Ja då var det snart dagen D.
En vecka kvar och i eftermiddag ska man bli intervjuad på Bibliotekscafé av vk.
Nu kör jag sista rycket.
tisdag 3 december 2013
torsdag 7 november 2013
söndag 29 september 2013
You asked me how I feel
Då var det dags för ett inlägg. Ett egoinlägg.
Ett inlägg baserat på känslor, saknad och livet i dess helhet.
Som ni vet vid det här laget är jag en känslomänniska. Jag har inga problem med att visa vad jag känner; för någon, oavsett om det är glädjen i mina ögon som utstrålas då jag ser en efterlängtad kollega, maktlösheten som tar över handen då en nära vän blir illa behandlad utav sin partner, oron som stiger då mina flickor skadar sig eller sorgen i mitt hjärta som ingen kan se men som efter varje svek gör ärren större och större och hjärtat och själen förblir oläkt.
Jag visar känslor, jag Vågar visa känslor, visa vad just jag känner och tänker, till mångas förtret.
Jag går ju i psykoterapi nu för att stärka mig själv, min självkänsla. Stärka mig i "jakten" på den "rätte". Stärka mig i mina val, att mina val är dom rätta för mig, att ingen liten skit ska få sätta sig på mig och tro att jag inte är värd något.
Jag går i psykoterapi för att få hjälp till att bearbeta sorgen och smärtan efter övergrepp, våldtäkt, mobbning och rövarslen till killar.
Bearbeta sorgen efter den person som kom att betyda mest för mig, som funnits där för mig genom alla år. Vars årsdag kommer allt närmare.
November månad är värst.
Men just idag är det inte den sorgen jag ska skriva om.
Dagens sorg är saknad.
Jag har varit singel i över 2 år nu.
Vissa personer har sagt till mig under det senaste året att jag borde satsa på singellivet och fokusera på barnen.
Jag fokuserar alltid på barnen, eller det fanns en tid i livet jag inte gjorde det pga ett arsle som ständigt valde att behandla mig och min äldsta dotter som skit, jag valde fel, jag valde att förändra mig totalt, underlätta för honom och fick på den vägen se så här efteråt hur jäkla mycket jag förlorade mig själv i det hela; never more!
Jag har varit singel i över 2 år nu,
Saknar att sitta och skratta tillsammans med någon, saknar att borra in mitt ansikte i en stor manlig bröstkorg och känna doften av glädje.
Jag vill inte ha en kille som backar ut. Vill INTE ha en kille som inte är villig att förändra en del av sig själv för att få det liv den vill ha.
.
Jag känner sorg, sorg över att jag inte funnit kärleken.
Ett inlägg baserat på känslor, saknad och livet i dess helhet.
Som ni vet vid det här laget är jag en känslomänniska. Jag har inga problem med att visa vad jag känner; för någon, oavsett om det är glädjen i mina ögon som utstrålas då jag ser en efterlängtad kollega, maktlösheten som tar över handen då en nära vän blir illa behandlad utav sin partner, oron som stiger då mina flickor skadar sig eller sorgen i mitt hjärta som ingen kan se men som efter varje svek gör ärren större och större och hjärtat och själen förblir oläkt.
Jag visar känslor, jag Vågar visa känslor, visa vad just jag känner och tänker, till mångas förtret.
Jag går ju i psykoterapi nu för att stärka mig själv, min självkänsla. Stärka mig i "jakten" på den "rätte". Stärka mig i mina val, att mina val är dom rätta för mig, att ingen liten skit ska få sätta sig på mig och tro att jag inte är värd något.
Jag går i psykoterapi för att få hjälp till att bearbeta sorgen och smärtan efter övergrepp, våldtäkt, mobbning och rövarslen till killar.
Bearbeta sorgen efter den person som kom att betyda mest för mig, som funnits där för mig genom alla år. Vars årsdag kommer allt närmare.
November månad är värst.
Men just idag är det inte den sorgen jag ska skriva om.
Dagens sorg är saknad.
Jag har varit singel i över 2 år nu.
Vissa personer har sagt till mig under det senaste året att jag borde satsa på singellivet och fokusera på barnen.
Jag fokuserar alltid på barnen, eller det fanns en tid i livet jag inte gjorde det pga ett arsle som ständigt valde att behandla mig och min äldsta dotter som skit, jag valde fel, jag valde att förändra mig totalt, underlätta för honom och fick på den vägen se så här efteråt hur jäkla mycket jag förlorade mig själv i det hela; never more!
