Hälsat på pappa och förvirring

Ja helgen kom och den gick lika fort. Nu är man hemma igen. Solen har precis börjat stiga upp och som det ser ut redan nu så lär det bli en vacker dag.

Det var vackert igår med, dock lite blåsigt.

Helgen tillbringades i Härnösand. Vi åkte ner på fredagen. Tanken var ju att jag och Emilia skulle åka ner själva, men Kärleken sa att han ville följa med så det innebar mörkerkörning eftersom han jobbade till 20. Min Kärlek är inte den som byter pass med sina kollegor, bara tvärtom, så det tåls att arbetas på, för då man bara är den som kör så tar det på ögonen vid mörkrets inbrott.

Kom ner prick 23 utan några stopp förutom tankning innan vi åkte. Emilia sov hela resan vilket är skönt för bilresan blir lite lugnare då.

Lördagen så vaknade jag upp av att en katt stod och snusade en i ansiktet. Ingen människa såg man till. Kärleken hade gått upp med tösen vid 7. Va skönt att få sova ut lite för bilkörning blir man trött utav, inte minst märkte jag det igår då vi åkte hem.

Hur som helst så gjorde vi oss i ordning och Emilia fick stanna kvar med mormor medans vi förlustade oss på IKEA.

Hittade en del saker som jag skulle ha. Bla en fäll till Emilias sovvagn på dagis, och lite julklappar till henne.

Kärleken försökte vid barnavdelningen att sätta på en blöja på ett gosedjur, det gick sådär..helt ärligt, det gick inte alls, gosedjuret var inte samarbetsvillig.

Sen så var mitt minne blankt. Mindes ingenting av det jag skulle köpa.

När jag satt hemma så satt jag på toa och funderade på det som skulle inhandlas, och tänkte för mig själv att "jag ska nog skriva en lista", sen gick jag ut ur toan och sen var det full fart med Emilia så det glömdes bort.

Vanligtvis brukar man komma ihåg saker då man åker därifrån men inte denna gång.

På IKEA så fastnade jag för en sådan här takskena (kan även fästas i väggen) där man kan fästa

draperi eller gardin od, hade tänkt skärma av hennes säng från min i sovrummet så att man kan ha sänglampan tänd utan att hon över huvud taget störs utav den. Men vart tveksam och köpte den såklart inte, typiskt mig.

Perfekt på IKEA med självutcheckning med max 15 varor, slippa stå i skitlång kö.

Kvällen tillbringades hemma för jag var chaufför åt morsan då hon skulle till min faster och käka och dricka vin.

Sedan så gick vi i säng, jag ville ta en promenad på natten för att visa Kärleken Härnösands "vilda" nattliv *fniss* men tack vare ett missförstånd från hans sida.. han misstolkade en sak som jag sa till morsan till nåt helt annat så han trotsade på promenaden först.. men då jag förklarat för han hur jag menat och att jag aldrig skulle säga en sådan sak som han hade trott så var det lugnt sen. Han misstolkar mig ganska fort ibland och då blir det fler onödiga bråk än om han istället frågat "hur menar du nu?".

Hur som haver, promenaden vart av, jag fick min hamburgare på Big Boy...som förresten inte var så god... jag blir alltid lika förvånad... beställde en mellan cheeseburgare... det var mer lök på burgaren än ost, osten såg man knappt. Brödet var torrt och det smakade skumt.

Sedan vandrade vi hem i mörkret och så.

Sen kom natten...mer än halva natten låg jag med magont, gissa vem som vaknar precis före kl 6, ja det är inte Kärleken om vi säger så, och mormor hade lovat att ta Emilia på morgonen så vi kunde få sova, gjorde hon det..NEJ!.

Med kraftig magont var det bara att ta sig upp på nåt vis.

Jag vet att Kärleken gått upp på lördagen, men två dagar i rad hade inte skadat, han har inte gått upp så mycket med henne förut så.. satt i köket till halv 11 tills att de andra började vakna med tårar rinnandes nedför kinderna av smärta. Hade så ont i magen, och det är drygt då man inte får vila.

