Hej eller god natt snarare.
Nu ligger fina Andreas på min soffa och sover.
Men han är här i alla fall.
Så roligt med vänner som bjuder på sig själva och spontant kommer upp.
Knappt ens egna familj orkar det..
"Till Tina kan man åka till över dan".
Men fina Andreas sover alltid över.
Sov gott.
söndag 22 december 2013
tisdag 3 december 2013
intervju
Ja då var det snart dagen D.
En vecka kvar och i eftermiddag ska man bli intervjuad på Bibliotekscafé av vk.
Nu kör jag sista rycket.
En vecka kvar och i eftermiddag ska man bli intervjuad på Bibliotekscafé av vk.
Nu kör jag sista rycket.
torsdag 7 november 2013
söndag 29 september 2013
You asked me how I feel
Då var det dags för ett inlägg. Ett egoinlägg.
Ett inlägg baserat på känslor, saknad och livet i dess helhet.
Som ni vet vid det här laget är jag en känslomänniska. Jag har inga problem med att visa vad jag känner; för någon, oavsett om det är glädjen i mina ögon som utstrålas då jag ser en efterlängtad kollega, maktlösheten som tar över handen då en nära vän blir illa behandlad utav sin partner, oron som stiger då mina flickor skadar sig eller sorgen i mitt hjärta som ingen kan se men som efter varje svek gör ärren större och större och hjärtat och själen förblir oläkt.
Jag visar känslor, jag Vågar visa känslor, visa vad just jag känner och tänker, till mångas förtret.
Jag går ju i psykoterapi nu för att stärka mig själv, min självkänsla. Stärka mig i "jakten" på den "rätte". Stärka mig i mina val, att mina val är dom rätta för mig, att ingen liten skit ska få sätta sig på mig och tro att jag inte är värd något.
Jag går i psykoterapi för att få hjälp till att bearbeta sorgen och smärtan efter övergrepp, våldtäkt, mobbning och rövarslen till killar.
Bearbeta sorgen efter den person som kom att betyda mest för mig, som funnits där för mig genom alla år. Vars årsdag kommer allt närmare.
November månad är värst.
Men just idag är det inte den sorgen jag ska skriva om.
Dagens sorg är saknad.
Jag har varit singel i över 2 år nu.
Vissa personer har sagt till mig under det senaste året att jag borde satsa på singellivet och fokusera på barnen.
Jag fokuserar alltid på barnen, eller det fanns en tid i livet jag inte gjorde det pga ett arsle som ständigt valde att behandla mig och min äldsta dotter som skit, jag valde fel, jag valde att förändra mig totalt, underlätta för honom och fick på den vägen se så här efteråt hur jäkla mycket jag förlorade mig själv i det hela; never more!
Jag har varit singel i över 2 år nu,
Saknar att sitta och skratta tillsammans med någon, saknar att borra in mitt ansikte i en stor manlig bröstkorg och känna doften av glädje.
Jag vill inte ha en kille som backar ut. Vill INTE ha en kille som inte är villig att förändra en del av sig själv för att få det liv den vill ha.
.
Jag känner sorg, sorg över att jag inte funnit kärleken.
Ett inlägg baserat på känslor, saknad och livet i dess helhet.
Som ni vet vid det här laget är jag en känslomänniska. Jag har inga problem med att visa vad jag känner; för någon, oavsett om det är glädjen i mina ögon som utstrålas då jag ser en efterlängtad kollega, maktlösheten som tar över handen då en nära vän blir illa behandlad utav sin partner, oron som stiger då mina flickor skadar sig eller sorgen i mitt hjärta som ingen kan se men som efter varje svek gör ärren större och större och hjärtat och själen förblir oläkt.
Jag visar känslor, jag Vågar visa känslor, visa vad just jag känner och tänker, till mångas förtret.
Jag går ju i psykoterapi nu för att stärka mig själv, min självkänsla. Stärka mig i "jakten" på den "rätte". Stärka mig i mina val, att mina val är dom rätta för mig, att ingen liten skit ska få sätta sig på mig och tro att jag inte är värd något.
Jag går i psykoterapi för att få hjälp till att bearbeta sorgen och smärtan efter övergrepp, våldtäkt, mobbning och rövarslen till killar.
Bearbeta sorgen efter den person som kom att betyda mest för mig, som funnits där för mig genom alla år. Vars årsdag kommer allt närmare.
November månad är värst.
Men just idag är det inte den sorgen jag ska skriva om.
Dagens sorg är saknad.
Jag har varit singel i över 2 år nu.
Vissa personer har sagt till mig under det senaste året att jag borde satsa på singellivet och fokusera på barnen.
Jag fokuserar alltid på barnen, eller det fanns en tid i livet jag inte gjorde det pga ett arsle som ständigt valde att behandla mig och min äldsta dotter som skit, jag valde fel, jag valde att förändra mig totalt, underlätta för honom och fick på den vägen se så här efteråt hur jäkla mycket jag förlorade mig själv i det hela; never more!
Jag har varit singel i över 2 år nu,
Jag vill träffa någon som jag kan älska och skämma bort,
resa med, sitta i gräset och ha en picknick med, träna med m.m.
Jag vill inte vara singel, man kan säga att det är som en stor
sorg inom mig.
Jag vill ha en ärlig och rakryggad kärlek.
En kärlek där man står upp för varandra. En kärlek där man delar med sig av livets svåra, drömmar och skratt.
Ett samspel med engagemang, lust och trohet.
Jag saknar känslan av närhet, trygghet och matlagning.
Saknar en människa som faktiskt vill umgås.
Saknar att sitta och skratta tillsammans med någon, saknar att borra in mitt ansikte i en stor manlig bröstkorg och känna doften av glädje.
Saknar att ligga brevid en man som med sin hand torkar bort mina tårar då dom når kinden, tröstar mig och skänker mig den trygghet jag behöver där och då.
Jag har varit kär under det senaste året, och jag trodde att kärleken var besvarad.
personen i fråga visade det på ett sånt konstigt sätt att man började fundera.
Vad 17 ville han egentligen?
Ligga? Känslo-sol-och-våra?
Livet som sommarkatt visade sig snabbt vara över, och så stod man där igen med ännu ett ärr på ens hjärta, skapad av en människa som inte ville prioritera som påstod sig tycka om mig men som kanske inte kunde erkänna varken för mig eller för sig själv hur jobbigt det vart då allting vart mer verkligt.
Han ville ha en lycklig relation, och vem vill inte det?
