gärna ville lämna kvar minstingen på dagis.

Hem och lagade snabbmiddag för att sedan få dom i säng.

Fredagen kom och mitt första arbetspass sedan förkylningen skulle utföras.
Hade en jättelugn dag så det var skönt för min hals.
Överhörde en pensionärs samtal med en annan att han hade tydligen problem med sitt internet så jag gick fram och erbjöd mig att hjälpa honom.
Under eftermiddagen gick jag upp till honom och satte mig vid hans laptop.
Fixade internet ganska snabbt.
Sen ville han ha hjälp med sin dvd, det var en film han ville se, men det gick inte på hans dvd.
Så då sa jag att jag kan ta hem den till min dator och se över vad det är för nåt som gör att det inte funkar. Sen fick jag även hjälpa han med hans Spotify...
Nu när jag kollade skivan så ser jag på datorn att det inte är en film utan en pdf-fil så då var även det ett ganska snabblöst problem.
Kul att kunna hjälpa till.

Vet inte om min äldsta dotter märkt att jag saknat kramar dessa dagar..(är sällan sjuk men då jag väl blir det, och främst då jag får feber så saknar jag någon som tar hand om mig och kramar om mig) för hon har kommit in till mig under natten och lagt sig brevid mig och hållt om mig, jätterart men otroligt varmt...räckte ju med febern liksom =)

Har jag haft en relation där partnern varit sjuk så har jag alltid tagit hand om denne, givit massa kärlek, tagit tempen, kommit med c-vitamin, alvedon eller ipren.
Hållit om, eller givit filt osv.
Men killar har ju aldrig tänkt på samma sätt.
Vi kvinnor klarar ju av mycket själv, men ibland blir man sjuk, så sjuk att man inte orkar och ändå ska man behöva göra allting.

Idag lördag har varit ganska lugn...har försökt återgå till att äta.

På dagens meny stod Makaroner och köttfärssås till lunch och till middag gjorde jag en grönsakssoppa.
Appropå grönsakssoppa.

Gjorde (enligt mig) en fantastiskt god grönsakssoppa till middag.
Emilia rörde ett varv med skeden i skålen och sa "Den smakar inte gott".

J: -Men du har ju inte ens smakat den.
E :- Vad är det för grönsaker i den?
J: - Det är bla potatis och morötter.
E: - Vet du mamma, det ska vara potatis, morötter, sallad, tomat, gurka, köttbullar och makaroner!

Efter ett tag så säger jag: - Äter du inte upp den där lilla dessertskålen med soppa så får du inte se elefanterna på Bolibompa.

Då börjar hon äta ett par skedar för det ville hon ju inte missa.
Men så slutar hon plötsligt och jag frågar henne varför hon inte fortsätter(för hon skulle fått popcorn också).

E: - Vet du mamma, jag har ju fått lördagsgodis redan så jag behöver inga popcorn.

J:- Men tv.n då?

E:- Jag har elefanterna på dvd så jag klarar mig.

Sedär...!
Häromdagen då vi satt och åt middag så sa hon "Mamma, vad du börjar bli långhårig".
"Jo, svarade jag. Det börjar bli ganska långt nu. Men vad tycker du att jag ska göra då, ska jag spara ut det igen eller raka av det?"

"Jag tycker du ska raka av det!".

Se där!...
Ville bara lämna en liten veckorapport..inte så märkvärdig, dock väldigt fylld av snor.

God natt!

Kram

Feeling kind of Seasick

Jag är dyng förkyld. Fick feber idag hos en av mina vårdtagare...Känner mig långt ifrån pigg. Får aldrig chansen att åka på apoteket och köpa den nässpray jag brukar använda. otroligt jobbigt i bihålorna... Jag avskyr att vara sjuk, avskyr för jag har inte tid att vara det då pengarna måste in. Sen har jag en idé som vi diskuterade på lunchen idag som kan komma att bli av, men vill inte säga för mycket nu innan det är riktigt klart. Nej nu ska jag försöka sova. God natt kram!

Falla

jag föll men inte fångade du mig, du vände och gick hemåt till dig
då jag krossades brutalt vände du dig inte om
fast du hade bett mig hoppa, fast du hade viskat kom.
då jag fallit tror jag inte du såg hur förkrossad jag var där jag låg
kanske har jag fel men jag tyckte att du log
och jag tänkte om jag dör blir det för detta leende jag dog.
jag minns jag såg ner ifrån en svindlande höjd
där såg jag dig - leende och nöjd
jag trodde du kommit hit för att möta mig men halvvägs i luften såg jag
att jag misstagit mig - du var inte där för mig.jag föll som om jag trodde att jag var beskyddad av dig - ja osårbar
jag visste inte då att ett ja kan bli ett nej
men halvvägs i luften såg jag att du hade ändrat dig
för utan tvekan vände du och gick, du gick utan att möta min blick...

