Pedofilen del 2

Jag får ofta höra att det som jag utsattes för som barn inte ska låta påverka mig.
Att jag måste ta mig vidare och förstå att jag är älskvärd och inse att det som hände inte var mitt fel.

Men det är inte så lätt att bara sluta tänka så heller. Kan inte vakna en morgon och se mig själv i spegeln och säga högt till mig själv "Nu har jag gått vidare, jag är en bra person, det han gjorde var fel men att jag inte ska ta åt mig, inte låta mig påverkas utav det och ska ej heller tillåta mig att förändras på grund utav det".

Låter det logiskt?
Om svaret är JA, sorry to say, but I’m not one of those people!

Jag har under åren som gått stött på olika sorters svårigheter,
Kallar det kort och gott för V.Ä.R.F!
vänskapsmässigt, ärlighetsmässigt, relationsmässigt och förtroendemässigt.

Jag är egentligen en ganska öppen person, eller har den personligheten. Berättar gärna som ni kanske har märkt på bloggen om saker och ting, oavsett vem det handlar om, inte alltid jag går ut med namn på personer jag menar eller syftar på. Vissa personer får ju för sig att blogginlägget handlar om dom och säger upp vänskapen pga det då det egentligen handlar om nån annan.

Vänskapsmässigt:
Genom åren har vänskapen kommit och gått.
Var vän med Camilla, en vänskap som funkade bra, vi umgicks mycket.
Jag var ett år yngre än henne och vi hade mycket gemensamt, inklusive pedofilen.
Pedofilen brukade ju göra lite extrajobb åt hennes pappa lite då och då så det var ju hon som tog med mig ut till honom. Hon sa att han förvarade pengar i en burk i garaget, även karameller.
De gånger vi anlände till det där garaget, oavsett väder så uppmärksammade han alltid de gånger vi smög dit, som om han satt och väntade på oss i sin stuga och kom ner så fort som möjligt.

Det var den sommaren..sedan började Camilla i en högre klass och började ignorera en. Mobba en inför sina nya häftiga kompisar, snacka skit om mig inför dom hur onormal jag var, hur jag låtit en gubbe göra det han gjorde mot mig frivilligt och att jag var äcklig.

Under mina år från 9-20 års ålder minns jag mest minnen anknytna till pedofilen.
Minnena fortsätter…
Lärde senare under 2002/2003 lära känna en tjej vid namn Susanne.
Hon levde i relation med Fredrik och hade två pojkar och var gravid med sitt då tredje barn.
Susanne jobbade på Härnögården; och som jag nämnde i första pedofilinlägget så bodde ju han där efter sin fängelsevistelse i Umeå.
Då jag lärde känna henne var hon sjukskriven och hon var trevlig.
Vi började umgås mer, jag åkte hem till dom då och då…

Det är här som även orden Ärlighetsmässigt, Relationsmässigt och Förtroendemässigt kommer in i historien.

Jag började under 2003 dejta Bjarne.
En för snäll kille som gärna skar bort sitt egna födelsemärke på bröstet (gång på gång) och som tyckte det var jobbigt att ge tillbaka ett ex underkläder som av någon anledning blivit kvar där hos han.

Vi träffades via Sara och Martti som vi båda umgicks med, vi gick ut på krogen och vi vart förälskade.
Hur skulle jag kunna veta att resterande 1 år och 9 månader skulle bli ett helvete?
Man blir ju blind då man blir kär, det vet ni väl?

Hur som helst så råkade jag introducera Bjarne för Susanne.
Och en gång då vi var dit i deras hus så var det jag, Bjarne, Susanne, Fredrik, hennes 2 söner, min ena bror och hans son.
Bjarne lånade deras telefon för att..ja undra om det inte var en annons han skulle ringa på och brorsans son stimmade..det var ju den åldern…brorsan som separerat från hans sons mamma var på dåligt humör och sa väl ifrån på fel sätt mot sin son…han kallade sin son för Idiot och jag vart arg och sa högt och tydligt ”det är du som är en idiot!”, jag tog med min hans son ut på trappen, satte han i famnen och sa ”du är ingen idiot, du är världens bästa, glöm inte det!”.

Under tiden som jag hade gått ut med hans son i famnen så säger min sk bror högt och tydligt ”Hon är sådär knäpp för att hon blivit utsatt för en pedofil!”.
Och då man senare fattade vad Susanne gick för så är väl det knappast lämpligt att nämna särskilt mycket för henne då hon visade sig vara stadens stora skvallerkärring.