Det är ju min stora önskan, att finna någon att bli lycklig med, som äntligen kan behandla Mig bra, visa mig kärlek och uppskattning precis så som jag visar den jag tycker om eller älskar allt den är värd.
Varför är det så att Jag är den enda som tydligen behöver förändra mig?
Vill man leva tillsammans med en människa så växer man tillsammans, man förändras tillsammans i relationen.
Men vad gör man då en person vägrar släppa in en i dennes liv?
Hur ska man nånsin kunna förstå om man aldrig får chansen?
Hur kan en person säga att den vill ha traditioner, kärlek och barn då denne aldrig är villig att ta chansen då den hade den?
Vem 17 orkar vänta på det?
Antingen tycker man så mycket om en människa att man kör, eller så är man inte redo.
Det förresten är också något jag upptäckt de senaste åren.
Jag ska nog aldrig mer träffa en man om denne varit singel i mer än 5-9 år. De är dom som är dom oförändbara. Det är dom som inte vill ha förändring (oavsett hur många gånger dom säger det). Det är dom som är kräsna eller kanske dom mest rädda?
Jag är singel och jag hatar det.
Jag vet vad jag vill ha, och är dödligt trött på de människor som säger "sluta leta så kommer han att dyka upp då du minst anar det".
De senaste killar jag träffat har jag träffat just pga att jag varit den som tagit första steget, för män gör banne mig inte det.
Vi kvinnor är rättfram och målmedvetna, och ni män då, vad är ni?
Jag vill inte ha en kille som backar ut. Vill INTE ha en kille som inte är villig att förändra en del av sig själv för att få det liv den vill ha.
Jag vill inte vara som en picknickfilt full med godsaker som läggs upp framför dig; bara för dig att ta för dig, för att i slutändan bli lämnad åt myrorna.
Jag ska inte behöva sälja in mig.
Att leva i en relation tillsammans med mig innebär otroligt mycket, och så länge man inte försöker så länge blir det sällan bra.
Se till mina bra egenskaper.
Se till att det jag säger och vad jag gör är samma sak.
Se till hur mycket kärlek jag ger, hur mycket Jag kämpar.
Varje dag kämpar jag, varje dag ska jag klara av att lita på folk då man varit van vid att bli sviken och ljugen för.
Varje dag ska jag utan att klaga och utan att ha rätten att vara trött enligt vissa kliva upp på natten/astidiga morgonen med ett leende på läpparna och ta hand om mina barn då dom ständigt vaknar mellan 3-4.30 för att jag har valt att skaffa barnen.
Varje dag ska jag kämpa med ensamheten som infinner sig efter kl 20 varje kväll då barnen somnat och jag finner mig mitt i livet utan någon att dela det med.
Varje dag ska jag sätta ett leende på läpparna, cykla i väg på dagis och lämna barnen för att sedan gå över till jobbet där ens chef aldrig visar uppskattning för det man utför VARJE dag, man har dålig lön och får ingen bättre då jag aldrig blir fast anställd så trots min utbildning så gör jag maximalt men får minimalt tillbaka
.
Jag hatar att vara singel, hatar att inte få älska någon, hatar att inte ha någon att dela livet med, och varför då? Jo för att jag är rädd för att om jag är singel i otroligt många år så kommer jag bli lika dan som de män jag träffat som varit ungkarl för länge.
Jag är värd att älskas, jag är fantastisk i en relation. Jag är en bra kock och grym i sängen.
Jag är kärleksfull, omtänksam, djurvän, jag är emot droger, har en bra uppfostran på mina barn, även om jag ser ut som white trash på helgerna så är jag ändå noga med hygienen. Jag älskar att skämma bort och bli bortskämd.
Jag känner sorg, sorg över att jag inte funnit kärleken.
Ensamheten är inte jag,
tisdag 27 augusti 2013
fredag 23 augusti 2013
Du är ingen man
Du är ett svin!
Idag fick jag veta utav en person som hade hjärta nog att vara ärlig emot mig ett utav de största sveken jag blivit utsatt för.
Fy fan för dig, jag har aldrig känt mig så lurad i hela mitt liv. Hoppas ni haft det roligt på min bekostnad och skrattat åt mig under hela tiden ni hållt på.
Alla de gånger jag konfronterat dig gällande detta och du har bara skrikigt åt mig och skyllt på mig eller på barnen och så visade det sig att min magkänsla och det jag fick läsa var rätt hela tiden!
Och du ska föreställa dig vara "pappa" till mitt barn.
Fy fan, ni förtjänar verkligen varandra!
Idag fick jag veta utav en person som hade hjärta nog att vara ärlig emot mig ett utav de största sveken jag blivit utsatt för.
Fy fan för dig, jag har aldrig känt mig så lurad i hela mitt liv. Hoppas ni haft det roligt på min bekostnad och skrattat åt mig under hela tiden ni hållt på.
Alla de gånger jag konfronterat dig gällande detta och du har bara skrikigt åt mig och skyllt på mig eller på barnen och så visade det sig att min magkänsla och det jag fick läsa var rätt hela tiden!
Och du ska föreställa dig vara "pappa" till mitt barn.
Fy fan, ni förtjänar verkligen varandra!
måndag 19 augusti 2013
I've come to my senses!
Så då var det dags för ett inlägg. Det kan gå långt mellan gångerna men nu börjar förrådet fyllas på om saker jag vill skriva på, och bästa är att jag kan blogga på jobbet efter arbetstid så jag får kvällarna över till annat trevligt istället.
Helgen har varit okej, eller nja..trött som en gnu är jag ju. Värktabletterna tar verkligen på kroppen och orken främst, sen så har Lillfisen haft dåliga nätter nu så man är ju som slut.
Mitt blogginlägg idag kommer att handla om ett beslut som jag tagit under en av alla 4 promenader jag hade idag i jobbet.
Jag blir fundersam över en sak.
Kärlek, vad betyder det ordet för er?
Har ni funderat på det?
Kärlek för mig betyder så mycket.
Passion, sinnesförvirring, pirr, ömhet, respekt, nytänk, förälskelse, förändring, chanser, galenskap, häftigt, oro, närhet, sex (såklart!), kyssar, kramar....massor av kramar, åkattraktioner, hjärta, nystart, rosor, romantik, regn mot ett plåttak, acceptans, kasta sig in i något nytt, någon att hålla i då det blåser, öppenhet, trohet, timglasformat, val (inte djuret) och mycket mycket mer.
Om man tycker om en människa vad är det då att vänta på?
Något jag varit med om på sistone är en kille som jag träffade som föll pladask för mig, och jag var ju ganska osäker då man blev så trasig efter den senaste relationen, men efter mycket om och men så föll jag. Stenhårt!
Personen i fråga sa efter 13 dagar att han älskade mig. Liiite i det tidigaste laget och jag var inte redo för dom orden, dock var han det och var villig att vänta tills jag var redo.
För mig är ordet älska något stort och inget man säger till vem som helst.
För mig så dejtar man oftast, man blir ihop och sedan älskar man om ni förstår hur jag menar.
Den "normala" vägen att gå.
När jag väl var redo för "älska" (som för mig egentligen kanske var lite tidigt, men va fan jag föll ju) så backade personen i fråga. Vilket får mig att känna mig dum då jag kan uttrycka det men att inte få något sånt tillbaka.
Personen i fråga vill dejta under hösten och se hur det går. Se hur det går för han egentligen att kombinera plugg, träning och sitt rollspelande och en relation.
Jag vill ju träffa en kille som faktiskt tycker om barn den här gången, som vill vara ihop med mig och som i framtiden kan tänka sig att flytta ihop med oss tjejer.
Jag vill träffa en kille som tycker om mig, älskar mig och som sedan Inte ångrar det han sagt.
Visst vill jag leva ett familjeliv, det är ju det jag strävat efter sedan jag var ung. Leva tillsammans med den man älskar under ett och samma tak och leva ett lugnt och roligt familjeliv. Visst kan jag vänta på att det ska ske, det är ju inget som kan ske på en gång i alla fall men då vill jag ha en kille som har lite mer framtidshopp om relationen också.
Jag vill inte vara en sommarkatt som en människa kan ha det hett och passionerat med över sommaren för att sedan komma på sig själv med att det kanske inte var så roligt längre och så slängs man ut i höstkylan.
I förra relationen så skulle man umgås då det passade honom, då han orkade.
Jag vill inte ha det så igen, jag är värd mer än så!
Nu ska jag alltså invänta och se om denna kille vill vara nåt med mig över huvud taget.
Han känner starkt för mig (säger han) men vill vänta och se hur det går under hösten med alla måsten.
Han är 36 år och vill vänta.
En jag pratade med idag sa Han är 36 år och inte redo? Då kommer han aldrig att bli redo".
Jag har aldrig sagt "När du blir ihop med mig så måste du flytta in här bums!"...att flytta ihop med någon kommer ta lång tid för mig att vilja, för där vill inte jag göra något misstag igen.
I en relation så innebär det mycket av de orden jag skrev längre upp. Är man inte med på de då ska man fortsätta vara singel.
Skulle jag som tjej be en kille att vänta för att jag ska känna efter så skulle han aldrig stanna kvar och vänta, finns inte en chans!
Så vad är det som gör att vi tjejer väntar då?
Är vi desperata?
Kärlekskranka?
Eller är det som det känts för mig i vissa lägen, att det finns ingen annan som kan tycka om mig då jag ändå har två fina bagage med mig i erbjudandet ta en och få två på köpet! så då måste jag passa på då det väl dyker upp nån?
Skynda att fynda!
Mitt beslut är som följer: Jag tänker inte vänta. Är ni helt galna?!
Antingen känner man starkt för mig och vill vara ihop, och ta chansen och våga nånting här i livet. Eller så får det vara, dejta runt och missa en riktigt bra chans!
När man dejtar, innebär det inte bara att man är singel utan då innebär det väl också att dels kan känslorna rinna mer ut i sanden då man aldrig satsar utan hela tiden drar på det som om det är nån slags väntan på att något bättre ska dyka upp, och sen så innebär det väl att man riskerar att dejta andra?
Ska en kille dejta mig så vill då inte jag att han ska dejta andra. Jag vill ju att han ska satsa på mig då!
Sen får jag dessutom kritik för att jag saknar personen ifråga, att det tydligen lyser igenom att jag är ledsen, bitter eller liknande, men varför är det så fel att skriva var dag man inte är med varandra att man saknar den personen? Eller att säga det till honom? För det är väl så det är om man tycker mycket mycket om en person? Eller har jag missat något?
Så de få gånger jag skrivit de orden får jag sådan skuld då jag vet att jag dels inte får dom orden tillbaka då han vill ha space och fundera och dels för att han verkar tro att jag inte har något annat för mig än att sitta och vänta på svar från honom.
Visst, det händer inte mycket i mitt liv varje dag men jag har ändå saker att göra, även om det bara är tråkiga familjegrejor så håller jag mig ändå sysselsatt, herre gud jag har ju ett hem med 4 rum o kök, två katter och 2 tornados, så jag har det jag gör!
Jag har kommit till insikt att jag är värd mer, jag ska inte sättas på avbytarbänken i hopp om att kanske få spela. jag borde vara där ute på planen och leda laget så att säga.
Om en person inte älskar mig längre eller inte känner starkt för mig så säg det hellre, säg hellre att du ångrat dig eller att du inte vill längre så att jag vet. Vill hellre att en person är ärlig än att hålla på och låta mig tro saker som sen ändå inte kommer hända.
Vad hände med ärligheten?
Bara för att man blir ihop så innebär det inte att man träffas varje dag varje timme på dygnet.
Att bli ihop innebär evig kärlek, förståelse, respekt och tillgivenhet.
Vill man inte ha det då är inte jag rätt person för dig!
Helgen har varit okej, eller nja..trött som en gnu är jag ju. Värktabletterna tar verkligen på kroppen och orken främst, sen så har Lillfisen haft dåliga nätter nu så man är ju som slut.
Mitt blogginlägg idag kommer att handla om ett beslut som jag tagit under en av alla 4 promenader jag hade idag i jobbet.
Jag blir fundersam över en sak.
Kärlek, vad betyder det ordet för er?
Har ni funderat på det?
Kärlek för mig betyder så mycket.
Passion, sinnesförvirring, pirr, ömhet, respekt, nytänk, förälskelse, förändring, chanser, galenskap, häftigt, oro, närhet, sex (såklart!), kyssar, kramar....massor av kramar, åkattraktioner, hjärta, nystart, rosor, romantik, regn mot ett plåttak, acceptans, kasta sig in i något nytt, någon att hålla i då det blåser, öppenhet, trohet, timglasformat, val (inte djuret) och mycket mycket mer.
Om man tycker om en människa vad är det då att vänta på?
Något jag varit med om på sistone är en kille som jag träffade som föll pladask för mig, och jag var ju ganska osäker då man blev så trasig efter den senaste relationen, men efter mycket om och men så föll jag. Stenhårt!
