Dagens-testet
DAGENS VILL HA:
Kram från Kristoffer.
DAGENS KLÄDSEL:
Rött långt linne och kort kjol.
DAGENS FRISYR:
Åt höger
DAGENS LÅT:
Wanna grow old with you
DAGENS PLANER:
Fokusera på att Emilia ska må bäst.
DAGENS SAKNAD:
Kristoffer helt klart
DAGENS DUMMASTE:
Vårat bråk i morse
DAGENS MISSLYCKANDE:
Uppklarandet av bråket
DAGENS DROG:
Hushållspapper
DAGENS KÖP:
Inte köpt något än
DAGENS GODIS:
Popcorn
DAGENS HUMÖR:
Förtvivlad
DAGENS CITAT:
?
DAGENS ROLIGASTE:
Emilia - "mamma lessen...Kisoffer jättefiiin"
lördag 17 juli 2010
Jag skrev ett brev
Efter samtal med kloka personer så satte jag mig ner och skrev ett brev till min kära. Jag vet inte hur bra det blev, så ni får gärna skriva kommentarer om vad ni tycker, men det var ur hjärtat och försökte verkligen att formulera mig rätt... Jag älskar Kristoffer av hela mitt hjärta och ser verkligen oss ihop i framtiden också.
Till min kära:
"Hej!
Jag skriver detta brev i förhoppning om att du ska komma tillbaka till mig så vi kan kramas och så jag kan visa dig hur mycket vi älskar dig.
I morse vart det tokigt. Jag är dum som ser saker som självklara för du ser dom inte som självklara,
och hur ska du kunna göra det då du inte har haft en relation på 9 år... jag kan inte begära att du ska förstå eller veta hur det ska funka i en relation.
Kristoffer, du och jag älskar varandra. Jag får höra från utifrån hur folk ser oss; hur bra vi är för varandra och hur våran relation har förändrat oss som personer till det bättre.. "Det lyser verkligen i Kristoffers ögon då han ser på dig och Emilia, så här lycklig har han inte varit på väldigt länge".
Jag har haft relationer där jag bott ihop med pojkvännen. Har bott ihop med både pojkvän och barn. Jag har fått chansen att växa in i den sortens mogenhet, för jag var tvungen att bli vuxen, att växa upp; från att ha varit en person som kunnat göra som jag ville till att bli en förälder med det ansvar som följer. Jag var tvungen att växa in i den rollen.
Som jag har sagt tidigare så kan jag aldrig kräva att du ska ta ansvar för Emilia. Men det lilla ansvar som jag sett att du självmant tar, gör du så bra. Hon avgudar dig.
Vi är ett par, vi är ett fantastiskt par. Våran kärlek är så djupgående och passionerad.
Du skriver fina dikter, kommer med blommor och du kan verkligen uttrycka dig i kärlekens språk.
Jag älskar att du är så omtänksam mot Oskar och verkligen vill att han ska må bra. Jag gillar Oskar, han var flummig men oerhört snäll.
Jag har då vi pratade senast sagt att i en relation så både ger man och tar man. Men allt handlar också om att man måste kunna prata med varandra.
Min älskade! Förlåt för att jag snäste åt dig i morse, och visst hade det vart lätt för mig att bara be om städhjälp, för bor man ihop ska man även kunna städa ihop, det gör ju själva städningen lättare och roligare också.
Jag har förstått att din uppväxt inte har varit den lättaste. Jag har förstått att din pappa ofta flydde då det uppstod en diskussion mellan din mamma och honom.
Men snälla älskling, fly inte ifrån mig. Kan vi inte reda ut det istället så vi slipper må dåligt på var sitt håll?
Jag vart oerhört sårad då du tryckte bort mig och sedan stängde av mobilen, en anledning till att jag skriver detta brev, så att du kan sitta i lugn och ro och läsa igenom mina tankar som jag egentligen vill förmedla verbalt; med dig mitt emot mig, med dina vackra blåa ögon tittandes in i mina. Så vi kan lösa knuten som vart idag.
Tänk igenom vad du vill med ditt liv.
Okej att saker och ting har gått fort från att vi träffades första gången fram till nu. Men vi har samma mål i livet.
Vi vill båda ha en trygg familj med barn och djur och allt vad det innebär, vi vill leva lyckliga tillsammans med den person som man älskar allra mest, vi vill resa, testa saker som vi inte gjort förut, hoppa fallskärm etc.
Att det går fort fram är ingen ursäkt egentligen, man kan få det jäkligt bra, bara man vet vad man vill och att vi finns där för varandra.
Du har en helt fantastisk personlighet, du är snäll, trevlig, omtänksam, spontan, kärleksfull, romantisk, duktig kock, du är en bra förebild för Emilia,
du är envis (på ett bra sätt), målmedveten, bra musiksmak plus mycket mycket mer.
