akut

Jaha, då blir det en helkväll på primärvårdsjouren då. Var inte magsjuka utan det lutar åt magkatarr. Mycket stress och ingen avlastning resulterade snabbt i detta resultat. Tack som fan!

One way or another

Jag söker efter en tvillingsjäl. Någon som är som jag. Kort stubin, svårt att hålla sig till ämnet, har hår på bröstet och luktar äpple. Och då frågar jag dig, - är det du?

Måste börja med denna bild jag såg idag..den fick mig att le i alla fall.


Ledig dag idag, dock litet viktigt möte på morgonen och morgonen den började inte bra.
Skulle ha vart på dagis och lämnat typ 7 för att hinna med bussen mot NUS.
7.04 vaknar jag...hade somnat om och försovit mig. Men att vakna av stress vad gör det?!

Ila mot dagis och sedan sprang jag i kapp första bästa buss.
Men det var en luring måste jag säga, 1 stod det på bussen så jag klev ju på rätt.
Men sedan efter Vasaplan så började den åka åt andra håll och då visade det sig att den bytte siffra nere på Vasaplan..busschaufförens svar:"Den här bussen gör så på vasaplan".
Men hur 17 ska jag kunna veta det?

Hur som haver, jag hann till mötet och kom 2 minuter innan det börja.
Sedan då mötet var klart så följdes vi åt mot bussarna..och då slog det mig, vi har ju en vårdtagare som ligger inlagd så jag går och hälsar på honom och ser hur han har det.

Det tog lite tid att leta åt han. 126 trappsteg senare, 2 hissåkningar senare så kom jag in på avdelningen och fick veta att jag kommit rätt och vilket rum han låg i.
Kommer in där och fick ett leende emot mig.

Men...under den tiden jag var där insåg jag mer och mer att vi tog hand om han bättre i hemmet än vad dom gjorde på avdelningen på NUS.
Fick hjälpa han att få i sig frukosten och kaffet, fick se till att en sköterskan kom in och ta hand om en annan sak också.

Men jag gick dit och var hans sällskap ett tag då jag vet att hans ena barn är bortrest och den andre bor långt ifrån så folk på besök skulle det inte bli särskilt många av.
Nu får jag hoppas att han kommer hem och slipper ligga över julen på sjukhus.

Sedan satte jag upp nya julstjärnan idag, fick inte till att den skulle hänga perfekt, så jäkla konstig stjärna och satte även upp de sista gardinerna.
Så nu har jag adventsfint i vardagsrummet, julmysigt i köksfönstret och porr-rött i sovrummet.
Som det ska vara.



Att somna på soffan har bara nackdelar.
Främst om 1 åringen är den ända som är vaken.
Ni vet ju som bekant att barn är otroligt snabba...när dom vill vara det, och min ofrivilliga powernap var inget undantag.
När jag vaknade upp fann jag saker på ställen där dom inte skulle vara. Det är väl ingen fara tänker ni, kids Will be kids. Mmm... Men då det ligger ett par svarta trosor i spets på dörrmattan som ett slags "Välkommen!" så undrar jag vad det är hon vill förmedla?

Hade fått en del gjort i hemmet så jag var ju ganska trött under tidiga kvällskvisten.
Fått nytt vardagsrumsbord nu. Gick från litet till stort och nu känns det som om vardagsrummet vart mindre.
Men är nöjd!

Nej nu måste jag hoppa i säng då jag börjar tidigt i morgon och en till morgon med försovning skulle inte vara så lyckad.

Gud vad jag saknar att få sovmorgon. Hate beeing alone.

God natt.
Kram

Lie

Känns sant...pojkar ljuger mycket.

Jag var på radion idag

Lyssna på gubben från Hemavan ca 14:15 in i klippet, gubben som berättar om hur han alltid gjort när han har putsat fönster och som det sedan visar sig att han har krafitgt nedsatt syn..
Ca 27 minuter in i klippet kommer jag...

Sick and tired

Är så less på att prata i telefon. Har tappat intresse för Att sms.a. Gillar att umgås med folk men ...bara man slipper telefonkontakten. Har sagt att jag måste tänka och inte kunnat tala i telefonen, men jag är så le på att tala i telefonen. Är utarbetad, trött och ont i kroppen då det blivit mycket bilkörning i jobbet . Saknar värme just nu, främst då lägenheten är så kall (förutom sovrummet). Orkar inte kontakta vaktmästaren hela tiden för han kan ju uppenbart inte fixa det. Tur jag stickar mycket nu. Skulle behöva göra ärenden i div affärer...men när ska den tiden infinna sig? Less på det mesta nu. Less på lögner, less på skitigt beteende. Less på att vara ensam. Less på att vara stressad då man inte får nån hjälp med saker och ting. Less, less less!

painfull

I hate being single!! Jag lever, men efter en arbetsvecka som resulterat i att man tillägnat 60 timmar på jobbet så orkar man inte Så mycket på kvällarna.har tappat skrivsuget lite nu då det dels är någon som gör mig förvirrad var och varannan vecka..och dels för att jag kommit in i ett stickil nu. På måndag har jag ett jobbigt och laddat möte och då blir det som sägs där så definitivtpå nåt sätt. Är helt slut i kroppen. Jag älskar att köra bil, men inte min kropp..har skitont... Morr, sugit dag idag som började sämre. Nej nu måste det bli ändring någon gång!

Vandrar i ett regn

Fredag.

Senaste 2 veckorna har varit väldigt jobbiga.
Har ju kommit i en period nu där jag inte vill gå hem efter jobbet. Slutar jag i en hyfsad bra tid som tex idag då jag slutade 15 så är jag kvar och antingen hjälper till med något eller så sitter jag och stickar. Jag vill inte gå hem.

Här i veckan tex efter en omgång sex så brister jag ut i panik, svårt att andas och även om personen jag legat med är närvarande och omhändertagande så är jag inte där. Jag var inuti min egen lilla bubbla. Och det jag minns kom ur min mun var "Varför gjorde han så?".
Varför just jag?

Varför kunde inte jag som vuxen säga nej och kämpat emot mer?

Förra torsdagen var det sista ASTAgruppträffen. Hårt slag då det började lossna för bara några få veckor sedan.
Nu när det är slut känner jag mig helt utelämnad och öppet sårbar.
Förut har jag kunnat stoppa huvudet i sanden och stänga dörren till det jobbiga. Har inte mått bra då handlingar genom livet visat sig så.
Men denna gång kommer jag inte kunna stänga dörren som står vidöppen.

När dom på ASTAs individuella möte igår frågade mig Vad min första prioritet var nu och hur jag skulle göra för att må bättre/ta mig vidare och det ända jag fick fram var "Jag vet inte".
Sådana här gånger skulle det vara så skönt om någon kunde bara gå in i situationen och ta tag i den, som stått utanför och tittat på som vet direkt vad som behövs göras då jag själv blir så låst i mitt tänkande.

Det ända jag tänker nu är att jobba. Ju mer jag jobbar desto mer slipper jag ta tag i det jobbiga.
Mycket för att jag inte orkar ta tag i det själv.
Men måste hitta en annan lösning än att irritera mina kollegor (känns som om dom tycker att jag antingen är ett pain-in-the-ass eller helt enkelt trött på min åsyn).
Men dom skulle inte förstå.
Även om jag skulle berätta det så skulle dom inte förstå.
Jag är inte galen, jag vill bara inte hem.

Vill inte vara hemma ensam.
Ni må tycka att jag inte är ensam eftersom jag har barn. Men då barnet/barnen somnat så är jag ensammast i världen...vilket som, det är så det känns.

På mötet igår så frågade dom på ASTA vad jag behövde.
Jag var som inte riktigt säker, men då jag försökt förklara vad som skulle kunna få mig att må bra så säger den ena med ett leende "Så du skulle vilje ha en man med andra ord?".

På det stora hela är det väl så.
Jag har blivit så otroligt sviken av just det könet genom åren att jag hela tiden strävar efter att det eventuellt ska finnas någon man där ute som vill behandla mig bra och som inte är gay.
Finns det?

Att börja störtböla efter samlag är ju inte så jävla hett direkt.
Men alla känslor kom över mig, minnesbilder kom tillbaka och känslan över att vara äcklig infann sig.
Ville inte att personen skulle ta i mig, ville inte att han skulle titta på mig, ville inte att han skulle krama mig, pussa mig. Försvinn!!

Trodde inte att jag skulle bli så påverkad utav detta. Innan jag började på ASTA trodde jag aldrig i min vildaste fantasi att jag skulle må så här då det var över.
Jag trodde ju att jag skulle må dåligt i början och bra sedan och sen skulle det vara slut.
Men det vart totalt tvärtom!

Har märkt att nu då alla minnesbilder finns där med jämna mellanrum så har jag svårt att bara sitta ner. Jag måste göra minst 2 saker samtidigt. Och försöker jag bara att sitta rakt upp och ner på en stol så börjar jag skaka i kroppen.
Stickningen har ju hjälpt en del så kroppen fått chans att lugna ner sig, men går det att fly så gör jag gärna det.
Jag vill inte att folk ska tycka att jag är tragisk som stannar kvar på jobbet istället för att gå hem. Jag vill att dom ska förstå att jag inte kan just nu.
Var snäll mot mig istället.

Vill inte gå hem till tystnaden där mina tankar kommer så fort jag stänger dörren bakom mig.
Jag vill vara där det finns ljud som trollar bort det svåra.

Helst av allt skulle jag bara vilja gråta.

Som jag skrivit förut, visst jag är den som måste göra jobbet, bearbetningen.
Men kan inte rå för vad jag känner.
Kan inte rå för att jag saknar kramar. Det som verkligen får mig att må allra bäst.
Kramar är det bästa sättet att känna sig uppskattad, förstådd och tack vare kramen får man känna känslan av att det finns någon där för en just då.
En kram kan också betyda att personen man får kramen utav tycker att man gjort något bra.

En kram betyder så mycket, mest för mig.

Jag har ju min kp 1-2 timmar i veckan nu (dvs en träff i veckan).
Min kp och min handläggare hade ett möte om att min kp inte tycker att det funkar för mig med så lite tid, hon vill att jag ska ha mer, med den påföljden att jag då kommer få en ny kp.
Min handläggare har hört av sig och jag kommer få en ny kp.... i tre månader.
Dubbelt så mycket som det jag har nu. så 1-2 blir alltså 3-4 timmar.
Och min handläggare tyckte ju att det skulle förläggas på kvällar och varannan helg.

Vi tog upp det där bekymret på mötet igår och innan dagen var slut så hade ASTA fixat ett möte tillsammans med min handläggare, min kp Ingela och med mig.
ASTA's förhoppning är att jag ska få mer hjälp än knappa 4 timmar i veckan.

Jag är fortfarande i en djup svacka efter att jag vart lämnad då L var 3 månader.
Djup svacka efter alla dessa lögner.

När folk ljuger för mig blir jag långsint och förstår inte vad personen i sig tjänar på att ljuga?
Fast det klart, lögnarna bryr sig ju bara om sitt eget skinn.

Jag älskar mitt jobb, jag älskar jobbet då jag får chans att hjälpa andra varje dag.
Hjälpa personer som uppskattar det lilla man gör.
Hjälpa till med saker som dom själva inte kan klara av.
Man får för en stund betyda något för denne.

Jag vet inte vad det är som gör att man ofta trillar dit. Hamnar i säng med en person som gjort klart för mig att jag är chanslös och värdelös.
Ett visst värde har jag säkert, men jag kommer aldrig att vara tillräcklig för denne man.
Jag kommer aldrig att duga fullt ut.

Jag är trött mentalt på att denne ständigt bara är ute efter min kropp.
Inte så konstigt att man bölar efter sex.

Jag vill ju känna mig trygg, älskad och sårbar på rätt sätt.
Vill känna "Kom i min famn och berätta vad som hänt så kanske jag kan hjälpa dig".
Vill känna mig trygg.
Vill känna mig älskad.
Vill känna mig hemma.
Vill känna evighet, framtid och hopp.

Är det för mycket begärt att vilja känna sig trygg och inte utnyttjad?

På söndag har jag jobbat 45 timmar på 5 dagar, långa dagar fast samtidigt så har jag fått tagit igen den tid jag var tvungen att vara sjuk de första dagarna denna månad.

Sen har jag anmält mig att jobba jul, juldagen och annandagen då barnens mormor troligtvis kommer upp och kan passa barn och samtidigt kan fira lite jul.
Har bara ett barn denna jul som inte förstår just nu vad jul är och vad det innebär så då passar jag på att arbeta då jag nästkommande år inte kommer kunna jobba på julen.
Julen har blivit allt mindre viktig för mig, och vet att det finns vårdtagare som kommer få sitta ensamma på julen. Jag skänker gärna dom någonting.
Julafton är en hemsk dag att sitta ensam på...vissa vill ju inget hellre än att... ja inte vara med andra eller ens sina egna barn på julen...Visst jag ska jobba, men jobbar inte hela dagar och L får ändå uppleva att fira jul med sin bästa mamma.
Men det är tråkigt för dom som egoistiskt nog väljer bort julen tillsammans med sina barn bara för att personen avskyr julen och allt vad det innebär med normalsvenssonsfirande.

Kommer kännas tomt på jul utan min lilla E...hon är hos sin pappa i år....men vi byter på julafton så hon hinner ju få sina julklappar ändå av mig, L och mormor.

Nej hörrni....dags för mig att hoppa i sängen och fortsätta stickningen av par nummer 2 i tjocksockar.

Ha en bra helg och kram till er.

ddate

Nu blir man utbjuden på middag på Balder. Inte fy skam. Trevlig kväll!

Jag och min far

Pappa!
F:1949-02-17
D:2009-11-07

Minuter, timmar och dagar

blir till år

Men tomheten och saknaden

består

 

 

 

   

Det blir en tung dag idag :-(

Utan internet

Är less nu, mitt Internet har slutat funka...det är nåt strul med routern... Jag borde vara mer teknisk på den biten, men icke. Drygt för jag har viktigt jobb på datorn som måste göras... *suck*

Sunday bloody Sunday

Då blir det en tur till primärvårdsjouren..det är väl inget bra tecken att det blöder ur ögonen va?

Papa don't preach



Idag är det ju en av alla oundvikliga dagar som finns på ett år. På onsdag är det nästa dag som är oundviklig om något.
Jag har inte tänt ett enda ljus idag eller i helgen (okej söndag är ju kvar men ändå).. motivationen har inte funnits till att göra det.

Min ögonflunsa nådde sin topp igår morse då jag inte kunde få upp ögonen, det tog ca 10 minuter av tvättande för att få upp ett.
Fick en glad överraskning i tisdags då jag fått delar av min lägenhet städad...tackar vänligast för den överraskningen.
Hade gärna tagit ett förlåt, men städning är också välkommet.

Har otroligt många tankar som flyter runt i huvudet, så otroligt mycket som hänt nu dessa dagar...mer än vad som hänt på en månad kan jag säga.

En sak som kommer följa mig under en väldigt lång tid, men dock inget jag kan berätta om här..inte på ett par år i alla fall.
Men har fått varit med om en sak jag aldrig varit med om förut, inte på detta sätt i alla fall.
Min KP vet om det, och C ur ASTAgruppen, det var skönt att kunna berätta det för två personer som visat mig att jag verkligen kan lita på dom. De som visar tillit mot mig får tillit tillbaka, det är ju så det ska vara.

 

Haft tvättstugan ikväll, alla sängkläder från 3 sängar plus kläder, tungt men vad gör man då man inte har någon personlig bärare?

 

Har funderat dessa dagar, är det något jag verkligen längtar efter nu är det pizza till middag och kaffe med tårta som frukost på sängen..galet men det är vad jag är sugen på, som tur är så är jag ganska lat i grunden så den där pizzan blir aldrig köpt för jag har hittills inte haft motivationen att gå den lilla bit jag har till pizzerian och köpa mig det.

Tårta får jag nog göra till mig själv då jag fyller år. Praktiskt med att inte känna folk här uppe, mer tårta åt mig då ;-)

 

Okej, nu ska jag gnälla lite, ni som är trötta på gnäll kan blunda.

Jag saknar verkligen... Jag saknar att bli älskad, jag saknar att få älska, saknar att få älska någon.

Saknar att ha någon vid min sida som älskar mig för den jag är, som älskar min humor, mina fixidéer, min omtanke, min kärlek, som älskar att bli ompysslad, saknar någon som älskar min uppskattning, som älskar min matlagning även då jag misslyckas, som älskar mig när det är soligt och vindstilla men också då det regnar och stormar (metafor).

Jag saknar någon som tycker att jag duger minst 4 gånger i veckan istället för var 10de-14de dag.

Jag saknar någon som älskar mig innerligt och som kan säga förlåt och mena det då han sårat mig.

Jag vill inte duga ibland, jag förtjänar att få vara lycklig, jag förtjänar tillit från min partner, jag förtjänar att duga mer än en gång i veckan.

Jag förtjänar att få empati för de svåra stunderna, förtjänar närhet och värme då jag är ledsen.

 

Jag förtjänar äkta och innerlig kärlek från en kille, kärlek som en man skulle kunna gå igenom eld för att få av mig.

Jag förtjänar det bästa!

Jag förtjänar att bli älskad på riktigt utav en ärlig och öppen man....finns det någon sådan över huvud taget?

 

Tack fina underbara Andreas som tagit den övre bilden och skickat till mig idag.

Tack för att du tänkte på mig och tände ett ljus vid min pappas sten på den nya minneslunden då jag inte kan då jag inte kan komma ner på väldigt lång tid och göra det själv.

 

Tack för att du är en sån fin vän som alltid finns där, även fast jag många gånger inte vågar besvära dig med mina bekymmer (dom börjar bli många nu).

Tack för den fina gesten med ljuset, tack för att du kan då inte jag kan.

Tack för att du orkar då jag inte gör det.

 

4 dagar kvar till onsdag, den dag då pappa gick bort för tre år sedan.

4 dagar kvar tills den jobbigaste dagen på året, och den mest ensammaste.

 

Jag hatar att vara ensam, varje år samma sak, och mitt hjärta går itu varje gång.

Att inte ha någon här, att det aldrig kan finnas någon här bara så jag slipper vara ensam....

Jag hoppas jag kommer orka jobba den dagen, 10 timmars pass... Vissa förstår inte varför man ska älska ens föräldrar, att en familj inte är något att ha... men min pappa var mitt allt.

Jag älskar honom

Han var allt för mig!

Alone

Don't hurt me again. Do not mark my heart with another scar...please!

Konsekvens av våldtäkt.

Idag var det en dag som fick en att vakna upp, på olika sätt.
Det ena sättet kan jag inte berätta om, möjligtvis om ett par år.
Men det kan jag försöka skriva om är dagens ASTAträff.
Har en sak jag skulle vilja berätta för er som jag hållit hemligt i 2½ år.

Det började i alla fall genom att C hämtade upp mig vid dragonskolan i vanlig ordning och så drog vi till NUS.
Köpte frukost och tog kulverten till ASTAs väntrum.

3 st vart vi idag..
När det kom till mig så satt jag där med 2 filtar omkring mig (frös verkligen) och berättade om ett möte jag skulle haft med min handläggare på soc efter dagens ASTA...(och efter det som hände idag så ångrar jag att jag avbokade det mötet)...
Hur som helst så vart jag väl lite irriterad då en av terapeuterna inte ville lyssna på mig.

Jag ska backa till förra torsdagens ASTAträff. Det vart ett otroligt jobbigt möte för att Våldtäktsmannen; den händelsen kom upp till ytan, jag kunde inte sluta gråta. De ställde frågor som fick mig att känna mig som om jag vart inträngd i ett hörn.
Jag tyckte det var jobbigt att andas, hjärtat slog hårdare och knäna ville vika sig.

Även den gången diskuterade vi soc och att jag inte får någon avlastning.
Jag är helt slut. Förkylningen har hållit på nu i 6 veckor, och minimalt med avlastning då det kommer till barnen. Minimalt med sömn då min minsting vaknar på tok för tidigt.
Så där och då på ASTA inträdde en panikångest, något jag aldrig haft/känt förut.
Det var helt nytt för mig. Kändes läskigt också.
Panikångesten i sig resulterade i att jag rakade av mig håret på kvällen, se där!

Avlastning när det kommer till min misting sker i regel 1 gång i veckan, tisdagar, men det är egentligen ingen avlastning för mig eftersom jag är på jobbet då.
Annars får jag avlas...nej annars får jag barnvakt de gånger dom blir akut sjuk...så att jag kan jobba.
Jag skulle vilja ha avlastning så att jag nån gång får sova ut på natten och morgonen.
Har inte jag rätt till vila?
Jag är en bra mamma, men får alldeles för lite tid till att ladda Mina batterier.
Varför kan inte folk erbjuda sig istället för att man måste truga?

Soctanten jag har som handläggare har en filosofi när det kommer till min avlastning.
Jag får inte avlastning av tex en familj som tar sig an lillan över typ en helg då min dotter har en far, en farfar och en farmor som enligt soc SKA kunna avlasta.
Jag sa till dom på gruppen att jag tycker det är fel av henne att förvänta sig att dom ska kunna avlasta mig bara så där en helg.
Hennes far är med henne en dag i veckan (denna vecka två då jag ska jobba i helgen)..någe mer går inte av privata skäl.
Och jag kan inte förvänta mig att minstingens farmor eller farfar ska kunna ta på sig att passa henne en helg i månaden så att jag kan få sova ut och vila upp mig så jag får bli frisk nån gång.
Jag kan inte ens förvänta mig det utav min egen släkt..
Det är som att hon på soc menar att det är deras ansvar att avlasta mig...och det funkar ju inte så.
Minstingens farmor och farfar har ju egna liv att leva och är väldigt upptagna så hur gör man då?

Dagens ASTA gick i samma tema, dock så tänker jag ofta på orden som står på bilden ovan.

Intresserad av hur vuxna män tänker när dom tycker att det är okej att trycka ner en kvinna, för gripa sig på en som är det svagare könet, lura och förnedra henne.

Rädslan över att tappa kontrollen och inte veta om man någonsin återfår den.
Skräcken som han kunde se i mina ögon då jag inte kunde frambringa ett nej då han vanärde mig.

Glädjen över att känna att det äntligen var över.

Ilskan över att han vägrade ta hänsyn till mig då jag kvider fram att det inte kändes bra samtidigt som tårarna rinner ner längs kinderna.

Vrede och frustration över att inte kunna putta bort honom när han höll min hals och nacke i ett starkt grepp med sina händer så att jag fick svårigheter med att andas.

Avsmak och avsky över hur äcklig jag kände mig. Hur han kom och tog det han ansåg sig ha rätt till och sedan lämna mig i spillror.

Skammen som inträdde i mig över att jag kände mig så naken, besudlad, utelämnad och att jag tillät mig att bli så sårbar inför svinet.

Förvåningen som uppstod då jag onsdag den 17 februari 2010 upptäcker till min stora förvåning att jag var gravid efter den hemska kvällen med honom.

och Sorgen jag kände över att se det lilla 9 veckors livet på skärmen och veta att inom ett par dygn skulle det inte finnas inuti mig längre.
Sorg över den kritik jag fick (tom av min egen mor) för att jag gjorde en abort och dessutom skrev om den så att folk kunde läsa om det när dom inte vet varför jag utförde aborten.