Efter mycket om och men så fick jag duscha..duschade riktigt varmt och det vart lite bättre då i magen, men tog för säkerhetsskull 1 alvedon för att bli kvitt den helt.

Låg sedan i sängen efter duschen och vilade när Kärleken kom in, vi hade ju gnabbats lite på söndagmorgonen då han ville sova och jag ville också sova för jag hade ju så ont.

Så vi låg och pratade lite.

Vi hade ju bråkat på natten för det kom ju fram att han träffat sitt ex bakom ryggen på mig, alltså han har träffat henne och inte sagt något, jag hoppas inte på nåt mer utan får ju tro på det han säger.

Han säger att han inte velat säga något för att han var rädd för att jag skulle bli arg, och säger till han "vart det bättre att du gjorde så här då?"...

Och hon hade tydligen sagt till honom "jag hoppas jag blir bjuden på erat framtida bröllop".

Han säger då till mig " jag hade inte mage att säga till henne att du inte kommer vilja ha henne där".

Är det så konstigt då svarar jag sedan, jag kommer inte bjuda mina ex..dessutom hur kan man bjuda någon då jag inte fått träffat människan i fråga? Oftast är det väl så på bröllop att man träffat alla gäster nån gång tidigare? Eller? För annars kan jag lika gärna bjuda in folk från gatan, för dom känner inte jag heller.

Efter en stund så sa jag "för en tid sedan så frågade du varför det var så viktigt för mig att gifta mig"....så jag förklarade varför jag ville gifta mig, varför jag ville viga ett liv åt att leva med honom, varför jag ville bygga en framtid med just honom. Tror min förklaring tog minst 10 minuter, men gav han ett väldigt kärleksfullt och passionerat svar där jag verkligen gick in på vad jag älskade med honom, vad jag skulle vilja göra i framtiden med honom och vad som var på gång redan nu...

Till slut försökte jag vara pedagogisk och säga " Vill du bjuda henne för att hon är som du säger din vän så gör det, du har ju rätt att göra vad du vill på ditt bröllop".

Varpå han svarar "ja men det är ju ditt bröllop med, och vill du inte bjuda henne så gör vi inte det".

Jag vill inte bjuda henne, dels pga att det är ett ex till honom, hon var hans första stora kärlek, och dels för att jag inte fått träffat henne förutom en gång vid busshållplatsen då hans effekt var "Åh där är ju Åsa" med glädje i ögonen.

Han sa till mig att jag inte behövde oroa mig alls gällande henne och honoms relation idag, men varför dölja att dom ses då? Varför gå bakom ryggen på mig?

Sa till han "då förstår jag vilka gånger du träffat henne för de gångerna har du inte skickat ett enda sms till mig på hela den dagen".

Det var också på tisdagen som han hade kommit hem till mig och sa att han hade funderat fram och tillbaka på vårat förhållande.

Det var på tisdagen som dom sågs.

Han sa till mig på natten mot söndag att han ibland känner att han vill leva själv, han funderar själv på om han är redo för en relation, om han är den sortens människa.

Då frågar jag om han vill göra slut.

Han svarade "ibland är det skönt att vara själv, ibland saknar jag det ensamma livet, att bara rå om sig själv och inte bry sig om nåt annat, men det går oftast över då jag träffar dig, då känns det bra igen att få leva".

Det har varit en känslosam helg, men gillar inte att han går bakom ryggen på mig och döljer saker, bara för att man berättar saker för varann betyder det inte att den andre kommer kontrollera den andre. Jag jobbar inte så, och när kommer han att förstå det?

Tiden gick och vi lämnade Emilia åter igen hos mormor för att åka och hälsa på pappa.

Kändes konstgit då man kom gående på den asfalterade gången för att sedan svänga av på en grusgång som leder upp till askminneslunden där min far ligger... trodde inte att jag skulle känna något, lite som när han asknedsattes, men redan på grusgången nära bron som leder över till platsen så började jag hulka lite smått, för att sedan efter broövergången fullkomligt brista ut i gråt.