Jag har varit singel i över 2 år nu,
Jag vill träffa någon som jag kan älska och skämma bort,
resa med, sitta i gräset och ha en picknick med, träna med m.m.
Jag vill inte vara singel, man kan säga att det är som en stor
sorg inom mig.
Jag vill ha en ärlig och rakryggad kärlek.
En kärlek där man står upp för varandra. En kärlek där man delar med sig av livets svåra, drömmar och skratt.
Ett samspel med engagemang, lust och trohet.
Jag saknar känslan av närhet, trygghet och matlagning.
Saknar en människa som faktiskt vill umgås.
Saknar att sitta och skratta tillsammans med någon, saknar att borra in mitt ansikte i en stor manlig bröstkorg och känna doften av glädje.
Saknar att ligga brevid en man som med sin hand torkar bort mina tårar då dom når kinden, tröstar mig och skänker mig den trygghet jag behöver där och då.
Jag har varit kär under det senaste året, och jag trodde att kärleken var besvarad.
personen i fråga visade det på ett sånt konstigt sätt att man började fundera.
Vad 17 ville han egentligen?
Ligga? Känslo-sol-och-våra?
Livet som sommarkatt visade sig snabbt vara över, och så stod man där igen med ännu ett ärr på ens hjärta, skapad av en människa som inte ville prioritera som påstod sig tycka om mig men som kanske inte kunde erkänna varken för mig eller för sig själv hur jobbigt det vart då allting vart mer verkligt.
Han ville ha en lycklig relation, och vem vill inte det?
Det är ju min stora önskan, att finna någon att bli lycklig med, som äntligen kan behandla Mig bra, visa mig kärlek och uppskattning precis så som jag visar den jag tycker om eller älskar allt den är värd.
Varför är det så att Jag är den enda som tydligen behöver förändra mig?
Vill man leva tillsammans med en människa så växer man tillsammans, man förändras tillsammans i relationen.
Men vad gör man då en person vägrar släppa in en i dennes liv?
Hur ska man nånsin kunna förstå om man aldrig får chansen?
Hur kan en person säga att den vill ha traditioner, kärlek och barn då denne aldrig är villig att ta chansen då den hade den?
Vem 17 orkar vänta på det?
Antingen tycker man så mycket om en människa att man kör, eller så är man inte redo.
Det förresten är också något jag upptäckt de senaste åren.
Jag ska nog aldrig mer träffa en man om denne varit singel i mer än 5-9 år. De är dom som är dom oförändbara. Det är dom som inte vill ha förändring (oavsett hur många gånger dom säger det). Det är dom som är kräsna eller kanske dom mest rädda?
Jag är singel och jag hatar det.
Jag vet vad jag vill ha, och är dödligt trött på de människor som säger "sluta leta så kommer han att dyka upp då du minst anar det".
De senaste killar jag träffat har jag träffat just pga att jag varit den som tagit första steget, för män gör banne mig inte det.
Vi kvinnor är rättfram och målmedvetna, och ni män då, vad är ni?
Jag vill inte ha en kille som backar ut. Vill INTE ha en kille som inte är villig att förändra en del av sig själv för att få det liv den vill ha.
Jag vill inte vara som en picknickfilt full med godsaker som läggs upp framför dig; bara för dig att ta för dig, för att i slutändan bli lämnad åt myrorna.
Jag ska inte behöva sälja in mig.
Att leva i en relation tillsammans med mig innebär otroligt mycket, och så länge man inte försöker så länge blir det sällan bra.
Se till mina bra egenskaper.
Se till att det jag säger och vad jag gör är samma sak.
Se till hur mycket kärlek jag ger, hur mycket Jag kämpar.
Varje dag kämpar jag, varje dag ska jag klara av att lita på folk då man varit van vid att bli sviken och ljugen för.
Varje dag ska jag utan att klaga och utan att ha rätten att vara trött enligt vissa kliva upp på natten/astidiga morgonen med ett leende på läpparna och ta hand om mina barn då dom ständigt vaknar mellan 3-4.30 för att jag har valt att skaffa barnen.
Varje dag ska jag kämpa med ensamheten som infinner sig efter kl 20 varje kväll då barnen somnat och jag finner mig mitt i livet utan någon att dela det med.
Varje dag ska jag sätta ett leende på läpparna, cykla i väg på dagis och lämna barnen för att sedan gå över till jobbet där ens chef aldrig visar uppskattning för det man utför VARJE dag, man har dålig lön och får ingen bättre då jag aldrig blir fast anställd så trots min utbildning så gör jag maximalt men får minimalt tillbaka
.
Jag hatar att vara singel, hatar att inte få älska någon, hatar att inte ha någon att dela livet med, och varför då? Jo för att jag är rädd för att om jag är singel i otroligt många år så kommer jag bli lika dan som de män jag träffat som varit ungkarl för länge.
Jag är värd att älskas, jag är fantastisk i en relation. Jag är en bra kock och grym i sängen.
Jag är kärleksfull, omtänksam, djurvän, jag är emot droger, har en bra uppfostran på mina barn, även om jag ser ut som white trash på helgerna så är jag ändå noga med hygienen. Jag älskar att skämma bort och bli bortskämd.
Jag känner sorg, sorg över att jag inte funnit kärleken.
Ensamheten är inte jag,
tisdag 27 augusti 2013
fredag 23 augusti 2013
Du är ingen man
Du är ett svin!
Idag fick jag veta utav en person som hade hjärta nog att vara ärlig emot mig ett utav de största sveken jag blivit utsatt för.
Fy fan för dig, jag har aldrig känt mig så lurad i hela mitt liv. Hoppas ni haft det roligt på min bekostnad och skrattat åt mig under hela tiden ni hållt på.
Alla de gånger jag konfronterat dig gällande detta och du har bara skrikigt åt mig och skyllt på mig eller på barnen och så visade det sig att min magkänsla och det jag fick läsa var rätt hela tiden!
Och du ska föreställa dig vara "pappa" till mitt barn.
Fy fan, ni förtjänar verkligen varandra!
Idag fick jag veta utav en person som hade hjärta nog att vara ärlig emot mig ett utav de största sveken jag blivit utsatt för.
Fy fan för dig, jag har aldrig känt mig så lurad i hela mitt liv. Hoppas ni haft det roligt på min bekostnad och skrattat åt mig under hela tiden ni hållt på.
Alla de gånger jag konfronterat dig gällande detta och du har bara skrikigt åt mig och skyllt på mig eller på barnen och så visade det sig att min magkänsla och det jag fick läsa var rätt hela tiden!
Och du ska föreställa dig vara "pappa" till mitt barn.
Fy fan, ni förtjänar verkligen varandra!
måndag 19 augusti 2013
I've come to my senses!
Så då var det dags för ett inlägg. Det kan gå långt mellan gångerna men nu börjar förrådet fyllas på om saker jag vill skriva på, och bästa är att jag kan blogga på jobbet efter arbetstid så jag får kvällarna över till annat trevligt istället.
Helgen har varit okej, eller nja..trött som en gnu är jag ju. Värktabletterna tar verkligen på kroppen och orken främst, sen så har Lillfisen haft dåliga nätter nu så man är ju som slut.
Mitt blogginlägg idag kommer att handla om ett beslut som jag tagit under en av alla 4 promenader jag hade idag i jobbet.
Jag blir fundersam över en sak.
Kärlek, vad betyder det ordet för er?
Har ni funderat på det?
Kärlek för mig betyder så mycket.
Passion, sinnesförvirring, pirr, ömhet, respekt, nytänk, förälskelse, förändring, chanser, galenskap, häftigt, oro, närhet, sex (såklart!), kyssar, kramar....massor av kramar, åkattraktioner, hjärta, nystart, rosor, romantik, regn mot ett plåttak, acceptans, kasta sig in i något nytt, någon att hålla i då det blåser, öppenhet, trohet, timglasformat, val (inte djuret) och mycket mycket mer.
Om man tycker om en människa vad är det då att vänta på?
Något jag varit med om på sistone är en kille som jag träffade som föll pladask för mig, och jag var ju ganska osäker då man blev så trasig efter den senaste relationen, men efter mycket om och men så föll jag. Stenhårt!
Personen i fråga sa efter 13 dagar att han älskade mig. Liiite i det tidigaste laget och jag var inte redo för dom orden, dock var han det och var villig att vänta tills jag var redo.
För mig är ordet älska något stort och inget man säger till vem som helst.
För mig så dejtar man oftast, man blir ihop och sedan älskar man om ni förstår hur jag menar.
Den "normala" vägen att gå.
När jag väl var redo för "älska" (som för mig egentligen kanske var lite tidigt, men va fan jag föll ju) så backade personen i fråga. Vilket får mig att känna mig dum då jag kan uttrycka det men att inte få något sånt tillbaka.
Personen i fråga vill dejta under hösten och se hur det går. Se hur det går för han egentligen att kombinera plugg, träning och sitt rollspelande och en relation.
