Pedofilen del 1

Idag är det lördag och har under veckan som gått bestämt mig för att sluta vara ett offer.


För 18-19 år sedan utsattes jag för övergrepp utav en pedofil.
Känner sådan otroligt stor skuld till att jag inte sa nej...varför sa jag inte nej?
Hur kunde jag tillåta att det hände?
Varför låste min dåvarande kompis Camilla in mig i garaget tillsammans med honom då hon visste vad han gjort mot mig tidigare?
Förstod inte hur hon kunde tycka att det var roligt.

Jag tyckte defenitivt inte att det var särskilt roligt då jag hör hur gylfen på hans byxor dras ner...hur han tar ett stadigt grepp om min hand och tvingar mig att göra saker.

Det var heller inte roligt då han skickade hem pengar till mig i ett brev och då jag frågade min ömma moder vad jag skulle göra så pausade hon i sitt tv-spelande och sa bara "behåll pengarna, släng brevet och så säger du inget till pappa".

Till och med första gången jag fick min mens så sa hon "pappa och jag ska åka och handla, jag köper skydd till dig, men säg inget till pappa"...
Så lät det alltid för hon ville alltid vara djungeltelegrafen som berättade för honom...men då det kommer till pengarna från den gubben ur det garaget så tror jag inte att hon någonsin berättade för pappa.

Nils som han heter, var en man från Stockholm som tillsammans med sin fru hade en sommarstuga uppe i ...tror det var i Vikeroten..ovanför Nygård i alla fall, utanför Härnösand,
som jag förstod det var dom där varje vår/sommar...minns att hans fru hade nån speciell sjukdom så hon sov väldigt mycket och jag har också en minnesbild av en grön eller blå vätska som var i påse som hon skulle in i hennes kropp...minns att i sommarstugan så fanns det en vit eller gul stege som ledde rakt upp till deras säng....jag var i den med.

Han bjöd på kakor och godis. Minns att frun störde sig på att vi var där....minns otalet gånger som han tafsade extra..hur han alltid valde att pinka utomhus så jag kunde se.

Minns att han hade godis och pengar i sitt garage i en vit hög plåtlåda med mörka mönster på..minns att hans bil inte fick plats i garaget pga alla grejor..minns den gröna soptunnan som jag så krampaktigt höll tag i en gången hon låste in mig där.
Han var 72 år då...jag var 9-10.

Har fått berättat i efterhand om att min faster och hennes man misstänkte vad det där var för gubbe och försökte tala med min ömma moder om det men hon svarade bara "Tina är bara speciell".

Minns så väl den dagen i högstadiet...jag var 15 år..vi hade musiklektion med Åke Dahlbäck..då kommer rektorns...ja hade hon en sekreterare..? Hon hade en man som jobbad eunder henne i alla fall fast uppe på kontoret.
Han kom till musiklektionen som låg i en separat byggnad..fast samma byggnad som bilden.
Han sa att jag var uppkallad till rektorn och att jag skulle komma upp så fort lektionen var slut.

Våran rektor vid det laget hette Anne Johnsson (hon har ett annat efternamn nu..Dufvenberg eller nåt liknande)..hon hade också varit en lärare på min lågstadieskola...på Brunne...nu var hon vid den tiden rektor på Franzénskolan...hon började prata på som om inget hade hänt, hur länge sen det var sen vi sågs sist osv...redan där började jag ana oråd...
Tills hon plötsligt säger "Tina, det sitter 2 kvinnliga poliser inne på mitt rum och väntar på dig, dom vill förhöra dig".

Jag fick panik..rusade därifrån..tårarna började forsa..mötte upp Yvette och Helena nere i grottan där vi hade våra skåp...dom följde med mig ut och utanför skolan mötte rektorn upp mig..hon, Yvette och Helena följde med mig upp till rektorns våning som låg ovanpå matsalen, men brevid rummet till skolsköterskan.

Rektorn sa åt Yvette och Helena att gå medans Anne ledde mig in till hennes rum.

Jag fick skaka hand med de kvinnliga poliserna medans dom förklarade vad det handlade om.
Det gick en kall kår genom hela kroppen.
Det förflutna dök upp igen som ett obehagligt brev på posten.
Det visade sig att denne Nils gett sig på ett spann av..vad var det..jag säger 15-25 barn...och jag var ju en av dom.
Poliserna informerade mig om att för att dom skulle ha rätten att genomföra förhöret så hade dom varit tvungen att ringa min målsman...(morsan) för att kolla om det var okej att genomföra det.
Undrar hur hon berättade det för pappa då?