Hade jag behållit barnet hade jag inte träffat den man som gav mig Lovisa.
Okej, jag hade inte behövt gå igenom den kris jag gick igenom när han stack och jag hade sluppit alla lögner.
Däremot hade jag fått gå igenom något helt annat. Jag hade aldrig kunnat se på barnet utan att tänka på hur det vart till.
Sen då barnet skulle växa upp börja fråga om vem som var dennes pappa och varför inte han lever med oss osv hur skulle man kunna svara på det som den förstod?
Att alltid känna den kopplingen, för jag tror inte man kan som utsatt kvinna föda ett barn som blivit till genom en våldtäkt någonsin kan glömma bort?
Jag är emot aborter, men i detta läge hade jag inget val och känner stor sorg över den kritik jag fick då från folk, att bli dömd direkt då dom inte visste varför.

Men nu vet ni, var så god, nu kan ni börja att dömma igen.

Push the button

Tur i oturen att jag vabba med barn nr 2 idag. Då blir det ett samtal till vc idag i hopp om att få komma på ett besök. 5veckors förkylning är alldeles för lång tid...vaknade nu med tryck över bröstet och hosta. Otroligt less och trött nu, när ska man du få vila?

I hate you so mutch right now

Onsdag.
Vilket leder till torsdag. Veckans jobbigaste dag.
Förut var det lördagarna, men det var ju för att den dagen är så familjeförknippad. Men nu brukar onsdagarna vara jobbig, och torsdagarna ännu jobbigare.

Men vi går tillbaka några dagar.
I söndags så kände jag att min röst började förändras och tänkte "fan!, ska förkylningen sätta sig på halsen igen?".
Söndag vart måndag och jag fick vabba då minstingen hade fått ögonflunsan.
Under måndagen hann saker och ting bubbla upp inom mig så sedan hämtade jag hem min större tös och det vanliga kvällsrutinerna följde.
Till slut vart det kväll och dax för läggning av barnen. Barnen somnade efter mycket om och men och jag började tappa upp vatten i badkaret.
Jag tar allt fler bad nu än att duscha för all värk jag har i kroppen och för att slippa gnälla om det, till slut börjar ju folk sluta bry sig och tror att man simulerar eller överdriver, så då får man hålla käft.

Jag tänder tre ljus och lägger ner ett ljus i varje ljuslykta, lägger mig sedan i badet som fått en dofttouch i form utav en bit päronbomb.
I badet, ganska tidigt efter att jag lagt mig där börjar ångesten komma.
När man hör tystnaden börjar det krypa i kroppen.
Sätter mig då i skräddarställning på tvärsan i badkaret.
Tårarna börjar flöda när jag tänker tillbaka, tillbaka på den kvällen då Sten kom in hos mig.
Hur han agerade mot mig, hur han totalt nonchalerade när jag brast i gråt.
Att han inte stannade upp, frågade hur det var, fattade att han gjorde fel.
Han körde totalt över mig. Jag var ingenting värd, mina känslor, mina tankar, min vilja tog han ingen som helst notis om.
Det är som otroligt tråkigt, för många män håller fortfarande på så. Energikrävande nanting.

Jag tömde ur allt vatten ur badkaret och då kom hulkandet igång ordentligt.
Jag satt och skakade, jag satt och gungade och tårarna forsade.
Då kom också skamsentankarna över att vara smutsig och äcklig.
Känner jag mig inte värdig så känner jag mig äcklig.
Får jag inte höra sanningen så är jag äcklig, är jag inte värd att vara ärlig mot? Är jag så vedervärdig att jag inte är värd att vara ärlig mot?

Sen kom tankarna på hur han rörde mig med sina händer. Hur stolt han var. Hur stark han var. Hur rakryggad han kände sig när han stod där och besudlade mig.

Och då gick tankarna till mitt ex, en man som inte ville leva tillsammans med mig och barnen. Som tog sit pick och pack då diamanten var 3 månader och flyttade.
Då kände jag mig naken, utelämnad och äcklig.
Vad gör jag för fel som ville få ett familjeliv att fungera på alla sätt och vis?
Var jag så äcklig att han var tvungen att lämna mig?

I samma veva som alla dessa tankar kom, alla dessa tårar flödade ned för kinden så tänkte jag på pappa.
Snart är det hans årsdag. Känner hur hjärtat slår hårdare bara genom att jag skrev ordet årsdag.
Älskade pappa som var mitt allt.
Ångesten över att känna att då han dog så stannade tiden, då försvann alla. Han stod mig närmast och känner att jag svikit honom så mycket.
Jag ville göra honom stolt.
Jag hade velat göra han stolt genom att som 9-10 åring skrika NEJ åt en 73årig gubbe som besudlar mig.
Jag hade velat göra pappa stolt genom att ha bra betyg i skolan trots att jag vart mobbad genom hela skoltiden.
Jag hade velat göra pappa stolt genom att bli lika bra i fotboll som hans äldsta dotter, och inte ge upp och hoppa av bara för att man blev mobbad av tjejerna i laget.
Jag hade velat göra honom så stolt av att få barn med en och samme man och leva kvar i en relation med denne man, kanske ha ett hus på landet och en bra bil, då hade hon han kunnat känna sig lugn över att jag äntligen fått ro i själen.

Det vart ju inte riktigt så... barn med två fäder, blivit kallad för hora, slampa, white trash, lättfotad, även fått höra att jag minsann lurade en av männen att göra mig gravid osv.
Jag bor i en lägenhet som jag inte trivs i för att väggarna innehåller så många dåliga minnen, men det är en 4:a så att flickorna får var sitt rum och ännu en flytt skulle göra dom mer förvirrade och mig mer utpumpad på energi.
Jag cyklar varje dag, jag fullkomligt avskyr att cykla, tycker det är vedervärdigt, men då man är ensamstående med två fina flickor så finns det inte i min ekonomi att ha en bil.
Jag tar bussen till sjukhuset på torsdagarna och där i mellan tar jag bilen.

Då pappa gick bort så känner jag mig mer och mer ensam för varje år som går.
Jag bor i en stad där jag bara känner dom jag jobbar med typ.
Jag har ingen som hälsar på mig frivilligt genom att bara komma förbi spontant eller ringer och frågar hur det är, Ingela som är min kp träffar ju mig en gång i veckan, för att hon får betalt för det så det är ju inte riktigt samma sak.
Dom jag jobbar med vill ju sällan hitta på något på deras lediga tid, då har ju dom deras familjer och deras icke-jobb-relaterade-vänner att umgås med.
Så jag känner mig otroligt ensam.
Vill folk inte umgås med mig för att jag är förenat med otur?
Eller för att jag ständigt har ett barn hemma?
Eller är det så enkelt att folk är rädda för att riskera bli ett bollplank eller amatörpsykolog om vi nuddar ett för mig jobbigt ämne?
Är jag tråkig kanske?
Dålig humor?

Jag orkar inte vara den som hela tiden sms:ar, ringer eller facebookar om att vilja hitta på något.
Jag vill inte alltid vara den familjemedlemmen som hör av mig och hör hur det är, vad som hänt i livet sedan sist osv.
Jag vill inte vara den dotter som blir bortsedd, bortprioriterad, bortvald.
Jag vill inte vara den vän som alltid måste vara den som hör av mig och ser hur livet leker i mina vänners liv. Jag vill att dom ska bry sig om att höra av sig till mig.
Självklart har dom egna liv, det har även jag, men jag har alltid tid för mina vänner. Alla sorters relationer är en tvåvägskommunikation.
Funkar den bara åt ett håll så ger ju den personen till slut upp.
Där är jag nu.

När jag satt där och grät som värst så kommer mitt ex hem till mig. Klockan var 22 och han skulle sova över i min säng medans jag sov på soffan för han skulle vara med Lovisa dagen efter så jag kunde jobba trots att hon var sjuk.
Han kommer in i badrummet och sätter sig på badkarskanten och frågar hur det är. Han stryker lite lätt med sina fingrar på min rygg. Jag sitter då och gungar som värst och kan inte sluta då jag väl fick igång gunget. Jag berättar att jag känner mig äcklig och inte värdig, jag öppnar upp mig; gör mig sårbar och berättar vad som är jobbigt just nu, varför jag gråter, varför jag vill att han inte ska titta på mig och min äckliga kropp.

Efter en stund då han försökt vara ... psykologisk på sitt lilla vis så säger han "Tillhör det här din vanliga kvällsrutin?" och så ler han.
Att gråta i badkaret alltså.
Jag vart så förolämpad, och funderade..ska jag be om ursäkt för att jag är ledsen? (för det var ett tag sen jag visade honom tårar..minskade ner på att visa honom de gånger jag var ledsen för att jag inte ville bli mer förnedrad av han och hans sk vänner).

Och då märkte jag hur fort jag kom in i gamla rutiner då det kommer till honom, att jag börjar ursäkta mig, och försöka förklara att jag inte gråtit på länge, att jag badar varannan kväll, men att det är för värkens skull och inte för gråtens skull.
Att jag försökte förklara på ett någorlunda ledset pedagogiskt sätt varför jag gråter och vilka tankar jag har kring våldtäkten.
Att han måste förstå varför jag mår dåligt just nu i oktober/november.
November månad var ju den månad förra året som han fick en egen lägenhet efter att ha bott hos en kompis en längre tid så då vart det så definitivt alltihopa i och med flytten.
Hur som helst.... DÅ jag säger att du måste förstå varför jag är ledsen nu en period och han svarar att han gör det, men i och med den där plumpa kommentaren så vart jag arg inombords och otroligt besviken.
Efter en sån lång tid som vi känt varann och efter att jag berättat varför jag var ledsen kasta ur sig något så dumt.
Spelar ingen roll att folk tycker att det var klumpigt sagt.
Spelar ingen roll att han säger efteråt att det bara var ett skämt, ett skämt man brukar dra vid sånna situationer (?!?) så tog jag illa vid mig.
Det är möjligt att han tyckte det var roligt, men han är ju fri från skuld också.
Han tar ju aldrig på sig nånting som han gör fel, någonsin. Utan lägger över det på mig vilket också får mig att tänka, om allt bara är mitt fel, om jag bara får han att må dåligt, om mina argument aldrig kan övertyga honoms. Varför i hela helvetet ville han ha barn med mig? Varför ville han ha mig från första början?
Det var han som förde det på tal, jag var inte den som ens förde det på tal.
Men enligt han var det jag..och det är otroligt energistjälande att hela tiden måsta försöka övertyga honom vad som faktiskt hände, eller vad som faktiskt sas. Utan han har sin åsikt och då ska man helt enkelt följa den.
Ännu en person som får mig att känna mig mindre värd. Att det jag tänker, hör, yttrar och vill inte har någon som helst betydelse för honom för han kör sitt race.

Då står man där, utelämnad, slutkörd och tom.

