vad är kärlek?

Vad är kärlek egentligen?
Jag har Äntligen lyckats träffa en riktig man.
En man som står för sina åsikter samtidigt som han respekterar mina.
Han kör inte över mig och ska heller inte alltid ha rätt.
Även om jag inte uttrycker mig bra alla gånger så vill han inte alltid ha rätt på ett sånt sätt att det sårar.
Han kallar mig inte för psykobitch eller paranoid.

Ja visst, på matplanet är han väl inte jättebäst på att komma på varken vad som ska köpas eller lagas...osäker? Kanske men det kan ju alltid bli bättre..om han vill dvs.

Han har än så länge fått träffa en av tjejerna. Det har gått jättebra.
Men blir rädd för att det snart kommer skita sig..som det alltid gör för mig.
Jag har ju varit i den där karusellen förut med att dejta nån utan barn...i början går det ju alltid bra men sen så märker dom att det är på allvar och då kommer jag stå där med skägget i brevlådan.
Det behöver inte hända, självklart. Men det finns ju där i bakhuvudet.
Vill ju hitta någon som kan till slut älska mig för den jag är och se förbi att jag har barn och vilja leva ett lugnt men påhittigt familjeliv med oss.

Köp mig och få två på köpet. Gäller endast idag! Extra extra!!

Jag vet vad kärlek är, eller vad det är för mig. Men denna kille blir typ inte kär säger han.
Han har haft relationer förut (vet ej hur många) men även om vi kvinnor i snitt är mer romantiska än er män så borde ju även ni veta när ni är kär eller hur ni känner er då ni är kring en speciell person?
Kan man leva i en lång relation utan att bli kär utan bara tycka om en person?

Även om jag inte alltid varit den som sabbat mina relationer så blir jag ju tveksam.
Mycket för att inte få höra samma meningar igen.
"Schabbla inte till det den här gången!"
"Du hade för bråttomt" (även om det senaste gångerna inte varit jag som bestämt takten).

Sen som ensamstående är det väldigt svårt att hitta någon som faktiskt vill dejta.
Och ska man ses oftare än en gång varannan vecka så får man introducera barnet/barnen lite tidigare än vad normala människor kanske skulle ha gjort. Men som mammas kompis då.

Det har ju funkat...tills det vart för seriöst.

Det som känns med denna kille är blandade känslor. Ibland får han mig att känna mig som den lyckligaste tjejen på jorden (och folk undrar varför jag blivit kär), och ibland får han mig att känna mig som en av grabbarna med ryggdunkandet, skrivandet på messenger osv.

Jag vet inte hur man ska göra för att någon ska bli kär.
Vi kompletterar varandra väldigt bra måste alltså hela tiden bromsa mig i det jag känner för att som vissa säger, inte skrämma bort han.

På 3 år har jag haft väldigt svårt att bli kär. Jag trodde inte jag kunde bli det efter Lovisas pappa. Men han bevisade motsatsen.
Jag känner mig trygg i hans närhet.
Han är det sista jag tänker på innan jag somnar och det första jag tänker på då jag vaknar.
Redan från första stund som vi började chatta med varandra så har det känts så jäkla naturligt med honom. Som om vi känt varandra så länge.
Våran första dejt var det bästa som hänt på länge. Han fick mig att slappna av och det kändes som om det var ömsesidigt.

Men han blir inte kär.
Och i vanlig ordning lägger jag över killens bekymmer på mig själv.
Som om jag kan fixa det?!
Jag vill inte leva i en framtida relation med en person som kanske säger älska men som inte menar det.
Jag blir så brydd.

Jag har lyckats hitta en diamant bland alla kolbitar...jag vill ju inte schabbla bort någonting...jag gör det ju inte med vilje.
Jag är jag. En känslomänniska med ett stort hjärta som bara vill hitta någon som vårdar det rätt.
Schabblar säkert bort det med detta inlägg men då bjuder jag på det.
Ibland förstår jag bara inte.
Men denna kille har egenskaper som jag drömt om att en man ska ha och mycket mer.

En dag hoppas jag att han blir kär..och den dagen hoppas jag att det blir i mig ♡