Personen i fråga sa efter 13 dagar att han älskade mig. Liiite i det tidigaste laget och jag var inte redo för dom orden, dock var han det och var villig att vänta tills jag var redo.
För mig är ordet älska något stort och inget man säger till vem som helst.
För mig så dejtar man oftast, man blir ihop och sedan älskar man om ni förstår hur jag menar.
Den "normala" vägen att gå.
När jag väl var redo för "älska" (som för mig egentligen kanske var lite tidigt, men va fan jag föll ju) så backade personen i fråga. Vilket får mig att känna mig dum då jag kan uttrycka det men att inte få något sånt tillbaka.
Personen i fråga vill dejta under hösten och se hur det går. Se hur det går för han egentligen att kombinera plugg, träning och sitt rollspelande och en relation.
Jag vill ju träffa en kille som faktiskt tycker om barn den här gången, som vill vara ihop med mig och som i framtiden kan tänka sig att flytta ihop med oss tjejer.
Jag vill träffa en kille som tycker om mig, älskar mig och som sedan Inte ångrar det han sagt.
Visst vill jag leva ett familjeliv, det är ju det jag strävat efter sedan jag var ung. Leva tillsammans med den man älskar under ett och samma tak och leva ett lugnt och roligt familjeliv. Visst kan jag vänta på att det ska ske, det är ju inget som kan ske på en gång i alla fall men då vill jag ha en kille som har lite mer framtidshopp om relationen också.
Jag vill inte vara en sommarkatt som en människa kan ha det hett och passionerat med över sommaren för att sedan komma på sig själv med att det kanske inte var så roligt längre och så slängs man ut i höstkylan.
I förra relationen så skulle man umgås då det passade honom, då han orkade.
Jag vill inte ha det så igen, jag är värd mer än så!
Nu ska jag alltså invänta och se om denna kille vill vara nåt med mig över huvud taget.
Han känner starkt för mig (säger han) men vill vänta och se hur det går under hösten med alla måsten.
Han är 36 år och vill vänta.
En jag pratade med idag sa Han är 36 år och inte redo? Då kommer han aldrig att bli redo".
Jag har aldrig sagt "När du blir ihop med mig så måste du flytta in här bums!"...att flytta ihop med någon kommer ta lång tid för mig att vilja, för där vill inte jag göra något misstag igen.
I en relation så innebär det mycket av de orden jag skrev längre upp. Är man inte med på de då ska man fortsätta vara singel.
Skulle jag som tjej be en kille att vänta för att jag ska känna efter så skulle han aldrig stanna kvar och vänta, finns inte en chans!
Så vad är det som gör att vi tjejer väntar då?
Är vi desperata?
Kärlekskranka?
Eller är det som det känts för mig i vissa lägen, att det finns ingen annan som kan tycka om mig då jag ändå har två fina bagage med mig i erbjudandet ta en och få två på köpet! så då måste jag passa på då det väl dyker upp nån?
Skynda att fynda!
Mitt beslut är som följer: Jag tänker inte vänta. Är ni helt galna?!
Antingen känner man starkt för mig och vill vara ihop, och ta chansen och våga nånting här i livet. Eller så får det vara, dejta runt och missa en riktigt bra chans!
När man dejtar, innebär det inte bara att man är singel utan då innebär det väl också att dels kan känslorna rinna mer ut i sanden då man aldrig satsar utan hela tiden drar på det som om det är nån slags väntan på att något bättre ska dyka upp, och sen så innebär det väl att man riskerar att dejta andra?
Ska en kille dejta mig så vill då inte jag att han ska dejta andra. Jag vill ju att han ska satsa på mig då!
Sen får jag dessutom kritik för att jag saknar personen ifråga, att det tydligen lyser igenom att jag är ledsen, bitter eller liknande, men varför är det så fel att skriva var dag man inte är med varandra att man saknar den personen? Eller att säga det till honom? För det är väl så det är om man tycker mycket mycket om en person? Eller har jag missat något?
Så de få gånger jag skrivit de orden får jag sådan skuld då jag vet att jag dels inte får dom orden tillbaka då han vill ha space och fundera och dels för att han verkar tro att jag inte har något annat för mig än att sitta och vänta på svar från honom.
Visst, det händer inte mycket i mitt liv varje dag men jag har ändå saker att göra, även om det bara är tråkiga familjegrejor så håller jag mig ändå sysselsatt, herre gud jag har ju ett hem med 4 rum o kök, två katter och 2 tornados, så jag har det jag gör!
Jag har kommit till insikt att jag är värd mer, jag ska inte sättas på avbytarbänken i hopp om att kanske få spela. jag borde vara där ute på planen och leda laget så att säga.
Om en person inte älskar mig längre eller inte känner starkt för mig så säg det hellre, säg hellre att du ångrat dig eller att du inte vill längre så att jag vet. Vill hellre att en person är ärlig än att hålla på och låta mig tro saker som sen ändå inte kommer hända.
Vad hände med ärligheten?
Bara för att man blir ihop så innebär det inte att man träffas varje dag varje timme på dygnet.
Att bli ihop innebär evig kärlek, förståelse, respekt och tillgivenhet.
Vill man inte ha det då är inte jag rätt person för dig!
måndag 5 augusti 2013
Middagsbjudning
På fredag är det äntligen dags för den efterlängtade middagen med min fina vän.
Skulle ju ha blivit av i måndags men då var jag ju på akuten hela eftermiddagen/kvällen.
Vet inte om jag skrev det men jag har ju fått inflammation i muskelfästena i bäckenet pga ett snett bäcken. Min sjukgymnast upptäckte även scolios. Går runt med ständig värk...karma is da shit...
På fredag kväll kliver jag av bussen på Mariehem och tar mig sedan mot en studentkorridor.
Ska bli spännande att se vad det kommer bjudas på, och min förhoppning är att jag får behålla maten och inte kräkas upp den som jag gjort den sista tiden.
Fyllde på min dosett idag och har räknat ut att jag i snitt tar 1 4tabletter om dagen, stor förändring från att inte ta nån alls till att hamna på 14 hux flux. Nä nu ska jag sova. Jobb 7-17 i morgon
Skulle ju ha blivit av i måndags men då var jag ju på akuten hela eftermiddagen/kvällen.
Vet inte om jag skrev det men jag har ju fått inflammation i muskelfästena i bäckenet pga ett snett bäcken. Min sjukgymnast upptäckte även scolios. Går runt med ständig värk...karma is da shit...
På fredag kväll kliver jag av bussen på Mariehem och tar mig sedan mot en studentkorridor.