Changes

Idag vart det ingen bra dag av någon anledning.
Hade en toppenkväll igår. Träffade min vän M och vi hade väldigt roligt ihop.
Men idag vart det en tänkardag.
Mitt tålamod börjar sina. Man har som ensamstående mamma inte tid att få vara sjuk, för man ska hela tiden ta hand om någon annan. Vilket resulterat i att jag inte fått blivit frisk från förkylningen än.
Den har som blossat upp igen vilket är tungt och irriterande.

Jag är otroligt trött efter ett par dåliga nätter nu och tidiga mornar.
Jag kan bara be till gud att min diamant är tillräckligt frisk i morgon för att klara av en kort dag på förskolan så jag kan få jobba. I nuläget så kan jag inte känna ro över att vara hemma och sjuk. Skit i om jag har feber, jobbet måste utföras för pengarna måste in.
Hade ett jobbigt möte på socialen i torsdags, som om inte det var tillräckligt så hade jag haft ASTA före så jag var verkligen tung den dagen.
Fan va less jag blir på mig själv över att gråta på typ varenda ASTA-träff.
Vad ska de andra deltagarna tro om mig?
Jag vill ju inte ta upp tid från dom, dom har ju också viktiga saker att prata om, känns som om jag är i vägen varje gång. Känns som om jag får blickar från vissa som tänker "inte nu igen".
Vill ju inte känna så heller....

Idag är det en månad kvar.
1 månad tills pappas dödsdag. Då kommer det vara 3 år sedan. 3 år sedan min pappa lämnade jordelivet.
Älskade pappa.
60 år hann du bli. Hårt arbetande var du, stort hjärta hade du och fann alltid tiden till att hjälpa alla andra. Du bad sällan själv om hjälp, och dessvärre är jag väl väldigt lik dig på den punkten.
Man vill inte besvära folk utan vill hellre att folk ska erbjuda sig, man vill att folk ska se en på det sättet. Att dom ska ta sig tiden.
Tyvärr var det väl väldigt många som kanske utnyttjade dig då du var så snäll.
Jag var en av dom. Främst då det kom till flyttar.
Förutom då jag flyttade till Umeå och de flyttar som vart sedan inom Umeå, där bad jag dig inte.
Vi hade alltid kontakt minst en gång i veckan, och ringde inte jag dig, så ringde du alltid mig.
Precis som en förälder ska göra.
Ända sen jag föddes var jag pappas flicka. Vi delade så mycket, inte bara humöret ;-)
Trots att du var så ovetandes i så många år om det här med pedofilen och trots ditt taffliga och avslöjande sätt att försöka hjälpa mig då jag skurit mig i handlederna då jag var tonåring så betydde du så mycket för mig.
Du slet hårt för familjen, för ekonomin, även fast att du inte alltid hade ett ekonomiskt sinne.
Men du gjorde ditt bästa och slet som en hund.
Nu de senaste veckorna har jag låtit p4 fått ljuda ur högtalarna på eftermiddagarna/kvällarna då det är sporten.
Som du fick lyssna på sporten på radion, så sällan som du fick se den på tv. Ingen har väl lyssnat så mycket på sportradion som du?

Du hade en speciell humor som vissa kunde bli förvånade över, men som en god vän sa en gång, man måste känna dig för att förstå den. Gör man bara det så är det himla roligt att surra med dig.
Du var ofta bitter, och det mesta av det startade väl sen du fick diabetesdiagnosen.
Du ville som inte bli vän med den sjukdomen riktigt. Du var sällan sugen på att ändra varken kost eller motionsvanor. Synd, för då hade vi fortfarande fått ha dig kvar i livet kanske.
Ofta känner jag skuld för att du dött.
Skuld för att "tänk om det var mitt fel att du fick problem med hjärtat?". Jag har ju fått skulden en gång redan, tack och lov inte av dig. Men jag har ju av någon outrgundlig anledning alltid fått vara det svarta fåret i familjen.
Men jag var väl speciell.
Sökte mycket uppmärksamhet av er som föräldrar då du dels arbetade så mycket, och utav hon som fött mig som alltid såg de äldre syskonen.

I och för sig fick jag uppmärksamhet i skolan. Alla la ju uppmärksamheten till mig. Det måste dom ha gjort då dom ändå mobbade mig.
Så då kanske jag bore ha varit nöjd med den sortens "uppmärksamhet"?
Eller?