Då sedan min bror och Fredrik gått ut i garaget för att meka med brorsans bil som vanligt så berättade Susanne var brorsan hade sagt och frågade mig om det var sant.
Jag hade berättat för Bjarne, för mig har det alltid varit viktigt att mina partners vet om, sen att jag träffat på stolpskott som dumförklarat mig istället kunde ju inte jag veta eller förstå då.

Sen var det nere på byn.
Det värsta var ju att jag hade först och främst berättat det i Förtroende för min dåvarande partner i hopp om att jag kunde lita på honom då jag berättade om något som var jobbigt.
Sen att brorsan i sin tur var en idiot som gjorde en sån där grej bara för att jag sa ifrån då han kallade sin son som inte var så gammal för idiot.
Jag tar ett barn i försvar och blir den som blir dumförklarad…det går inte ihop för mig.

Sen började helvetet.
Jag var personlig assistent under 2003 och slutade under 2004 pga en idiot till kollega..Erik…han var inte bra för någon. Pga honom slutade både jag och Ronny samtidigt.
Sedan vart jag satt på praktik på Flodins Bageri.
Trivdes som fisken i vattnet, och Bjarne var vid det tillfället arbetslös så han var ju var och varannan dag uppe hos Susanne och Fredrik.
Jag var under den perioden dum nog att låna ut pengar till dom tvån också, enligt dom skulle pengarna gå till en reservdel till bilen, dom ville att bilen skulle vara hel då barnet skulle komma.
Tyvärr var det inte det som pengarna gick till, och det var väldigt mycket pengar. Tack vare dom lånar jag inte ut pengar till någon, så det är ju i och för sig bra.
Men vilken tid det tog för att få tillbaka pengarna, och hur mycket slutade dom inte svara i telefonen då man ringde, det roliga var att en gång råkade hennes son Sebastian svara i telefonen och så hör man Susanne i bakgrunden skrika ”nej Lägg på!” och sen hör man ett klick.
Bjarne var allt mer där uppe på berget hos dom..och sen kom alla ifrågasättanden.
”Har du verkligen blivit utsatt för en pedofil, för om du har det så skulle du omöjligt vara så intresserad utav sex så som du är”
”Susanne säger att hon blivit utsatt som barn och…” osv…
Hur kul kändes det att dom satt och diskuterade mig på det sättet?
Bad jag honom att dra åt helvete för att han var en skit?
Nej istället gick jag in i den possition som jag alltid gör då jag ständigt verkar bli tvungen att överbevisa saker för att folk ska fatta att jag har rätt, dvs "fråga min morsa, be om att få läsa underlaget till förundersökningen, be om att få läsa domen så får du det svart på vitt".

Han valde ändå att tro på sina sk kompisar och flickvän... Hur rubbad får man bli?

Samma sak gällde ju då Diamantens pappas bästa "vän" började leka psykolog/doktor och hävdade att jag hade tydliga signaler som tydde på bipoläritet, att han följt min blogg och att dels han och andra "experter" hävdar att jag har en psykisk sjukdom, och att Diamantens pappa i det läget dels inte försvarar mig inför hans sk "vän" och vägrar lägga sig i,
Vad gör jag då, jo jag kontaktar en kurator och gör olika utredningar för att få på papper att det inte är mig det är fel på.

Varför ska man ständigt behöva överbevisa?
Vad fan är det för fel på folk??
Jag blir så jävla förbannad och irriterad!!
Jag är där nu, ARG!
Jag fattar inte varför man ska vara ärlig, partners och vänner och familj fattar inte varför det är så viktigt för mig.
Varför kan man inte vara ärlig i en relation?
Varför tar folk illa upp för att man är ärlig mot en vän? och varför kan dom inte vara det tillbaka?
Varför klarar inte familj av att man säger vad man tycker och står för det, måste man hålla käft om allt och tycka att allt är tabu?

Det jag undrar är vad folk egentligen tänker om mig, tror dom att jag är ett sexmonster som inte vill annat än att ha sex hela dagarna?
Vad 17 är det som är så onormalt med att vilja ha sex varje vecka?

Sen började jag fundera lite till, vad fan ska man kunna berätta för sin partner om det hela tiden sprids vidare? Om man aldrig kan känna att man kan ha något förtroende på sin partner?