Jag vill ju träffa en kille som faktiskt tycker om barn den här gången, som vill vara ihop med mig och som i framtiden kan tänka sig att flytta ihop med oss tjejer.
Jag vill träffa en kille som tycker om mig, älskar mig och som sedan Inte ångrar det han sagt.
Visst vill jag leva ett familjeliv, det är ju det jag strävat efter sedan jag var ung. Leva tillsammans med den man älskar under ett och samma tak och leva ett lugnt och roligt familjeliv. Visst kan jag vänta på att det ska ske, det är ju inget som kan ske på en gång i alla fall men då vill jag ha en kille som har lite mer framtidshopp om relationen också.
Jag vill inte vara en sommarkatt som en människa kan ha det hett och passionerat med över sommaren för att sedan komma på sig själv med att det kanske inte var så roligt längre och så slängs man ut i höstkylan.
I förra relationen så skulle man umgås då det passade honom, då han orkade.
Jag vill inte ha det så igen, jag är värd mer än så!
Nu ska jag alltså invänta och se om denna kille vill vara nåt med mig över huvud taget.
Han känner starkt för mig (säger han) men vill vänta och se hur det går under hösten med alla måsten.
Han är 36 år och vill vänta.
En jag pratade med idag sa Han är 36 år och inte redo? Då kommer han aldrig att bli redo".
Jag har aldrig sagt "När du blir ihop med mig så måste du flytta in här bums!"...att flytta ihop med någon kommer ta lång tid för mig att vilja, för där vill inte jag göra något misstag igen.
I en relation så innebär det mycket av de orden jag skrev längre upp. Är man inte med på de då ska man fortsätta vara singel.
Skulle jag som tjej be en kille att vänta för att jag ska känna efter så skulle han aldrig stanna kvar och vänta, finns inte en chans!
Så vad är det som gör att vi tjejer väntar då?
Är vi desperata?
Kärlekskranka?
Eller är det som det känts för mig i vissa lägen, att det finns ingen annan som kan tycka om mig då jag ändå har två fina bagage med mig i erbjudandet ta en och få två på köpet! så då måste jag passa på då det väl dyker upp nån?
Skynda att fynda!
Mitt beslut är som följer: Jag tänker inte vänta. Är ni helt galna?!
Antingen känner man starkt för mig och vill vara ihop, och ta chansen och våga nånting här i livet. Eller så får det vara, dejta runt och missa en riktigt bra chans!
När man dejtar, innebär det inte bara att man är singel utan då innebär det väl också att dels kan känslorna rinna mer ut i sanden då man aldrig satsar utan hela tiden drar på det som om det är nån slags väntan på att något bättre ska dyka upp, och sen så innebär det väl att man riskerar att dejta andra?
Ska en kille dejta mig så vill då inte jag att han ska dejta andra. Jag vill ju att han ska satsa på mig då!
Sen får jag dessutom kritik för att jag saknar personen ifråga, att det tydligen lyser igenom att jag är ledsen, bitter eller liknande, men varför är det så fel att skriva var dag man inte är med varandra att man saknar den personen? Eller att säga det till honom? För det är väl så det är om man tycker mycket mycket om en person? Eller har jag missat något?
Så de få gånger jag skrivit de orden får jag sådan skuld då jag vet att jag dels inte får dom orden tillbaka då han vill ha space och fundera och dels för att han verkar tro att jag inte har något annat för mig än att sitta och vänta på svar från honom.
Visst, det händer inte mycket i mitt liv varje dag men jag har ändå saker att göra, även om det bara är tråkiga familjegrejor så håller jag mig ändå sysselsatt, herre gud jag har ju ett hem med 4 rum o kök, två katter och 2 tornados, så jag har det jag gör!
Jag har kommit till insikt att jag är värd mer, jag ska inte sättas på avbytarbänken i hopp om att kanske få spela. jag borde vara där ute på planen och leda laget så att säga.
Om en person inte älskar mig längre eller inte känner starkt för mig så säg det hellre, säg hellre att du ångrat dig eller att du inte vill längre så att jag vet. Vill hellre att en person är ärlig än att hålla på och låta mig tro saker som sen ändå inte kommer hända.
Vad hände med ärligheten?
Bara för att man blir ihop så innebär det inte att man träffas varje dag varje timme på dygnet.
Att bli ihop innebär evig kärlek, förståelse, respekt och tillgivenhet.
Vill man inte ha det då är inte jag rätt person för dig!