Det är synd pappa att du var så himla snäll, ibland FÖR snäll för ditt eget bästa, men du kanske tänkte liksom jag gör idag, att man är mot folk så som man själv vill bli behandlad.
Är man snäll, hjälpsam och förtroendeingivande så kanske folk är detsamma tillbaka?
Tyvärr så funkar ju inte världen så.
Man engagerar sig i vissa saker, man lägger all krut på en annan människa utan att få minsta tillstymmelse tillbaka.
Du var för snäll älskade pappa.
Jag är för snäll, men samtidigt är det svårt att ändra på sig. Svårt att bli orättvis och bestämd då man är inte är så till naturen.
Man vill ju ändå tro gott om folk, att folk kan förändra sig, att folk kan se, att man inte hela tiden ska behöva be om hjälp. Att man inte ska behöva be far- och mormödrar att dom ska vara med sina barnbarn varje gång.
Man ska inte hela tiden behöva åka till folk utan att det vore roligt om folk kunde ringa eller komma förbi spontant till en. Varför ska man alltid vara den som hör av sig?
Jag är som ganska trött på det. Jag har ju lagt ner det nu. Förutom till Tant Rosa. Där har vi en ganska bra relation, vi ger och tar precis som det ska vara.
Funderar på att sluta uppdatera facebooken för att se om folk minns en, facebook är inte allt!

Kära pappa. Hur har du det nu?
Vad gör du nu för tiden?
Hur gammal är du?

Jag har ju en fantasi att då man får komma in i himmelriket så får man välja i vilken ålder man ska vara i. Att man väljer den ålder som man mådde som bäst i.
Vilken ålder valde du pappa?
Tittar du till oss ibland?
Jag får för mig att Lovisa ser dig med jämna mellanrum, främst då hon var mindre och låg på skötbordet hos sin mormor och tittade på något upp mot taket och "pratade" så mycket.
Att det säkert var du om lärde henne att prutta med tungan, precis som du lärde Emilia innan du hann gå bort.
Har du träffat Björn?
Eller dina systrar?
Hur har dom det?
Många säger att dom inte tror på ett liv efter detta, men jag vill ändå tro att man kommer till någonting.
Jag är otroligt rädd för döden, ända sen jag var 4 år så har jag varit det, så det är ju länge nu.
Ibland får jag en känsla. Känsla över att då jag levt det liv jag levt under de senaste 10 åren att dom tog dig ifrån oss som ett straff mot mig.
Jag har så svårt att ändra på vissa saker, att bli en bättre människa.
Men då det kommer till min ärlighet och uppriktighet så vill jag inte ändra på nåt.
Jag tycker att man ska vara ärlig i många situationer. Att folk förtjänar det. Jag tycker att man ska kunna vara öppen mot en människa för att visa den att man litar på den.
Sen att man blir lurad det kunde man ju inte förutspå, man trodde ju att den personen man var ärlig mot också var ärlig mot mig tillbaka.
Men pappa, folk är grymma ibland. Det är synd att folk nervärderar dom som tex har ADHD eller Aspergers. Det i sig gör ju att otroligt många inte vågar se sig själv i den rollen, att dom inte vågar söka hjälp för att få de rätta verktygen till ett mer underlättande liv.
Att inte våga få förståelse eller låta släkt och vänner få mer förståelse.
Samhället nervärderar ju fortfarande många. Men är otroligt glada för dom så vågar stå ut i mängden, som vågar ta reda på bakgrund, som vågar be om hjälp och som vågar söka svar. Dom vinner tusenfallt mot de inskränkta personer som finns.
Alla blir så otroligt lättade över att Äntligen få svar.

Pappa, jag har börjat gå ner i vikt. Ganska ordentligt. -14,1kg.
Har stått stilla ganska länge för jag har sånt flummigt jobb nu. Jag tror personligen inte att cykling bränner på samma sätt som promenader och att springa gör.
Jag får cykla mycket nu, eller köra bil ute i Tavelsjö så det ger ju inte mycket.
Mina springskor är det massa hål i så jag vågar inte vara ute och springa då det regnar eller då marken är blöt för jag har ju inte tid att vara sjuk.
Känner du igen det där? Att inte ha tid för att vara sjuk.
Jag har ett jobb som ska skötas och 2 barn att ta hand om, jag har inte tid att vara sjuk då.
Jag tror att jag kan ha ökat på nåt kilo i vikt, men känner ingen massiv panik över det.
Men vad gör man då man inte har pengar till springskor?
Jag vill knappast gå på gatan..som morsan alltid sa "Den 50öringen kan du behålla".
Vill ju inte nyttja krediten, för den betalar jag ju tillbaka så jag får bli av med den nån gång.

Har heller inte så mycket i mitt hem som går att säljas heller.
Tror knappast att mitt målande kommer kunna sälja något så..om jag inte målar väldigt mycket och dör, för det är ju inte förrän då som tavlorna ökar i värde, men då har inte jag någon användning av pengarna så då kan jag heller inte köpa nya springskor.