Min älskling, jag vet inte vad jag ska skriva för att du ska komma tillbaka till mig. Vi älskar ju faktiskt varandra. Och det räcker faktiskt otroligt långt.
Sen du kom in i mitt/vårat liv så har du givit mig så mycket. Trots ett tufft år för mig så har du fått mig att le igen, du fick mig att sluta banta och må bra för den man är. Du har fått mig att testa ny sorts mat, du försöker få mig att förstå att man inte ska bry sig om vad andra tycker och tänker om en.
Du har givit mig hopp om att leva. Du har givit mig drömmen om en framtid som gift och vara en familj.
Emilia ser upp till dig, hon pratar enbart om dig..idag sa hon tom "mamma lessen, kisoffer jättefin".
Vi har ett troll hos oss varannan vecka som vi älskar. Vi har två underbara katter. Fly inte från oss, kom tillbaka, för vi älskar dig! "
Nu råder stor och nervös väntan.....Övervinner kärleken allt?
Till min kära:
"Hej!
Jag skriver detta brev i förhoppning om att du ska komma tillbaka till mig så vi kan kramas och så jag kan visa dig hur mycket vi älskar dig.
I morse vart det tokigt. Jag är dum som ser saker som självklara för du ser dom inte som självklara,
och hur ska du kunna göra det då du inte har haft en relation på 9 år... jag kan inte begära att du ska förstå eller veta hur det ska funka i en relation.
Kristoffer, du och jag älskar varandra. Jag får höra från utifrån hur folk ser oss; hur bra vi är för varandra och hur våran relation har förändrat oss som personer till det bättre.. "Det lyser verkligen i Kristoffers ögon då han ser på dig och Emilia, så här lycklig har han inte varit på väldigt länge".
Jag har haft relationer där jag bott ihop med pojkvännen. Har bott ihop med både pojkvän och barn. Jag har fått chansen att växa in i den sortens mogenhet, för jag var tvungen att bli vuxen, att växa upp; från att ha varit en person som kunnat göra som jag ville till att bli en förälder med det ansvar som följer. Jag var tvungen att växa in i den rollen.
Som jag har sagt tidigare så kan jag aldrig kräva att du ska ta ansvar för Emilia. Men det lilla ansvar som jag sett att du självmant tar, gör du så bra. Hon avgudar dig.
Vi är ett par, vi är ett fantastiskt par. Våran kärlek är så djupgående och passionerad.
Du skriver fina dikter, kommer med blommor och du kan verkligen uttrycka dig i kärlekens språk.
Jag älskar att du är så omtänksam mot Oskar och verkligen vill att han ska må bra. Jag gillar Oskar, han var flummig men oerhört snäll.
Jag har då vi pratade senast sagt att i en relation så både ger man och tar man. Men allt handlar också om att man måste kunna prata med varandra.
Min älskade! Förlåt för att jag snäste åt dig i morse, och visst hade det vart lätt för mig att bara be om städhjälp, för bor man ihop ska man även kunna städa ihop, det gör ju själva städningen lättare och roligare också.
Jag har förstått att din uppväxt inte har varit den lättaste. Jag har förstått att din pappa ofta flydde då det uppstod en diskussion mellan din mamma och honom.
Men snälla älskling, fly inte ifrån mig. Kan vi inte reda ut det istället så vi slipper må dåligt på var sitt håll?
Jag vart oerhört sårad då du tryckte bort mig och sedan stängde av mobilen, en anledning till att jag skriver detta brev, så att du kan sitta i lugn och ro och läsa igenom mina tankar som jag egentligen vill förmedla verbalt; med dig mitt emot mig, med dina vackra blåa ögon tittandes in i mina. Så vi kan lösa knuten som vart idag.
Tänk igenom vad du vill med ditt liv.
Okej att saker och ting har gått fort från att vi träffades första gången fram till nu. Men vi har samma mål i livet.
Vi vill båda ha en trygg familj med barn och djur och allt vad det innebär, vi vill leva lyckliga tillsammans med den person som man älskar allra mest, vi vill resa, testa saker som vi inte gjort förut, hoppa fallskärm etc.
Att det går fort fram är ingen ursäkt egentligen, man kan få det jäkligt bra, bara man vet vad man vill och att vi finns där för varandra.
Du har en helt fantastisk personlighet, du är snäll, trevlig, omtänksam, spontan, kärleksfull, romantisk, duktig kock, du är en bra förebild för Emilia,
du är envis (på ett bra sätt), målmedveten, bra musiksmak plus mycket mycket mer.
Min älskling, jag vet inte vad jag ska skriva för att du ska komma tillbaka till mig. Vi älskar ju faktiskt varandra. Och det räcker faktiskt otroligt långt.
Sen du kom in i mitt/vårat liv så har du givit mig så mycket. Trots ett tufft år för mig så har du fått mig att le igen, du fick mig att sluta banta och må bra för den man är. Du har fått mig att testa ny sorts mat, du försöker få mig att förstå att man inte ska bry sig om vad andra tycker och tänker om en.
Du har givit mig hopp om att leva. Du har givit mig drömmen om en framtid som gift och vara en familj.
Emilia ser upp till dig, hon pratar enbart om dig..idag sa hon tom "mamma lessen, kisoffer jättefin".
Vi har ett troll hos oss varannan vecka som vi älskar. Vi har två underbara katter. Fly inte från oss, kom tillbaka, för vi älskar dig! "
Nu råder stor och nervös väntan.....Övervinner kärleken allt?
Städning
Nu har vi haft ett ordentligt bråk, jag kallar det ordentligt för han stack.. han bara stack!
Jag ansåg att han kunde väl hjälpa till lite mer med typ städning..
Jag hade börjat städa och han hade satt sig och börjat läsa en bok. Under tiden så sitter Emilia med full blöja.. så efter en stund måste jag sluta städa för att byta på henne då han inte gör det.
Då säger jag med väsig röst att om du ska läsa boken istället för att hjälpa till så kan du gå in i sovrummet, för du är i vägen där du sitter nu.
Då går han bara och klär på sig och drar.
Under tiden han klär sig så frågar jag han om han aldrig tänker hjälpa till
"jo" hör jag bara i förbifarten.
"Jasså, vad gör du nu då i sånna fall?" frågar jag han..."Om jag är så jobbig så kanske du skulle ha sovit i din lägenhet den här veckan"
"ja det kanske jag skulle ha gjort".....
Jag tror han har lämnat mig..... :'(
Varför drog han annars? Att dra är en sån enkel utväg för honom. Han har ju inget ansvar. Inte som jag har i alla fall. Jag har ett barn, jag kan inte bara dra då det blir jobbigt. Jag stannar och tar konsekvenserna. Jag blir alltid lämnad med konsekvenserna. Nu kommer jag inte höra av han på gud vet hur länge...
Det är så ensamt nu.
Emilia försöker torkar mina tårar men dom är för många....
Min kärlek bara stack..... är det inte vi 3 nu?
fredag 16 juli 2010
Dagens rätt
Dagens-testet
DAGENS VILL HA:
Mindre olustkänsla i magen
DAGENS KLÄDSEL:
Utsvängd kjol och topp till.
DAGENS FRISYR:
Åt höger.
DAGENS LÅT:
Need you now.
DAGENS PLANER:
Fredagsmys med dottern.
DAGENS SAKNAD:
Saknad efter chokladglass
DAGENS DUMMASTE:
Att man inte kan smörja in sin egen rygg.
DAGENS MISSLYCKANDE:
Förflyttning utav Emilia som slutade i tårar.
DAGENS DROG:
Vatten.
DAGENS KÖP:
Inte gjort av med pengar idag...jo..varm choklad i morse.
DAGENS GODIS:
Inget ännu..
DAGENS HUMÖR:
Jättetrött.
DAGENS CITAT:
Mister du en står dig tusen åter.
DAGENS ROLIGASTE:
På dagis:
Emilia - Mamma nänning, fiiin.
DAGENS VILL HA:
Mindre olustkänsla i magen
DAGENS KLÄDSEL:
Utsvängd kjol och topp till.
DAGENS FRISYR:
Åt höger.
DAGENS LÅT:
Need you now.
DAGENS PLANER:
Fredagsmys med dottern.
DAGENS SAKNAD:
Saknad efter chokladglass
DAGENS DUMMASTE:
Att man inte kan smörja in sin egen rygg.
DAGENS MISSLYCKANDE:
Förflyttning utav Emilia som slutade i tårar.
DAGENS DROG:
Vatten.
DAGENS KÖP:
Inte gjort av med pengar idag...jo..varm choklad i morse.
DAGENS GODIS:
Inget ännu..
DAGENS HUMÖR:
Jättetrött.
DAGENS CITAT:
Mister du en står dig tusen åter.
DAGENS ROLIGASTE:
På dagis:
Emilia - Mamma nänning, fiiin.
torsdag 15 juli 2010
vilken kväll
Igår kväll så var det dax för O's och mitt första möte.
K hade suttit hela kvällen med ett stort leende på sina läppar.
Han njöt över hur bra vi kom överens.
Vi höll på att ryka ihop en gång, men avbröt det genom att gå och kräkas.
Emilia höll låda...hon var inte blyg för O över huvud taget.
Det gick bra igår kväll.
Middagsmaten fick jag dock inte behålla, men så kan det vara.. vet inte om det är värmen eller om det är ägglossningen som gör det.
Det var otroligt väder igår kväll, hade 33 grader på balkongen.
Emilia däckade i sängen totalt. Tog bara nån minut så hade hon somnat.
Kvällen var bra igår.
Nu sitter jag på jobbet och ska snart börja jobba (8).
Kram till er alla!
K hade suttit hela kvällen med ett stort leende på sina läppar.