Helgen har varit okej, eller nja..trött som en gnu är jag ju. Värktabletterna tar verkligen på kroppen och orken främst, sen så har Lillfisen haft dåliga nätter nu så man är ju som slut.
Mitt blogginlägg idag kommer att handla om ett beslut som jag tagit under en av alla 4 promenader jag hade idag i jobbet.
Jag blir fundersam över en sak.
Kärlek, vad betyder det ordet för er?
Har ni funderat på det?
Kärlek för mig betyder så mycket.
Passion, sinnesförvirring, pirr, ömhet, respekt, nytänk, förälskelse, förändring, chanser, galenskap, häftigt, oro, närhet, sex (såklart!), kyssar, kramar....massor av kramar, åkattraktioner, hjärta, nystart, rosor, romantik, regn mot ett plåttak, acceptans, kasta sig in i något nytt, någon att hålla i då det blåser, öppenhet, trohet, timglasformat, val (inte djuret) och mycket mycket mer.
Om man tycker om en människa vad är det då att vänta på?
Något jag varit med om på sistone är en kille som jag träffade som föll pladask för mig, och jag var ju ganska osäker då man blev så trasig efter den senaste relationen, men efter mycket om och men så föll jag. Stenhårt!
Personen i fråga sa efter 13 dagar att han älskade mig. Liiite i det tidigaste laget och jag var inte redo för dom orden, dock var han det och var villig att vänta tills jag var redo.
För mig är ordet älska något stort och inget man säger till vem som helst.
För mig så dejtar man oftast, man blir ihop och sedan älskar man om ni förstår hur jag menar.
Den "normala" vägen att gå.
När jag väl var redo för "älska" (som för mig egentligen kanske var lite tidigt, men va fan jag föll ju) så backade personen i fråga. Vilket får mig att känna mig dum då jag kan uttrycka det men att inte få något sånt tillbaka.
Personen i fråga vill dejta under hösten och se hur det går. Se hur det går för han egentligen att kombinera plugg, träning och sitt rollspelande och en relation.
Jag vill ju träffa en kille som faktiskt tycker om barn den här gången, som vill vara ihop med mig och som i framtiden kan tänka sig att flytta ihop med oss tjejer.
Jag vill träffa en kille som tycker om mig, älskar mig och som sedan Inte ångrar det han sagt.
Visst vill jag leva ett familjeliv, det är ju det jag strävat efter sedan jag var ung. Leva tillsammans med den man älskar under ett och samma tak och leva ett lugnt och roligt familjeliv. Visst kan jag vänta på att det ska ske, det är ju inget som kan ske på en gång i alla fall men då vill jag ha en kille som har lite mer framtidshopp om relationen också.
Jag vill inte vara en sommarkatt som en människa kan ha det hett och passionerat med över sommaren för att sedan komma på sig själv med att det kanske inte var så roligt längre och så slängs man ut i höstkylan.
I förra relationen så skulle man umgås då det passade honom, då han orkade.
Jag vill inte ha det så igen, jag är värd mer än så!
Nu ska jag alltså invänta och se om denna kille vill vara nåt med mig över huvud taget.
Han känner starkt för mig (säger han) men vill vänta och se hur det går under hösten med alla måsten.
Han är 36 år och vill vänta.
En jag pratade med idag sa Han är 36 år och inte redo? Då kommer han aldrig att bli redo".
Jag har aldrig sagt "När du blir ihop med mig så måste du flytta in här bums!"...att flytta ihop med någon kommer ta lång tid för mig att vilja, för där vill inte jag göra något misstag igen.
I en relation så innebär det mycket av de orden jag skrev längre upp. Är man inte med på de då ska man fortsätta vara singel.
Skulle jag som tjej be en kille att vänta för att jag ska känna efter så skulle han aldrig stanna kvar och vänta, finns inte en chans!
Så vad är det som gör att vi tjejer väntar då?
Är vi desperata?
Kärlekskranka?
Eller är det som det känts för mig i vissa lägen, att det finns ingen annan som kan tycka om mig då jag ändå har två fina bagage med mig i erbjudandet ta en och få två på köpet! så då måste jag passa på då det väl dyker upp nån?
Skynda att fynda!
Mitt beslut är som följer: Jag tänker inte vänta. Är ni helt galna?!
Antingen känner man starkt för mig och vill vara ihop, och ta chansen och våga nånting här i livet. Eller så får det vara, dejta runt och missa en riktigt bra chans!
När man dejtar, innebär det inte bara att man är singel utan då innebär det väl också att dels kan känslorna rinna mer ut i sanden då man aldrig satsar utan hela tiden drar på det som om det är nån slags väntan på att något bättre ska dyka upp, och sen så innebär det väl att man riskerar att dejta andra?
Ska en kille dejta mig så vill då inte jag att han ska dejta andra. Jag vill ju att han ska satsa på mig då!
Sen får jag dessutom kritik för att jag saknar personen ifråga, att det tydligen lyser igenom att jag är ledsen, bitter eller liknande, men varför är det så fel att skriva var dag man inte är med varandra att man saknar den personen? Eller att säga det till honom? För det är väl så det är om man tycker mycket mycket om en person? Eller har jag missat något?
Så de få gånger jag skrivit de orden får jag sådan skuld då jag vet att jag dels inte får dom orden tillbaka då han vill ha space och fundera och dels för att han verkar tro att jag inte har något annat för mig än att sitta och vänta på svar från honom.
Visst, det händer inte mycket i mitt liv varje dag men jag har ändå saker att göra, även om det bara är tråkiga familjegrejor så håller jag mig ändå sysselsatt, herre gud jag har ju ett hem med 4 rum o kök, två katter och 2 tornados, så jag har det jag gör!
Jag har kommit till insikt att jag är värd mer, jag ska inte sättas på avbytarbänken i hopp om att kanske få spela. jag borde vara där ute på planen och leda laget så att säga.
Om en person inte älskar mig längre eller inte känner starkt för mig så säg det hellre, säg hellre att du ångrat dig eller att du inte vill längre så att jag vet. Vill hellre att en person är ärlig än att hålla på och låta mig tro saker som sen ändå inte kommer hända.
Vad hände med ärligheten?
Bara för att man blir ihop så innebär det inte att man träffas varje dag varje timme på dygnet.
Att bli ihop innebär evig kärlek, förståelse, respekt och tillgivenhet.
Vill man inte ha det då är inte jag rätt person för dig!
måndag 5 augusti 2013
Middagsbjudning
På fredag är det äntligen dags för den efterlängtade middagen med min fina vän.
Skulle ju ha blivit av i måndags men då var jag ju på akuten hela eftermiddagen/kvällen.
Vet inte om jag skrev det men jag har ju fått inflammation i muskelfästena i bäckenet pga ett snett bäcken. Min sjukgymnast upptäckte även scolios. Går runt med ständig värk...karma is da shit...
På fredag kväll kliver jag av bussen på Mariehem och tar mig sedan mot en studentkorridor.
Ska bli spännande att se vad det kommer bjudas på, och min förhoppning är att jag får behålla maten och inte kräkas upp den som jag gjort den sista tiden.
Fyllde på min dosett idag och har räknat ut att jag i snitt tar 1 4tabletter om dagen, stor förändring från att inte ta nån alls till att hamna på 14 hux flux. Nä nu ska jag sova. Jobb 7-17 i morgon
Skulle ju ha blivit av i måndags men då var jag ju på akuten hela eftermiddagen/kvällen.
Vet inte om jag skrev det men jag har ju fått inflammation i muskelfästena i bäckenet pga ett snett bäcken. Min sjukgymnast upptäckte även scolios. Går runt med ständig värk...karma is da shit...
På fredag kväll kliver jag av bussen på Mariehem och tar mig sedan mot en studentkorridor.
Ska bli spännande att se vad det kommer bjudas på, och min förhoppning är att jag får behålla maten och inte kräkas upp den som jag gjort den sista tiden.
Fyllde på min dosett idag och har räknat ut att jag i snitt tar 1 4tabletter om dagen, stor förändring från att inte ta nån alls till att hamna på 14 hux flux. Nä nu ska jag sova. Jobb 7-17 i morgon
onsdag 31 juli 2013
Fånge i min egen kropp
Vilka veckor!
Efter att ha kört över i mötandes körfält, fått komma till vc och nästan svimmat, blivit inskickad akut av kollegor till akuten, efter att ha fått spruta i både rumpan och magen och druckit värkcocktail fick jag till slut äntligen svar!
Problemet nu är att jag går runt med ständig värk i kroppen som aldrig lägger sig utan är bestående och förstör varjedel av mig och min kropp där måltider är som bortblåsta så får man ju svart på vitt att Karna is a bitch.
tisdag 9 juli 2013
torsdag 2 maj 2013
Sleeping beauty
I morgon ska lillfisen sova borta första natten. Kommer kännas konstigt i mammahjärtat.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)