Förvirrad

Har blivit så förvirrad idag.. skönt man har Jenny att vädra tankar med... Älskar dig vännen, synd att du bor så långt bort. Behöver dig då inte så många andra ställer upp. många har tagit avstånd har jag märkt.

Sitter och tänker om och om igen på pappa.
Är så arg på Sundsvalls sjukhus.
Pappa hade ju baknat upp ur respiratorn, kommit så långt att han fått en talkanyl.
Sen kom dom på att testa han att koppla ur han från respiratorn lite så att han får träna upp sig att andas själv.

Felet dom gjorde den dagen han dog var att dom kopplade han ur respiratorn 3 gånger, dom sista 2 gångerna var på 10 respektive 20 minuter :-O
På 10 minuters bortkopplingen så hade sköterskan sagt på ett otrevligt sätt:" nej det är inte för mycket, han behöver träna sig"
Tredje och sista gången så hade han haft jobbigt att få åt sig andan då han försökte kämpa själv, då mamma frågade den manliga sköterskan hur länge han ska ligga utan så frågade han hur lång tid han hade legat.."20 minuter" hade morsan svarat då.. "Oj" hade sköterskan sagt och gått direkt till pappa och kopplat in respiratorn igen..det var ju alldeles för lång tid tyckte han. Främst om det var typ första eller andra dagen som dom testat och koppla ur han.

Sedan kommer läkaren och pratar med mamma och resterande familj (utom ena brorsan och mig) om att han tyckte att det började se bra ut, att det ser ut att vända och att vi kanske kan börja se framåt.
Det som sedan sker är helt overkligt.
Ca en halvtimma efter att läkaren varit och pratat med dom så får pappa sitt första hjärtstopp. Som dom dock får ordning på. Ca en halvtimma efter det så får han nästa hjärtstopp.
Vid det laget så ringde syrran och säger att pappa fått hjärtstopp och att dom håller på att arbeta på honom, för då hade han klarat av första stoppet.
Plötsligt säger syrran:" Jag ringer dig snart för läkaren kommer nu".

Exakt 19:38 ringer syrran. Slänger mig på telefonen och det första jag hör är gråt i bakgrunden och en syster som säger gråtandes:"Neeej".. Då hade dom försökt att återupplivat pappa i 34 minuter.
Då bryter jag ihop och jag kan som inte förstå riktigt vad som hänt.. blir som i chock.
"Han klarade sig inte" får min syster fram.
Jag skriker ut min förtvivlan.. men tänk er.. man sitter 25 mil ifrån. Även om jag inte kunnat göra något om jag varit där så är det just själva grejen att jag inte fanns där, jag fick inte chans att säga hur mycket jag älskade honom. Fick inte chans att visa min familj att jag fanns där för dom.
Och det enda jag får ut i det läget är: "Skämtar du?". Jag fick inte fram nånting annat.
"Nej jag skämtar inte" snyftar min syster fram.
Jag lägger på i all hast, springer in till sovrummet, lägger mig i sängen och gråter i minst 1½ timma.
På bara några sekunder så rasar min värld samman. Jag har ju sedan födseln varit pappas flicka, och det går inte in i mitt huvud att han är borta. Allt känns så overkligt. Som ett stort jävla dåligt skämt.

Å det enda jag vill göra nu är att skrika.. skrika mig hes, skrika mig tom..skrika ut min förtvivlan, min rädsla, bara låta tårarna forsa.
Och det värsta... det värsta är... jag känner att jag inte har någon att vända mig till.
Självklart Jenny... men henne kan man inte ringa varje dag och varje gång man är lessen.
Nästan alla på jobbet vet om det. Och dom som vet.. dom ser man undviker helst ögonkontakt, utom Maria som kom fram och kramade mig. Och det är ju skitjobbigt att alla vet men ingen vågar fråga ens hur det är, bara en sån sak.
Vänner undviker en helst.
Självklart förstår jag att dom förstår att ingenting som dom kan säga kommer få min pappa tillbaka. Men jag behöver bara nån som ringer och frågar hur det är. So what om jag blir lessen och börjar gråta, låt mig få göra det då. Finns där för mig, för jag har ju ingen annan.
Ingen annan som vill finnas där för mig och lyssna på mig utan att prata om dom själva. Lyssna på mig, låt mig få skrika om det är så, bara ni finns där.
Krama om mig då vi ses, låt inte mig släppa taget för jag behöver tryggheten. För nu är det så jobbigt.