Jag har alltid haft svårt att prata med de döda, kan som inte prata med en gravsten eller i en minneslund eller till en sten som det var denna gång, men det enda jag fick ur mig mellan hulkningarna var " Pappa, du missar så mycket!".

Det var så skönt att ha med Kärleken som stöd, tror inte att jag hade åkt annars.

Allt känns så tomt. Det är ju verkligen nu som han skulle mått som allra bäst, nu när Emilia dessutom pratar som bara den så hade dom haft mycket tok för sig. Fast hon saknar morfar mycket, får se hur länge hon minns han.

Tycker också att en sak till är tråkigt... träffade på min äldsta bror i lördags, och han säger "ja jag läste på Facebook att du är gravid igen".

Och det enda jag tänkte var "ja det beror ju på att jag skrev till dig personligen och berättade innan alla andra på facebook fick veta det den här gången", men det enda jag fick ur mig av chocken av hans ord var "ja ibland fäster det".

Vet inte varför jag sa så, men förstår inte varför han sa så till mig heller.

Jag och han har aldrig haft en särskilt bra relation, han har bättre relation med Malin och Robert, jag har bättre relation med Malin, har mer gemensamt med henne, och han har säkert mer gemensamt med henne...så vad spelar det för roll? Alla kan inte komma överrens jämt.

Veronika; jag vet att vi skulle ha setts igår söndag, men orkade inte. Magvärken tog över och tröttheten.

Appropå trötthet... igår skulle vi ju åka hem till Umeå igen. Jisses vad trött jag var, såg i pereferin hur mycket Kärleken tittade på mig för att se om jag skulle somna eller ej..ja så går det med för lite sömn och för mycket ansvar.

Stannade till i Ullånger för att tanka lite extra och för att stärcka på benen, få lite luft och köpa energidryck... vet att jag inte ska dricka sånt men nöden har ingen lag. Sen gick det okej att köra.

Men sen när vi kommit hem och tösen var lagd så märktes en humörförändring hos Kärleken, en man sällan ser, men då den kommer är det inge skoj.

Han ger mig varje gång det händer skulden för hans sömnbrist.

Igår så sa jag " Men hallå där, så kan du ju inte säga, jag är inte den som bestämmer på kvällarna att vi ska vara uppe till 23, 24tiden, de gånger jag får sova själv så är jag alltid i säng 22...så varför funkar inte det då du är här? Jag går mer än gärna och lägger mig vid 22 varje kväll.

Du ger mig alltid skulden, det är inte så roligt".

I veckan som var så hade han på torsdagen varit med sin bästis O. Han kom inte hem till mig förrän närmare 23 på kvällen. När vi suttit i soffan en stund så säger jag "jaha, ska vi gå och sova då".

Han tittar då på mig och säger "ska vi?..okej?" svarar han då med tveksamhet i rösten.

Kockan är ju sent svarar jag han då..vi kom inte i säng förrän vid 00-01 tiden den kvällen, och det berodde inte på mig.

Efter diskussionen igår om sömnbrist (som enbart han har då ;-) ) så säger han "ja men bli inte sur då om jag går och lägger mig och du inte vill, kom inte och säg att vi bara sover ihop".

Sover ihop är ju det vi gör. Sällan vi har en helg för oss själva där vi kan göra något på dagen, han valde själv att följa med till Härnösand då han hade kunnat stanna hemma och ta hand om katterna och få sova. Jag går gärna och lägger mig vid 22 för jag jobbar 50timmars veckor då jag inte har Emilia och behöver sömnen.

Innan vi släckte igår för att sova så frågar han om jag var sur för att jag skulle släcka, nej jag är inte sur, jag är trött för jag har inte heller fått så mycket sömn i helgen plus all bilkörning..dessutom tycker jag inte om att jag alltid får skulden för något som rör dig, som du själv kan påverka.