Ska bli spännande att se vad det kommer bjudas på, och min förhoppning är att jag får behålla maten och inte kräkas upp den som jag gjort den sista tiden.
Fyllde på min dosett idag och har räknat ut att jag i snitt tar 1 4tabletter om dagen, stor förändring från att inte ta nån alls till att hamna på 14 hux flux. Nä nu ska jag sova. Jobb 7-17 i morgon
onsdag 31 juli 2013
Fånge i min egen kropp
Vilka veckor!
Efter att ha kört över i mötandes körfält, fått komma till vc och nästan svimmat, blivit inskickad akut av kollegor till akuten, efter att ha fått spruta i både rumpan och magen och druckit värkcocktail fick jag till slut äntligen svar!
Problemet nu är att jag går runt med ständig värk i kroppen som aldrig lägger sig utan är bestående och förstör varjedel av mig och min kropp där måltider är som bortblåsta så får man ju svart på vitt att Karna is a bitch.
tisdag 9 juli 2013
torsdag 2 maj 2013
Sleeping beauty
I morgon ska lillfisen sova borta första natten. Kommer kännas konstigt i mammahjärtat.
lördag 2 februari 2013
nu är han här
Nu är han här, fina Andreas.
Hela helgen stannar han....så skönt att ha nån att snacka med.
fredag 1 februari 2013
Hard mans work
I morse ringde min chef, hon sa att jag verkligen gör ett bra jobb, att jag är bra på det jag gör, men
Att hon inte vill anställa mig i någon form då jag inte kan jobba kväll, men främst att jag inte kan jobba helg.
Om jag bara jobbar dag så innebär ju det att mina kollegor får fler kvällar och många fler helgpass.
Så vad är vi då uppe i?... 13-0 till mitt ex.
Han lyckas ju se till att mina jobbmöjligheter grusas och att jag aldrig får komma hemifrån.
Tack, tack som fan!!
torsdag 31 januari 2013
Smärtsamt bra text till denna låt
If I could be you, if you could be me
For just one hour, if we could find a way
To get inside each other's mind
If you could see you through my eyes
Instead your own ego I believe you'd be
I believe you'd be surprised to see
That you've been blind
Walk a mile in my shoes
just walk a mile in my shoes
Before you abuse, criticize and accuse
Then walk a mile in my shoes
Now if we spend the day
Throwin' stones at one another
'Cause I don't think, 'cause I don't think
Or wear my hair the same way you do
Well, I may be common people
But I'm your brother
And when you strike out
You're tryin' to hurt me
It's hurtin' you, Lord HAVE mercy
Walk a mile in my shoes
just walk a mile in my shoes
Before you abuse, criticize and accuse
Then walk a mile in my shoes
Now there are people on reservations
And out in the ghetto
And brother there, but, for the grace of God
Go you and I,
If I only had wings of a little angel
Don't you know, I'd fly
To the top of a mountain
And then I'd cry, cry, cry
Walk a mile in my shoes
just walk a mile in my shoes
Before you abuse, criticize and accuse
Then walk a mile in my shoes
For just one hour, if we could find a way
To get inside each other's mind
If you could see you through my eyes
Instead your own ego I believe you'd be
I believe you'd be surprised to see
That you've been blind
Walk a mile in my shoes
just walk a mile in my shoes
Before you abuse, criticize and accuse
Then walk a mile in my shoes
Now if we spend the day
Throwin' stones at one another
'Cause I don't think, 'cause I don't think
Or wear my hair the same way you do
Well, I may be common people
But I'm your brother
And when you strike out
You're tryin' to hurt me
It's hurtin' you, Lord HAVE mercy
Walk a mile in my shoes
just walk a mile in my shoes
Before you abuse, criticize and accuse
Then walk a mile in my shoes
Now there are people on reservations
And out in the ghetto
And brother there, but, for the grace of God
Go you and I,
If I only had wings of a little angel
Don't you know, I'd fly
To the top of a mountain
And then I'd cry, cry, cry
Walk a mile in my shoes
just walk a mile in my shoes
Before you abuse, criticize and accuse
Then walk a mile in my shoes
Walk a mile in my shoes
Hej på er.
Har haft en bloggpaus då jag inte haft riktigt med tid, ork eller energi eller nytänkande så då fick den ligga nere ett tag.
Men idag slängde mitt ena ex ved på brasan så idag är och har jag varit så otroligt förbannad.
Och många av er som läser min blogg tycker ju att det är synd om mitt ex, att jag är hemsk som utelämnar honom, men som jag också sagt förut, det här är min blogg, min ventil, vill ni inte läsa så är det ingen som tvingar er.
Kan ni inte få höra sanningen från han så får ni i alla fall höra den från mig.
Men jag börjar i en annan ände. Jag är ju timvikarie vilket innebär många fördelar så som att kunna bestämma över sina arbetstider helt och hållet, du får träffa många olika vårdtagare och lära känna flera olika arbetskollegor. Man lär sig nåt nytt varje dag och det blir ju inte riktigt slentriant.
Däremot så finns det mycket negativt i det hela också.
Man har ingen som helst trygghet, du är inte så mycket värd; du ska bara kunna ställa upp när ledningen förväntar sig det och råkar man vara upptagen samma dag man blir tillfrågad så får dom en chock för att man för en gångs skull säger nej.
Så var det mycket i Härnösand, hade man någonting annat uppbokat samma dag dom ringde så var man jobbets samtalsämne sen.
Jag är på 3 olika ställen så man kommer ju aldrig riktigt in i en arbetsgrupp, man missar alla dessa insamlingar till folk som kanske slutat, fyller år, får barn osv för det är ju kuvert som inte kan ligga framme men ingen kan informera långtidsvikarierna som faktiskt också kan bry sig om de personerna som får barn, slutar eller fyller år.
Men det enda vi får vara med på är antingen vinlotteriet eller äggbeställningslistan.
Vikarier får ej heller följa med ut med nåt av arbetslagen för att käka för det gäller ju bara de ordinarie.
Som ensamstående timvikarie har man ju helt andra krav på sig.
Inom vården vid en tillsvidaretjänst eller för att få gå på en rad så måste man ju kunna jobba kväll och helg helst. Helg har ju fram tills idag inte varit något problem, kvällar däremot går ju inte.
Men så idag så bröt ju helvetet lös.
Jag har ju informerat detta ex om att jag bara kan jobba en helg i månaden och att det faktiskt är viktigt för mig (för det ger ju lite mer i inkomst).
Jag jobbade förra helgen och enda chansen för mig att jobba helg i februari är nästa helg.