Han njöt över hur bra vi kom överens.
Vi höll på att ryka ihop en gång, men avbröt det genom att gå och kräkas.
Emilia höll låda...hon var inte blyg för O över huvud taget.
Det gick bra igår kväll.
Middagsmaten fick jag dock inte behålla, men så kan det vara.. vet inte om det är värmen eller om det är ägglossningen som gör det.
Det var otroligt väder igår kväll, hade 33 grader på balkongen.
Emilia däckade i sängen totalt. Tog bara nån minut så hade hon somnat.
Kvällen var bra igår.
Nu sitter jag på jobbet och ska snart börja jobba (8).
Kram till er alla!
onsdag 14 juli 2010
oj vilka dagar
Ja jisses vilka dagar det har varit...kan dock inte skriva ut allt, för det hinner jag inte.
Men i förrgår höll det på att ta slut vårat förhållande.
Vi hade lagt Emilia och så satt vi i soffan och pratade.
Då började K att gråta. Vi började diskutera igenom förhållandet för de senaste dagarna hade vi bråkat så mycket om en person...just det..O!.
Tyckte jag var ganska pedagogisk i samtalet, vart aldrig arg eller ledsen. Försökte få honom att förstå att jag älskade hans sätt att värna om sin kompis men att man ibland kan säga nej till denne om man har annat planerat, är man bästa vänner så vet man vart man har varandra i alla fall. Självklart är det aldrig bra om ens vän mår dåligt. Men att man inte behöver vara med den i 4 timmar varje gång. Självklart kan man aldrig tillbringa all tid tillsammans, men den lilla tid man har så är det ju trevligt. Speciellt om man varit borta 12 timmar.
Han tog upp om jag trodde att förhållandet verkligen skulle funka då vi var olika... men svarade att "hade jag inte trott på det så hade jag aldrig blivit ihop med dig, vi är inte fullt så olika, för hade vi varit så hemskt olika hade vi inte blivit ihop utan bara varit vänner kanske".
"Kristoffer, jag älskar dig så otroligt mycket. Emilia avgudar dig. Vi har en bra relation och den kan bara bli bättre".
Han gråter och snyftar fram "Men det är inte rättvist att låta dig stå tillbaka hela tiden".
"Nej det är det väl inte, men varför låter du mig göra det då?".
"Tänker du träffa O varje dag efter jobbet sen då du börjar jobba?".
"Nej det tänker jag inte göra".
Försökte förklara för honom att skulle vi få barn någon gång så kan han inte bara rusa iväg mot O sådär, då måste han lösa det på annat sätt, för ett barn är även hans ansvar.
Vi pratade så länge, men han är svår att nå gällande vissa punkter.
Vi har träffats i 5 månader. Han kan inte ge upp det, det har inte varit särskilt stormigt, vi har haft det otroligt bra, fram tills hans semester där det började gå helt bananaz med hans kompis O.
Jag vet att han inte haft ett förhållande på 9 år, men man borde få ett visst hum då man börjat komma in i det; som en kompis sa till mig då jag var osäker i början "Det är som att cykla".
Han säger att han är en person som ibland inte vill vara bland folk, vara själv liksom, men jag har sagt det till honom "Var själv då, åk inte till O varje gång, för det är inte att vara själv!"
Jag jobbar typ 10 timmar per dag, det är ganska mycket egentid för honom under semestern, sen bestämmer han själv vad han gör med den tiden liksom. Men någon gång vore det skönt att få komma hem till lagad mat och en glad man.
"Vi älskar ju varandra, vi har det bra, men du måste låta mig få träffa denna människa istället för att hela tiden sticka iväg dit varje gång, jag vill inte att han ska utnyttja dig heller. Märker han att du hela tiden kommer så fort han viftar så kommer han nyttja det, och vem mår bra i slutändan då? Du kan inte alltid skydda honom, du måste tänka på dig själv också".
Efter att vi har pratat bra länge (kommer inte ihåg allt för jag pratade väldigt mycket om samma saker och försökte få han att förstå att det inte fanns tillräckligt med belägg för att göra slut då vi älskade varandra så mycket) så torkar jag bort en tår från hans kind och så snyftar han fram "Jag älskar dig för att du är du, du är min stora kärlek".
"Jag älskar ju dig med (och så berättade jag allt som jag älskade med honom) och då vi älskar varandra så kan vi ju inte göra slut ju" säger jag då.
"nej det går ju inte, det är ju vi två som gäller.".
"Det är inte alla som har en relation med 2 män" klämmer jag fram.
"Är jag verkligen så omöjlig?"...säger han då
Nja svarar jag då, men det känns som så.
"Det är du och jag, Emilia och Totte, snart Selma och Oskar" säger jag då med glimten i blicken.
"En familj" svarar han då... (lite oroande att O får vara med där och att han inte sa något om det).
Men vi är fortfarande ihop.
