Senaste 2 veckorna har varit väldigt jobbiga.
Har ju kommit i en period nu där jag inte vill gå hem efter jobbet. Slutar jag i en hyfsad bra tid som tex idag då jag slutade 15 så är jag kvar och antingen hjälper till med något eller så sitter jag och stickar. Jag vill inte gå hem.
Här i veckan tex efter en omgång sex så brister jag ut i panik, svårt att andas och även om personen jag legat med är närvarande och omhändertagande så är jag inte där. Jag var inuti min egen lilla bubbla. Och det jag minns kom ur min mun var "Varför gjorde han så?".
Varför just jag?
Varför kunde inte jag som vuxen säga nej och kämpat emot mer?
Förra torsdagen var det sista ASTAgruppträffen. Hårt slag då det började lossna för bara några få veckor sedan.
Nu när det är slut känner jag mig helt utelämnad och öppet sårbar.
Förut har jag kunnat stoppa huvudet i sanden och stänga dörren till det jobbiga. Har inte mått bra då handlingar genom livet visat sig så.
Men denna gång kommer jag inte kunna stänga dörren som står vidöppen.
När dom på ASTAs individuella möte igår frågade mig Vad min första prioritet var nu och hur jag skulle göra för att må bättre/ta mig vidare och det ända jag fick fram var "Jag vet inte".
Sådana här gånger skulle det vara så skönt om någon kunde bara gå in i situationen och ta tag i den, som stått utanför och tittat på som vet direkt vad som behövs göras då jag själv blir så låst i mitt tänkande.
Det ända jag tänker nu är att jobba. Ju mer jag jobbar desto mer slipper jag ta tag i det jobbiga.
Mycket för att jag inte orkar ta tag i det själv.
Men måste hitta en annan lösning än att irritera mina kollegor (känns som om dom tycker att jag antingen är ett pain-in-the-ass eller helt enkelt trött på min åsyn).
Men dom skulle inte förstå.
Även om jag skulle berätta det så skulle dom inte förstå.
Jag är inte galen, jag vill bara inte hem.
Vill inte vara hemma ensam.
Ni må tycka att jag inte är ensam eftersom jag har barn. Men då barnet/barnen somnat så är jag ensammast i världen...vilket som, det är så det känns.
På mötet igår så frågade dom på ASTA vad jag behövde.
Jag var som inte riktigt säker, men då jag försökt förklara vad som skulle kunna få mig att må bra så säger den ena med ett leende "Så du skulle vilje ha en man med andra ord?".
På det stora hela är det väl så.
Jag har blivit så otroligt sviken av just det könet genom åren att jag hela tiden strävar efter att det eventuellt ska finnas någon man där ute som vill behandla mig bra och som inte är gay.
Finns det?
Att börja störtböla efter samlag är ju inte så jävla hett direkt.
Men alla känslor kom över mig, minnesbilder kom tillbaka och känslan över att vara äcklig infann sig.
Ville inte att personen skulle ta i mig, ville inte att han skulle titta på mig, ville inte att han skulle krama mig, pussa mig. Försvinn!!
Trodde inte att jag skulle bli så påverkad utav detta. Innan jag började på ASTA trodde jag aldrig i min vildaste fantasi att jag skulle må så här då det var över.
Jag trodde ju att jag skulle må dåligt i början och bra sedan och sen skulle det vara slut.
Men det vart totalt tvärtom!
Har märkt att nu då alla minnesbilder finns där med jämna mellanrum så har jag svårt att bara sitta ner. Jag måste göra minst 2 saker samtidigt. Och försöker jag bara att sitta rakt upp och ner på en stol så börjar jag skaka i kroppen.
Stickningen har ju hjälpt en del så kroppen fått chans att lugna ner sig, men går det att fly så gör jag gärna det.
Jag vill inte att folk ska tycka att jag är tragisk som stannar kvar på jobbet istället för att gå hem. Jag vill att dom ska förstå att jag inte kan just nu.
Var snäll mot mig istället.
Vill inte gå hem till tystnaden där mina tankar kommer så fort jag stänger dörren bakom mig.
Jag vill vara där det finns ljud som trollar bort det svåra.
Helst av allt skulle jag bara vilja gråta.