Det är en ledig helg för mitt ex (han jobbar ju bara var tredje helg, inom vården är det oftare).
Men det vart blankt Nej!
Främst med orden "Jag har aldrig lovat att vara med L varje ledig helg", och till de som faktiskt känner mig, tom dagispersonalen vet att han är med henne en gång i veckan.
Det har varit så för att han inte klarat av mer, han har inte förmågan pga den diagnos han vägrar ta till sig och vägrar få utredd.
Nu är han ganska dramatisk dessutom då han skriver "Varje helg". Det är inte varje ledig helg, det har rört sig om en helg i månaden, och det är inte varje månad det rört sig om båda dagarna ens utan ibland bara den ena antingen lördag eller söndag.
Förra veckan vart det båda dagarna, men det är ju så att jobba inom vården, man måste kunna jobba helg, och jag älskar mitt jobb så det finns ingen anledning för mig att byta arbetsplats.
Februari månad skulle han ha haft 2 lediga helger, vilket jag då kan tycka att han kan vara med sitt kött och blod så jag kan jobba för att inte vardagarna behöver bli så långa för någon utav barnen.
Men han ser bara sig själv, han sätter sig aldrig in i min situation där jag ALDRIG har någon ledig helg. Har ju aldrig barnvakt någon längre stund..timmar högst och om det krisar ställer dom upp.
Han säger att han aldrig lovat att vara med sin egen dotter varje ledig helg. Men har jag det?
Jag måste ju då hon inte har någon annan som faktiskt kan bry sig om henne.
Det är tungt för laddning av batterier sker ju aldrig, sovmorgonen lyser med sin frånvaro (och visst, så är det med barn, men det var inte jag som ville bli ensamstående. Det var inte min idé!)
Så självklart överdriver han då han skrev "Varje ledig helg". Så är det inte och det vet han, men han lägger ju alltid över det på mig, är det inte mitt fel är det E's fel.
Varför kan en man eller han aldrig se sina egna fel och brister?
Varför klankar han alltid ner på det jag gör eller det jag vill?
Jag kämpar på utav helvete varje dag med mina barn/mitt barn. Man får ingen uppskattning ingenting.
Sen kan man få skulden av vissa att man aldrig låter han vara med henne. Men vissa lyssnar ju inte på det man säger. Och nu när man försöker få han att träffa henne mer då funkar det någon gång, och sen kastas skiten över just mig, istället för att själv ta hjälp eller be om hjälp eller samtala med någon om det som upplevs jobbigt med hennes trots tex så blir allt mitt fel.
Han låser mig ute..han låser sin dotter ute, trots att han under hela E's 3årstrots sagt att då L går in i trotsen så kommer det vara okej för att då är det hans dotter som trotsar och då är det acceptabelt.
Hur kan man tänka så?
Det är ju fortfarande bara jag och E's pappa som får ta trotsen, hantera den. Ingen annan ska komma och säga åt henne hur hon ska bete sig.
I mars månad så kommer mitt ex ha 4 lediga helger, så om inte jag får jobba någon helg i februari, kan jag jobba 2 då i mars?
Som kompensation menar jag då.
Jag har sedan jag lärt känna denne man aldrig blivit arg arg, utan arg=ledsen. Ofta besviken på hur en människa verkar tro att man kan bete sig.
Varför en man som sa uttryckligen "Blir du gravid vill jag inte att du ska göra en abort, jag är redo".
För att sedan säga "Jag ångrar att jag skaffat barn med dig som hade barn sedan tidigare".
Hans familj vågar inte säga åt honom, dom stryker han medhårs (ja tyvärr hörrni, men ni är för snäll mot han) för att dom inte vill att han ska ta avstånd.
Men då undrar jag, är det bättre att han tar avstånd från sin dotter då?
Bara för att det är bekvämt för honom?
Han ville förut ha delad vårdnad, han ville förut ha henne varannan vecka, och nu klarar han inte ens att ha henne en helg i månaden. En enda helg varje månad!
Så otroligt tråkigt, så otroligt tungt.
Min chef kommer ringa mig i morgon för jag har sms:at henne om mitt bekymmer och förklarat hur mycket jag gärna vill men inte får.
Hon kommer ringa mig i morgon så vi får prata mer ordentligt.
Jag vill att hon ska förstå, hon har själv varit ensamstående dock hade hon mer hjälp från släkt.
Jag har inte det och hon måste förstå hur jäkla mycket jag vill jobba men inte får för att jag inte lever på lika villkor som honom.
Jag vart så arg idag, min fina Tant Rosa fick bli mitt stora telefonstöd idag så när jag kom på förskolan var jag helt slut, drabbades av en hjärnskakning i måndags, skar mig djupt i fingret i tisdags plus att jag fått en öroninflammation och haft 2 nagelbandsinfektioner så min kropp är trött, och det blir inte lättare då man inte får någon hjälp.
Mitt huvud har bultat hårt, haft otroligt ont efter hjärnskakningen, och mått illa.
Personalen fixade på förskolan så att socialjouren dels kom till förskolan för att hjälpa mig och lillfisen hem, min stora fina flicka fick åka hem till pappa en natt (han skulle ändå skjutsa henne till hörcentralen i morgon), sedan fixade socialjouren så att fina KInn kom då jag kom hem och hjälpte mig tills lillfisen lagt sig, och M på förskolan var en riktig ängel. Äntligen en person som vågar trösta mig, som vågar krama en.
Dom är fantastiska på den där förskolan för jag var verkligen slutkörd idag. Får jag inte jobba en helg i månaden så innebär det längre pass varje vardag för att gå runt.
Inte gå ut med jobbkollegor eller ens gå på bio.
Jag kommer ju aldrig kunna träffa en riktig man någon gång framöver för ingen kommer orka med att bara träffas hemma hos mig hela tiden.
Jag skiter blanka den i hur hans släkt kommer ta detta inlägg, vägrar ni se hur ekoistiskt och hur liten förmåga han faktiskt har till att vara med det som ska föreställa hans barn så då är det erat problem!
Då jag HELA tiden får ta hans konsekvenser och hans dåliga beteende bara för att ni fegar så hoppas jag att ni någon dag vaknar upp och ser vad han har förlorat och att det är helt och hållet hans val redan från början!
Jag nekar inte han, det är han som gör det helt och hållet själv.
Vägrar ni se det, så är det era bekymmer.
Jag om någon vet vad som stämmer, för jag lever Varje dag med min minsting, hennes trots och hennes framsteg.
Om jag hade betett mig på samma sätt som honom, vem hade då brytt sig om flickan?
Jo de Sociala.