Det märks ju nu att mammalivet är tungdraget.
Upp 5.30. Börjar 7 och slutar alltid 17 (eller 17.30 som jag skulle ha slutat idag). Sedan blir det ju ingen som helst rast då man slutat jobbet, utan då ska man på dagis, hem och laga mat direkt till trötta hungriga barn.
Mysa en stund i soffan tillsammans för att en stund senare (1-1½timme) ta på pyjamas, kvällsfika, byta en blöja, borsta tänder, tvätta ur ögonen med fysiologiskt ögonvatten, lägga den minsta först i sin säng med tutten och snutten och lägga över täcket lite lätt då hon har så lätt för att bli varm, in i stora tjejens rum och städa undan tillsammans, gå på potta innan sänggåendet och sedan välja en lagom lång(=läs kort) saga, för att sedan pussa på munnen, krama om och säga godnatt, sätta på cd-skivan som ligger i spelaren, höja då hennes hörsel är nedsatt på höger öra eftersom hon vill höra ordentligt(= läs att hon vill ha skithögt egentligen, allt för att slippa somna), säga godnatt grodan, stänga dörren, gå tillbaka in då hon kommer protestera över att det är för mörkt i hennes rum som gör att jag måste uttala mig om hur mycket lättare det är att somna då det är mörkt i rummet, för att sedan trött säga god natt, stänga dörren för att efter det landa i soffan i 2 sekunder och sedan höra "Mamma!...MAMMA!, jag har inte tillräckligt många gosedjur i sängen"..då uppenbart dom 10 som redan låg där inte var tillräckligt många.

Sedan landa i soffan återigen för att bara ligga en liten stund tills barnen somnat så att man kan börjar göra det andra som behövs göras i ett hem som man annars inte hinner på dagtid då man faktiskt jobbar men som slutar i att man helt plötsligt vaknar kl 23 av att man däckat på soffan helt slutkörd då kroppen burit på en förkylning i 5 veckor och att tvånget av att alltid jobba 10timmars pass för att kunna överleva någorlunda ekonomiskt. Man vaknar upp i ett ryck och det första jag tänker på är att RUNK! nu hann jag inte med ditt eller datt.

Mina fönster hade behövts blivit putsade sedan länge. Men har inte haft orken och dom ser förjävliga ut. Tur det är en mörk årstid så att man slipper se skiten.
Förutom på helgen då man faktiskt är hemma.

Det märks att min kropp snart kommer säcka ihop, tror jag använde mina sista krafter på en vårdtagare idag då jag skulle få upp han ur sängen. Jag förstår inte vad jag fick kraften ifrån för den mannen är otroligt stel på morgonen, men upp i ett ryck kom han
Jag är som slut nu. Slut som artist på min egen teaterscen.
Igår tex så åt jag tom en chokladkaka (85gr). Jag hade ju slutat med socker...tur det inte är ofta det sker.
Har gått ner 15,1 kg nu och hoppas kunna behålla det till datumet i december som jag satt.
Jag tycker att jag äter mycket, främst till lunch då äter jag som mest...sedan planar det ut.
Hemma är jag inte hungrig som jag är under ett arbetspass.

Jag har ingen egen tid längre. Okej tiden då barnen sover ska ju räknas som egen tid.
Och nästa helg tex så har jag skrivit upp mig på att få jobba (får se om man får nåt eller ej)...tisdagar då mitt ex är med Diamanten så jobbar jag alltid nu. Pengarna måste ju in för jag har ingen som hjälper till och skjuter till med mat osv.
Jag har ingen egen tid längre och ständigt jobbande. Det är väl inte så konstigt att kroppen inte vill bli frisk. Den väntar väl tills jag säckar ihop så att jag måste vara hemma sjukskriven.
Jag har ingen som passar barnet/barnen om jag inte ber om det, men alltid då jag måste be om det så är det för att nåt av dom alltid är sjukt då jag tex måste få jobba lite eller gå på Asta. Men det skulle vara så skönt att få barnpassning så att man kan få göra annat nån gång.

Minns inte när jag hade roligt utanför hemmet och som inte har med jobbet att göra?
Få komma ut..utan barn.

Innan exet kom så satt jag där, gungandes i badkaret och såg på min pincett som låg på badkarskanten invid kranen.
Jag är ju en sådan person att jag sällan bara kan ligga i badkaret och bara ligga, utan måste alltid ha något att göra samtidigt så då brukar jag passa på att noppa mig själv då jag ändå ligger där.
Fast denna gång var det annorlunda. Jag noppade otroligt lite och när jag tömt ur badvattnet så fanns en liten tanke där..Om jag tar pincetten, hur mycket skada mot mig själv kan jag då göra?

Jag vet att jag aldrig skulle klara av att skada mig själv. Men tanken kom och jag vart rädd. Jag har aldrig tänkt sådär förut.
Men antar att den lilla tanken kom för att jag är så trött och slutkörd nu.
Detta liv var ingen dans på rosor.

Jag skulle vilja ha det som folk har det då det varit begravning av en nära anhörig, att personer kommer med mat eller fika och att dom vill komma. Istället för att man ska behöva ringa och bjuda in folk och baka själv.
Fast i och för sig, har mest sett det på film så det funkar kanske inte så på riktigt efter begravningar?
Nu ska ju inte nån jag känner begravas, men just nu är min prioritet att barnen ska få i sig tre mål mat om dagen, och det är inte alltid jag har tillräckligt med mat för oss alla tre (igår var en sådan dag) så då tar jag kanske lite yoghurt eller en macka (om det finns), eller så ger jag barnen sina portioner och ser om det blir något över till mig, och blir det lite över och det är en maträtt som min äldsta tjej tycker mycket om så vet jag att hon vill ha en portion till så då tar jag inte det utan låter henne få det för att hon ska bli mätt och de gånger det inte funnits tillräckligt med mat och jag sitter och ser på när dom äter så brukar min 4åring fråga varför jag inte äter, då blir mitt svar de gångerna att jag har ont i magen och inte kan äta någonting.

På mitt ena arbetsställe finns det en matsal där de äldre samlas för att äta lunch och middag.
Beroende på vem det är i köket så brukar jag ibland fråga om det blir tex sallad över (vilket det oftast blir) och om det är okej att ta hem istället för att det slängs som det oftast gör, skyller oftast på att det är så skönt att slippa hålla på hemma med att skära upp grönsaker eller så, men sanningen är ju att jag väljer bort sallad på grund av kostnad i mataffär. Det är egentligen inge dyrt, men pengarna behövs till mat och blöjor och räkningarna. Mat är viktigare för barnen, klart grönsaker är viktigt också, men då det kommer till just grönsaker så kan jag köpa frysta grönsaker för att det räcker längre än den färska salladen i grönsaksdisken tex.
Allt för överlevnad.

Idag hade jag en ängel hemma hos mig.
Minstingens farfar kom i morse och var med henne medans jag och trollet åkte iväg till dagis och jobb.
När jag kommer hem med trollet så har han rengjort spisen och diskbänken, torkat bordet, sopat golvet, rengjort en fönsterruta, tömt en potta. Då vi tagit av oss ytterkläderna så frågar han om han ska laga mat till mig och flickorna, och jag bara segnade ner på golvet samtidigt som jag sa JAAA...så länge sedan man fick komma hem till lagad mat. Att för en dag slippa..eller okej jag föreslog middag, men att slippa tillaga den.
För tex, Jag jobbar alltid till 17. Beroende på vart jag är någonstans så kommer jag till dagis ca 17.20.
Klä på två barn varav en som kan klä sig själv men som blir lam varje gång och helt plötsligt inte kan något själv och en diamant som inte vill åka därifrån och lägger sig ner på golvet i ren tjurighet för att jag inte ska kunna klä på henne.
Vi kommer hem ca 17.45(om vi har tur) occh då ska man börja med middagen direkt, och med tanke på hur hungrig minstingen är så skulle middagen varit gjord dagen före och bara stått magiskt på bordet då vi kom innanför dörren.

Jag är trött nu... Kroppen är trött nu.
Förkylningen suger och min högsta önskan just nu är att få en sovmorgon.
En enda.

Det var ju inte så här livet skulle bli...

Fuck you bike from hell

Runk!! Punka på bakdäcket, en skruv som lossnat som gör barnstolen osäker. Sen när det var lite mer än halva biten kvar hem så lossnade helt plötsligt ena trampan. Jag vill bara gråta för jag hatar den där jävla cykeln, jag hatar att cykla, men är i ett sånt behov utav den då Jag inte har nån bil. Den ställer bara till besvär...hur fan ska jag fixa det här nu då?

Colorfull

 

Lördag idag. Åh vilken morgon.
Lillfisen vaknade stupid o clock och vi klev upp, såg på lite barntv och bytte sedan blöjan och sen testade jag att lägga henne igen och gick även och la mig ...däckade och vaknade 10 av rara Pia som var orolig över hur det var med mig. Tydligen hade blivit nå fel så jag hade arbetspass för lördag och söndag, hade 7 missade samtal från kollegor. Fattar inte vad som gick fel där..men paff vart jag.
En skulle tom kommit förbi och kollat hur det var med mig då jag inte svarade men det avblåstes.

Gick till jobbet efter pensionärernas lunch och hjälpte en av dom med en skiva som han inte fick att funka.
Sedan hängde vi kvar där ett tag jag och fisen.

Vi gick hem och jag la fisen så hon kunde få vila men hon tog god tid på sig att somna.
När hon väl gjort det så tog jag fram målargrejorna och skapade det som är på bilden ovan.
Vart inte jättenöjd, men men, så blev det.
All den vita färgen tog slut så jag måste väl införskaffa nåt om jag ska fortsätta med måleriet.

Nu har hon lagt sig för kvällen och jag sitter med ett smörgåsrån utan smör och en kopp Glögg.
Gött!

Annars har det varit en lugn dag, min förkylning har inte gett sig på långa vägar och även febern har återvänt. Ganska trött just nu då man inte får någon vila på morgonen i normala fall. Kroppen är ganska slutkörd efter långa arbetspass (många utan lunch) och ständigt kämpande hemma.

Längtar tills förkylningen är borta så jag kan börja med plankan och alla de andra övningarna igen...
Längtar efter någon att kramas med också.
Kramar är underskattade.
Längtar efter pizza till och med. Varför vet jag inte...
Saknar mina vänner. Saknar att ha någon här på middag så man kan få skratta ordentligt och ha någon att toka sig med.

Allt känns underskattande just nu.

Nej nu ska jag återgå till min glögg.

Kram.

My name is Luca, I live on the second floor.

Not the best of days I must tell you.

Det var ju ASTA idag, dock var det också fotografering för minstingen på dagis så hon skulle ju lämnas lite extra tidigt då.
Pippilotter vart dagens frisyr på henne. Hon var hur nöjd som helst, fick veta idag att hon har en beundrare bland killarna också. Viktor 4 år. Han kom fram till mig då jag skulle hämta henne "Vet du, jag tycker om Lovisa jättemycket".
Jasså gör du, sa jag. Varpå hans kompis säger "Men tycker du inte om den andra Lovisa" (dom är två på samma avdelning), "nej jag tycker om denna Lovisa mest".

Torde vara den Bylundska charmen ;-)

Anywho.
Back to ASTA. Jag kom ju tidigare dit då jag var tvungen att lämna L tidigare på dagis.
Fick jag chans att sticka på bussen på väg dit. Fick chans att sticka i väntrummet.

Det var speciellt idag. Speciellt jobbigt för oss alla idag.
Främst denna gång då frågan "Hur känns det i kroppen?"
Tidigare har vi alltid fått frågan hur det varit efter det senaste besöket, och nu vart det ju helt annorlunda.

När en ur gruppen berättade hur det var att besöka sitt gamla barndomshem och känslorna och rädslorna och minnena, så kom allt tillbaka från händelsen för 2½ år sedan. Doften av skam, rädslan för styrkan och paralyseringen som drog in då skulden över att inte ha förmågan att kämpa emot tog över handen.

Jag hade kämpat med att förtränga. Jag visste inte om att jag hade kämpat med det, men fick med detta uppvaknande idag inse att jag faktiskt medvetet lagt undan det i ett fack.
Det är ju så mycket annat i livet som händer, som gör mig totalt förvirrad.
Plus att jag in i det sista försöker undvika 7 november.
Jag vet att det inte är möjligt...men om jag blir tillräckligt flexibel nog och gör många saker samtidigt så kanske det går.

