Fredag

Måste säga att det blir en riktigt tråkig helg. Vi har som inget att göra Emilia och jag,
saknar att ha det nära hem i sånna tillfällen, för där finns det alltid någon att hälsa på. Saknar vänner här uppe verkligen, men alla har så fullt upp med sina egna liv.

Ikväll såg jag och lilltrollet på Tingeling.
Perfekt film för busiga flickor. Man såg att rastlösheten trädde in i slutet av filmen men annars var hon som ett ljus under hela 77 minuter.
Vi åt ostkrokar och jag upptäckte att jag inte fick någon halsbränna utav dom ; äntligen något som inte ger halsbränna!
När klockan var strax efter 21 så la hon sig, hon somnade ganska på en gång.
Och jag ställde mig och diska. Det jag avskyr med diskning är att alla tankar kommer då.
Blir ju så då jag är själv, då trollet sover och jag är själv.
Känner mer och mer som att vårat förhållande barkar utför. Känns som det är mer vänskap mellan oss än kärlek. Främst från hans håll.
Eller så kanske hans beteende speglar mer mot att han inte är redo för det som han tillslut måsta göra...- flytta ihop.
Han säger att hans egentidsbehov inte är lika kraftigt längre.
Han säger att han vill testa att bo ihop för att försöka få ihop rutiner innan det som komma skall.
Vi var inte med varann i måndags, vi sågs lite på tisdagen då han ville följa med på BM-besöket. Onsdagen inget, torsdagen så passade han trollet men sen så for han ju hem på kvällen och idag kom han inte alls. Jag antar att det är som det brukar vara då han jobbar helg; att han börjar 7.45, tidigare har han sovit hos mig den natten för då kan han ta en buss som går utanför lägenheten, och sedan sova hemma hos sig natten mot söndagen för då brukar han börja tidigare.
Men inte denna gång, så jag tvekar verkligen angående det här han sa om egen tiden.
Efter senaste bråket så tror jag inte att han vill vara så mycket med mig, han tycker kanske att jag svikit honom och det lilla förtroendet han hade för mig, och därför kanske han behandlar mig på detta vis.
Han behandlar mig mer som en kompis än som en flickvän.... han behandlar mig till och med mer som en kk än som en flickvän.
Ibland eller ganska ofta så funderar jag på vad 17 han egentligen vill, okej saker har gått fort, men han ska inte säga till mig och inge mig en falsk trygghet med orden "jag är redo" då han uppenbart inte är det.
Han är ju inte redo för vad en sådan slags relation innebär. Jag skiter i att han var singel i 9 år innan han träffade mig, ibland behöver man inte säga saker till sin partner som dom tror att man vill höra, eller säga saker bara för att det känns lättast för dom just då... säg sanningen istället, för i längden mår man ju bättre utav det.
Tårarna sprutar för jag är så jävla less på att vara själv igen i en relation.
Jag verkligen längtar efter den dagen då jag får vara riktigt lycklig.
Han kan inte ens berätta vad han har för arbetstider...som idag tex, ingen aning om hur han jobbar som, inte ens det kan han berätta och då skrev han i brevet att han vill berätta allt för mig.
Att jag vill veta hur han jobbar som är inte ett tecken på att jag vill kontrollera honom, men det känns som om det är så han tycker. Han tycker att hans mamma var kontrollerande mot honom i så många år och det om något är inget han släpper taget om, den bitterheten finns fortfarande där, och det är så förbannat synd.
I tidigare relationer har jag och den jag levt med kunnat skriva upp i en almanacka hur vi jobbar som. Inga ex har tidigare protesterat mot det. Men jag får trippa på tå känns det som, som katt runt het gröt. Han säger ju att han inte vill ha en normal relation, och har hånat mig ibland för att jag vill ha det. Att jag vill leva tillsammans med den jag älskar, ha barn och familj helt enkelt, hus är inte viktigt för mig, men kärlek är. Jag vill gifta mig med den jag lever med, som jag känner att jag har framtid med.