Bjarne var en kille som hade många tjejkompisar, som han var så förstår jag varför han inte hade så många killkompisar. Han var en kille som inte ville ha med sin tjej till sina vänner…jag funderade tidigt på om han var otrogen mot mig.
Hittade långa blekblonda hårstrån på hans kläder, fick aldrig följa med till sina sk kompisar….lite som i relationen med K så fick man följa med till dennes familj bara(båda är jungfrur).

Det känns om om man under årens lopp bara har förlöjligats för att man är den man vart.

Sen så tog det slut med Bjarne (tack och lov) genom att han var otrogen..
Hade kunnat ana då han sista tiden jobbade på ett ringföretag i stan..där träffade han Emma.

Har märkt att mycket av min bitterhet fortfarande sitter i pga det som hände efter våran relation.
Vi hade 3 katter tillsammans. Smilla, Raja och Bamse.
Smilla och bamse tog Bjarne och jag behöll Raja.
Sen kom sms:en. Han var less på katterna och om jag inte tog dom så skulle han ta ihjäl dom med bara händerna.
När pappa skjutsar mig för att hämta katterna hos han så är Emma där och sitter i soffan med ett hånleende på läpparna. Det visade sig senare att katterna inte var galna, utan att Emma var allergisk.

Sedan träffade jag Trollets pappa.
Vi var båda medlem på Nightlife.
Jag var medlem på Lunarstorm.
På Lunarstorm började alla trakaserier..på Nightlife började dom trakasera trollets pappa.

Bjarne mailade trollets pappa och berättade hur jag varit otrogen mot honom med hans bästa kompis Ann’s fd pojkvän Johan. Att båda gångerna som vi träffats att det lett till sex osv.
Och om han inte trodde på det så skrev han ut Ann’s mobilnummer så att han skulle kunna ringa och kolla med henne.
Tack och lov hade han så pass bra tillit till mig att han redan då han läste mailet fattade att jag inte legat med någon Johan.
Jag och Johan hade varit på samma fest en gång, och jag hade inget som helst intresse i honom, varken att krama han, pussa han eller ligga med han eftersom att jag visste att han haft en relation med henne (Ann och jag gick i samma högstadieklass) så ville jag inte ta i han med tång ens.
Han visade mig mailet och jag visade allt som skrivits och gjorts på Lunarstorm.
Det var sommar och jag berättade för övriga familjemedlemmar om vad Bjarne och hans nya flickvän gjorde/gjort, det var inte bara nån grej då och då, utan varje vecka var det flera grejor.

Jag har aldrig sett pappa så arg som han var den sommaren.
Kommer ihåg hur han frågade min svåger Hans vad man fick för straff vid mord för då var han less på all skit som han, hans fru och Susanne åstakommit.
Det diskuterades också om min svåger, Lillen (kille på 2,08) och ena brorsan skulle åka och snacka med han för han och hans dåvarande gick för långt.

Den sommaren slutade med 2 olika sorters polisanmälningar mot Bjarne.
Det ena var dataintrång och den andra var förtal.
Han eller hans fru hade loggat in på min användare på Lunarstorm och sagt upp mitt medlemskap, vid kontakt med lunarstorm om varför jag inte kom in på en användare som tydligen inte existerade så sa den killen att den var borttagen. Då bad jag honom jämföra ip-adresser..Bjarnes ip-adress överrensstämde med den som brukade logga in på hans användare…
Vart uppmanad av Lunarstormkillen att polisanmäla, vilket jag gjorde. Jenny följde med mig till polisstationen och en kille tog emot anmälaningarna.

Det är så konstigt…jag blir kallad för onormal och äckel för att jag blivit utsatt för en pedofil…sen blir jag kallad för onormal och äckel för att jag gillar sex.
Jag gillar sex och står för det!

Enligt Bjarne så var det inte bara Susanne som varit utsatt som ung, utan även hans förra fru Emma (jo dom gifte sig till han vart trött på hennes familj och skiljde sig) som bla blivit våldtagen.
Jag har full förståelse för dom som blivit våldtagna, vad dom känner, hur dom mår osv.
Men då dom börjar försöka övertyga Bjarne om att jag inte kunde blivit utsatt för en sån sak som barn för att jag i sånna fall inte skulle vara intresserad utav sex då har det gått för långt.
Emma blir våldtagen och vägrar föda sitt barn vaginalt pga det – det är hennes val och inget jag kritiserar.
Då Susanne föder barn, kommer på att hon är lesbisk, dejtar runt bland tjejer för att sedan komma på att hon nog var bisexuell(eller hetro - hon kunde som aldrig bestämma sig, var väl nån kris eller nåt) ändå och föder ytterligare ett barn med en ytterligare ny man, och under tiden med Fredrik snackar om hur mycket sex dom har, och vad dom båda tänder på, då ska jag heller inte kritisera.