Jag är fruktansvärt rastlös, trivs inte i min kropp och inte i mitt hem.
Jag vill bara fly men det finns ingenstans att ta vägen, jag känner mig fastkedjad och instängd.

Som i rörelserummet idag tex så skulle vi sitta i en ring och förflytta en sak som vi valt ur en korg från tex höger till vänster med vänster hand och från vänster till höger med höger hand. Så vi skulle flytta våran valda sak synkroniserat och samtidigt säga "Åh hej!" och så skulle sakerna flyttas runt i ringen, vandra från hand till hand.
Efter att ha kört med en hand ett ex antal gånger så skulle vi prata om hur det kändes och vad man tänkte, och jag som aldrig kan hålla tyst sa att det kändes lite som om vi var de sju små dvärgarna plus att jag kände mig rastlös, jag satt och funderade på vad man skulle kunna göra samtidigt som man flyttade stenen eller pinnen, kan man sms:a? Att sticka var ju ganska uppenbart omöjligt.
Då fick jag frågan om jag tyckte att övningen var tråkig, och det hade inte med det att göra, utan snarare att jag blir så rastlös i kroppen.
Och då berättade en annan ur gruppen (och som samtidigt bekräftade att jag var sån) att då hon varit hos mig på middag så hade jag vispat grädde med elvisp samtidigt som jag stekte pannkakorna.
Aldrig en sak i taget, utan gärna flera.

Så då vi körde varv nummer två och medans de andra sa i kör "Åh hej!" så kom följande ur min mun: "Jag fångade en räv en dag men räven gled ur näven. Fast lika glad för det är jag men gladast är nog räven!"

Hur som helst, tillbaka till där jag var...
Då tårarna började komma under hennes beskrivande av smärtan från förr som fortfarande fanns kvar så var jag till slut tvungen att ursäkta mig och gå ut ur rummet.
Då kom allt tillbaka. Hissen, karisman, det sliskiga leendet, den överstylade frisyren med samma mängd frisyrgele som Ross i Vänner, smärtan över att vara ovärdig att lyssnas på, förtvivlan över att han är en man och bara genom att vara just det är han överlägsen mig i den situationen, han missbrukade mitt förtroende och han missbrukade sitt “övertag” genom att “bara vara” en man…
Det är aldrig konstigt att en kvinna blir paralyserad, att man inte vågar eller klarar av att kämpa hur våldtäkten än går till.

När jag sedan kom in igen, så kändes hela gruppen upp och ned. Det var en jobbig omgång idag.
När mina tårar slutat rinna så försökte jag trösta en annan. Jag ville bara ge personen det jag själv skulle vilja ha..en kram, tryggheten över att det finns någon där för en, som inte vänder en ryggen och som inte pratar bort bekymren, som bara lyssnar om personen vill det men som framför allt ger mig en kram, som håller om mig och visar att denne innerligt bryr sig.
Som håller om mig tills jag säger stopp.
En ur gruppen som hade varit med om en sak då hon var 16 år var som besviken på sig själv för att hon inte visste bättre, hon var ju ändå tonåring, att hon inte sa ifrån vid 16 års ålder varpå jag flikade in "Jag vart våldtagen för 2½ år sedan och klarade inte av som vuxen att säga nej"
Jag fick inte ur mig det enkla ordet på bara tre bokstäver..

Jag verkligen avskyr just nu att vara singel. Avskyr det destruktiva liv jag lever i just nu. Avskyr att ligga med någon som inte älskar mig för den jag är, för det varma hjärtat jag faktiskt har och som inte älskar mig för det liv jag lever tillsammans med mina barn, för personen i fråga vill själv inte leva det livet med mig.
Avskyr mig själv för att jag släpper till för ytterligare en person som bara vill köra över mig.
Som visar gång på gång att det bara är kroppen denne vill åt för att göra sig själv tillfreds, för att det verkar bara vara det enda jag duger till.
Jag är trött på att inte duga.
I en relation är jag bra, främst om personen är bra mot mig, men det verkar vara svårt att finna den som är bra tillbaka. Som klarar av att vara bra dygnets alla timmar dvs.

Jag ger upp helt nu.
Den rätta finns helt enkelt inte där och det är väl bättre sent än aldrig att inse det.
Ärliga, öppna och kärleksfulla killar finns inte.

Idag efter ASTA så åkte jag ner på stan och hittade ett par skor med kilklack som jag lätt skulle kunna jobba i, de var dessutom fodrade och kändes helt fantastiska på mina svåra-att-hitta-skor-till-fötter. Dom kändes verkligen som skorna för mig. Men det är tuffa tiden nu då jag inte får någon lön denna månad från mitt jobb (som jag berättat om i ett tidigare inlägg).
499kr på skopunkten var för mycket.
Jag älskade verkligen dom skorna ska jag tala om för er. Vanligtvis brukar jag känna av mina hallux wallux (eller hur det stavas) då jag provar skor, men inte denna gång.
Oh well.

Sedan åkte vi upp på Clas Ohlson och köpte cykelslang och thinner.
Hade ju värsta oturen i onsdags. På tisdagen fick jag vinterdäcken påsatta på cykeln.
På onsdag morgon så hade först låset frusit på cykeln. Sedan då jag väl kommer i väg så funkar inte växlarna och bakdäcket hade inge luft i sig, och jag vet inte om det blivit punka eller om det blivit åverkan på slangen då personen inte hade riktiga bytar-däck-verktyg då denne utförde bytet. Otroligt besviken vart jag vilket som.
Nu har jag ett riktigt verktyg hemma som jag fått låna, men pumpade upp däcket i eftermiddags så ska jag se i morgon bitti om det är punka eller om det bara var utan luft helt enkelt.
Dock mest troligast punka.
Iddes inte ta av bakdäcket idag för som jag fick höra så är det som en hel novell att ta av och fixa. Fan det är ju kedja och skit i vägen.
Om det ändå hade varit framdäcket.

Vid lunchtid på onsdagen så satt jag på arbetet vid datorn och la in lite arbetspass på vår internetbank och såg att jag fått löneförhöjning =)
Jag vart så paff för jag visste inte ens att dom höll på att förhandla.
Jag vart alldeles nipprig och var hur lycklig som helst =D

Snart fredag igen och veckan har gått onekligen fort.
Man hinner som inte göra saker, främst inte de saker man vill om man säger så.
Men har under kvällen mailat SVT för att se om dom kan hjälpa mig att finna det klipp jag länge sökt efter som jag såg hos en Vårdtagare.
Skulle jag bara finna klippet så skulle jag kunna köra igång ordentligt med att måla, för den tavlan som visades i det klippet gav mig verkligen inspiration och skulle behöva återfinna inspirationen igen.

Under kvällen har jag sett på alla Bridget Jones-filmer. Alla 2 :)
Nu ska jag packa arbetsväskan och göra mig klar för sängen, i morgon är det en arbetsdag på ett nytt ställe.

God natt och kram!

Doctor doctor

Nu var det ett tag sen jag blogga, men har varit kraftigt förkyld och haft ihållande feber så jag har banne mig inte orkat.
Måndagen kände jag mig ganska seg och febern dök upp då jag var hos en vt.
På tisdagen så ringde larmet 5.30 och jag brukar snooza 10 minuter men denna gång så vaknade jag och jag var fullkomligt däckad.
Ringde min samordnare och meddelade mitt tillstånd.
Hela tisdagen låg jag i stort sett i sängen pga febern.
Onsdagen lika så..Hade dessutom gula gubbar i snoken som ständigt ringde på och jätteont i halsen så att det var en plåga att svälja och svälja måste man ju göra en hel del under ett dygn så jag fick ju inte i mig nånting under första dygnet.
Under andra dygnet kokade jag vatten, hädde i en klick honung, tog bitar av ett Mariekex på en sked och blötte upp bit för bit...ett mjukt mariekex var lent för halsen må jag säga.
3 mariekex fick jag i mig den dagen.
Dagen efter fick jag i mig ett sånt uppblött och 3 makaroner...försökte med en avocado men stackars hals för fy fan va ont det gjorde.
Tappade 3-4kg på 3 dagar.
Så lite som jag vägde i torsdags har jag inte vägt på flera flera fleeeeera år..
Halsen är sisådär fortfarande men feber har jag inte haft på nåt dygn nu och de gula gubbarna är kvar...

På fredagen jobbade jag första passet.
Ringde min samordnare på torsdagen och meddelade att jag kunde jobba på fredagen.
Jag var ju feberfri liksom.
Åker på ASTA och under det besöket börjar jag bli varm igen.
Efter fikan så går vi upp till rörelserummet och där skulle vi börja med att stampa i vanlig ordning..men jag orkade bara trampa och när det var dax för min favoritövning så frågade dom om jag orkade och för första gången så plågade jag mig inte bara för att vara tjurig utan jag gav upp.
La mig ner platt på mage och grät faktiskt en skvätt för att jag var så slut.

På onsdagen btw så skulle jag hämta mina barn på förskolan. Hade haft feber hela dagen och kände mig en aning mör, hade ju inte ätit riktigt sedan helgen innan liksom.
Min minsta började trotsa direkt och tog henne under armen och bar ut henne i hallen.

Där bröt helvetet lös!...

Till slut satt jag helt slutkörd på bänken och grät.
Hon skriker hela kvällarna (hon har bara ett tonläge) är aldrig nöjd över något hon får, och man förstår ju inte vad det är hon vill så jag längtar tills hon kan prata.
En av förskolelärarna kommer då ut då hon skriker som värst och frågar hur det är, jag förklarar läget och hon försöker peppa mig inför hemgång. Hon hämtar frukt till barnen och det blir tyst en liten stund.
Jag sa att jag älskar att vara mamma men att jag just då mer än gärna ville lämna kvar minstingen på dagis.

Hem och lagade snabbmiddag för att sedan få dom i säng.

Fredagen kom och mitt första arbetspass sedan förkylningen skulle utföras.
Hade en jättelugn dag så det var skönt för min hals.
Överhörde en pensionärs samtal med en annan att han hade tydligen problem med sitt internet så jag gick fram och erbjöd mig att hjälpa honom.
Under eftermiddagen gick jag upp till honom och satte mig vid hans laptop.
Fixade internet ganska snabbt.
Sen ville han ha hjälp med sin dvd, det var en film han ville se, men det gick inte på hans dvd.
Så då sa jag att jag kan ta hem den till min dator och se över vad det är för nåt som gör att det inte funkar. Sen fick jag även hjälpa han med hans Spotify...
Nu när jag kollade skivan så ser jag på datorn att det inte är en film utan en pdf-fil så då var även det ett ganska snabblöst problem.
Kul att kunna hjälpa till.

Vet inte om min äldsta dotter märkt att jag saknat kramar dessa dagar..(är sällan sjuk men då jag väl blir det, och främst då jag får feber så saknar jag någon som tar hand om mig och kramar om mig) för hon har kommit in till mig under natten och lagt sig brevid mig och hållt om mig, jätterart men otroligt varmt...räckte ju med febern liksom =)

Har jag haft en relation där partnern varit sjuk så har jag alltid tagit hand om denne, givit massa kärlek, tagit tempen, kommit med c-vitamin, alvedon eller ipren.
Hållit om, eller givit filt osv.
Men killar har ju aldrig tänkt på samma sätt.
Vi kvinnor klarar ju av mycket själv, men ibland blir man sjuk, så sjuk att man inte orkar och ändå ska man behöva göra allting.

Idag lördag har varit ganska lugn...har försökt återgå till att äta.