Hmm..
Jag tänker ofta på dig pappa, och hur jag aldrig fått tid till att sörja dig och din bortgång.
Minns alltid hur jag kommer in i kyrkan där du ligger i din kista med dina favoritkläder och tofflor på dig. Men favoritfilten över dig då du alltid frös.
Med barnens teckningar på kroppen och den lilla bubblan.
Kände inte igen dig. Kändes så otroligt konstigt att se dig ligga där i kistan, mitt på folvet medans floristen höll på att ställa i ordning kransarna som skulle stå kring dig.
Du var så kall.
Var det verkligen du som låg där?
Känner sorgen över att behöva gå in där själv.
Att sörja dig själv. De andra hade redan sett dig efter att du gott bort, fridfulld med ett tänt ljus på bordet brevid dig.
Men ingen ville följa mig.
Från den stunden så märkte jag att jag för evigt är ensam i det mesta.

När vi sedan fått plats på nya området på kyrkogården där din aska skulle strös ut under en egen liten sten så fick jag möjligheten att tömma urnan på det innehåll som var du.
Kännes så konstigt att "asksätta" sin egen far.
När jag tänkt under dessa år som gått så känns det som om jag aldrig känt dig.
Som om du aldrig funnits trots att du har det. I allra högsta grad.
Jag försöker minnas roliga saker du sagt eller gjort, men allt är som raderat.
Varför är det så?
Är det jag som är dement eller är det blockerat i min minnesbank?

Du lämnade jorden, du berörde så många. Du fanns alltid där för folk och jag hoppas folk tar lärdom av ditt stora hjärta och hur mycket du gjorde för att hjälpa andra.

Jag hoppas jag får chansen att sörja dig ordentligt någon gång, och är ofta ledsen över att du aldrig fått träffa Lovisa, och sitta med henne i din famn och lära henne en massa ofog.
Det känns osm ett stort straff att du inte finns bland oss längre.
Snart är det farsdag också. Då tänker jag alltid på dig, trots att jag tycker att fars och morsdag är en komersiell dag där affärerna får tjäna sig en hacka så vill man ändå inte vara utan den dagen.
Jag är ledsen att jag aldrig hållit på MODO. Men hockey är inte min grej..foppa är inte så märkvärdig.

Min tribute till dig blir självklart den låt som spelades under din begravning.
Älskar dig!

http://youtu.be/A6i1ywioIm0

Besvikelse

Har så mycket jag hade behövt göra idag, synd att ett sjukt barn bromsar planeringen... Ja det är banne mig inte roligt att vara ensamstående. Kommer vara bitter över det länge, besviken dels på män men dels på mig själv som Inte lyckades hålla ihop familjen

take it over

Snart kommer min kompis Markus hit från Skellefteå... Det blir skoj, då får man bjuda på blåbärs paj =D

Den enda som kan läka kärlekssår är den som orsakat dem.

Höstdagarnas fuktiga bris sveper in,

över staden, över dagen som inte är min.

Kärleken jag en gång hade i tryggt förvar,

försvann, POFF! Sedan var det jag och ensamheten kvar.

Självkänslan som sjönk och ångesten som tilltog,

kunde det stämma, kunde det bli så att kärleken bara dog?

 

 

Vi borde inte ligga med varandra, det är väl inte rätt väg ut?

Plågar vi inte oss själva, det är ju ändå slut?

 

Som en döende blomma som tappar blad för blad,

hur jag än kämpa så kunde jag inte göra dig glad!

Lögner och ständigt svek förstörde oss båda,

Varför fortsatte du då, då jag idogt bett om stopp? Ja jäklar anåda.

 

Terapeuten gav oss tips och hemflit,

på kärlek och förståelse var du ingen elit.

 

Du gav mig skulden för ditt och datt fast problemet låg hos dig!

Hur tänkte du när du nyttja detta, det kan man ju fråga sig?

Tänkte du någonsin på känslor hos någon annan än dig själv?

Med ditt beteende borde du ta ett kallt nakendopp i Umeälv.

Då kanske du vaknar till och ser vad du valt att kasta bort

Ty man lever bara en gång för livet det är kort!

Vem var jag då?

Vart vab idag då tösen hade lite feber. Har tillbringat en del av dagen med I. Skrivit en dikt och påbörjat en novell. Dikten vart jag ganska nöjd med. Ska sova nu. I mitt yrke är ju sällan den ena dagen den andre lik. Så i morse hann jag ju duscha en tant bland annat, och efter duschen ville hon att jag skulle ta morakniven och skära bort förhårdnader på undersidan foten. Det har jag aldrig gjort förr. Nu sover mitt sällskap ute på bäddsoffan...snarkar gör han med. Tur man har öronproppar =) Kram och god natt!