Walk a mile in my shoes

Hej på er.
Har haft en bloggpaus då jag inte haft riktigt med tid, ork eller energi eller nytänkande så då fick den ligga nere ett tag.
Men idag slängde mitt ena ex ved på brasan så idag är och har jag varit så otroligt förbannad.
Och många av er som läser min blogg tycker ju att det är synd om mitt ex, att jag är hemsk som utelämnar honom, men som jag också sagt förut, det här är min blogg, min ventil, vill ni inte läsa så är det ingen som tvingar er.
Kan ni inte få höra sanningen från han så får ni i alla fall höra den från mig.

Men jag börjar i en annan ände. Jag är ju timvikarie vilket innebär många fördelar så som att kunna bestämma över sina arbetstider helt och hållet, du får träffa många olika vårdtagare och lära känna flera olika arbetskollegor. Man lär sig nåt nytt varje dag och det blir ju inte riktigt slentriant.
Däremot så finns det mycket negativt i det hela också.
Man har ingen som helst trygghet, du är inte så mycket värd; du ska bara kunna ställa upp när ledningen förväntar sig det och råkar man vara upptagen samma dag man blir tillfrågad så får dom en chock för att man för en gångs skull säger nej.
Så var det mycket i Härnösand, hade man någonting annat uppbokat samma dag dom ringde så var man jobbets samtalsämne sen.

Jag är på 3 olika ställen så man kommer ju aldrig riktigt in i en arbetsgrupp, man missar alla dessa insamlingar till folk som kanske slutat, fyller år, får barn osv för det är ju kuvert som inte kan ligga framme men ingen kan informera långtidsvikarierna som faktiskt också kan bry sig om de personerna som får barn, slutar eller fyller år.
Men det enda vi får vara med på är antingen vinlotteriet eller äggbeställningslistan.
Vikarier får ej heller följa med ut med nåt av arbetslagen för att käka för det gäller ju bara de ordinarie.

Som ensamstående timvikarie har man ju helt andra krav på sig.
Inom vården vid en tillsvidaretjänst eller för att få gå på en rad så måste man ju kunna jobba kväll och helg helst. Helg har ju fram tills idag inte varit något problem, kvällar däremot går ju inte.
Men så idag så bröt ju helvetet lös.
Jag har ju informerat detta ex om att jag bara kan jobba en helg i månaden och att det faktiskt är viktigt för mig (för det ger ju lite mer i inkomst).
Jag jobbade förra helgen och enda chansen för mig att jobba helg i februari är nästa helg.
Det är en ledig helg för mitt ex (han jobbar ju bara var tredje helg, inom vården är det oftare).
Men det vart blankt Nej!
Främst med orden "Jag har aldrig lovat att vara med L varje ledig helg", och till de som faktiskt känner mig, tom dagispersonalen vet att han är med henne en gång i veckan.
Det har varit så för att han inte klarat av mer, han har inte förmågan pga den diagnos han vägrar ta till sig och vägrar få utredd.
Nu är han ganska dramatisk dessutom då han skriver "Varje helg". Det är inte varje ledig helg, det har rört sig om en helg i månaden, och det är inte varje månad det rört sig om båda dagarna ens utan ibland bara den ena antingen lördag eller söndag.
Förra veckan vart det båda dagarna, men det är ju så att jobba inom vården, man måste kunna jobba helg, och jag älskar mitt jobb så det finns ingen anledning för mig att byta arbetsplats.
Februari månad skulle han ha haft 2 lediga helger, vilket jag då kan tycka att han kan vara med sitt kött och blod så jag kan jobba för att inte vardagarna behöver bli så långa för någon utav barnen.

Men han ser bara sig själv, han sätter sig aldrig in i min situation där jag ALDRIG har någon ledig helg. Har ju aldrig barnvakt någon längre stund..timmar högst och om det krisar ställer dom upp.
Han säger att han aldrig lovat att vara med sin egen dotter varje ledig helg. Men har jag det?
Jag måste ju då hon inte har någon annan som faktiskt kan bry sig om henne.
Det är tungt för laddning av batterier sker ju aldrig, sovmorgonen lyser med sin frånvaro (och visst, så är det med barn, men det var inte jag som ville bli ensamstående. Det var inte min idé!)

Så självklart överdriver han då han skrev "Varje ledig helg". Så är det inte och det vet han, men han lägger ju alltid över det på mig, är det inte mitt fel är det E's fel.
Varför kan en man eller han aldrig se sina egna fel och brister?
Varför klankar han alltid ner på det jag gör eller det jag vill?
Jag kämpar på utav helvete varje dag med mina barn/mitt barn. Man får ingen uppskattning ingenting.
Sen kan man få skulden av vissa att man aldrig låter han vara med henne. Men vissa lyssnar ju inte på det man säger. Och nu när man försöker få han att träffa henne mer då funkar det någon gång, och sen kastas skiten över just mig, istället för att själv ta hjälp eller be om hjälp eller samtala med någon om det som upplevs jobbigt med hennes trots tex så blir allt mitt fel.
Han låser mig ute..han låser sin dotter ute, trots att han under hela E's 3årstrots sagt att då L går in i trotsen så kommer det vara okej för att då är det hans dotter som trotsar och då är det acceptabelt.
Hur kan man tänka så?
Det är ju fortfarande bara jag och E's pappa som får ta trotsen, hantera den. Ingen annan ska komma och säga åt henne hur hon ska bete sig.

I mars månad så kommer mitt ex ha 4 lediga helger, så om inte jag får jobba någon helg i februari, kan jag jobba 2 då i mars?
Som kompensation menar jag då.

