Länge sen sist

Det var ett tag sen jag bloggade nu.
Oj oj oj, har haft för mycket..vore i och för sig en lögn, och jag har inte tid att ljuga.
Har haft en del att göra, och sen har man blivit för slut för att orka ens sätta sig vid datorn.
För mig är datorn viktig, men då man nu för tiden kan göra så mycket med mobilen så kan datorn lika gärna vara.
För mig är det viktigare att kunna umgås i stället för att nörda vid en dator.
För vissa är ju datorn ALLT och får abstinens bara dom är ifrån den ett dygn, som låter den ständigt stå på och dra en massa ström.
För mig finns det viktigare saker i livet.

Det har hänt en del sen jag bloggade sist.
Jag har ju gått några gånger på ASTA-gruppen, tilltalsnamn Krokus.
3 möten har det hunnit bli, första ,första mötet där det var mest information och man fick stirra ut de andra deltagarna...hade man släppt en knappnål i väntrummet så hade det hörts ordentligt.
Under möte 2 fick 2 personer berätta varför dom var där, vad dom råkat ut för.
Och möte 3 så var det min tur.

..... Så svårt....jag satt med en filt omkring mig...vi kom in på ett känsligt ämne dvs att berätta.
Det kan ju inte vara så svårt tänker ni, men det är otroligt svårt.
Dels med hur man börjar liksom..man ska få med "allt" kortfattat.
Apsvårt!
Sen så kunde jag inte titta de andra deltagarna eller kursledarna i ögonen.
Jag skämdes så otroligt.
Helt rubbat att man skäms för att berätta om att man blivit utsatt som barn, våldtagen som vuxen och utsatt för psykisk misshandel av partners och andra idioter.

Jag fattar inte varför jag skämdes....men kunde inte möta någons blick varken under tiden jag berättade eller efteråt.

Då jag berättat för folk förut (dock inte nån grupp förstås) så har jag inte skämts.
Nu gjorde jag det....

Jag berättade om garaget, att Sista april var extra jobbigt att vara själv på för att det var en "minnesvärd" dag som jag vart utsatt på. Att jag har djup ångest den dagen då jag varje år måste vara själv. Inte för att jag bestämt det så, utan för att jag aldrig haft varken vän eller ens nån partner som kunnat engagera sig i en jobbig dag som den är.

Jag berättade om morsans beteende mot mig under uppväxten gällande honom, hur "Tina bara var speciell" och hur hon ringde min skolkurator under högstadiet för att fråga honom om hur jag mådde istället för att fråga mig.
Där tappade jag förtroendet mycket i henne och mycket i skolkuratorn...tystnadsplikt, vad var det liksom?
Berättade om våldtäkten för 2 år sedan, att den mannen som fortfarande skickar sms till mig där han skriver att han tänker på mig med värme i sinnet, att han jobbar som vårdare på natten på psyket, psyket som en av de andra deltagarna legat inne ett tag för att få vila upp sig då hon gått igenom ett helvete.

Jag berättade om Wordfeud-idioten som gör mig osäker, som får mig att kasta en blick över axeln både en och två gånger.
Vilket resulterade i att hela gruppen följde med mig då jag skulle gå till bussen.
Halva gruppen följde med M genom kulverten upp till psykiatriska avdelningen och halva gruppen följde med mig till bussen.

Redan nu känns det jobbigt då det snart är torsdag igen.
I morgon är det ännu värre....På onsdagar saknar jag kramarna...värmen från en annan människa...värmen som skänker tryggheten.
Nu har ju min handläggare på soc skurit ner på tid för min KP också.
Så nu kommer hon inte vara hos mig på onsdagar...5 timmar bort. Kommer kännas otroligt konstigt.

Kinn vara ju här idag, stackars stressade upptagna Kinn. Hon vill alla så väl och vill finnas där för alla och hon säger alltid att hon önskar att dygnet hade fler timmar än 24.
För henne berättade jag om den senaste händelsen..dock berättade jag inte allt.
Jag ville inte att hon skulle bli onödigt orolig.
Jag vill ju ändå försöka klara mig själv så gott jag kan.
Senaste händelsen resulterar i dock att jag vid nästa lön måste försöka att ta mig råd att införskaffa ett baseball-slagträ.
Men känner nog att jag behöver lite rensning....och trots det senaste hotet som jag heller inte vågat berätta om för min KP, den person som är hos mig varje dag...för att jag skäms...

*Andas tungt*

I mitt område så finns det ett soprum nära min lägenhet, till det soprummet behöver man ingen nyckel, det är alltid upplåst. Praktiskt ändå för då kan man springa ut när som helst med vilka sopor man än har att slänga.
På framsidan av soprummet finns en garageport som aldrig är låst..till höger om den är dörren in.

I söndags tänkte jag att jag skulle göra det...Diamanten var nöjd och jag skulle bara springa ut snabbt med nå papplådor för att slippa ha dom skräpandes i hemmet.
Varje gång jag är i soprummet så lyckas jag alltid vara där själv så att säga...
Inte denna gång....

........

Står där och mecklar sönder en kartong då jag hör hur dörren hastigt öppnas...Vänder mig om så står han där... ND.
Jag sväljer tungt till....
Han står där och hånler.
Kände att tiden står stilla.......
Han pressar mig mot garagedörren och det enda jag minns (för jag tänkte bara..vad händer om jag inte återvänder till diamanten?..kanske dramatiskt, men man är ju ändå ensamstående mamma) är att han yttrar "Om du inte tar bort blogginlägget kommer nästa möte bli mer obehagligt för dig".

................
Han släpper mig och går raskt ut genom dörren. Sedan är han borta.
Jag stannar upp, känner att pulsen rusar och till slut så kräks jag.
Jag har berättat om det för diamantens pappa.
Jag vågar inte berätta det för nån annan just pga rädslan för att inte bli trodd.
Det är nog den största skadan som sitter i sen barnsben.
Vem skulle tro mig då jag bara är "speciell"?.

Jo....jag berättade om det för en annan kollega...och av henne fick jag den kvällen en insomningstablett för annars hade jag nog legat i fosterställning hela natten..På måndagen skulle ju trollet komma och jag var tvungen att stålsätta mig, inte bara mot henne utan mot resten av världen.

Han är ju som smart ändå. Han håller sig på en nivå så att det inte går att anmäla...det finns ju inga vittnen. Ord skulle ju stå mot ord.
Så jag lever smått i fasa..ändå hade jag lovat mig själv att inte vara rädd.
Vem kan skrämma mig?
Ingen!
Eller hur var det nu?

Jag tänker Inte ta bort mitt blogginlägg...och jag tänker stålsätta mig.

This means war!