På dagens meny stod Makaroner och köttfärssås till lunch och till middag gjorde jag en grönsakssoppa.
Appropå grönsakssoppa.

Gjorde (enligt mig) en fantastiskt god grönsakssoppa till middag.
Emilia rörde ett varv med skeden i skålen och sa "Den smakar inte gott".

J: -Men du har ju inte ens smakat den.
E :- Vad är det för grönsaker i den?
J: - Det är bla potatis och morötter.
E: - Vet du mamma, det ska vara potatis, morötter, sallad, tomat, gurka, köttbullar och makaroner!

Efter ett tag så säger jag: - Äter du inte upp den där lilla dessertskålen med soppa så får du inte se elefanterna på Bolibompa.

Då börjar hon äta ett par skedar för det ville hon ju inte missa.
Men så slutar hon plötsligt och jag frågar henne varför hon inte fortsätter(för hon skulle fått popcorn också).

E: - Vet du mamma, jag har ju fått lördagsgodis redan så jag behöver inga popcorn.

J:- Men tv.n då?

E:- Jag har elefanterna på dvd så jag klarar mig.

Sedär...!
Häromdagen då vi satt och åt middag så sa hon "Mamma, vad du börjar bli långhårig".
"Jo, svarade jag. Det börjar bli ganska långt nu. Men vad tycker du att jag ska göra då, ska jag spara ut det igen eller raka av det?"

"Jag tycker du ska raka av det!".

Se där!...
Ville bara lämna en liten veckorapport..inte så märkvärdig, dock väldigt fylld av snor.

God natt!

Kram

Feeling kind of Seasick

Jag är dyng förkyld. Fick feber idag hos en av mina vårdtagare...Känner mig långt ifrån pigg. Får aldrig chansen att åka på apoteket och köpa den nässpray jag brukar använda. otroligt jobbigt i bihålorna... Jag avskyr att vara sjuk, avskyr för jag har inte tid att vara det då pengarna måste in. Sen har jag en idé som vi diskuterade på lunchen idag som kan komma att bli av, men vill inte säga för mycket nu innan det är riktigt klart. Nej nu ska jag försöka sova. God natt kram!

Falla

jag föll men inte fångade du mig, du vände och gick hemåt till dig
då jag krossades brutalt vände du dig inte om
fast du hade bett mig hoppa, fast du hade viskat kom.
då jag fallit tror jag inte du såg hur förkrossad jag var där jag låg
kanske har jag fel men jag tyckte att du log
och jag tänkte om jag dör blir det för detta leende jag dog.
jag minns jag såg ner ifrån en svindlande höjd
där såg jag dig - leende och nöjd
jag trodde du kommit hit för att möta mig men halvvägs i luften såg jag
att jag misstagit mig - du var inte där för mig.jag föll som om jag trodde att jag var beskyddad av dig - ja osårbar
jag visste inte då att ett ja kan bli ett nej
men halvvägs i luften såg jag att du hade ändrat dig
för utan tvekan vände du och gick, du gick utan att möta min blick...

Changes

Idag vart det ingen bra dag av någon anledning.
Hade en toppenkväll igår. Träffade min vän M och vi hade väldigt roligt ihop.
Men idag vart det en tänkardag.
Mitt tålamod börjar sina. Man har som ensamstående mamma inte tid att få vara sjuk, för man ska hela tiden ta hand om någon annan. Vilket resulterat i att jag inte fått blivit frisk från förkylningen än.
Den har som blossat upp igen vilket är tungt och irriterande.

Jag är otroligt trött efter ett par dåliga nätter nu och tidiga mornar.
Jag kan bara be till gud att min diamant är tillräckligt frisk i morgon för att klara av en kort dag på förskolan så jag kan få jobba. I nuläget så kan jag inte känna ro över att vara hemma och sjuk. Skit i om jag har feber, jobbet måste utföras för pengarna måste in.
Hade ett jobbigt möte på socialen i torsdags, som om inte det var tillräckligt så hade jag haft ASTA före så jag var verkligen tung den dagen.
Fan va less jag blir på mig själv över att gråta på typ varenda ASTA-träff.
Vad ska de andra deltagarna tro om mig?
Jag vill ju inte ta upp tid från dom, dom har ju också viktiga saker att prata om, känns som om jag är i vägen varje gång. Känns som om jag får blickar från vissa som tänker "inte nu igen".
Vill ju inte känna så heller....

Idag är det en månad kvar.
1 månad tills pappas dödsdag. Då kommer det vara 3 år sedan. 3 år sedan min pappa lämnade jordelivet.
Älskade pappa.
60 år hann du bli. Hårt arbetande var du, stort hjärta hade du och fann alltid tiden till att hjälpa alla andra. Du bad sällan själv om hjälp, och dessvärre är jag väl väldigt lik dig på den punkten.
Man vill inte besvära folk utan vill hellre att folk ska erbjuda sig, man vill att folk ska se en på det sättet. Att dom ska ta sig tiden.
Tyvärr var det väl väldigt många som kanske utnyttjade dig då du var så snäll.
Jag var en av dom. Främst då det kom till flyttar.
Förutom då jag flyttade till Umeå och de flyttar som vart sedan inom Umeå, där bad jag dig inte.
Vi hade alltid kontakt minst en gång i veckan, och ringde inte jag dig, så ringde du alltid mig.
Precis som en förälder ska göra.
Ända sen jag föddes var jag pappas flicka. Vi delade så mycket, inte bara humöret ;-)
Trots att du var så ovetandes i så många år om det här med pedofilen och trots ditt taffliga och avslöjande sätt att försöka hjälpa mig då jag skurit mig i handlederna då jag var tonåring så betydde du så mycket för mig.
Du slet hårt för familjen, för ekonomin, även fast att du inte alltid hade ett ekonomiskt sinne.
Men du gjorde ditt bästa och slet som en hund.
Nu de senaste veckorna har jag låtit p4 fått ljuda ur högtalarna på eftermiddagarna/kvällarna då det är sporten.
Som du fick lyssna på sporten på radion, så sällan som du fick se den på tv. Ingen har väl lyssnat så mycket på sportradion som du?

Du hade en speciell humor som vissa kunde bli förvånade över, men som en god vän sa en gång, man måste känna dig för att förstå den. Gör man bara det så är det himla roligt att surra med dig.
Du var ofta bitter, och det mesta av det startade väl sen du fick diabetesdiagnosen.
Du ville som inte bli vän med den sjukdomen riktigt. Du var sällan sugen på att ändra varken kost eller motionsvanor. Synd, för då hade vi fortfarande fått ha dig kvar i livet kanske.
Ofta känner jag skuld för att du dött.
Skuld för att "tänk om det var mitt fel att du fick problem med hjärtat?". Jag har ju fått skulden en gång redan, tack och lov inte av dig. Men jag har ju av någon outrgundlig anledning alltid fått vara det svarta fåret i familjen.
Men jag var väl speciell.
Sökte mycket uppmärksamhet av er som föräldrar då du dels arbetade så mycket, och utav hon som fött mig som alltid såg de äldre syskonen.

I och för sig fick jag uppmärksamhet i skolan. Alla la ju uppmärksamheten till mig. Det måste dom ha gjort då dom ändå mobbade mig.
Så då kanske jag bore ha varit nöjd med den sortens "uppmärksamhet"?
Eller?

Det är synd pappa att du var så himla snäll, ibland FÖR snäll för ditt eget bästa, men du kanske tänkte liksom jag gör idag, att man är mot folk så som man själv vill bli behandlad.
Är man snäll, hjälpsam och förtroendeingivande så kanske folk är detsamma tillbaka?
Tyvärr så funkar ju inte världen så.
Man engagerar sig i vissa saker, man lägger all krut på en annan människa utan att få minsta tillstymmelse tillbaka.
Du var för snäll älskade pappa.
Jag är för snäll, men samtidigt är det svårt att ändra på sig. Svårt att bli orättvis och bestämd då man är inte är så till naturen.
Man vill ju ändå tro gott om folk, att folk kan förändra sig, att folk kan se, att man inte hela tiden ska behöva be om hjälp. Att man inte ska behöva be far- och mormödrar att dom ska vara med sina barnbarn varje gång.
Man ska inte hela tiden behöva åka till folk utan att det vore roligt om folk kunde ringa eller komma förbi spontant till en. Varför ska man alltid vara den som hör av sig?
Jag är som ganska trött på det. Jag har ju lagt ner det nu. Förutom till Tant Rosa. Där har vi en ganska bra relation, vi ger och tar precis som det ska vara.
Funderar på att sluta uppdatera facebooken för att se om folk minns en, facebook är inte allt!

Kära pappa. Hur har du det nu?
Vad gör du nu för tiden?
Hur gammal är du?

Jag har ju en fantasi att då man får komma in i himmelriket så får man välja i vilken ålder man ska vara i. Att man väljer den ålder som man mådde som bäst i.
Vilken ålder valde du pappa?
Tittar du till oss ibland?
Jag får för mig att Lovisa ser dig med jämna mellanrum, främst då hon var mindre och låg på skötbordet hos sin mormor och tittade på något upp mot taket och "pratade" så mycket.
Att det säkert var du om lärde henne att prutta med tungan, precis som du lärde Emilia innan du hann gå bort.
Har du träffat Björn?
Eller dina systrar?
Hur har dom det?
Många säger att dom inte tror på ett liv efter detta, men jag vill ändå tro att man kommer till någonting.
Jag är otroligt rädd för döden, ända sen jag var 4 år så har jag varit det, så det är ju länge nu.
Ibland får jag en känsla. Känsla över att då jag levt det liv jag levt under de senaste 10 åren att dom tog dig ifrån oss som ett straff mot mig.
Jag har så svårt att ändra på vissa saker, att bli en bättre människa.
Men då det kommer till min ärlighet och uppriktighet så vill jag inte ändra på nåt.
Jag tycker att man ska vara ärlig i många situationer. Att folk förtjänar det. Jag tycker att man ska kunna vara öppen mot en människa för att visa den att man litar på den.
Sen att man blir lurad det kunde man ju inte förutspå, man trodde ju att den personen man var ärlig mot också var ärlig mot mig tillbaka.
Men pappa, folk är grymma ibland. Det är synd att folk nervärderar dom som tex har ADHD eller Aspergers. Det i sig gör ju att otroligt många inte vågar se sig själv i den rollen, att dom inte vågar söka hjälp för att få de rätta verktygen till ett mer underlättande liv.
Att inte våga få förståelse eller låta släkt och vänner få mer förståelse.
Samhället nervärderar ju fortfarande många. Men är otroligt glada för dom så vågar stå ut i mängden, som vågar ta reda på bakgrund, som vågar be om hjälp och som vågar söka svar. Dom vinner tusenfallt mot de inskränkta personer som finns.
Alla blir så otroligt lättade över att Äntligen få svar.

Pappa, jag har börjat gå ner i vikt. Ganska ordentligt. -14,1kg.
Har stått stilla ganska länge för jag har sånt flummigt jobb nu. Jag tror personligen inte att cykling bränner på samma sätt som promenader och att springa gör.
Jag får cykla mycket nu, eller köra bil ute i Tavelsjö så det ger ju inte mycket.
Mina springskor är det massa hål i så jag vågar inte vara ute och springa då det regnar eller då marken är blöt för jag har ju inte tid att vara sjuk.
Känner du igen det där? Att inte ha tid för att vara sjuk.
Jag har ett jobb som ska skötas och 2 barn att ta hand om, jag har inte tid att vara sjuk då.
Jag tror att jag kan ha ökat på nåt kilo i vikt, men känner ingen massiv panik över det.
Men vad gör man då man inte har pengar till springskor?
Jag vill knappast gå på gatan..som morsan alltid sa "Den 50öringen kan du behålla".
Vill ju inte nyttja krediten, för den betalar jag ju tillbaka så jag får bli av med den nån gång.