Jag har sedan jag lärt känna denne man aldrig blivit arg arg, utan arg=ledsen. Ofta besviken på hur en människa verkar tro att man kan bete sig.
Varför en man som sa uttryckligen "Blir du gravid vill jag inte att du ska göra en abort, jag är redo".
För att sedan säga "Jag ångrar att jag skaffat barn med dig som hade barn sedan tidigare".

Hans familj vågar inte säga åt honom, dom stryker han medhårs (ja tyvärr hörrni, men ni är för snäll mot han) för att dom inte vill att han ska ta avstånd.
Men då undrar jag, är det bättre att han tar avstånd från sin dotter då?
Bara för att det är bekvämt för honom?

Han ville förut ha delad vårdnad, han ville förut ha henne varannan vecka, och nu klarar han inte ens att ha henne en helg i månaden. En enda helg varje månad!
Så otroligt tråkigt, så otroligt tungt.
Min chef kommer ringa mig i morgon för jag har sms:at henne om mitt bekymmer och förklarat hur mycket jag gärna vill men inte får.
Hon kommer ringa mig i morgon så vi får prata mer ordentligt.
Jag vill att hon ska förstå, hon har själv varit ensamstående dock hade hon mer hjälp från släkt.
Jag har inte det och hon måste förstå hur jäkla mycket jag vill jobba men inte får för att jag inte lever på lika villkor som honom.

Jag vart så arg idag, min fina Tant Rosa fick bli mitt stora telefonstöd idag så när jag kom på förskolan var jag helt slut, drabbades av en hjärnskakning i måndags, skar mig djupt i fingret i tisdags plus att jag fått en öroninflammation och haft 2 nagelbandsinfektioner så min kropp är trött, och det blir inte lättare då man inte får någon hjälp.
Mitt huvud har bultat hårt, haft otroligt ont efter hjärnskakningen, och mått illa.
Personalen fixade på förskolan så att socialjouren dels kom till förskolan för att hjälpa mig och lillfisen hem, min stora fina flicka fick åka hem till pappa en natt (han skulle ändå skjutsa henne till hörcentralen i morgon), sedan fixade socialjouren så att fina KInn kom då jag kom hem och hjälpte mig tills lillfisen lagt sig, och M på förskolan var en riktig ängel. Äntligen en person som vågar trösta mig, som vågar krama en.
Dom är fantastiska på den där förskolan för jag var verkligen slutkörd idag. Får jag inte jobba en helg i månaden så innebär det längre pass varje vardag för att gå runt.
Inte gå ut med jobbkollegor eller ens gå på bio.
Jag kommer ju aldrig kunna träffa en riktig man någon gång framöver för ingen kommer orka med att bara träffas hemma hos mig hela tiden.

Jag skiter blanka den i hur hans släkt kommer ta detta inlägg, vägrar ni se hur ekoistiskt och hur liten förmåga han faktiskt har till att vara med det som ska föreställa hans barn så då är det erat problem!
Då jag HELA tiden får ta hans konsekvenser och hans dåliga beteende bara för att ni fegar så hoppas jag att ni någon dag vaknar upp och ser vad han har förlorat och att det är helt och hållet hans val redan från början!
Jag nekar inte han, det är han som gör det helt och hållet själv.
Vägrar ni se det, så är det era bekymmer.
Jag om någon vet vad som stämmer, för jag lever Varje dag med min minsting, hennes trots och hennes framsteg.

Om jag hade betett mig på samma sätt som honom, vem hade då brytt sig om flickan?
Jo de Sociala.

Nu då jag har handen i paket så kan jag inte köra barnvagnen, kan inte ta den varken ner eller upp för trappen då jag inte kan knyta handen runt handtaget, så då har jag kört barnen i pulka och bob.
Jag drar E på boben och hon håller i sin tur i pulkan som L sitter i, blir som en liten minikaravan.
E är stolt för att känna "ansvar" över sin lillasysters framfart.
Då träffar vi en föräldrar på E's avdelning som tydligen hade släppt över oss över gatan och hon frågar om jag kämpar på sådär varje morgon, och det gör jag ju. Hon frågar hur mitt jobb funkar som, hur många ställen jag är på osv.
"Du gör det för j ä v l a bra det måste jag säga.
Jag hade aldrig kunnat klarat av det du gör varje dag utan större hjälp med två barn dessutom.
Du är fantastiskt bra, hoppas du vet det!"

Tyvärr så hjälper inte de orden, mycket för att jag inte får den feedbacken från de rätta personerna.
Varken från ex, mamma eller ni andra viktiga.
Så då folk som sällan träffar mig ger mig den sortens komplimang så kan jag inte ta åt mig det.
Men svaret blir alltid "Jag måste ju".
Beröm mig inte, hjälp mig istället kan jag tänka.

Socialjouren körde mig och L hem och sedan kom rara Kinn hit och hjälpte till.
Nästa partner kommer få ett hvete då Kinn och Pia kommer sätta press på den mannen.
Dom kommer inte släppa fram vem som helst.
Gullhönor. Love you guys!

Sen i morgon kväll kommer min fina vän Andreas upp. Han sms:a och fråga om han fick sova över här i helgen och självklart får han det. Så himla kul att fina du finns där för mig.
Det var så länge sen vi sågs nu.

Nej nu ska jag avsluta samtalet med tant Rosa och hoppa i säng. Trött och ska läsa lite.

Sov gott bloggreadinglovers så får ni ha en förträfflig fredag.

Kram!