Nu då jag har handen i paket så kan jag inte köra barnvagnen, kan inte ta den varken ner eller upp för trappen då jag inte kan knyta handen runt handtaget, så då har jag kört barnen i pulka och bob.
Jag drar E på boben och hon håller i sin tur i pulkan som L sitter i, blir som en liten minikaravan.
E är stolt för att känna "ansvar" över sin lillasysters framfart.
Då träffar vi en föräldrar på E's avdelning som tydligen hade släppt över oss över gatan och hon frågar om jag kämpar på sådär varje morgon, och det gör jag ju. Hon frågar hur mitt jobb funkar som, hur många ställen jag är på osv.
"Du gör det för j ä v l a bra det måste jag säga.
Jag hade aldrig kunnat klarat av det du gör varje dag utan större hjälp med två barn dessutom.
Du är fantastiskt bra, hoppas du vet det!"
Tyvärr så hjälper inte de orden, mycket för att jag inte får den feedbacken från de rätta personerna.
Varken från ex, mamma eller ni andra viktiga.
Så då folk som sällan träffar mig ger mig den sortens komplimang så kan jag inte ta åt mig det.
Men svaret blir alltid "Jag måste ju".
Beröm mig inte, hjälp mig istället kan jag tänka.
Socialjouren körde mig och L hem och sedan kom rara Kinn hit och hjälpte till.
Nästa partner kommer få ett hvete då Kinn och Pia kommer sätta press på den mannen.
Dom kommer inte släppa fram vem som helst.
Gullhönor. Love you guys!
Sen i morgon kväll kommer min fina vän Andreas upp. Han sms:a och fråga om han fick sova över här i helgen och självklart får han det. Så himla kul att fina du finns där för mig.
Det var så länge sen vi sågs nu.
Nej nu ska jag avsluta samtalet med tant Rosa och hoppa i säng. Trött och ska läsa lite.
Sov gott bloggreadinglovers så får ni ha en förträfflig fredag.
Kram!
Har haft en bloggpaus då jag inte haft riktigt med tid, ork eller energi eller nytänkande så då fick den ligga nere ett tag.
Men idag slängde mitt ena ex ved på brasan så idag är och har jag varit så otroligt förbannad.
Och många av er som läser min blogg tycker ju att det är synd om mitt ex, att jag är hemsk som utelämnar honom, men som jag också sagt förut, det här är min blogg, min ventil, vill ni inte läsa så är det ingen som tvingar er.
Kan ni inte få höra sanningen från han så får ni i alla fall höra den från mig.
Men jag börjar i en annan ände. Jag är ju timvikarie vilket innebär många fördelar så som att kunna bestämma över sina arbetstider helt och hållet, du får träffa många olika vårdtagare och lära känna flera olika arbetskollegor. Man lär sig nåt nytt varje dag och det blir ju inte riktigt slentriant.
Däremot så finns det mycket negativt i det hela också.
Man har ingen som helst trygghet, du är inte så mycket värd; du ska bara kunna ställa upp när ledningen förväntar sig det och råkar man vara upptagen samma dag man blir tillfrågad så får dom en chock för att man för en gångs skull säger nej.
Så var det mycket i Härnösand, hade man någonting annat uppbokat samma dag dom ringde så var man jobbets samtalsämne sen.
Jag är på 3 olika ställen så man kommer ju aldrig riktigt in i en arbetsgrupp, man missar alla dessa insamlingar till folk som kanske slutat, fyller år, får barn osv för det är ju kuvert som inte kan ligga framme men ingen kan informera långtidsvikarierna som faktiskt också kan bry sig om de personerna som får barn, slutar eller fyller år.
Men det enda vi får vara med på är antingen vinlotteriet eller äggbeställningslistan.
Vikarier får ej heller följa med ut med nåt av arbetslagen för att käka för det gäller ju bara de ordinarie.
Som ensamstående timvikarie har man ju helt andra krav på sig.
Inom vården vid en tillsvidaretjänst eller för att få gå på en rad så måste man ju kunna jobba kväll och helg helst. Helg har ju fram tills idag inte varit något problem, kvällar däremot går ju inte.
Men så idag så bröt ju helvetet lös.
Jag har ju informerat detta ex om att jag bara kan jobba en helg i månaden och att det faktiskt är viktigt för mig (för det ger ju lite mer i inkomst).
Jag jobbade förra helgen och enda chansen för mig att jobba helg i februari är nästa helg.
Det är en ledig helg för mitt ex (han jobbar ju bara var tredje helg, inom vården är det oftare).
Men det vart blankt Nej!
Främst med orden "Jag har aldrig lovat att vara med L varje ledig helg", och till de som faktiskt känner mig, tom dagispersonalen vet att han är med henne en gång i veckan.
Det har varit så för att han inte klarat av mer, han har inte förmågan pga den diagnos han vägrar ta till sig och vägrar få utredd.
Nu är han ganska dramatisk dessutom då han skriver "Varje helg". Det är inte varje ledig helg, det har rört sig om en helg i månaden, och det är inte varje månad det rört sig om båda dagarna ens utan ibland bara den ena antingen lördag eller söndag.
Förra veckan vart det båda dagarna, men det är ju så att jobba inom vården, man måste kunna jobba helg, och jag älskar mitt jobb så det finns ingen anledning för mig att byta arbetsplats.
Februari månad skulle han ha haft 2 lediga helger, vilket jag då kan tycka att han kan vara med sitt kött och blod så jag kan jobba för att inte vardagarna behöver bli så långa för någon utav barnen.
Men han ser bara sig själv, han sätter sig aldrig in i min situation där jag ALDRIG har någon ledig helg. Har ju aldrig barnvakt någon längre stund..timmar högst och om det krisar ställer dom upp.
Han säger att han aldrig lovat att vara med sin egen dotter varje ledig helg. Men har jag det?
Jag måste ju då hon inte har någon annan som faktiskt kan bry sig om henne.
Det är tungt för laddning av batterier sker ju aldrig, sovmorgonen lyser med sin frånvaro (och visst, så är det med barn, men det var inte jag som ville bli ensamstående. Det var inte min idé!)
Så självklart överdriver han då han skrev "Varje ledig helg". Så är det inte och det vet han, men han lägger ju alltid över det på mig, är det inte mitt fel är det E's fel.
Varför kan en man eller han aldrig se sina egna fel och brister?
Varför klankar han alltid ner på det jag gör eller det jag vill?
Jag kämpar på utav helvete varje dag med mina barn/mitt barn. Man får ingen uppskattning ingenting.