(By the way, igår var jag i säng 21.30 och han kom inte in förrän närmare 22 så..)

I tisdags då vi hade haft den där dispyten där han bla sa att jag alltid var hemma ( i min egen lägenhet) så har jag gång på gång förklarat att jag har ju inga vänner här i stan, inga som vill umgås, så vad ska jag göra då? Jag bor i en två och det enda rum jag kan stänga in mig i varannan vecka på kvällen för att inte vara i vägen är i badrummet.

Jag har sagt till han att jag är mycket hemma också för att har jag jobbat 10 timmars pass så är jag alltid så trött och hungrig så jag vill bara hem då... hur roligt sällskap är man om man bara sitter och jäspar hela tiden?

På lördagnatt så sa jag till han att till veckan ska jag sitta kvar på jobbet... varför då svarade han då.

Jo för jag är ju hemma jämt och du blir ju så less på det.

Han har till och med sagt att han blir irriterad över att alltid måsta fråga mig om jag vill ha en macka för att han kanske är hungrig och tänkt ta en.

Han svarar att så ska jag inte behöva göra... men det är så jag kommer att bli tvungen att göra då han fort blir trött på förhållandelivet.

Kommer inte se han nåt i veckan i alla fall, han lär väl umgås med sina vänner så...

Det där med att alltid måsta fråga är inte nåt jag sagt åt han att göra, utan han har gjort det automatiskt, har alltid sett han som en person som brytt sig om mig och att det var därför som han har frågat... och har jag velat haft något så har jag sagt ja, annars har jag sagt nej... igår kväll så vart han hungrig så han gick och tog en våffla...efter en stund kommer han och frågar om jag vill ha en vilket jag svarar "sluta fråga, du sa ju själv att du var irriterad över att behöva fråga" och så gick jag in och la mig i sovrummet.

Igår då vi hade varit hos pappa så åkte vi och käkade... han var så rar mot en hela tiden, tittade alltid trånande in i ens ögon... medans vi äter så frågar han om jag vill då vi flyttat ihop (vet ej när det blir) återuppta bröllopsplanerna... "du vet vad jag har sagt, det är inte jag som kommer tveka"...svarar jag honom

Han är så rar och go och så vidare.. men är så skiftande.. han kan ju verkligen inte veta vad han vill.. han måste ju vara så förvirrad, klart jag vet att vissa saker gått så fort...tro mig, jag är rädd jag med.... men tar tag i situationen istället för att fly från den.

I onsdags så kom han hem och efter att han käkat middag så frågar han om jag vill ha en massage (det märks då han ska kompensera för nåt)..då vi sedan ligger och pratar så förklarar jag lugnt och sansat för han om kvällen innan då han funderat fram och tillbaka på oss....säger till han att jag också tycker att vi diskuterar mycket, att jag också vill ha ett förhållande som bara "flyter" på mer än vad det är i gungning.. "ja det beror väl på mig då" svarar han uppgivet och medkänsligt (kommer inte på nåt annat ord)... ja bland annat, det beror på oss båda, svarar jag.

"Det är svårt för mig att leva i en stad där man inte känner någon, det är svårt att hela tiden behöva ändra på mig, det är svårt att leva med en man som bara vill fly och inte vilja umgås med den som den har kär".

Han tycker det är jobbigt att bo ihop i en tvåa där han inte kan stänga in sig vid sin dator typ och komma ifrån. Men har förklarat för han att det är skit just nu, allt är jobbigt just nu, men skulle vi flytta ihop så får han ju ett rum att fly till och jag kommer då ha sovrummet att fly till.. varför vara så otålig?

Han säger att vi gör allt tillsammans.. jag tycker inte att vi gör allt tillsammans, vi är ju bara hemma den lilla stund som han är här och han kommer ju alltid sent så det blir ju alltid att vi går och lägger oss för klockan är ju alltid sent. Han klagar på att jag alltid är hemma, att jag alltid finns här... brukar svara han "vart ska jag finnas då?".

