Jag är en tantmagnet

Jag har börjat upptäcka att jag är attraktiv för tanter.
Inte på det sättet som ni nu tänker, utan dom dras till mig som flugor på nå vis.

Sitter på bussen och har min lilla Diamant i bärselen fram på bröstkorgen.

Efter ett par hållplatser kliver en tant på bussen i grå Trenchcoat, pentat grått hår och blåsvart handväska i tyg.

Hon sätter sig snett mitt emot mig och Diamanten och Diamanten stirrar ut henne i vanlig ordning (hon stirrar ut alla)..och tanten börjar prata, och en klassisk replik som vi alltid råkar ut för är "Det var länge sen man hade så smått hemma".

Hon surrade på med Diamanten och diamanten satt bara och gapa :)

 

Sedan kom en till tant och satte sig på sätet bredvid mitt, hon stirrade ut diamanten och diamanten stirrade ut henne.. lite som arga leken fast ändå inte. 

Tidigare har vi åkt med en tant som nyligen flyttat ut till Umedalensområdet.

Dement är hon, för trots att vi sågs på bussen med bara ett dygns mellanrum så ställde hon samma frågor om Diamanten "Är det en pojke?" "Hur gammal är hon" osv.

Hon måste vara minst 80 men på henne lät det som om hennes dotter bara var typ 20.....snurrigt vart det till slut.

Jag lyckas alltid, även de gånger jag inte har barn med mig dra till mig tanter, som en slags magnet, och jag har inte hjärta att vara otrevlig heller, eller inte låtsas om dom.

Det finns tillfällen i livet som man kanske ska göra det,låtsas som om det regnar,.

Som tex den gången, hemma i Härnösand då jag och två tjejkompisar var på stan i våran ungdom. Kommer ut från Åhlénshuset - utgången som vätter mot Systemet. 

Träffar på en av stadens A-lagare.

Han står där, relativt småvinglig och försöker prata med oss.

Mina tjejkompisar går vidare medans jag stannar. 

Han pratar på ganska ordentligt.

Och jag har inte hjärta att vara otrevlig mot honom, han har säkert nog med människor som gör det heladagarna så jag står kvar, vi pratar.

Mina tjejkompisar står längre bort och inväntar mig,

och följande samtal utspelar sig:

 

A - Vet du, du e riktigt fiin. 

J - Okej, tack. (kunde inte riktigt säga det tillbaka)

A - Jag har inga barn..är nog inte lönt att ha det. Men med dig  hade jag gärna skaffat barn.

J - Oj, jasså det säger du?

A - Mmm..barn är livets efterrätt.

J - Mjo de är väl det.

A - Du är väldigt fin. Jag hade väldigt gärna velat gifta mig med dig.

J - Jasså, det ville du?

A - Ja, jag hade velat gifta mig med dig, men jag har Aids så det går inte.

Sedär... så jag har haft mina chanser till ett bröllop ;-)

Vet dock inte hur det hade sett ut som, tror inte att pappa hade blivit så jäkla glad över mitt val av man heller.

Men men, så kan det gå.

Jag kan inte vara otrevlig mot folk, jag undviker dom hellre.

Ja men tänk er som här i stan är det titt som tätt folk på torget med band över axeln ner mot höften, ofta från typ Unicef, Greenpeace eller något annat ställe som vill att man ska skänka pengar.

Jag kan inte gå med ro på stan och bara njuta, jag håller alltid huvudet högt, näsan framåt och låter ögonen scanna av området.

Så ser jag 2-3 personer med dessa band eller folk med deras skinnpärmar kringgåendes. 

Eftersom dom delar upp sig så att dom täcker upp hela gångbanan så gäller det att hitta smidigaste vägen genom för att slippa ta diskussionen med någon utav dom.

Ibland går det...man ser i periferin att personen ärpå väg emot mig, tror personen märker utav att jag i samma veva utökar min väggenom att ganska bestämt gå närmare husväggen för att sedan kunna ta en kraftig sväng tillbaka ut mot gångbanans mitt igen.

Ibland funkar det, ibland inte.

Förra sommaren vart jag lite osams med en Greenpeaceare, direkt då han kom emot mig(ibland kommer man inte undan dom); och han hann knappt påbörja sitt säljarsnack så sa jag högt och bestämt "Nej!!"

Sen fick jag en del pikar då jag satt på Apberget och käka glass..eller vad det var jag stoppade i mig.

Greenpeacearna är jobbigast. Dom och The phonehouse-killarna.

Nej ni, nu ska jag kvarta in en vända.

Påskvecka till veckan, och snön har stått som spön i backen idag... Kan man säga så by the way? Nu är det sagt i alla fall.

Sov gott.

Kram!