Det är så jävla konstigt och irriterande, att folk alltid ska ha rätt att kritisera mig, mina val, mina ord, mina intressen, mina nöjen, vilka jag träffar och främst vad jag tycker, men då dom själva får kritik kan dom baske mig aldrig ta den!
Om nu det dom säger är deras sanning, varför kan dom aldrig acceptera min?

Jag har börjat gå i terapi på olika ställen…
Har dels gått hos en kurator på Backens Hälsocentral för att reda ut mig själv, kommit till insikt och fick utav honom en remiss till Sexologiskt centrum som håller till i samma hus som Sjukhushotellet vid NUS.
Där hjälper Paula mig till att komma till mer insikt, försöka få mig att förstå vad jag bör undvika i relationer.
Hon försöker få mig att få mig att förstå att jag är en bra person som haft otur med killar.
Att jag är omtänksam och för snäll, att jag tillåter mig att bli utnyttjad utav dom som påstås älska mig.
Hon säger att det inte är något fel att vara intresserad utav sex, och att anledningen till att jag är det är pga pedofilen. Att hans idiotiska beteende fick mig att mogna för tidigt helt enkelt.
Hon säger att sådana här händelser får oss människor att reagera olika.
Vissa motsätter sig sex, vissa motsätter sig närhet, vissa motsätter sig vaginala förlossningar, vissa pratar inte om det alls, vissa söker hjälpen för att prata om det och vissa mognar tidigt.

Min kurator på BHC har skickat en remiss till Asta-teamet på NUS. Dom har hand om personer som blivit utsatta.
I väntan på tiden hos dom så ska jag tex på måndag gå till Jerker och prata. En psykolog som jobbar i stan.
Jag vill att han ska hjälpa mig att brottas med min osäkerhet, ge mig tips till hur jag kan arbeta på min tillit till folk(få mig att inse att det finns folk där ute som inte vill utnyttja mig utan vilja mig väl), hur jag ska öka på min självsäkerhet och att jag någon gång kan känna att jag är en bra person.
På tisdag är det dags för rådgivning igen för mig och K hos Ingela. Hon är snäll, och är otroligt bra på det hon gör. Hon är mer insatt i det som eventuellt väntar.
På onsdag är det dags för ännu ett besök hos Paula.
Dryg och jobbig vecka nästa vecka, och Paula tyckte väl att det kanske inte var så smart att ta tag i allt på en gång… vet att det kanske inte är det smartaste, men jag orkar inte fly från problemen längre.
Jag är snart 30 år. Vill börja få ro i livet, vakna och vara glad på morgonen och sluta känna mig bitter över att livet inte vart som det var tänkt.
Vill slippa känna mig besviken på de människor som skadat mig genom åren.

Självklart vill jag inte skylla på allt på pedofilen, men mycket av det som hände mig som barn har format mig till den jag är idag. I alla fall till tankarna, självkänslan och tilliten till människor.
Jag är otroligt glad och stolt över mig själv att jag är stark i mina värderingar, att jag är bra på att uppfostra mina barn och att jag står för det jag säger.

Jag lovade i ett nyårslöfte 2009/2010 att bli mer ärlig. Spelar ingen roll vad folk tycker och tänker så ansåg jag då att det var bättre att dom blev sårade av sanningen än glad av lögnen.

Jag vill uppfostra mina barn till kloka människor, hoppas dom hittar en sport som dom kan intressera sig för, en utbildning som dom vill gå och finner ett jobb som dom trivs med.
Jag försöker lära dom omtänksamhet (vilket min snart 4åring anammat väldigt bra).
Försöker lära dom att alla är lika värda, att det är viktigt att vara snäll och rättvis.
Och främst att inte bli sådär bitter som jag vart, utan att dom förhoppningsvis inte blir som jag på den punkten.

Jag tycker framtiden ser ljus ut, och jag riktigt längtar tills jag kommit upp för denna uppförsbacke!

Kram

p.s: ursäkta om det kanske blev lite hattigt i början, men har så mycket jag ville förmedla och få ur mig, för att på så sätt kunna gå vidare. Tack för att ni läste, det betyder mycket för mig att få skriva av mig alla mina känslor, tankar, rädslor och glädjeämnen som hamnar i en enda röra.
Min blogg är min ventil…och nu skall den användas på rätt sätt!
d.s