Det ena sättet kan jag inte berätta om, möjligtvis om ett par år.
Men det kan jag försöka skriva om är dagens ASTAträff.
Har en sak jag skulle vilja berätta för er som jag hållit hemligt i 2½ år.
Det började i alla fall genom att C hämtade upp mig vid dragonskolan i vanlig ordning och så drog vi till NUS.
Köpte frukost och tog kulverten till ASTAs väntrum.
3 st vart vi idag..
När det kom till mig så satt jag där med 2 filtar omkring mig (frös verkligen) och berättade om ett möte jag skulle haft med min handläggare på soc efter dagens ASTA...(och efter det som hände idag så ångrar jag att jag avbokade det mötet)...
Hur som helst så vart jag väl lite irriterad då en av terapeuterna inte ville lyssna på mig.
Jag ska backa till förra torsdagens ASTAträff. Det vart ett otroligt jobbigt möte för att Våldtäktsmannen; den händelsen kom upp till ytan, jag kunde inte sluta gråta. De ställde frågor som fick mig att känna mig som om jag vart inträngd i ett hörn.
Jag tyckte det var jobbigt att andas, hjärtat slog hårdare och knäna ville vika sig.
Även den gången diskuterade vi soc och att jag inte får någon avlastning.
Jag är helt slut. Förkylningen har hållit på nu i 6 veckor, och minimalt med avlastning då det kommer till barnen. Minimalt med sömn då min minsting vaknar på tok för tidigt.
Så där och då på ASTA inträdde en panikångest, något jag aldrig haft/känt förut.
Det var helt nytt för mig. Kändes läskigt också.
Panikångesten i sig resulterade i att jag rakade av mig håret på kvällen, se där!
Avlastning när det kommer till min misting sker i regel 1 gång i veckan, tisdagar, men det är egentligen ingen avlastning för mig eftersom jag är på jobbet då.
Annars får jag avlas...nej annars får jag barnvakt de gånger dom blir akut sjuk...så att jag kan jobba.
Jag skulle vilja ha avlastning så att jag nån gång får sova ut på natten och morgonen.
Har inte jag rätt till vila?
Jag är en bra mamma, men får alldeles för lite tid till att ladda Mina batterier.
Varför kan inte folk erbjuda sig istället för att man måste truga?
Soctanten jag har som handläggare har en filosofi när det kommer till min avlastning.
Jag får inte avlastning av tex en familj som tar sig an lillan över typ en helg då min dotter har en far, en farfar och en farmor som enligt soc SKA kunna avlasta.
Jag sa till dom på gruppen att jag tycker det är fel av henne att förvänta sig att dom ska kunna avlasta mig bara så där en helg.
Hennes far är med henne en dag i veckan (denna vecka två då jag ska jobba i helgen)..någe mer går inte av privata skäl.
Och jag kan inte förvänta mig att minstingens farmor eller farfar ska kunna ta på sig att passa henne en helg i månaden så att jag kan få sova ut och vila upp mig så jag får bli frisk nån gång.
Jag kan inte ens förvänta mig det utav min egen släkt..
Det är som att hon på soc menar att det är deras ansvar att avlasta mig...och det funkar ju inte så.
Minstingens farmor och farfar har ju egna liv att leva och är väldigt upptagna så hur gör man då?
Dagens ASTA gick i samma tema, dock så tänker jag ofta på orden som står på bilden ovan.
Intresserad av hur vuxna män tänker när dom tycker att det är okej att trycka ner en kvinna, för gripa sig på en som är det svagare könet, lura och förnedra henne.
Rädslan över att tappa kontrollen och inte veta om man någonsin återfår den.
Skräcken som han kunde se i mina ögon då jag inte kunde frambringa ett nej då han vanärde mig.
Glädjen över att känna att det äntligen var över.
Ilskan över att han vägrade ta hänsyn till mig då jag kvider fram att det inte kändes bra samtidigt som tårarna rinner ner längs kinderna.
Vrede och frustration över att inte kunna putta bort honom när han höll min hals och nacke i ett starkt grepp med sina händer så att jag fick svårigheter med att andas.
Avsmak och avsky över hur äcklig jag kände mig. Hur han kom och tog det han ansåg sig ha rätt till och sedan lämna mig i spillror.
Skammen som inträdde i mig över att jag kände mig så naken, besudlad, utelämnad och att jag tillät mig att bli så sårbar inför svinet.
Förvåningen som uppstod då jag onsdag den 17 februari 2010 upptäcker till min stora förvåning att jag var gravid efter den hemska kvällen med honom.
och Sorgen jag kände över att se det lilla 9 veckors livet på skärmen och veta att inom ett par dygn skulle det inte finnas inuti mig längre.
Sorg över den kritik jag fick (tom av min egen mor) för att jag gjorde en abort och dessutom skrev om den så att folk kunde läsa om det när dom inte vet varför jag utförde aborten.
Hade jag behållit barnet hade jag inte träffat den man som gav mig Lovisa.
Okej, jag hade inte behövt gå igenom den kris jag gick igenom när han stack och jag hade sluppit alla lögner.
Däremot hade jag fått gå igenom något helt annat. Jag hade aldrig kunnat se på barnet utan att tänka på hur det vart till.
Sen då barnet skulle växa upp börja fråga om vem som var dennes pappa och varför inte han lever med oss osv hur skulle man kunna svara på det som den förstod?
Att alltid känna den kopplingen, för jag tror inte man kan som utsatt kvinna föda ett barn som blivit till genom en våldtäkt någonsin kan glömma bort?
Jag är emot aborter, men i detta läge hade jag inget val och känner stor sorg över den kritik jag fick då från folk, att bli dömd direkt då dom inte visste varför.
Men nu vet ni, var så god, nu kan ni börja att dömma igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar