Kan man känna sig inlåst?

Ja hej... är inte inne så ofta och skriver.. kan bero på pliten.
Att sitta i fängelse är inte så lockande kan jag lova. Och hur jag än gör så lyckas jag utsätta mig i den positionen i varenda förhållande.

Vad gör man? Hur rymmer man?
Vad gör man då den man bor med totalt förbjuder en att utföra något?...
Nu sitter jag vid datorn och skriver, passar på då han jobbar.
Vi har det väldigt tufft just nu.

Han anser att jag har orsakat alla fel i förhållandet, och om vi har bråkat en dag och edan sagt åt oss att skärpa oss för vi kan bättre så kan det gå ett dygn eller två och så kan han helt plötsligt komma och säga att förhållandet är dåligt, att det inte är bättre. Men vad hade han trott? att det blir bättre bara man knäpper med fingrarna? Är det BARA jag som ska göra förhållandet bättre?

Han har börjat trycka ner mig i skorna... jag är inget värd längre.
Jag ska bara niga och lyda.
Och det trodde jag inte om honom.

Enligt han är jag otrogen, egoistisk, frånvarande etc.
Hur jävla närvarande ska jag behöva vara?
Jag får inte träna för det var egoistiskt utav mig att göra det 2-3 gånger i veckan för att jag hade krockat och min rygg behövde det. Det var egoistiskt. Då tänkte inte jag på familjen, dvs han. Emilia kommer alltid i första hand för mig. Så är det och kommer alltid att vara.

Jag har ständig värk i min rygg och nacke.. och jag får inte träna. Jag har förklarat att jag måste träna för jag behöver min rygg i mitt yrke.
Men han väljer att inte lyssna.
Jag har berättat om att jag vill ha egen tid för att få ladda batterierna mina etc. Det får jag inte, för han behöver inte det så då behöver inte jag det heller.
Jag får inte umgås med vänner..inte umgås eller ens försöka lära känna arbetskamrater efter jobbet.. för då är jag egoistisk och sen så ska man umgås parvis.
Umgås jag med någon så tänker jag inte på honom.

I förrgår skrev jag upp mig på Afterwork som jobbet ska ha nästa fredag. Men sen tänkte jag..varför gjorde jag det, jag får ju inte gå ändå.
I förrgår bröt jag tillslut ihop. På jobbet. Inför Maria.
Hon frågade om jag var trött, och då brast det för mig.
Jag orkade liksom inte hålla tillbaka tårarna längre.
Tyvärr så hann vi inte prata så mycket för David och Maria 2 kom in mitt i allt..

Han säger att det är jag som behöver gå och prata med någon psykolog, inte vi utan jag. Intehan utan jag.
Hur länge ska jag orka kämpa?
Jag har inte råd att flytta, även fast jag vill, speciellt som läget är nu.

Jag kräver inte mycket i ett förhållande, sex, kärlek, egen tid, etc etc. Inget av det får jag. Egen tid behöver ju inte han så varför ska jag då ha det?

Jag får inte sitta vid datorn längre, för då är jag inte med han. Då får inte han någon uppmärksamhet. Trots att vi är i samma lägenhet.
Jag får inte sitta på toa eller ens duscha själv längre för att han har alltid nån dålig ursäkt som har med Emilia att göra varje gång.

Jag... en gång så vart jag så desperat av allt skit jag fick att jag skrek rakt ut:" kanske bättre om jag tar livet av mig, då blir väl alla nöjda".

Jag vill att Emilia ska få det så bra som möjligt, vill inte leva själv...då känns det som om jag ha misslyckats. Men vad gör jag? Känner mig så ensam.. Har heller inte råd att bo själv. Har ju ingen fast inkomst..

Jag vet inte vad jag ska ta mig till snart.
Jag är trött på att gå runt med ont i magen. Och samtidigt försöka hålla god min inför Emilia.

Sen vart inte dagen någe bättre heller.
Fick veta efter jobbet först att pappa fått en hjärtinfarkt natten mot idag, och fått åka ambulans in. Det är hans tredje. Han blir kvar över åtminstonde helgen på Sundsvalls sjukhus.
Så jag varnar.. köp inte bilar på Berners i Härnösand. Det var dom som orsakade attacken!