Känslosamt

Många jobbiga dagar som slutade med att vi tjejer hamnade i Härnösand. Min underbara vän A kom upp till Umeå och hämtade oss 3 tjejer och körde oss till Härnösand till vissa personers stora glädje. Nu ligger vi och ser på toystory 3 och Emilia har fredagsmys. Saknar min stora kärlek dock. Vi ska flytta i sär. Han vill fortfarande att vi ska ha en relation, han säger att han betett sig som ett svin de senaste dagarna men att han inte vill ge upp Oss - han och mig. Vi älskar varandra. Jag kämpar så otroligt. Så snälla förstå mig, även om ni tycker att jag får skylla mig själv så älskar jag han så otroligt mycket. Man måste uppleva hans goda sidor för att förstå. Kämpar med att bryta rutiner, kämpar med att få han att förstå att när man får barn så måste man förändra sig till viss del, att man inte kan leva som man alltid ha gjort. Man måste inse förr eller senare att det är dags att mogna och försöka förstå andras behov; barns som vuxnas före sina egna. Det kommer kännas konstigt att ha en dotter varannan vecka och att ha en pojkvän varannan vecka. Det kommer bli ganska tungt. Inte bara delad vårdnad om min största dotter utan av pojkvän också. Jag gör allt för att han ska må bra. Har jag tur får jag kärlek i retur. Nu får jag flera dagar att fundera. Fundera på hur det kommer bli, kommer han se fördelarna med att vara ensam och där via glida ifrån mig? Vi har en bebis på 2 månader och jag är så rädd för att han ska släppa allt så fort han flyttat, att han kommer upptäcka vilka fördelar det blir för han att bo utan partner med barn sedan tidigare. Jag vill så gärna hoppas på att det kommer fortsätta vara vi och det är synd att han inte gav samboskapet en längre chans. Jag vet att jag måste tänka positivt, att det faktiskt är min kärlek som han vill ha hans kärlek han vill ge mig. Känns tungt att känna nu att jag inte kan ringa honom när jag är ledsen eller bara för att få höra hans mysiga röst. Han är för fjärde dagen i rad med sin bästa vän och jag får vänta på min tur helt enkelt.