Dels separationen..och så detta på alltihopa. Hade mycket att bära på mina axlar...men nu har detta totalt sänkt mig.. slagit ner mig i grunden. Fått mig att känna mig så där värdelös som jag är.

Fredag den 20:de november kl 11 är det begravning. Jag har ju bestämt mig för att se pappa innan begravningen för jag fick ju aldrig se honom de dagar jag var nere efter dödsfallet. Jag såg ju även svärfar före begravningen, det ångrar jag, jag skulle nog ha behållt den minnesbild som jag hade utav honom.
Och egentligen vet jag inte om jag är stark nog att se pappa. Men jag måste..tror jag måste för att kanske kunna förlåta mig själv, för att jag inte fanns där nere i Sundsvall den kvällen.
Kunna förlåta mig själv för att mina sista ord till pappa var: "Schh, försök inte att prata, du måste vila dig, det har varit en lång dag, jag kommer tillbaka till dig senare, Älskar dig"... och det värsta där... jag kom ju inte tillbaka...jag hade velat säga så mycket mer. Berättat så mycket mer för honom om vad som händer i mitt liv. Berättat för honom hur mycket jag älskade honom.
Ångest att jag har känslan över att min syster vart sur för att jag inte kunde stanna där nere då han låg där. Som om hon är besviken på mig.

Nu i flera nätter har jag inte kommit i säng i tid, antingen har jag somnat i soffan (dock inte till bolibompa ;-) eller så har jag bara suttit och surfat, lyssnat på musik eller bara varit. Inte vågat sova. Igår tex så somnade jag kl 3. Klockan ringde halv 6 för jag skulle upp på jobbet och iväg med Emilia på dagis först. Jag somnade vid fel tidpunkt på jobbet (alltså inte på lunchen).. men tror inte att någon märkte det.
Undviker sömnen så mycket jag kan. Undviker att äta om det går.. allting går bara utför ändå, så varför äta? Inget blir ju bättre utav det. Mat löser inget.

Å det enda som de söta tanterna och farbröderna säger på jobbet är:"Hur är det egentligen? du ser ut som om du har sovit dåligt"...
I look like hell. Kanske lika bra att camen inte funkar.

Tv:n gick ju sönder härom dagen. Man kan bara lyssna på tv:n genom dvd:n och förstärkaren. Men tv:n visar inget program.
Den dog samma tidpunkt som pappa fick åka in med ambulans nu sist.
Så nu vart flytten i januari dyrare. Som om man inte hade nog med möbler som man behöver köpa, ska man behöva köpa ny tv också.

Idag kom Carola på jobbet och frågade mig om lite olika arbetspass. Tog på mig onsdagkväll och torsdag-dag. Tog också på mig lördagen, men så frågar hon om jag hinner det. Jo jag hinner svarar jag, bara att jag åker hem på fredag efter begravningen.
"Men orkar du det?"frågar hon då.. och då får hon ett svar som jag aldrig trodde skulle komma ut ur min mun,
"Nej det gör jag inte rent mentalt".
Så jag hoppas att det behövs arbetskraft på måndag och tisdag, för att sitta hemma får jag tuppjuck utav. Då måste jag ju tänka.

Denna låt betyder väldigt mycket för mig just nu, det är min gråtlåt just nu:


Pappa jag älskar dig!
Och då allting skedde så plötsligt så får jag inte fram de ord jag behöver få fram på papper. Hjälp mig. Vill så gärna läsa något för dig. Varför är det så svårt denna gång?