Nils fru hade under årens lopp avlidit och han hade då skaffat sig en lägenhet inne i centrala Härnösand där förgripandena hade fortsatt på andra barn.

Då han väl åkte fast så var det han själv som tydligen hade berättat för polisen och uppgett namnen på barnen..han hade alltså uppgett mitt namn...det hade han inte glömt bort...jag som för ett tag hade förträngt honom.

Tanken var att jag liksom de andra barnen skulle få bli inspelad på film som ett slags förhör men som skulle..gud vad heter det..det skulle bli en röttegång men vi barn skulle slippa vara med på den utan banden skulle spelas upp istället.
Tiden gick och sen visade det sig att jag inte skulle behöva göra det...istället skulle jag behöva sitta där i rättssalen, öga mot öga emot honom istället.

Jag vart tilldelad en advokat med efternamnet Hansson...jag minns mötet med honom tillsammans med min ömma moder inför rättegången.
Jag fick höra att om jag skulle tycka att det vore för jobbigt att sitta i samma rättsal som Nils så skulle jag få sitta i ett annat rum men att jag ändå är med så att säga..att dom kan höra mig men inte se mig.
Jag tyckte såklart det vore bäst, men när det kom till kritan så fick jag inte det.
Hansson hade fått direktiv över att jag måste vara med i rättssalen...och det fick jag veta samma dag..bara minuterna innan rättegången skulle börja.

Samma morgon så vaknade vi upp hemma. Jag såg knappast fram emot rättegången..klädde på mig, visste inte om det var någon särskilt klädkod då det kommer till rättegångar så jag tog på mig min blåa långärmade träningströja och mina svarta byxor.
Jag ville gå dit för jag ville lufta huvudet..men min ömma moder vägrade. Vi skulle minsann åka dit tillsammans..jag försökte förklara hur jag helst ville gå dit i lugn och ro..men hon vägrade.
Vi fick skjuts dit av pappa som jobbade, så vi fick åka i hans arbetsbuss.
Resan ner gick i tystnad.
Vi var nere en 45 minuter innan det skulle börja typ...satt där i väntsalen, väntandes på Hansson, han kommer till slut in och informerar mig om läget.
Det var en öppen rättegång och Hansson frågar om min ömma moder vill följa med in, hon säger ja, men jag säger direkt och bestämt nej.
Jag totalvägrade att hon skulle få följa med in, och äntligen vart det som jag ville.

Medans jag sitter där och väntar på att få gå in så kommer 2 fängelsevakter och Nils in från en sidodörr och går in i rättssalen, sedan får jag gå in.

Jag var 15 år då...han var 79.

Han fick 3 månaders fängelse som han skulle avtjäna här uppe i Umeå.
3 månader för så många barn...däribland hans eget barnbarn.
3 månader pga ålder stod det i tidningen.
Efter den korta lilla vistelsen så fick han komma på ett boende i Härnösand, ett äldreboende som heter Härnögården.

Ett par år senare, efter gymnasiet...jag gick ut 2002 som undersköterska,..det här var väl kring 2006..så får jag jobb på Brännans hemtjänst.
Den hemtjänstgruppen utgick ifrån en lägenhet som låg i samma byggnad som Härnögården...2 dörrar bortanför våran lokals dörr låg Nils lägenhet.
Jag såg han flera gånger och han såg mig, men vet inte om han kände igen mig, men jag kände igen honom...allt för väl...

Nu har allt det där kommit tillbaka till mig...
Och har upptäckt själv senaste tiden att det är tack vare den mannen som jag inte tror på att jag kan bli älskad.
Hur kan någon älska mig?
Jag var ju bara värd att utnyttjas...mig kan ingen älska för det är jag inte värd.

Det är dom tankarna som snurrar i mitt huvud...
Och pappa, stackars lilla pappa som var så ovetandes så länge.

Jag känner att jag inte går att älskas...

Men jag jobbar på det.
Har tack vare en kollega kommit i kontakt med Asta-teamet på NUS....jag går på Sexologiskt centrum för att få den hjälp hon kan ge mig, stöttning och vägledning.
Jag har gått hos en kurator..och har nu slutat där för att börja hos en psykolog nere i centrum.

Jag har sökt hjälp....
Men är rädd för att inte få det stöd jag kanske kommer behöva av nära och kära då väl portarna till dåtiden öppnas igen.