Älskar han och ikväll kommer O och ska äta med oss. Då får jag träffa människan som jag delar min kille med.
Då ska JAG klå dom i UNO!!
Kram
Men i förrgår höll det på att ta slut vårat förhållande.
Vi hade lagt Emilia och så satt vi i soffan och pratade.
Då började K att gråta. Vi började diskutera igenom förhållandet för de senaste dagarna hade vi bråkat så mycket om en person...just det..O!.
Tyckte jag var ganska pedagogisk i samtalet, vart aldrig arg eller ledsen. Försökte få honom att förstå att jag älskade hans sätt att värna om sin kompis men att man ibland kan säga nej till denne om man har annat planerat, är man bästa vänner så vet man vart man har varandra i alla fall. Självklart är det aldrig bra om ens vän mår dåligt. Men att man inte behöver vara med den i 4 timmar varje gång. Självklart kan man aldrig tillbringa all tid tillsammans, men den lilla tid man har så är det ju trevligt. Speciellt om man varit borta 12 timmar.
Han tog upp om jag trodde att förhållandet verkligen skulle funka då vi var olika... men svarade att "hade jag inte trott på det så hade jag aldrig blivit ihop med dig, vi är inte fullt så olika, för hade vi varit så hemskt olika hade vi inte blivit ihop utan bara varit vänner kanske".
"Kristoffer, jag älskar dig så otroligt mycket. Emilia avgudar dig. Vi har en bra relation och den kan bara bli bättre".
Han gråter och snyftar fram "Men det är inte rättvist att låta dig stå tillbaka hela tiden".
"Nej det är det väl inte, men varför låter du mig göra det då?".
"Tänker du träffa O varje dag efter jobbet sen då du börjar jobba?".
"Nej det tänker jag inte göra".
Försökte förklara för honom att skulle vi få barn någon gång så kan han inte bara rusa iväg mot O sådär, då måste han lösa det på annat sätt, för ett barn är även hans ansvar.
Vi pratade så länge, men han är svår att nå gällande vissa punkter.
Vi har träffats i 5 månader. Han kan inte ge upp det, det har inte varit särskilt stormigt, vi har haft det otroligt bra, fram tills hans semester där det började gå helt bananaz med hans kompis O.
Jag vet att han inte haft ett förhållande på 9 år, men man borde få ett visst hum då man börjat komma in i det; som en kompis sa till mig då jag var osäker i början "Det är som att cykla".
Han säger att han är en person som ibland inte vill vara bland folk, vara själv liksom, men jag har sagt det till honom "Var själv då, åk inte till O varje gång, för det är inte att vara själv!"
Jag jobbar typ 10 timmar per dag, det är ganska mycket egentid för honom under semestern, sen bestämmer han själv vad han gör med den tiden liksom. Men någon gång vore det skönt att få komma hem till lagad mat och en glad man.
"Vi älskar ju varandra, vi har det bra, men du måste låta mig få träffa denna människa istället för att hela tiden sticka iväg dit varje gång, jag vill inte att han ska utnyttja dig heller. Märker han att du hela tiden kommer så fort han viftar så kommer han nyttja det, och vem mår bra i slutändan då? Du kan inte alltid skydda honom, du måste tänka på dig själv också".
Efter att vi har pratat bra länge (kommer inte ihåg allt för jag pratade väldigt mycket om samma saker och försökte få han att förstå att det inte fanns tillräckligt med belägg för att göra slut då vi älskade varandra så mycket) så torkar jag bort en tår från hans kind och så snyftar han fram "Jag älskar dig för att du är du, du är min stora kärlek".
"Jag älskar ju dig med (och så berättade jag allt som jag älskade med honom) och då vi älskar varandra så kan vi ju inte göra slut ju" säger jag då.
"nej det går ju inte, det är ju vi två som gäller.".
"Det är inte alla som har en relation med 2 män" klämmer jag fram.
"Är jag verkligen så omöjlig?"...säger han då
Nja svarar jag då, men det känns som så.
"Det är du och jag, Emilia och Totte, snart Selma och Oskar" säger jag då med glimten i blicken.
"En familj" svarar han då... (lite oroande att O får vara med där och att han inte sa något om det).
Men vi är fortfarande ihop.
Älskar han och ikväll kommer O och ska äta med oss. Då får jag träffa människan som jag delar min kille med.
Då ska JAG klå dom i UNO!!
Kram
måndag 12 juli 2010
Djup svacka
Tycker inte om då löften bryts.
Nu har jag kommit i en djup svacka, som är svår att ta sig ur tydligen.
Ligger dessutom minus 15 timmar på sömnkontot. Svårt att ta igen, men vad gör man då man har en sambo som vänder på dygnen på sin semester?
Först så jobbar jag 10 timmar och då jag kommer hem så är han oftast inte hemma (borta hos O som vanligt) sen när han väl kommer hem så är klockan närmare 21 och DÅ vill han hitta på något typ kvällsvandra. Då man inte har setts på hela dagen så har jag så svårt att säga nej.