Han klagar på att jag blir sur då hans kompisar..nej vänta..kompis (bara O som ringer då han är hos mig) ringer..vet ni varför... jo för att han har själv sagt då vi träffades i början att man ska kunna umgås med varandra hos varandra, med varandras kompisar och även vara själv med sina kompisar, så mitt svar på det var "ja men är det så konstigt.. jag får ju aldrig följa med till dina sk kompisar, Du vill ju inte ha mig med!"

Jag ska bara vara kåt, glad och tacksam då du vill att jag ska vara det. Han har flera gånger påpekat att vi (O och hans syster, K och jag) borde hitta på något någon kväll, typ gå på Megazone eller nåt... men när det kommer till kritan så drar han iväg till dom och gör nåt, hittar på något med dom..jag får inte följa med.

I lördags natt så frågar han om jag i veckan vill följa med till O.. jag sa ja.. men svarade också, att tänk att jag ska behöva gnälla flera gånger innan du kan fråga mig om jag vill följa med.

Han ser det som att om han får dra dit själv så är det skönast för honom för dom är ju andra människor (han har sagt så själv).

Ursäkta allt strul och alla hopp mellan tankarna, men är så förvirrad...helt borttappad i mig själv och mina tankar.

Vissa säger att "vänta bara, när barnet kommer så kommer han vakna upp, han kommer inse vad han håller på att förlora"...men jag bär på ett barn nu... jag vill inte behöva vänta på honom, vänta på om han kommer ändra sig, växa upp och inse vad som sker.. jag vill känna mig lycklig över denna graviditet, känna glädje över att något som vi skapat ska komma till oss om ett par månader.

Men känner ingenting...helt tom, just pga all oro hur det ska bli.

Jag tappar ständigt i vikt, har ingen ork eller vilja till att äta, känner mig deppig pga hela situationen, att inte veta, att ständigt dras med hur jobbigt han tycker att det är att tvingas bo ihop i min tvåa, där han inte har någonstans han kan stänga in sig.

Det är som om han inte ens försöker utan han kan försöka i nån dag eller två sen är det som om han förväntar sig att jag ska lösa situationen. Frågan är ju om han någonsin kommer klara av det?

Många säger att han är omogen i sitt beteende, att jag borde fundera över förhållandet, om det verkligen är värt att kämpa så mycket som jag gör för att få det att funka... jag har sagt till mina vänner att jag vill inte leva själv med ett till barn... det är inte så det är tänkt. Man ska leva ihop, ta hand om sina barn och se dom växa upp tillsammans och inte se det varannan vecka.

Får då frågan: Kommer du verkligen att orka? Du måste tänka på bebisen, vad är viktigast, att du och bebis mår bra eller att du och Kärleken mår dåligt?

Du måste ställa ultimatum.

Men jag vågar inte, har inte kraft nog att göra det... för då förlorar jag han för alltid, Jag älskar ju faktiskt honom så otroligt mycket och vill att det ska funka..men hur ska jag göra? Jag når han inte, mina vänner kan inte nå han för dom har inte någon kontakt med honom. Hans kompisar förstår ju bara varför han behöver vara själv, dom sätter ju inte in han i barnsituationen, i relationssituationen... ingen pratar ju med honom och råder honom.

Älskade Madde skrev så här till mig:

"Du är en stark tjej Tina, jag vet att du skulle klara av att sköta om ditt barn. Du är en mogen underbar mamma till din lilla dotter. Din kille kommer nog att ta sig i kragen en vacker dag, han kommer nog att inse själv... Det kommer vara tufft i vissa perioder när barnet kommer, men vet att du kommer klara det Tina. Känn dig stolt och visa fram din härliga mage och älska den du har där, han eller hon behöver sin älskade mamma. Låt pappan vara så länge, men han kommer att inse som sagt till slut, vad han håller på med".

Madde...; jag hoppas du har rätt.

Kram