Har heller inte så mycket i mitt hem som går att säljas heller.
Tror knappast att mitt målande kommer kunna sälja något så..om jag inte målar väldigt mycket och dör, för det är ju inte förrän då som tavlorna ökar i värde, men då har inte jag någon användning av pengarna så då kan jag heller inte köpa nya springskor.

Hmm..
Jag tänker ofta på dig pappa, och hur jag aldrig fått tid till att sörja dig och din bortgång.
Minns alltid hur jag kommer in i kyrkan där du ligger i din kista med dina favoritkläder och tofflor på dig. Men favoritfilten över dig då du alltid frös.
Med barnens teckningar på kroppen och den lilla bubblan.
Kände inte igen dig. Kändes så otroligt konstigt att se dig ligga där i kistan, mitt på folvet medans floristen höll på att ställa i ordning kransarna som skulle stå kring dig.
Du var så kall.
Var det verkligen du som låg där?
Känner sorgen över att behöva gå in där själv.
Att sörja dig själv. De andra hade redan sett dig efter att du gott bort, fridfulld med ett tänt ljus på bordet brevid dig.
Men ingen ville följa mig.
Från den stunden så märkte jag att jag för evigt är ensam i det mesta.

När vi sedan fått plats på nya området på kyrkogården där din aska skulle strös ut under en egen liten sten så fick jag möjligheten att tömma urnan på det innehåll som var du.
Kännes så konstigt att "asksätta" sin egen far.
När jag tänkt under dessa år som gått så känns det som om jag aldrig känt dig.
Som om du aldrig funnits trots att du har det. I allra högsta grad.
Jag försöker minnas roliga saker du sagt eller gjort, men allt är som raderat.
Varför är det så?
Är det jag som är dement eller är det blockerat i min minnesbank?

Du lämnade jorden, du berörde så många. Du fanns alltid där för folk och jag hoppas folk tar lärdom av ditt stora hjärta och hur mycket du gjorde för att hjälpa andra.

Jag hoppas jag får chansen att sörja dig ordentligt någon gång, och är ofta ledsen över att du aldrig fått träffa Lovisa, och sitta med henne i din famn och lära henne en massa ofog.
Det känns osm ett stort straff att du inte finns bland oss längre.
Snart är det farsdag också. Då tänker jag alltid på dig, trots att jag tycker att fars och morsdag är en komersiell dag där affärerna får tjäna sig en hacka så vill man ändå inte vara utan den dagen.
Jag är ledsen att jag aldrig hållit på MODO. Men hockey är inte min grej..foppa är inte så märkvärdig.

Min tribute till dig blir självklart den låt som spelades under din begravning.
Älskar dig!

http://youtu.be/A6i1ywioIm0

Besvikelse

Har så mycket jag hade behövt göra idag, synd att ett sjukt barn bromsar planeringen... Ja det är banne mig inte roligt att vara ensamstående. Kommer vara bitter över det länge, besviken dels på män men dels på mig själv som Inte lyckades hålla ihop familjen

take it over

Snart kommer min kompis Markus hit från Skellefteå... Det blir skoj, då får man bjuda på blåbärs paj =D

Den enda som kan läka kärlekssår är den som orsakat dem.

Höstdagarnas fuktiga bris sveper in,

över staden, över dagen som inte är min.

Kärleken jag en gång hade i tryggt förvar,

försvann, POFF! Sedan var det jag och ensamheten kvar.

Självkänslan som sjönk och ångesten som tilltog,

kunde det stämma, kunde det bli så att kärleken bara dog?

 

 

Vi borde inte ligga med varandra, det är väl inte rätt väg ut?

Plågar vi inte oss själva, det är ju ändå slut?

 

Som en döende blomma som tappar blad för blad,

hur jag än kämpa så kunde jag inte göra dig glad!

Lögner och ständigt svek förstörde oss båda,

Varför fortsatte du då, då jag idogt bett om stopp? Ja jäklar anåda.

 

Terapeuten gav oss tips och hemflit,

på kärlek och förståelse var du ingen elit.

 

Du gav mig skulden för ditt och datt fast problemet låg hos dig!

Hur tänkte du när du nyttja detta, det kan man ju fråga sig?

Tänkte du någonsin på känslor hos någon annan än dig själv?

Med ditt beteende borde du ta ett kallt nakendopp i Umeälv.

Då kanske du vaknar till och ser vad du valt att kasta bort

Ty man lever bara en gång för livet det är kort!

Vem var jag då?

Vart vab idag då tösen hade lite feber. Har tillbringat en del av dagen med I. Skrivit en dikt och påbörjat en novell. Dikten vart jag ganska nöjd med. Ska sova nu. I mitt yrke är ju sällan den ena dagen den andre lik. Så i morse hann jag ju duscha en tant bland annat, och efter duschen ville hon att jag skulle ta morakniven och skära bort förhårdnader på undersidan foten. Det har jag aldrig gjort förr. Nu sover mitt sällskap ute på bäddsoffan...snarkar gör han med. Tur man har öronproppar =) Kram och god natt!

Aldrig blekna

Jag märker nu mer att jag har mer svårt för att formulera mig i mina inlägg.
Jag vill få fram det på ett bra sätt, på ett sätt så att min förra svenskalärare Gunnel kan vara stolt över att något fastnade under gymnasietiden.
Det går sisådär.

Idag var det då Asta igen. Trodde inte att jag skulle ha så mycket idag att komma med på träffen.
Men snopen vart jag över mig själv och mina känslor när A nämnde i ett ämne att hennes svåger stod bakom henne.
Då vart jag jätteledsen. Jag chockade nog mig själv otroligt mycket.

Dom frågade vad som hade väckts inom mig, och mellan hulkningarna så kom det fram att jag aldrig riktigt känt att någon stått bakom mig, stöttat mig utan istället målat ut mig som ett svart får, att jag ständigt gör fel men aldrig de andra.
Främst vart jag ledsen och otroligt besviken över att en person, en person man "stått" nära har svikit en så otroligt mycket.

Det genomgående temat på ASTA har hittills varit och kommer säkert att vara under resterande tid vi är där "Mammaskap" (mödraskap för er som märker ord).
Där vi alla blivit så otroligt svikna av våra mödrar och vilka spår det satt i oss.

Jag har sådan inre frustration över att hon inte såg mig som barn. Att hon inte såg då jag vart utsatt för pedofilen utan skylde på att jag var speciell. Hon la över det på mig, som om det vore mitt jävla fel att han var sugen på små barn?
Jag var ett barn! Det är väldigt få 9-10åringar som kan säga nej och förstå när något är riktigt fel.
Jag har känt otroligt mycket skam och känt att det varit mitt fel, då det egentligen inte varit mitt fel.

Att hon inte såg då Jag vart mobbad i alla år. Från klass 1 till och med gymnasiet.
Hon var så stolt över att hindrat att min dåvarande bror fortsattes bli mobbad.
Men hon såg inte andra än han och min syster.
Ja jag kanske inte visade att jag vart mobba på samma sätt som han gjorde. Jag var inte den som stannade hemma från skolan och låtsades att vara sjuk...eller jo, fast det kom senare.
Jag var den som gick i skolan, men som fick så dåliga betyg. Jag hatade skolan. Jag hatade att sitta där i skolbänken och plugga, för det mesta av min tid gick åt till att se och höra hur alla tjejer (främst tjejerna) viskade, snackade skit och skrattade åt mig, allt bakom ryggen.
Tom den tjej jag varit bästis med i många år började.
Och när Gussjöskolan la ner så flyttades deras elever till våran skola ute i Brunne och då eskalerade allting.

Jag var ju ett sådant barn att jag fick aldrig veta vad hygien var, hur viktigt det var att tex att byta trosor och strumpor varje dag, att man skulle använda BH, hur noga det var med duch, deodorant osv. Mina föräldrar var inte dom som själva var så noga med det, plus att dom inte informerade om hur saker och ting funkade som.
Det enda jag fick lära mig under skoltiden (till slut) var att man skulle byta strumpor varje dag.
Ingenting om trosor eller att bh var en bra sak då man fått bröst.

Jag fick höra en gång under lågstadietiden att medans jag duschade efter gympan så vart mina trosor en offentlig show som visades upp och skrattades åt av övriga besökare.
Jag vart kompis med en tjej som hette Therese som kom från Gussjöskolan.
Efter en tid så skulle vi en dag va med varann på rasten och precis då det ringde in så säger hon till mig "Jag kan inte fortsätta vara med dig för ingen annan vill vara med dig".

Varför kunde inte mina föräldrar berätta om vad en BH innebar, eller min syster heller för den delen?
Hon var den som sa åt mig en sommardag att jag måste börja raka benen. Jag visste ju ingenting om sånt.
Min första deodorant fick jag inte utav nån av familjen i julklapp.
Nej nej, vi skulle åka på klassresa i sexan till Kiruna. Vi hade ju sparat sen vi började skolan till denna resa.
Ett tag innan så skulle man ju skriva på en lapp vilka man ville bo med i stugan (vi skulle bo 4st i varje stuga)..och jag var ju mer bekant då med söta Angelica, utbryterskan från lilla Gussjö.
Men då kommer de tre populäraste tjejerna i klassen fram och deras talesperson, Sanna frågade då vilka jag tänkte skriva och berättade att dom skrivet upp varandra och mitt namn för dom såg verkligen fram emot att bo i stuga tillsammans med mig då dom "märkt" att jag känt mig utanför från hela klassen.
Jag vart ju glad i hågen, men självklart lite misstänksam över varför just dom ville bo med mig. Men okej, jag skrev deras namn och det vart ju vi.
Jag och Emelie i ett rum, Ida och Sanna i ett rum.
Vi hade roligt under bussresan upp, som min idol körde by the way!
På kvällen kommer i fram och alla blir tilldelade sin stuga.
Vi hinner väl att installera oss då dom kommer på att vi ska ge varandra presenter, och jag blir paff för jag visste ju ingenting, och jag sa då att jag inte visste om något så jag har inte köpt något varpå Sanna säger "Men det har vi redan ordnat, du är med på de presenter vi köpt".
Så alla fyra tjejer får varsin present som dom valt med "hjärtat".
Tror Ida fick en bok, eller om det var Emelie. Hur som helst, skit i deras presenter för min var ju storslagen.
Håll i er! Jag fick en deodorant och en cremevit topp med gråa blommor (som ser ut som en sporttopp liksom).
Ja men det är inte klart där.
När jag öppnar "presenterna" så säger Sanna "Ja Hanna sa att hon tyckte du luktar illa så då får du en deodorant".
"Du har ju aldrig någon topp och då dina bröst ser så konstiga ut så fick du en sån med".

Jag grät mig till sömns den natten.
Hanna är ju någon som jag växt upp med eftersom vi var grannar.