Till och med min doktor sa efter att jag berättat för henne vad det är som gör att jag mår så dåligt; att då barnet kommer så kommer han se saker på ett helt annat sätt, kanske inte till fullo, men till en stor del. Det kommer bli som en helt ny värld för honom. I normala fall är det så i alla fall, sa hon.
Måste jag verkligen vänta så länge?

Jag tyckte verkligen att vi hade behövt gå på parrådgivningen på tisdag. Vi hade verkligen behövt det. Det är så synd att han inte såg det som lika viktigt då han inte ens valde att komma ihåg det med orden "jag kan bara komma ihåg ett datum i taget".

Jag tycker det är så synd att hans kompisar inte kan finnas där och ge normala råd.
Jag tycker det är synd att han inte har bättre kontakt med sin mor för att få kloka råd(och kanske ta åt sig av dom)
Eller råd av sina systrar som ändå är i relationer och som vet hur det funkar (då hans kompisar inte är det).
Eller om folk ger råd, att han inte tar till sig dom.
Jag menar hur länge kan han köra på den här stilen?
Sköt dig själv och skit i andra, menar, hur länge funkar det?
Han är 28 år, och det är dax att saker och ting börjar förändras, innan 30års krisen kommer.

Jag vet att han har förändrats mycket sen vi träffats,
Men jag skulle inte vara så här rädd och osäker om vi bara bodde ihop.
Vi har ett barn på G som väntas dyka upp om minst 14 veckor.
När ska vi bo ihop och få rutiner?
Varför stänger han mig ute hela tiden?
Jag orkar snart inte kväva han med den frågan snart, för då kommer han att fly bara för den sakens skull.

Varför skulle han vara så svår då han är så lätt att älska?
Han frågade mig för någon dag sen om jag skulle klara av att ha hand om ett barn varje dag nu då jag är så van att ha Emilia varannan vecka.
Han vill ju knappt leva det familjeliv jag lever ens varannan vecka, kommer Han då kunna leva ett familjeliv varje vecka med ett barn och 2 barn varannan vecka?
Det ser ju inte så ljust ut.

Jag orkar inte, har inte kraft att ta diskussionen med honom ännu en gång.
Snälla, kan någon ta över? Jag orkar verkligen inte.
Jag har så fullt upp med att försöka ta till mig bebisen i magen, försöka att visa dom på jobbet att jag minsann kan jobba (fast jag inte orkar), vill inte bli utkonkurerad på jobbet bara för att jag är gravid.
Jag ska ständigt visa för folk att jag minsann kan klara mig själv, gravid och med ett barn som har en vilja stark som 4.
Höll på att bryta ihop på bröllopet då hon visade sin värsta trött-trots någonsin. Jag var slut, ont i kroppen. Fast att vissa där försökte pigga upp henne och inte få henne att skrika och gråta så höll jag själv på att gå in i väggen. All pedagogik försvann totalt.
Och för att inte skrika åt henne just då för att allt vett försvann så tog jag bara med henne in på toaletten så att jag inte behövde visa för någon hur slut jag var, hur lätt till gråt jag hade just då.
Jag gick in på toan för att få gråta.
Hon lugnade sig lite då hon såg vilka tårar som rann nedför min kind.Och så ska det inte behöva gå till, jag vill att mina barn ska veta vad känslor är, då känslor var så tabu bland mina föräldrar. Inte visa känslor - det är inget fel i vår familj m.m
Men vill inte att hon ska se mig ledsen. Hon har fått sett mig ledsen alla gånger som Kärleken har flytt.
Ett sånt tillfälle borde jag vara stark och knipa ihop.
Hur fan ska jag klara av ett liv med två barn sen?

All min kraft försvinner dels för att jag haft trollet i 2 veckor med den trots som följer.
Jag behöver verkligen få ladda batterierna... inte åka ifrån henne för att jobba, utan få komma ifrån en stund för att få promenera, gå på kafé..bara få vara själv i tysthet och tänka logiska tankar istället för de som finns nu.

Hon tänjer varje gräns..och det är tufft att vara själv i det.
Vad fan gör jag?