Hamnar i säng halv 3... 3 nätter i rad.. till slut är man ju på botten i dels humöret men även orken, lusten .. ja allt. Man vill bara gråta, för så trött är man.
Har tappat all lust för att äta. Orken finns som bara inte där. Inte intresset heller.
En god vän sa till mig idag att jag måste återhämta mig.. "Du är människa, ingen robot, du måste få dig lite sömn".
Du är underbar, men det är svårt, veckor jag inte har Emilia har jag maximalt med jobb typ varje dag, och veckor jag har henne så är det upp tidigt för att ta hand om henne, för Kristoffer gör ju inte det, han somnar ju hellre om, och varför inte..egentligen, hon är inte hans ansvar. Men det hade ju varit gulligt utav han om han någon morgon kunde säga "Ligg kvar du, jag tar hand om Emilia, du behöver sova"..
Men vad tjänar man på att drömma? Det kommer inte att ske så jag vette 17 vad jag ska ta för uppåttjack för att kunna orka. Hur ska jag kunna ge mig tid för återhämtning?
Veckor jag har henne så har inte jag någon rätt att ta en avslappnande kvällspromenad. Jag måste stanna hemma då hon sover. Jag kan inte gå iväg på en egen promenad.
Förstå mig rätt nu, jag saknar inte min dotters pappa, inte för fem öre, men jag saknar att bo ihop med en pappa som faktiskt kan gå upp på morgonen och ta ansvar för 1 timme i alla fall. Sömn är så otroligt viktigt för återhämtning, för glädje.
Han är hos sin bästa kompis O minst 2 gånger i veckan, har jag då rätt att kräva att han ska ta Emilia så jag får sova i 1 timma extra på morgonen?
Det hade i alla fall varit skönt om det hade varit så.
Jag avskyr att vara ensamstående. För nu.. nu börjar jag bli slut efter alla krav och måsten, alla tårar och ryggvärk.
Kan man inte få lägga sig och sova bort ett par år?
Ett par veckor i alla fall?
Ikväll ska Emilia få pannkaka. Det tycker hon om. Ska bli så kul att hämta henne idag, får man se hur hon reagerar på min nya "frisyr".
Nä bäst att sträcka på ryggen och bege sig ut och jobba igen. Men finns orken kvar? Usch vill bara gråta.
Nu har jag kommit i en djup svacka, som är svår att ta sig ur tydligen.
Ligger dessutom minus 15 timmar på sömnkontot. Svårt att ta igen, men vad gör man då man har en sambo som vänder på dygnen på sin semester?
Först så jobbar jag 10 timmar och då jag kommer hem så är han oftast inte hemma (borta hos O som vanligt) sen när han väl kommer hem så är klockan närmare 21 och DÅ vill han hitta på något typ kvällsvandra. Då man inte har setts på hela dagen så har jag så svårt att säga nej.
Hamnar i säng halv 3... 3 nätter i rad.. till slut är man ju på botten i dels humöret men även orken, lusten .. ja allt. Man vill bara gråta, för så trött är man.
Har tappat all lust för att äta. Orken finns som bara inte där. Inte intresset heller.
En god vän sa till mig idag att jag måste återhämta mig.. "Du är människa, ingen robot, du måste få dig lite sömn".
Du är underbar, men det är svårt, veckor jag inte har Emilia har jag maximalt med jobb typ varje dag, och veckor jag har henne så är det upp tidigt för att ta hand om henne, för Kristoffer gör ju inte det, han somnar ju hellre om, och varför inte..egentligen, hon är inte hans ansvar. Men det hade ju varit gulligt utav han om han någon morgon kunde säga "Ligg kvar du, jag tar hand om Emilia, du behöver sova"..
Men vad tjänar man på att drömma? Det kommer inte att ske så jag vette 17 vad jag ska ta för uppåttjack för att kunna orka. Hur ska jag kunna ge mig tid för återhämtning?
Veckor jag har henne så har inte jag någon rätt att ta en avslappnande kvällspromenad. Jag måste stanna hemma då hon sover. Jag kan inte gå iväg på en egen promenad.
Förstå mig rätt nu, jag saknar inte min dotters pappa, inte för fem öre, men jag saknar att bo ihop med en pappa som faktiskt kan gå upp på morgonen och ta ansvar för 1 timme i alla fall. Sömn är så otroligt viktigt för återhämtning, för glädje.
Han är hos sin bästa kompis O minst 2 gånger i veckan, har jag då rätt att kräva att han ska ta Emilia så jag får sova i 1 timma extra på morgonen?
Det hade i alla fall varit skönt om det hade varit så.
Jag avskyr att vara ensamstående. För nu.. nu börjar jag bli slut efter alla krav och måsten, alla tårar och ryggvärk.
