Oh Cecilia, your breaking my heart

Det kom en räddande ängel i morse.
Hon är för mig helt fantastisk.
Som dessutom var snäll nog att låna ut sin bil så att det skulle gå smidigt för mig att ta mig till Asta då hon erbjöd sig en timme innan det började. Då behövde jag inte stressa.
Plus att det var skönt att få köra bil igen.
Hon fick blommor av mig och det kändes som att hon faktiskt uppskattade dom.
Kvinnor gillar ju blommor, bara ett tips ;)

Det var ett jobbigt möte idag, inte mest jobbigt för mig, men jobbigt på det sättet att denna träff fick mig att fundera ganska mycket. Fick några Aha-upplevelser.
Fick se saker ur en annan synvinkel.

Förra gången diskuterade vi olika destruktiva beteenden, och vi fortsatte på det ämnet även idag.
Vi pratade även om sex.
Uppe i rörelserummet fick vi sedan ligga på madrasser på kuddar och under filtar och bara bli tung i hela kroppen, innan avslutning så fick vi stampa lös till Cecilia av Simon and Garfunkel, en av mina favoritlåtar.
Sen var det dags att sitta på pall och fundera fram dagens ord.
Mitt dagens ord vart Mål.
Jag har efter dagens möte ett mål.

Jag har de senaste månaderna inte sett någon förändring, förändring i mitt och barnens liv har jag sett, men inte i det andra livet jag levde i och med förut.

Det vi också diskuterade idag var oss kvinnors värde, och hur uppskattade vi blir/blev av våra män.
Vi var överens om att de gånger vi fick höra att vi t ex var fina, vackra eller fick någon annan slags komplimang så tog vi inte åt oss av det, vi sa inte tack, vi kunde inte ta in av komplimangen.
Och det fick mig att fundera.
Vissa män borde verkligen fatta någon gång att det dom säger och det dom gör är två vilt skilda ting.
Varför kan aldrig männen fatta att om man säger till en kvinna en sak och visar något helt annat så det är väl klart att man inte kan tro på komplimanger då man väl hör dom!

Jag lovar att inte ljuga för dig mer, och så fortsätter lögnerna ändå. Det hoppar ut så många lovord ur den munnen men det händer ingenting, den här personen visar tvärtom mot vad han sagt och lovat.
Eller bara som exempel:
Verbalt - "Jag älskar dig, du är den person som betyder så mycket för mig!".
Vad som egentligen händer - Han försvarar inte partnern inför sina vänner då dessa "vänner" nedvärderar den person som "betyder mest", och då känns det såklart att han tar sina vänners parti.
Jag har inte nedvärderat hans vänner inför honom, tycker inte att man gör så om man är vuxen.

Ex två.
"Jag har hållit på med något men håller inte på med det längre för skulle jag hålla på med det så skulle jag förlora dig och det vill inte jag."
Vad som egentligen händer - Jag har ljugit för dig, jag har hållit på under större delen av våran relation.

Ex tre.
 "Du är viktigast för mig, du är fantastisk och gör mig så lycklig. Du är bland dom smartaste personer jag känner."
Vad som händer - "Du är ju paranoid (nej men vad då, det är ju nåt man säger)" plus att "vänner" kallar partnern för bipolär och att man borde ta mediciner för det, och vad får man till svar?, "Nej men vad då, det får ju stå för honom, det är ju han som skriver det."

Så självklart kan man inte tro på saker som sägs till en, då agerandet blir annorlunda.
Det skulle ju vilken normal människa som helst fatta.

Du kan t ex inte säga till din partner att du älskar den och bedyra hur mycket denne betyder och sen gå och vara otrogen med jämna mellanrum.

Kan inte ni män fatta det att ni ska sluta att göra skillnad på sådant ni säger och på det ni faktiskt gör.
Ni ska inte bedyra och lova att vara ärlig och mer öppen som man måste vara för att en relation ska fungera då ni faktiskt agerar tvärtom!
Varför förväntar sig vissa att man ska lita på personen igen bara sådär, då denne inte gör det minsta för att öka på tilliten och förtroendet?
Mitt förtroende ökar ju knappast genom att denne t ex lagar min cykel eller att han plockar ur diskmaskinen.

Kommer ju aldrig kunna lita på denne människa så länge han inte visar faktiska förändringar.
Det är så mycket snack, men verkstaden verkar vara nedlagd sedan lääänge.
Så då funderar jag verkligen, då en person säger att denne älskar mig, hur tänker denne då?
För han visar ju tvärtom genom sina lögner och sina ageranden som sårar.

Är den personen då helt oförmögen att egentligen veta vad det innebär att riktigt kunna älska?

Mitt största problem just nu är att jag är för snäll igen.
Och jag blir den stora förloraren i det hela.
Medan han vinner allt.

Han vinner genom att få olika sorters närhet som han behöver när det passar honom.
Att träffas lite som också passar honom. Plus att han sluppit att ta något som helst ansvar över sina ord och ageranden.

