Tråkig och jäklig...Är ledig men får inte ett dugg gjort. Skulle ha börjat så smått på julklappsinköpen då barnbidraget kom igår..men det föll inte alla i smaken.
Så jag får se om jag får åka iväg i morgon och göra det. Men att jag inte fått påbörja julhandlandet är ju varken trist eller synd, för mr T har inte ens pengar för det så då är det mer synd om honom som vanligt.
Tänk om man kunde få cancer, för då ska det bli intressant och se hur han vänder det till att det är mer synd om honom.
Jag vill åka och handla själv, vill inte ha varken han eller Emilia med mig, går snabbare då dessutom, får chans att strosa runt i min takt OCH det är tyst och lugnt, bara ljud från högtalarna i butikerna där det kommer ut lugn avkopplande julmusik, några barnskrik och familjebråk men inte som rör mig.
Men så lugnt och skönt det skulle vara att få göra saker och ting själv någon gång, fick ju inte fira jul med jobbet själv så ... han tog ju inte med henne på sitt julbord med sitt jobb... ALLTID jag jag jag som gör fel fel fel. ALLTID han som är såååå perfekt. Så less.
Sen så kan han klämma ur sig: "Ja men det kvittar ju vi ska ju ändå snart flytta i sär".
Ja precis, så varför hålla på att bråka då? Varför engagera sig i att få mig att ständigt må dåligt?
Varje dag är det nånting som han är missnöjd över. Alltid gör jag fel, jag är bara den som har fel och brister. Vilken tur. Nu ligger han i sovrummet och på så sätt försöker ge MIG dåligt samvete för att jag är en sådan häxa som vill vara själv ett par timmar, som vill ha egen tid. Jag får ju inte träna längre, vad i hela helvete är det mer som han begär utav mig?
Jag har ont i kroppen varje dag, jag gör inget utöver jobbet. Hittar aldrig på något utanför jobbet utan åker alltid plikttroget hem. Så om jag då vill köpa julklappar... Jag tar inte med mig Emilia då jag bla ska köpa julklappar till henne. Och då jag jobbar mycket till veckan så vill jag hinna med alla på en och samma dag. Men nej nej nej, det spelar ju ingen jävla roll, för han har ju inga pengar, nä men varför ska han med då? Då kan han ju sitta hemma och sura istället.
Jävla pms-nisse.
Trodde verkligen att han kunde underlätta lite då beslutet över separationen togs.. men inte. Han beter sig som om han äger mig. Då blir jag genast fundersam över hur det var i hand tidigare förhållande som ändå höll i 14 år. Hon var ju aktiv, ute med hunden och gick diverse kurser, hon fick gå själv och länge uppe i fjällen och frilufsade och allt annat. Så varför låsa in mig? Jag vill ha ett liv som jag trivs med.. jag vill över huvud taget kunna leva. Nu känns det som om jag bor i en kuvös där min överlevnad hänger på allt han gör och tar sig för.
Hur ska han kunna tro att vi kanske hittar tillbaka till varandra sen då vi flyttat då han beter sig så jävla omoget? Vill inte leva med en människa som kontrollerar hur mycket jag får i lön, hur höga mina räkningar är och vad jag gör på toa.
Det värsta jag vet är att bråka inför Emilia, men idag drog han verkligen fram den dåliga sidan utav mig. Jag säger inte att jag ör perfekt, uppenbart är jag långt ifrån bra ens. Jag är ständigt värdelös och förtjänar ingenting. Varken lycka eller framtidshopp.
Mitt i allt detta är Emilia. En underbar liten tjej som dessutom blivit lite trotsig, så ingenting är lättsamt nu.
Sen är jag lite besviken. Jag frågade henne först...men hit ville hon inte. Tydligen är det mer värt att vara ... ja inte hos oss.
Vilken tur att jag inte har några möbler. Ja en skänk och köksbord med tillhörande stolar och lite lådor, så det blir en lättsam flytt för mig. Förväntar mig ingen hjälp från någon. T har ju tur för hans kompisar har sagt att dom kan hjälpa honom. Så jag får väl vara tacksam för en flytt utan möbler då.
Livet suger.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar