Då var det över

Bloggar från mobilen så det blir inget långt inlägg. Har dator men inget internet. Begravningen är gjord nu. Fy fan va jobbigt det var. Innan begravningen så skulle jag se pappa. Jag bröt ihop då jag såg honom ligga där. Det där var inte pappa, inte min pappa. Jag sjönk ihop och landade på mina knän, tittandes på honom, skrek ut min förtvivlan över hur fel det var. Han låg där, totalt olik sig. Alldeles kall med sjukhusarmbandet fortfarande på sig. I pappas kista låg bredvid hans huvud till vänster om honom en nallebjörn. Han hade sin favoritfilt på sig så han inte skulle frysa. Barnens teckningar låg på hans kropp från bröstkorgen ner på benen. Bilden på alla barnbarnen låg på bröstkorgen närmast hjärtat. Jag var själv. Ingen som trösta mig förutom den otroligt underbara margareta på fonus. "Din pappa verkar ha varit en underbar människa som hjälpt så många, för det är otroligt många som har skänkt pengar i hans namn". "Han hade ett stort hjärta och det är så otroligt och orättvist att just han var tvungen att lämna oss". Det finns inga ord som beskriver vad pappa betydde för mig. Jag vill så gärna skriva mer om begravningen, tankar, rädslor och ben som inte ville bära mig alls idag. Men det får bli då jag har dator med internet igen. Kram till er!