Skam

Så i torsdags var det då dax igen för ASTA.
En medlem har hoppat av. Hennes dotter var tydligen god vän med en av de andra medlemmarnas dotter så hon tyckte det skulle bli för nära.
Vilket resulterade i att den medlemmen fick skuldkänslor. Hon tog på sig att det var hennes fel att den andre var tvungen att sluta.
"Känner att jag förstört 2 gånger nu".
"Hur menar du då?" undrade en av kursledarna.
"Känner att jag nu förstört för C som blivit tvungen att sluta. Och för Tina förra veckan".

Så vi i gruppen fick tala henne till rätta kan man säga. Främst jag.
Hon har ju fram till i måndags legat på vila inne på psykiatriska avdelningen..och han som våldtog mig för strax över 2 år sedan jobbar ju natt där.
Hon bär ju inte skuld för att han gjorde det han gjorde.
Hon bär ju ingen skuld för att han är en av dom som får mig att må dåligt.
Anledningen till att jag berättade för gruppen om vart han jobbade var i min tanke av välmening för henne.
Att hon skulle vara försiktig och vara rädd om sig.

Men sen...det är som så att vi sitter i samtal i 1 timme och 15 minuter. Sedan ska det vara fika i 10 m (vi drar alltid över fikat typ) och sen ska vi upp i rörelserummet och vara där 35 minuter.
Där uppe får vi olika avslappningsövningar plus att vi pratar om olika ämnen varje gång.
Tankar och känslor kring ämnet.

Som vanligt började vi med att ta en svarvad pinne eller en boll för att börja massera en fot i taget...vi går nerifrån och upp kan man säga med avslappningsövningarna.
När vi masserar igenom en fot i taget så ska vi titta ner på foten samtidigt...
Denna gång behövde jag bara titta ner på foten och hann arbeta igenom foten med ett par drag när plötsligt tårarna började komma och till slut stod jag där och bölade.
En av kursledarna gav mig en servett medans den andre kursledaren tog med mig ut och pratade.
Efter ett tag så kunde jag sansa mig och gå in igen och då hade dom tagit fram pallar till oss för då var det dax att diskutera igenom första ämnet innan vi skulle säga dagens ord (mitt dagens ord var rädsla btw).

Dagens ämne var Skam.


Jag tror att bilden ska vara klickbar för er att titta närmare på.

Skam.
Konsekvenserna av Skam.

Jag känner mig som en jojo mellan attack mot andra och attack mot självet.

Man går lätt i attack mot en närstående tex samtidigt som man nedvärderar sig själv.
"Jag är så trött på dina lögner.
Men jag har rent samvete, jag har inte ljugit.
Nähä! Jag är så värdelös och det är bara jag som gör fel hela tiden!".

Sedan kommer den undvikande känslan.
Man antingen drogar, shoppar..eller i mitt fall färgar håret och kanske förändrar frisyren drastiskt.

Men andra personer jag känner undrar jag om dom känner skam?
Finns vissa personer som ljugit så mycket för mig.
Alla lögner är inte världsomfattande, Men dom blir ju det p g a 2 saker.
Dels p g a att vid en konfrontation så bibehålls lögnen ("jag har rent samvete, det är du som gjort fel".

Redan där så kanske lögnaren känner skam eftersom den lägger över det på denne som den ljugit för), kanske lite förnekelse från lögnarens sida att faktiskt inte vilja kännas vid att denne gjort något fel (vissa verkar tro att dom alltid gör rätt, folk blir sårade men enligt dom själva så har dom fortfarande inte gjort fel),
och dels p g a att istället för att vara ärlig från början, eller att säga till ganska på en gång att "du, det jag sa förut var inte sant..så här var det" så "erkänner" inte personen det alls, eller så tar det ett halvår innan sanningen kommer fram.

Vad har dessa lögnare gemensamt?
Jo, att dom alltid verkar tro att sanningen aldrig kommer fram.
Hur kommer det sig?
Mytomaner är värsta sorten.

Hur ofta ljuger du?
Ljuger du mer än vad din partner gör?
Vad räknar du som en vit lögn?
Och finns det människor som alltid är ärlig?, och finns det sådana relationer där båda partnerna aldrig ljuger?

Kommentera gärna era funderingar.

Jag levde i en relation en gång. Var alltid noga under mina relationer att man skulle vara ärliga mot varandra.
Har alltid haft partners som ljugit för mig..dock inte en av dom...däremot var den personen så jäkla egoistisk, det fanns bara han liksom...Vet inte om han fått för lite uppmärksamhet som barn och var tvungen att ta igen det som vuxen...
Så till slut började jag att ljuga och undanhålla saker för honom.
Han såg inte mig...vad än jag gjorde så såg han och prioriterade bara sig själv.
Vi kunde gå ihop på annat..men allting var bara han.
Hans jobb var viktigare än mitt, sa jag nånting hade han alltid nånting att berätta om sig själv som också hänt honom fast 10 resor värre, så är det fortfarande.
Efter den relationen lovade jag mig själv att hädanefter alltid vara ärlig, inte bara mot mig själv utan även mot min kommande partner.

Och hur gick det?
Alltså jag ifrågasätter otroligt mycket ändå. Vad fan är det för mening att vara ärlig då aldrig folk kan vara det tillbaka?

Jag har blivit lärd och lever efter uttrycket "behandla andra som du själv vill bli behandlad".
Jag tycker det är ett bra uttryck....en gång gick jag in i en relation med öppna ögon och med tanken att "det här är min chans att förändra. Det här är min chans att börja om!".

....

Dum idé!

Jag kan greppa vita lögner, vita lögner så som tex "Hej, jag kan inte komma idag för jag är sjuk" (fast man är inte sjuk alls, man är bara bakfull, påverkad av droger, less eller vill göra nåt annat helt enkelt)
eller att ljuga för att inte röja en present eller en överraskning.
Däremot räknas inte ALLT som en vit lögn.
Lögner som får partnern att tappa förtroendet för sin älskade är INTE en vit lögn och inte acceptabel.
En lögn som får partnern att förlora tilliten för sin älskade är INTE heller en vit lögn.

Vissa personer tänker inte på vad konsekvenserna av sitt agerande leder till.
Okej att man kan fumla någon gång, men att lova att det inte ska upprepas (och för den personen innebär det då att denne funderar på hur den kan ljuga mycket bättre nästa gång för att inte bli upptäckt) och sen inte hålla det..va fan är det för fel på den människan då?

Mytomaner...
De vägrar se att sitt dåliga beteende skadar/skadat relationen och det är oerhört tråkigt för det förstör mer än vad det hjälper.

Jag skulle kunna ta om personen någon gång kunde be om ursäkt för att den betett sig illa, sårat eller på nåt sätt skadat relationen. Då visar personen att denne också är mänsklig och att den ångrar att den ljög och ser att lögnen skadade relationen...

Kan personen be om ursäkt så visar det stor mognad och att denne inte är kvar i tonåren (ni vet ju alla vad det innebär).

Så detta inlägg borde handla om både skam och förlåt.

Till alla er som ljuger mer än vad som är bra.
Be om förlåtelse!
Ni fattar inte vilka konsekvenser era lögner får, hur folk tappar förtroendet för er, och innan ni vet ordet av vet knappt de personer ni ständigt ljuger för vad som är sanning av det ni säger och vad som är lögn.

Säg aldrig att ni lovar att vara ärlig och berätta, för i och med att ni yttrar dom orden så förväntar sig folk det också.
Till slut kommer ni stå där alldeles ensam, med endast era lögner som bästa vänner.

Jag föredrar alltid sanningen...men kan vara ärlig och säga att inte då den kommer i andra former.
Hade en partner en gång som sa "Nej varför skulle jag vara ärlig och säga att han inte kom till mig, då hade du velat att jag skulle ha kommit till dig och det ville jag inte".

Nej hörrni, det är så oerhört tråkigt och tröttsamt att ha vissa personer i sin omgivning som sällan eller aldrig kan vara ärlig.
Sådana gånger undrar jag om dom ens klarar av att vara ärlig mot sig själva?
Vissa personer har det som en otroligt snabb och enkel utväg.

Men frågan är...förtjänar man det verkligen?

Ska länka till ett inlägg jag skrev för ca 2 år sedan, det är ett inlägg som för övrigt haft flest läsare enligt min bloggstatistik.
Ni som följt mig länge nu kommer märka en skillnad..frågan är bara, märker ni vilken skillnad jag menar?
Läs Här

Ta hand om er.
Kram och god natt.