Som jag skrivit förut, visst jag är den som måste göra jobbet, bearbetningen.Men kan inte rå för vad jag känner.
Kan inte rå för att jag saknar kramar. Det som verkligen får mig att må allra bäst.
Kramar är det bästa sättet att känna sig uppskattad, förstådd och tack vare kramen får man känna känslan av att det finns någon där för en just då.
En kram kan också betyda att personen man får kramen utav tycker att man gjort något bra.
En kram betyder så mycket, mest för mig.
Jag har ju min kp 1-2 timmar i veckan nu (dvs en träff i veckan).
Min kp och min handläggare hade ett möte om att min kp inte tycker att det funkar för mig med så lite tid, hon vill att jag ska ha mer, med den påföljden att jag då kommer få en ny kp.
Min handläggare har hört av sig och jag kommer få en ny kp.... i tre månader.
Dubbelt så mycket som det jag har nu. så 1-2 blir alltså 3-4 timmar.
Och min handläggare tyckte ju att det skulle förläggas på kvällar och varannan helg.
Vi tog upp det där bekymret på mötet igår och innan dagen var slut så hade ASTA fixat ett möte tillsammans med min handläggare, min kp Ingela och med mig.
ASTA's förhoppning är att jag ska få mer hjälp än knappa 4 timmar i veckan.
Jag är fortfarande i en djup svacka efter att jag vart lämnad då L var 3 månader.
Djup svacka efter alla dessa lögner.
När folk ljuger för mig blir jag långsint och förstår inte vad personen i sig tjänar på att ljuga?
Fast det klart, lögnarna bryr sig ju bara om sitt eget skinn.
Jag älskar mitt jobb, jag älskar jobbet då jag får chans att hjälpa andra varje dag.
Hjälpa personer som uppskattar det lilla man gör.
Hjälpa till med saker som dom själva inte kan klara av.
Man får för en stund betyda något för denne.
Jag vet inte vad det är som gör att man ofta trillar dit. Hamnar i säng med en person som gjort klart för mig att jag är chanslös och värdelös.
Ett visst värde har jag säkert, men jag kommer aldrig att vara tillräcklig för denne man.
Jag kommer aldrig att duga fullt ut.
Jag är trött mentalt på att denne ständigt bara är ute efter min kropp.
Inte så konstigt att man bölar efter sex.
Jag vill ju känna mig trygg, älskad och sårbar på rätt sätt.
Vill känna "Kom i min famn och berätta vad som hänt så kanske jag kan hjälpa dig".
Vill känna mig trygg.
Vill känna mig älskad.
Vill känna mig hemma.
Vill känna evighet, framtid och hopp.
Är det för mycket begärt att vilja känna sig trygg och inte utnyttjad?
På söndag har jag jobbat 45 timmar på 5 dagar, långa dagar fast samtidigt så har jag fått tagit igen den tid jag var tvungen att vara sjuk de första dagarna denna månad.
Sen har jag anmält mig att jobba jul, juldagen och annandagen då barnens mormor troligtvis kommer upp och kan passa barn och samtidigt kan fira lite jul.
Har bara ett barn denna jul som inte förstår just nu vad jul är och vad det innebär så då passar jag på att arbeta då jag nästkommande år inte kommer kunna jobba på julen.
Julen har blivit allt mindre viktig för mig, och vet att det finns vårdtagare som kommer få sitta ensamma på julen. Jag skänker gärna dom någonting.
Julafton är en hemsk dag att sitta ensam på...vissa vill ju inget hellre än att... ja inte vara med andra eller ens sina egna barn på julen...Visst jag ska jobba, men jobbar inte hela dagar och L får ändå uppleva att fira jul med sin bästa mamma.
Men det är tråkigt för dom som egoistiskt nog väljer bort julen tillsammans med sina barn bara för att personen avskyr julen och allt vad det innebär med normalsvenssonsfirande.
Kommer kännas tomt på jul utan min lilla E...hon är hos sin pappa i år....men vi byter på julafton så hon hinner ju få sina julklappar ändå av mig, L och mormor.
Nej hörrni....dags för mig att hoppa i sängen och fortsätta stickningen av par nummer 2 i tjocksockar.
Ha en bra helg och kram till er.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar