En värdelös mamma

Måndagen började überkasst verkligen.
Började med att jag försov mig, fast kom ändå i tid till jobbet tack och lov, nu vet jag vilken tid man bör åka för att allt ska klaffa.
Men sen gick det utför.

Jag skulle vara ganka länge hos min flrsta vårdtagare, jag började jobba kl 7.30 idag. När klockan var efter 9 så ringer T och säger att dagis har ringt, Emilia har än en gång över 38 graders feber. Då börjar strulet.

T är på verkstad med sin nya bil och får glömskeklåda.
"Alltså jag är på verkstan´och dom ringde nu från dagis. Jag vet inte när jag kommer här ifrån, visst jag kan säkert ta mig till dagis men jag tar mig ju inte där ifrån" (han glömde väl att han hade två ben att gå med).
Just det där komiska som han också sa "jag vet inte hur snabbt jag kan ta mig till dagis".
Då undrar jag en sak.
För det första: Då man lämnar in en bil på verkstad måste man då sitta och lurpassa på hantverkarna? Kan dom inte göra sitt jobb annars? För En på jobbet hade lämnat in sin bil tidigt tidigt på morgonen på verkstad, och då hon pratade med dom vid 13tiden så hade dom fortfarande inte tagit in den. Det går ju knappast fortare för att han sitter där och väntar på under, men ständigt dessa ursäkter.

För det andra: Om han nu skulle träffa någon så är det väldigt dålig stil att han återigen prioriterar sig själv före sin egen dotter och kommer med en massa ursäkter för att jag ska bli tvungen att åka över hela stan för att hämta hem henne och förlora en massa timmar.

Och för det tredje: Då han säger "jag vet inte hur snabbt jag kan ta mig till dagis" med en besvärad röst. Men hur i hela Hälsingland tror han att jag kan ta mig fortare till dagis än honom? Jag måste ju åka buss nu, det tar en timme från mitt jobb till sista endstation på Tomtebo, och då har jag ändå en minst 10 minuters promenadväg kvar till dagis, hade jag haft bil så hade jag kommit till dagis på som mest 20 minuter. Så det skulle tydligen enligt han gå fortare för mig än för honom.
Det komiska i det hela är ju att han själv sa det att då vi diskuterade igenom hur vi skulle ha Emilia (eller jag fick bestämma för att han hade kund i bilen) så hade han sagt det att den som jobbar kväll ska passa Emilia om dagis ringer och meddelar att hon är sjuk på dagen då den andre föräldern jobbar dag. Och det tyckte jag var en bra idé. För då får ju ändå båda föräldrarna jobba.

Dumt nog tog jag på mig jobb i morrn från 7.30. Men som en ensamstående mamma så blir det väl lätt så kanske? Jo jag vet, prioriterar helt fel. Fokuserar enbart på överlevnad. Kroppen säger faktiskt ifrån nu väldigt mycket, men jag vägrar såklart lyssna.
Den senaste tiden så känner jag ett visst illamående som sträcker sig över hela dagen. Jag får aldrig kräkas så det är inte magsjuka. Jag skulle helt ärligt kunna somna ståendes, och varit väldigt nära att göra det också. Somnar sittandes än så länge. Då jag väl är hemma så ligger jag helst hela tiden. Trött jämt och är helt slut.

Emilia är mer trotsig än någonsin, vissa så som min syster ler kanske nu, eftersom Emilia alltid är så snäll och rar. Men vad jag vet så trotsar/straffar hon bara mig, inte T.
Då jag mår så dåligt som jag tillåtit mig själv att göra så pallar jag det inte. Jag har aldrig slagit mitt barn, skulle aldrig kunna göra det, oavsett hur dåligt jag mår...men jag har inget som helst tålamod. Jag och Emilia bråkar väldigt lätt nu, vi har lätt för att bli sams, då hon blir ledsen för att jag säger åt henne att hon tex inte får ta mina målarpennor och rita på golvet så störtbölar hon, främst då hon gör det gång på gång och jag får säga åt henne gång på gång, men då kommer hon alltid och slänger sig i min famn då hon gråter lilltrollet mitt.