Sen kan man få skulden av vissa att man aldrig låter han vara med henne. Men vissa lyssnar ju inte på det man säger. Och nu när man försöker få han att träffa henne mer då funkar det någon gång, och sen kastas skiten över just mig, istället för att själv ta hjälp eller be om hjälp eller samtala med någon om det som upplevs jobbigt med hennes trots tex så blir allt mitt fel.
Han låser mig ute..han låser sin dotter ute, trots att han under hela E's 3årstrots sagt att då L går in i trotsen så kommer det vara okej för att då är det hans dotter som trotsar och då är det acceptabelt.
Hur kan man tänka så?
Det är ju fortfarande bara jag och E's pappa som får ta trotsen, hantera den. Ingen annan ska komma och säga åt henne hur hon ska bete sig.
I mars månad så kommer mitt ex ha 4 lediga helger, så om inte jag får jobba någon helg i februari, kan jag jobba 2 då i mars?
Som kompensation menar jag då.
Jag har sedan jag lärt känna denne man aldrig blivit arg arg, utan arg=ledsen. Ofta besviken på hur en människa verkar tro att man kan bete sig.
Varför en man som sa uttryckligen "Blir du gravid vill jag inte att du ska göra en abort, jag är redo".
För att sedan säga "Jag ångrar att jag skaffat barn med dig som hade barn sedan tidigare".
Hans familj vågar inte säga åt honom, dom stryker han medhårs (ja tyvärr hörrni, men ni är för snäll mot han) för att dom inte vill att han ska ta avstånd.
Men då undrar jag, är det bättre att han tar avstånd från sin dotter då?
Bara för att det är bekvämt för honom?
Han ville förut ha delad vårdnad, han ville förut ha henne varannan vecka, och nu klarar han inte ens att ha henne en helg i månaden. En enda helg varje månad!
Så otroligt tråkigt, så otroligt tungt.
Min chef kommer ringa mig i morgon för jag har sms:at henne om mitt bekymmer och förklarat hur mycket jag gärna vill men inte får.
Hon kommer ringa mig i morgon så vi får prata mer ordentligt.
Jag vill att hon ska förstå, hon har själv varit ensamstående dock hade hon mer hjälp från släkt.
Jag har inte det och hon måste förstå hur jäkla mycket jag vill jobba men inte får för att jag inte lever på lika villkor som honom.
Jag vart så arg idag, min fina Tant Rosa fick bli mitt stora telefonstöd idag så när jag kom på förskolan var jag helt slut, drabbades av en hjärnskakning i måndags, skar mig djupt i fingret i tisdags plus att jag fått en öroninflammation och haft 2 nagelbandsinfektioner så min kropp är trött, och det blir inte lättare då man inte får någon hjälp.
Mitt huvud har bultat hårt, haft otroligt ont efter hjärnskakningen, och mått illa.
Personalen fixade på förskolan så att socialjouren dels kom till förskolan för att hjälpa mig och lillfisen hem, min stora fina flicka fick åka hem till pappa en natt (han skulle ändå skjutsa henne till hörcentralen i morgon), sedan fixade socialjouren så att fina KInn kom då jag kom hem och hjälpte mig tills lillfisen lagt sig, och M på förskolan var en riktig ängel. Äntligen en person som vågar trösta mig, som vågar krama en.
Dom är fantastiska på den där förskolan för jag var verkligen slutkörd idag. Får jag inte jobba en helg i månaden så innebär det längre pass varje vardag för att gå runt.
Inte gå ut med jobbkollegor eller ens gå på bio.
Jag kommer ju aldrig kunna träffa en riktig man någon gång framöver för ingen kommer orka med att bara träffas hemma hos mig hela tiden.
Jag skiter blanka den i hur hans släkt kommer ta detta inlägg, vägrar ni se hur ekoistiskt och hur liten förmåga han faktiskt har till att vara med det som ska föreställa hans barn så då är det erat problem!
Då jag HELA tiden får ta hans konsekvenser och hans dåliga beteende bara för att ni fegar så hoppas jag att ni någon dag vaknar upp och ser vad han har förlorat och att det är helt och hållet hans val redan från början!
Jag nekar inte han, det är han som gör det helt och hållet själv.
Vägrar ni se det, så är det era bekymmer.
Jag om någon vet vad som stämmer, för jag lever Varje dag med min minsting, hennes trots och hennes framsteg.
Om jag hade betett mig på samma sätt som honom, vem hade då brytt sig om flickan?
Jo de Sociala.
Nu då jag har handen i paket så kan jag inte köra barnvagnen, kan inte ta den varken ner eller upp för trappen då jag inte kan knyta handen runt handtaget, så då har jag kört barnen i pulka och bob.
Jag drar E på boben och hon håller i sin tur i pulkan som L sitter i, blir som en liten minikaravan.
E är stolt för att känna "ansvar" över sin lillasysters framfart.
Då träffar vi en föräldrar på E's avdelning som tydligen hade släppt över oss över gatan och hon frågar om jag kämpar på sådär varje morgon, och det gör jag ju. Hon frågar hur mitt jobb funkar som, hur många ställen jag är på osv.
"Du gör det för j ä v l a bra det måste jag säga.
Jag hade aldrig kunnat klarat av det du gör varje dag utan större hjälp med två barn dessutom.
Du är fantastiskt bra, hoppas du vet det!"
Tyvärr så hjälper inte de orden, mycket för att jag inte får den feedbacken från de rätta personerna.
Varken från ex, mamma eller ni andra viktiga.
Så då folk som sällan träffar mig ger mig den sortens komplimang så kan jag inte ta åt mig det.
Men svaret blir alltid "Jag måste ju".
Beröm mig inte, hjälp mig istället kan jag tänka.
Socialjouren körde mig och L hem och sedan kom rara Kinn hit och hjälpte till.
Nästa partner kommer få ett hvete då Kinn och Pia kommer sätta press på den mannen.
Dom kommer inte släppa fram vem som helst.
Gullhönor. Love you guys!
Sen i morgon kväll kommer min fina vän Andreas upp. Han sms:a och fråga om han fick sova över här i helgen och självklart får han det. Så himla kul att fina du finns där för mig.
Det var så länge sen vi sågs nu.
Nej nu ska jag avsluta samtalet med tant Rosa och hoppa i säng. Trött och ska läsa lite.
Sov gott bloggreadinglovers så får ni ha en förträfflig fredag.
Kram!
fredag 4 januari 2013
som ögon när barnen är små
Himlen är oskyldigt blå....
Fantastisk film som jag bara vill se om och om igen
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)