Kan man inte få lägga sig och sova bort ett par år?
Ett par veckor i alla fall?
Ikväll ska Emilia få pannkaka. Det tycker hon om. Ska bli så kul att hämta henne idag, får man se hur hon reagerar på min nya "frisyr".
Nä bäst att sträcka på ryggen och bege sig ut och jobba igen. Men finns orken kvar? Usch vill bara gråta.
torsdag 8 juli 2010
tisdag 6 juli 2010
Bloggtorka
Det har varit bloggtorka ett tag nu, har dels varit bortrest, sen har jag inte riktigt haft motivationen att blogga.
Har börjat må dåligt nu... idag fick jag fram varför.
Skulle ha vart i 6 månaden nu. Trodde jag hade förträngt och gått vidare... men jag hade bara lurat mig själv om så hade varit fallet.
När jag känner mig så tröstlös så vill jag ha stöd. Men K's bästa kompis ville umgås så han är där. Dom har ju inte umgåtts på lite över en vecka så dom har väl en del att ta igen.
Det är väl bara jag som är dum och inte förstår varför dom måste umgås varje vecka. Jag har inget sådant behov att umgås med vänner varje vecka, mina vänner har nog inte det dom heller. Är man vänner så vet man väl vart man har varandra ändå?
Pallar han verkligen inte att vara med mig i 14 dagar i sträck? Bara en gång liksom.
Sjukanmälde mig idag, för jag mår inge bra i kroppen idag...enda "lediga" dagen denna vecka.. Vi började smått planera vad vi skulle hitta på. Men då Oskar kallar så... ja så nu sitter jag här.
Vart tillfrågad om att följa med, men jag blir bara som ett femte hjul för dom så nu sitter jag här. Väntandes på tvättmaskinen som den sanna hemmafru man är.
Så säger han " Ja men jag umgås ju med honom medans du är på jobbet så att vi kan umgås sedan"...
mitt svar : men jobbar jag till halv 10 på kvällen så är jag hemma tidigast halv 11, och då har du fortfarande inte kommit hem från Oskar...på vilket sätt umgås vi då?
Jag sa till han idag att jag känner att jag måste tävla om uppmärksamheten, att Oskar får allt medans jag bara får någon som ligger breve mig på nätterna.
Oskar får den utvilade glada Kristoffer som inte gäspar, dom är ute och promenerar, dricker dyr alkohol tillsammans, käkar ihop och hittar på en massa skoj. Vad får jag då?
"Men du är ju den jag vill leva resten av mitt liv med" säger han då.
Kan man leva ihop med en man som man bara sover breve?
De veckor jag inte har min dotter vill jag förutom att behöva jobba hitta på något roligt då jag väl är ledig och har chansen. Jag jobbar resten av veckan men just idag var dom tvungen att umgås.
Varför måste jag vara så förbannat trög som inte förstår?
För det gör jag ju uppenbarligen inte.
Självklart ska man vara ifrån varandra även i en relation, det är bara hälsosamt.
Men vi hade ju planer först. Inte dom.
Jag blir som en tjurig barnrumpa, men jag förstår verkligen inte... varje vecka liksom.
Hur blir det sen då? Om ett par veckor så börjar K att jobba igen...
Jag vet att han var singel i 9 år före mig. Att det tar tid att vänja sig vid vissa saker och ting. Men kommer han någonsin att se och förstå vad en relation går ut på?
Och jag funderar ju otroligt mycket... hur kommer det bli den dagen vi väl får barn (om vi får några).... kommer han bara fortsätta ta mig för givet att det är okej att han bara kan åka till O hur som helst?
I min förra relation vart jag och barn bortprioriterad pga att jobbet var viktigare..jag vet, han är egen företagare, men han är pappa också!
Jag vill inte bli bortprioriterad i ännu en relation.
Jag skulle ha börjat kl 13 idag. O ringde efter 13, jag sa det att klart jag blir fundersam på vad det är då ni bara hörs av de tidpunkter jag är på jobbet, han sitter ju aldrig och pratar med han då han är hemma hos mig eller sms:ar, inte så jag ser i alla fall.
Sånna grejor brukar göra mig misstänksam förut, nu blir jag bara less. Har man inget att dölja så är det bara att prata på.
Då vi var i Stockholm så ringde ju O en av dagarna där såklart, men då gick han ner på nedervåningen och pratade.
Vi hade ju planer idag, och ikväll skulle vi åka förbi hans mamma för att titta på kattungen som vi ska ta.
Han sa att han skulle komma hem till middag... vi åt frukost vid 12 idag, O skulle ju bjuda på mat nu så han lär ju knappast vara hungrig då.
Så jag sa "vi får väl se hur lång tid du blir hos honom först, för det brukar ju alltid bli minst 4 timmar....varje vecka".
Ni får ursäkta... jag var tvungen att få ur mig detta, för jag förstår verkligen inte.
