11 dagar

11 dagar över tiden nu.

Börjar bli lite trött nu.. kroppen känns inte tung..mer tung i sinnet.
Börjar tröttna på dom som ständigt frågar om jag fått eller ej.. till och med min egen morsa... tror ingen att jag skulle höra av mig om jag fått barn?
Känner dom mig så väntar jag knappast 1-2 månader innan jag berättar goda nyheter.

Kärleken och jag hankar oss fram.
Kärlek är svårt.
Det märks nu att han träder in i sitt vår/sommar humör nu..och det oroar mig verkligen.
Han har som två personligheter höst/vinter och sen vår/sommar.

Han stänger mig otroligt mycket ute... Han är inte så mycket här...upplever att han tvingar sig själv att sova här på nätterna då det ändå är väldigt nära tills barnet ska komma.
Är så rädd för att han ska ge upp allt... för det höll han på att göra för någon helg sedan.
Jag försöker hela tiden anpassa mig med sånt jag säger eller inte säger, anpassa mitt humör osv för att han inte ska kasta in handduken.
Han är så svår att förstå.. och jag förstår inte hur jag ska kunna fortsätta ändra mig för att kunna nå han..för att Vi ska kunna förstå varandra och satsa på en bra relation.
Jag är glad att inte alla killar är lika dana... men Kärleken gör mig verkligen svettig.
Och allt för ofta slutar kvällarna i tårar.. och jag kan inte prata med han om det för han skulle aldrig förstå.. oftast då vi pratar så är det så...han förstår inte...eller så vill han kanske inte.

Jag vill ju leva i en relation med en man som vill leva med mig.
Som inte allt för ofta tänker "det här klarar jag inte av...familj är för svårt".
Som accepterar mig för att vara rak mot den i tankar och tycken,
sen behöver han inte alltid acceptera det jag tycker och tänker, men man ska ju kunna respektera varandra.

Han stänger återigen in sig i sitt skal... jag når han inte...och då funderar jag.. hur ska det gå att bo ihop då? Hur ska han palla det?
För någon gång måste han liksom komma hem på dagen.

Jag har aldrig sagt att jag är lätt att leva med i en relation. Men är otroligt kärleksfull och romantisk..om han bara kunde se det i alla fall. Att han inte alltid ser att fly som den enklaste lösningen.
Jag vill ju visa honom vilket fantastiskt liv han kan få. Hur bra vi faktiskt är tillsammans allihopa.
Men hur ska jag leva som för att han ska kunna förstå att han inte borde leva som en eremit utan att ett familjeliv faktiskt är något för honom?

Det är så förbannat drygt just nu att vara så känslosam. Ständigt gråta...det är det mest tröttsamma under graviditeten.
Jag älskar honom så otroligt mycket... men jag är nog inte tillräcklig för honom.