Jag hade ju sänkt mina krav så otroligt mycket, mer än vad någon kvinna någonsin skulle göra för en partner, främst med tanke på att man har barn ihop.
Jag sänkte mig till 4 träffar i veckan, och nästan inga träffar veckor jag har min större tjej.
Genom att han tog minimalt ansvar för sitt barn så gjorde det att jag vart väldigt sysselsatt vilket sänkte mitt sex-intresse totalt.
Under större delen av relationen fick jag klagomål över att jag enligt honom bara ville ha sex och så var det faktiskt inte, men det kan han ju tyvärr inte erkänna, och då kommer jag med förslaget att vi slutar med det helt eftersom det inte var viktigt för honom , det var ju det han hela tiden sagt..
Nej men då vill han helt plötsligt inte det.

Jag hade sänkt mina krav, jag fick glömma alla mina drömmar. Tillåta att vara särbos bara för att jag ska kunna få en gnutta kärlek nån gång i veckan medan han får leva fullt ut i sin ungkarlslya, en lya som han inte ens ville att man skulle ha nyckel till för att det enligt honom inte fanns någon anledning till det trots att vi var ett par (par byter väl nycklar?).
Till och med vara singel på sommaren så att han kunde få leva sitt fria flumliv. Allt för att han skulle bli nöjd.

Vilket han aldrig vart.

Jag är trött på att känna mig utnyttjad.
Vill han ha närhet kan han väl krama ett träd eller skaffa en kk.
Jag ÄR en bra person, jag har ett oerhört stort hjärta, har accepterat så otroligt mycket, gett så mycket utan att få något tillbaka.
Har visat mycket romantik och kärlek, kanske inte med att köpa saker till partnern men genom att visa i handling, men slutat då det ändå inte gav något.

Och JO, ni män gör faktiskt otroligt många fel då och då, även ni har en del i relationen, ni kränker kvinnan genom att kalla henne för saker och genom era handlingar visa att hon minsann ingenting är värd, och ni gör fel som tror att ni kan få bete er hur som helst bara för att inte vara som alla andra då det uppenbart skadar relationen.
Vem tror ni att ni är?

Vi kvinnor är de som föder fram er män till världen, och ni behandlar oss som skit, vad är det för jävla sätt?
Det är väl aldrig okej att sänka en kvinnas självkänsla och få henne att känna sig mindre värd?
Utan kvinnor skulle fan inte jorden fungera.
Vem skulle annars se till att du får god hemlagad mat då du kommer hem efter en lång dag på jobbet?
Som alltid är mån om att du ska ha rena kläder, ett rent hem (även om mannen inte bryr sig så gör jag det av omtanke) och en axel att luta dig mot då du vill bara vara en kväll.
Vem skulle annars finnas där för dig då du har burit på något så länge och behöver prata av dig och dina vänner inte är rätt element för just det?
Vem skulle annars ge dig villkorslös kärlek trots dina fel och brister och faktiskt haft viljan att bygga upp en framtid med dig?
Som omsorgsfullt tar hand om barn/en och uppfostrar de/dom till att bli bra människor, som alltid ser till att det finns mat på bordet åt de/dom och dig, och som kämpar med att få känna sig som en bra mamma någon gång trots att man hela tiden får höra om hur bra andra är på att vara just det, mamma.

Och det destruktiva beteendet kvinnan då gör är att stanna kvar i relationen likt en kvinna som blir misshandlad av sin man; med ursäkten "Han blir bara så där då han dricker, han är egentligen väldigt snäll."
Han säger på lördan hur mycket man betyder för han medan han nästa dag kallar en paranoid och dumförklarar en eller sticker under en diskussion bara för att han vet att han är påkommen.
Han blir snäll och mysig då han varit ifrån mig och barnet ett längre tag, det har varit min ursäkt till folk.

Jag ursäktar inte längre!
Vill man ha mig, då får man banne mig jobba för det också!
Främst då det förekommit en massa lögner.
Ett förtroende tar åratal att bygga upp efter att man brutit det, och är man inte beredd på att jobba på att återfå tilliten och förtroendet en dag, då ska man inte ha med relationer att göra.
En relation kräver jobb, vill man fortsätta att ha personen i sitt liv, vill man fortsätta bli älskad och fortsätta bygga en framtid då krävs det jobb!
Inga men! Inga ursäkter!

En tjej sa idag på träffen att folk ger upp så jäkla lätt nu mer. Har man barn ska man testa alla utvägar som finns för att se om det verkligen är kört eller om det finns något eller någon som kan hjälpa.
Förr i tiden gav man inte upp, nu gör folk det bara för att dom inte är villig att jobba för det.
Dom är så jäkla märkvärdig med att dom inte ska förlora sig själva i relationen att dom glömmer bort vad som faktiskt krävs att få relationen att funka.

Folk ger upp så lätt, män ger upp så lätt för att dom inte kan eller vill prata.
Pratar man inte så löser man heller ingenting. Löser man ingenting, och kämpar man inte så finns där ingen framtid kvar!