Självklart har vardagen börjat göra sitt intrång i vårat förhållande, och det brukar aldrig vara fel det heller. Vi älskar fortfarande varann, våran kärlek är oerhört stark... men jag förstår verkligen inte. Han kan aldrig säga heller så att jag får förstå. Vad ska jag då göra?
Har börjat må dåligt nu... idag fick jag fram varför.
Skulle ha vart i 6 månaden nu. Trodde jag hade förträngt och gått vidare... men jag hade bara lurat mig själv om så hade varit fallet.
När jag känner mig så tröstlös så vill jag ha stöd. Men K's bästa kompis ville umgås så han är där. Dom har ju inte umgåtts på lite över en vecka så dom har väl en del att ta igen.
Det är väl bara jag som är dum och inte förstår varför dom måste umgås varje vecka. Jag har inget sådant behov att umgås med vänner varje vecka, mina vänner har nog inte det dom heller. Är man vänner så vet man väl vart man har varandra ändå?
Pallar han verkligen inte att vara med mig i 14 dagar i sträck? Bara en gång liksom.
Sjukanmälde mig idag, för jag mår inge bra i kroppen idag...enda "lediga" dagen denna vecka.. Vi började smått planera vad vi skulle hitta på. Men då Oskar kallar så... ja så nu sitter jag här.
Vart tillfrågad om att följa med, men jag blir bara som ett femte hjul för dom så nu sitter jag här. Väntandes på tvättmaskinen som den sanna hemmafru man är.
Så säger han " Ja men jag umgås ju med honom medans du är på jobbet så att vi kan umgås sedan"...
mitt svar : men jobbar jag till halv 10 på kvällen så är jag hemma tidigast halv 11, och då har du fortfarande inte kommit hem från Oskar...på vilket sätt umgås vi då?
Jag sa till han idag att jag känner att jag måste tävla om uppmärksamheten, att Oskar får allt medans jag bara får någon som ligger breve mig på nätterna.
Oskar får den utvilade glada Kristoffer som inte gäspar, dom är ute och promenerar, dricker dyr alkohol tillsammans, käkar ihop och hittar på en massa skoj. Vad får jag då?
"Men du är ju den jag vill leva resten av mitt liv med" säger han då.
Kan man leva ihop med en man som man bara sover breve?
De veckor jag inte har min dotter vill jag förutom att behöva jobba hitta på något roligt då jag väl är ledig och har chansen. Jag jobbar resten av veckan men just idag var dom tvungen att umgås.
Varför måste jag vara så förbannat trög som inte förstår?
För det gör jag ju uppenbarligen inte.
Självklart ska man vara ifrån varandra även i en relation, det är bara hälsosamt.
Men vi hade ju planer först. Inte dom.
Jag blir som en tjurig barnrumpa, men jag förstår verkligen inte... varje vecka liksom.
Hur blir det sen då? Om ett par veckor så börjar K att jobba igen...
Jag vet att han var singel i 9 år före mig. Att det tar tid att vänja sig vid vissa saker och ting. Men kommer han någonsin att se och förstå vad en relation går ut på?
Och jag funderar ju otroligt mycket... hur kommer det bli den dagen vi väl får barn (om vi får några).... kommer han bara fortsätta ta mig för givet att det är okej att han bara kan åka till O hur som helst?
I min förra relation vart jag och barn bortprioriterad pga att jobbet var viktigare..jag vet, han är egen företagare, men han är pappa också!
Jag vill inte bli bortprioriterad i ännu en relation.
Jag skulle ha börjat kl 13 idag. O ringde efter 13, jag sa det att klart jag blir fundersam på vad det är då ni bara hörs av de tidpunkter jag är på jobbet, han sitter ju aldrig och pratar med han då han är hemma hos mig eller sms:ar, inte så jag ser i alla fall.
Sånna grejor brukar göra mig misstänksam förut, nu blir jag bara less. Har man inget att dölja så är det bara att prata på.
Då vi var i Stockholm så ringde ju O en av dagarna där såklart, men då gick han ner på nedervåningen och pratade.
Vi hade ju planer idag, och ikväll skulle vi åka förbi hans mamma för att titta på kattungen som vi ska ta.
Han sa att han skulle komma hem till middag... vi åt frukost vid 12 idag, O skulle ju bjuda på mat nu så han lär ju knappast vara hungrig då.
Så jag sa "vi får väl se hur lång tid du blir hos honom först, för det brukar ju alltid bli minst 4 timmar....varje vecka".
Ni får ursäkta... jag var tvungen att få ur mig detta, för jag förstår verkligen inte.
Självklart har vardagen börjat göra sitt intrång i vårat förhållande, och det brukar aldrig vara fel det heller. Vi älskar fortfarande varann, våran kärlek är oerhört stark... men jag förstår verkligen inte. Han kan aldrig säga heller så att jag får förstå. Vad ska jag då göra?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)