Men idag kände jag mig helt värdelös som mamma. Dagen hade känts extralång. Min toleransnivå stod på siffran 3 av 100. Då hon än en gång hällde ut legobitarna ur legolådan trots att vi minuterna innan städat och lagt dom i lådan då det var dax för sänggående så vart jag tyvärr skogstokig. Jag vart arg och satte upp henne på sängen och sa på ett opedagogiskt sätt att "Varför kan du aldrig lyssna på vad jag säger? varför trotsar du bara mig och ingen annan? Varför ska alltid jag vara den som är komplett värdelös som människa?". Redan då jag satt henne på sängen och sagt orden"Varför kan du aldrig lyssna på vad jag säger?" så blir hon tokledsen. Vilket jag förstår, hon är inte pigg, hon är ännu en gång sjuk, trött då hon bara sovit 1½timme idag. Jag var oerhört trött, så då hon satt där och grät och tittade på mig i ren förtvivlan, ja men tror ni inte att jag bröt ihop då. Vi satt och tokböla båda två, och jag kände mig så jävla värdelös som mamma. Jag förväntar mig inte att bli vald till mother of the year de närmsta åren, men det vore ju lite kul med någon slags uppskattning för att jag gör så gott jag kan med hennes uppfostran än en tablettask i julklapp med orden: Världens bästa mamma.
Då vi satt där mitt emot varandra och böla som jag vet inte vad så böjde vi oss fram och kramades. Hon slår ju tack och lov inte ifrån mig då hon blir ledsen utan hon vill ju alltid kramas, men hon förstår samtidigt inte varför hon inte får göra som hon gör även om jag förklarar det pedagogiskt. Så mycket trots nu. Och då jag själv inte känner mig helt hundra, hur ska jag då göra för att klara av det?

Att slippa komma i det stadiet att jag måste bevisa för T att jag inte klarar av den, att han ska få det ytterligare bekräftat att jag är hopplös på det jag försöker vara bäst på, att vara en riktigt bra mamma. Att vara en supermamma som klarar allt.

Jag kan som inte prata med folk om hur dåligt JAG känner mig, för det känns som om folk inte bryr sig i alla fall. Som kvinna ska du ju klara av så mycket. Som ensamstående ska du klara av så mycket mer. Du ska kunna arbeta heltid, ta hand om barn heltid, du ska laga mat varje dag för det är ju ingen som någonsin gör det åt dig då du kommer hem från en lång arbetsdag (inte ens som sambo vart det), du ska städa och hålla rent efter dig och ditt barn så att folk vågar sig till dig, du ska (tydligen) kunna prata med dina vänner då du har det svårt och dom kanske inte kan hjälpa dig, men dom kanske kan stötta dig och bara finnas där för dig; men om dom vänder dig ryggen då? Då kanske tankarna går: "Hon får skylla sig själv" eller "Hon är inte glad idag heller *suck*".
Jag är glad, ni ska bara veta va glad jag är på jobbet, hur kul jag har med vårdtagarna och mina kollegor. Men om man bara för en period inte orkar vara den där spralliga som alltid tar kontakt? Om man bara för en period vill gräva ner sig för att vissa situationer är komplett ohållbara? Om man bara för en period vill glömma bort att ens pappa den 17/2 skulle ha fyllt 61år? Jag sluter in mig i mig själv, men det är ingen jävel som ser det.

Jag orkar inte alltid vara den som ska ständigt höra av mig och fråga alla andra hur det är och vad dom gör, vänskap är väl en tvåvägskommunikation?

Tydligen måste man skriva här hur jävla dåligt man mår, hur man har blivit trampad på ett tag av en fd som jag inte blir klok på.
Hur bra min kropp just nu skulle må av lite träning som den inte fått på över ett halvår, men när ska jag hinna? Antingen så jobbar jag eller så har jag Emilia, jag har ingen fritid. Jag får ingen chans att bygga upp mig själv och mitt självförtroende.
Tänk att vissa personer kan sänka en så förbannat.

Jag förstår att vissa människor har sina liv, sina förhållanden, sina familjer. Men om man inte ens kan engagera sig att någon gång höra av sig spontant till sitt syskon eller till sin vän, då vet inte jag hur värt det är att jag engagerar mig i det hela?
Nu ska jag gå och lägga mig.
Min kropp är oerhört trött nu, och måste vila.

God natt!