Sista våren i 6an var ett helvete.
En klassfest som satte punkt för mig.
Hanna och Lena bland annat snackade så otroligt mycket skit om mig, till slut vart jag så ledsen att jag stack därifrån. När klassföräldrarna som var där (Sanna, Emelies och Idas mammor) hittade mig ute så frågade dom varför jag var så ledsen så då berättade jag som det var.
Jag fick följa med Sannas och Idas mamma med till där dom satt och fick se på tv med dom medans Emelies mamma gick och pratade med de andra.
Eller pratade och pratade, hon frågade dom om dom snackade illa om mig och dom hade svarat "Nej det har vi inte" och sen var det inte mer med det liksom.
I 6:an spred Martin ut att jag i fyran velat ha sex med honom då han varit hemma hos mig och spelat tv-spel.
Hela klassen vände sig helt som emot mig, vilket var lite ironiskt för i just 5:an så vart jag mobbad av de som gick i trean. Min tremänning gick i den klassen.
Jag vart så mobbad att jag till slut satt utanför skolsystern och grät.
DÅ ville alla i hela klassen hjälpa mig och gick runt till alla jag namngav och snackade med dom. Jag vart så paff, vilka människor tänkte jag. Sen i 6:an så var det mina egena klass"kamrater" som mobbade mig.
Tack för det liksom.
Mobbade mig, frös ut mig etc. Och då var det ändå inte jag som stank mest tyckte jag, Selvi som gick i samma klass luktade så otroligt mycket svett, men hon var aldrig impopulär liksom.
Men jag var annorlunda som dels hade glasögon för att jag var skelögd, jag var överviktig, jag bar ständigt ärvda kläder och oftast pojkkläder då jag var för överviktig för att kunna ärva efter syrran.
Jag visste inte hur livet fungerade för mina föräldrar berättade ju ingenting.
Pappa jobbade jämt då han var ända inkomstbringaren i familjen och morsan satt framför tv:n typ jämt.

I fyran eller femman, det var vinter och rast, det rådde lite snöbollskrig och tre killar födda 82, Niklas Agebrink, Fredrik Berglund och... har suttit en timme nu men kommer fan inte på namnet, men han hette Lundin i efternamn.
Hur som helst till vänster om huvudentren till skolan, där du till snetthöger hade ett litet kapprum, direkt höger fanns skolmatsalen och till vänster var en lång korridor där man aldrig fick springa oavsett hur hungrig man var, som också ledde till lärarnas fikarum, trä och syslöjden och alla klassrum.
Där tyckte dom att jag var så ful att dom tryckte ner mig..eller tryckte ner mitt huvud snarare, likt en struts som stoppar huvudet i sanden så stod jag där på mina knän och kom inte upp direkt för dom packade verkligen snön runt huvudet.
Jag tror Fredrik var ganska oskyldig ändå, den som bestämde och gjorde det mesta var ju Niklas.
När jag väl fick komma in hade jag en sådan kraftig migrän att jag fick lägga mig gråtandes på en soffa som fanns i mitten av den byggnad där alla klassrum utgick ifrån.
En lärare tog hand om mig och frågade vad som hänt och jag berättade, men "det var ju bara på lek" enligt killarna.

Och nu i äldre dar så ser min morsa fortfarande inte mig. Hon ser bara A och M.
När pappa gått bort så var hon nere hos syrran 6 gånger på ett år.
Till E's 2årsdag kunde hon minsann inte komma för hon skulle ju på Brolle i Övik då.
Viktigt viktigt!
Medans min systerson alltid får besök kring eller på sin födelsedag av mormor.
Och dom bor i Tjockholm.
Det är över 40 mil dit, och morsan har alltid sagt det att då tågen börjar gå upp hit till Umeå så då först ska hon komma upp hit.
Tågen har gått ett tag nu, men trodde inte att jag skulle behöva bjuda in henne för syrran bjuder ofta inte in henne heller, utan hon kommer spontant.
Av någon anledning verkar det vara mer synd om syrran och hennes man, för hon  åker som sagt ständigt dit och tar hand om dom, ser till att det finns mat på bordet när dom kommer hem från jobbet, hämtar sitt barnbarn från förskolan osv.
Här är det ingen som går upp med mitt ena barn då hon vaknar, folk hjälper till med allt, utom just det jag verkligen skulle behöva slippa för åtminstonde en gångs skull. Så jag också kan få sovmorgon.

Jag har inget emot min syster, hon är min stöttepelare. Däremot är jag så besviken på morsan.
Hon säger själv att hon inte favoriserar någon av oss barn.
Men då min "bror" och hans hemska fru..eller snarare frun som aldrig växer upp inte får allas uppmärksamhet och dansar efter hennes pipa så säger hon alltid upp kontakten med denne, och hennes man dvs min fd bror är ju en toffel så han säger ju upp kontakten han med(han har ju inget val).
Jag är ju en sådan som ser igenom henne och har ingen som helst lust att dansa efter hennes pipa, jag har mina egna åsikter och passar det inte henne då får det vara.
Inte mig emot, hon innebär ju bara trubbel.
Hon fryser ju ut morsan så att hon knappt får träffa sitt senaste barnbarn.
När farsan gick bort så skickade hon runt ett mail till alla vi syskon på Facebook där hon ville yttra sig om hur viktigt det var att vi höll ihop som familj, och sen smörade hon för oss och beskrev varje person, hur hon tyckte vi var, vilka bra egenskaper vi hade osv.
Sen så skrev hon också hur jobbigt det hade varit för henne då pappa gick bort, att det nästan var värre för henne än för oss, och han var ju ändå Våran pappa!
Hon beskrev hur pappa tycdligen hade peppat henne att plugga och att hon skulle plugga till något för hon hade vetat att det var det Min pappa ville.

Pappa var så less på henne. Han var ju åtminstonde ärlig mot mig.
Han tyckte inte om henne för fem öre. Han tyckte att hon var helt fel för A.
Att A var en präktig toffel, som en knähund för henne liksom och att A borde ha skaffat någon i sin egen ålder.
Hon visade alltid tydligt att hon inte gillade våran släkt. Vid kalas så som pappas 60års kalas så satt hon ju inte ute i vardagsrummet med alla andra, utan om hon inte satt i köket med A hack i häl så skyllde hon på att hon var tvungen att vara ute med hennes son och A's son som var stora nog att vara ute själv.

Den värsta känslan jag hade idag på ASTA var något jag inte riktigt kan skaka av mig.
Känslan över att det var pga mig som pappa dog.

Pappa dog i november och i september så berättade jag via sms för morsan att jag och T skulle separera.
Dagen efter får jag ett sms där hon gav mig skulden för att nästan givit pappa en hjärtinfarkt.
Pappa hade fått en i september och var inlagd en kort period (vart ju längre sedan då han fick 3 st infarkter på 1½ månad) så efter första besöket fick han utskrivet Nitro som man ska spreja under tungan vid känning.

"Tack vare att du berättade om att ni skulle separera så höll du på att ge pappa en hjärtinfarkt så att han var tvungen att ta två duschar med nitro"...
Jag vart så jäkla ledsen.
När jag pratade med pappa ett par dagar senare så berättade jag gråtandes att det inte var min mening att vara nära på att ge honom en hjärtinfarkt.
Han förstod inte vad jag menade så jag berättade vad hon hade skrivit i sms:et och han sa det att det inte var pga mig, utan pga att han vart orolig för hur det skulle gå för mig och Emilia. Precis sådär orolig han kunde bli då vi varit och hälsat på och skulle åka hem till Umeå igen, tills att han fått veta att vi kommit fram helskinnade.

Jag har hela livet fått skulden för saker jag inte borde fått skulden för.
Det var mitt fel att jag vart mobbad, jag var ju ful!
Jag vart utsatt för pedofil för att jag var speciell!
Jag vart utsatt för våldtäkt för att jag ville det!
Då mitt ex undanhållit saker som bla rört hans ex så var det ju jag som bad om det för det var ju bara jag som betett mig illa, inte han.
Då ett annat ex var otrogen mot mig så var det mitt fel. Han kom hem sent och han vart sur för att jag frågade varför jag inte fick följa med dit han skulle; "Kan man inte få prata själv med sin bästa kompis eller?" (trodde inte att man pratade med kuken?)
Jag får skulden då mitt ex ljuger genom hela relationen, för det är mitt fel att jag kommer på han.
Hans kompisar nervärderar mig och det är ju självklart mitt fel och att problemet ligger hos mig, inte hos dom, för det är ju dom han tar i försvar i ett flygande flax.
Han säger att hans ex har svårt för mig för att jag suttit och stirrat in i bussfönstret på bussen hem en kväll och inte hejat. Då jag FAKTISKT tittat på henne då hon klev på bussen och följt hennes ansikte hela vägen tills att hon satte sig och hon kollade inte ens på mig, hon hade ju bara ögon för mitt ex.
Hur fan ska man heja då? Svårt att heja på någon som inte vill heja på en själv.
Även fast jag gav honom den faktiska händelsen så gick han ändå på det hon sagt, han har ALDRIG litat på mig och det jag berättat för honom utan ständigt sina vänner, han såg/ser bara dom, han vägrar lita på att även jag har rätt!, inte ens han kan stå upp för mig, och man ska ju stå upp för sin partner, det är ju det mest naturliga. Och det som är naturligt är det inget fel med!!

Så därför bröt jag ihop på ASTA idag, då A berättade om att hennes svåger stått upp för henne, backat upp henne och trott på henne.
Hennes svåger!

Min egen morsa kan inte stå upp för mig och mitt ex kunde inte stå upp för mig och tro på MIG!
Personer som en gång i tiden har betytt så jäkla mycket för mig bara sviker mig och lägger sedan över det på mig och säger att det är mitt fel och inte deras.

Jag var så jäkla dum att efter alla turer kring morsan så trodde jag att jag hade hittat mannen i mitt liv äntligen som jag kunde berätta saker för, som inte drog mig i smutsen och som avgudade marken jag gick på, för jag avgudade han.
Jag avgudade honom för jag kunde vara mig själv med honom, kunde berätta saker för honom och kände att det var okej att vara sårbar inför honom.
Sen så redan från början beter han sig som illa genom att ljuga ljuga ljuga, och sedan skylla det på att det var mitt fel.
Jag är ledsen men jag tror aldrig att jag kommer kunna resa mig mer. Dörren är stängd för nu släpper jag inte in fler personer i mitt liv, för dom sårar mig bara, bryter ner mig och visar så tydligt att jag ingenting är värd!
Jag är inte värd att älskas på rätt sätt, innerligt liksom.
Jag vill ha ärlighet och öppenhet i en relation, och inte ens det är jag värd!
Jag är värdelös, och mitt ex satte verkligen spiken i kistan.
Tack vare att han ljög för mig trots att han lovat att ändra på sig, tack vare att han alltid kommer då Han vill ha närhet då det passar honom (typ att jag duger då han känner för det), tack vare att han är så jävla feg för att försvarar mig inför sina kompisar och faktiskt inte vill tro på det JAG säger (och då är det han som ständigt ljugit(men det är ju mitt fel med)).
Han har visat så tydligt att jag inte har något värde, i likhet med morsan.
Jag har inte alls samma värde som min syster.
Jag har inget värde som hans kompisar har.
Hans kompisar njuter ju verkligen nu för nu är dom fri mig också, precis som han är, så nu kan dom ju verkligen fortsätta lura i han saker, för dom vet ju att han ändå inte lyssnar och tror på det jag säger.
T o m då jag kollade i hans telefon 2 gånger för att jag visste att han hade ljugit om något så kunde han inte ens då erkänna att han varit den som ljugit utan vart värsta dramaqueen som stormade ut och nästan bad mig fara och flyga, som han alltid gjorde då jag kommit på han med något, "istället för att säga förlåt för att jag ljög" så gav han mig all skuld för att jag svikit honom.

Jag är så jävla trött på att bli utnyttjad, trött på att ständigt duga då det passar folk, trött på att vara värdelös, jag har fan inget värde!!
2 viktiga centrala personer har visat det ganska tydligt, personer jag sett upp till, som lärt mig saker(främst den sistnämnda) och som aldrig trott/tror på mig och det jag säger.
Ingen klarar av min ärlighet, ärlighet som jag tycker att alla förtjänar, för man förlorar bara på att ljuga.
Jag må vara bitter, men är så trött på att folk visar så tydligt att jag är värdelös, att jag inte har något värde i deras ögon!