Jämnförelse

Jämnförelser önskades från då jag väntade Emilia till nu då jag väntar bebis nr 2

Gravid med Emilia i v 29+0

Gravid med bebis nr 2 i v 27+0

Magen + datum

Den 21/1 såg det ut så här. Då gick jag in i V 27 + 0.

Det börjar snart bli dax att dra igång en gissa-kön-och-datum-lista.

Men har ni gissningar redan nu så är det bara att hojta till.

BF 21 April (skärtorsdagen).

Kram!

Rådgivning

Jag tänkte på en sak.
Innan Kärleken åkte idag (han klarar sällan av att umgås hela helgen till och med måndag morgon utan åker alltid iväg) så sa han att han älskade mig och att jag var hans stora kärlek.
Jag svarade honom att kärlek är inte allt utan handlingar säger så mycket mer.

En god vän sa: att visa någon kärlek räcker ibland inte med att bara visa det med blickar och ord, utan handlingar säger så mycket mer.

Har tänkt mycket på det h*n sagt och sa då det i förmiddags till Kärleken, och han frågade mig hur han ska kunna visa det i handlingar.
Hade inte förväntat mig det svaret för jag tyckte det min vän sagt lät bra, men förstod som inte själv vad för slags handlingar det rör sig om.

Så puckat nog, blind som jag är i en relation.
Hur kan min vän ha menat när h*n sa att "handlingar säger så mycket mer!"?

Jag som var så självsäker i relationen..och nu är jag tillbaka i ett stadium där jag inte vet hur man gör...vågar inte göra något, vågar sällan ta initiativet till något etc.
Ganska ofta känns det som om han förtjänar någon annan.
Jag älskade verkligen tiden då jag var självsäker.

Jag har sagt till honom att jag tycker han trycker ner mig psykiskt. Att jag då vi tjafsar inte är värd något då han bråkar på det sätt han gör.
Han har sagt att han ska försöka bli bättre på att bråka och bli så att säga snällare så att jag inte blir så rädd för han som jag vissa gånger blivit.
Så jag får se hur det går.

Han är ständigt rädd för att bli kontrollerad och jag är rädd för att då det nu är mellan 13-15 veckor kvar att han inte kommer klara av att bo med någon annan än sig själv ju längre han drar ut på det här med ihop-flytt.
Vi ska snart till rådgivningen igen, knappt 14 dagar kvar och då vi kommer dit har inte ett skit gått framåt i relationen. Hon kommer slita i sitt hår känns det som :-S

Satt igår under frukosten och pratade om hur dyrt det är att leva...pikade honom att det är så mycket bättre då man bor två. Blir inte alls samma utgifter, man sparar mer och har chans att tex resa lite mer. Att kunna göra saker och veta att man har pengarna för det.
Vet inte om det gick in i han. Tror han mest kände sig obekväm och så.

Det har gått 8 dagar sedan "olyckan". Han har sagt att han vill flytta in med mig, men det är en handling som inte utvecklats...

Vet ni, jag är så trött på ordet kärlek och dess betydelse. Har märkt att man mest blir sviken.
Hans tråkiga handlingar har resulterat i osäkerhet, ovisshet och ensamhet för mig.
Det är ett helvete att vara förälskad, för det känns ibland som om det inte tas på allvar.
Det är ett helvete att vara förälskad i någon som behandlar en illa verbalt vid bråk, att inte kunna bråka (om man nu ska göra det) vuxet.
Ja, han är inte van vid förhållanden tänker ni, nä jag vet det jag med.
Jag får ständigt tänka på det då vi tjafsar.
Men det är ingen som rådgiver honom heller i hur man ska göra vid vissa situationer.
Han har väl inte de erfarenheterna så att han självmant fått lära sig i hur man agerar.

Vet ni, jag skulle vilja hoppa fallskärm, resa om så bara till Stockholm, vill kunna unna mig och den jag älskar en helg på hotell. Vill kunna resa till Ullared (ja kanske inte roligaste platsen, men man får se Sverige), vil åka på Kolmårdens djurpark utan sura miner.
Vill vandra hand i hand i solen och bara njuta av varandras sällskap.
Åka/gå någonstans och grilla en "varm" solig vinterdag.

Ja jag vill leva ett normalt förhållande. Ett förhållande där man vid detta laget hade flyttat ihop, inrett lägenheten tillsammans. Tapetserat om, monterat babysäng, somnat brevid sin partner varje kväll och vakna upp med Kärleken vid sin sida resten av sitt liv.
Att prata de där sista meningarna innan man säger orden "god natt, älskar dig".
Att känna varandra i stort sett utan och innan.
Att få känna sån enorm kärlek och glädje då ens partner kommer hem trött efter jobbet, att få kyssa denne och säga "Åh äntligen är du hemma!".
Lever jag i en fantasivärld?
Ja det är möjligt. Men är det så fel att jag vill ha en normal relation?
Jag lever hellre i en normal relation än i en fantasi!

Kram!

Bild-dag

Har mycket jag vill skriva om, men är så förbannat besviken så jag lägger ut lite egobilder istället.
Håll till godo.

Mentalt utmattad

Den här helgen går till historien.
Tyvärr får jag inte berätta varför. Men fick höra den sista lögnen från min särbo igår.
Eller snarare sanningen fick jag höra... den sista som han dolt under hela den tid vi setts.

Jag har aldrig gråtit så mycket...någonsin...mitt hjärta gick i tusen bitar.
Och igår kväll var vi på coop...hade han inte varit med mig så hade jag svimmat inne vid brödavdelningen... fick sådan hjärtklappning, magen bara vred om sig, andningen kändes mer ansträngd och tårarna kom.... knäna började vika sig...jag ville bara falla ihop där och då. Allt kändes hopplöst, ingen glädje i mitt liv, ständigt trampandes på hjärtat som nu har krossats.

Jag tog av mig ringen igår....för att sedan efter nån timme ta på mig den igen.
Jag kommer säkert få ångra detta, vara dum och tro på hans ord.
Men jag tror alltid gott om folk tills motsatsen är bevisad. Finns säkert hur mycket bevis som helst, men jag älskar ändå honom. Han säger själv att detta var den absolut sista lögnen.
Kan också vara den sista lögnen som sätter spiken i kistan? vem vet.
Han känner ju att hans samvete är rent nu.. men vad det verkligen värt det?

Jag känner mig ganska förvirrad som läget är nu, han vet om att han inte är förlåten på långa vägar.
Nu är frågan.. hur tar vi oss vidare från detta?
Hur ska jag verkligen kunna lita på honom?

Min tillit till honom är återigen förminskad..han säger att han är villig att kämpa för att återfå den och återfå mitt förtroende.

Det sägs att hoppet är det sista som överger en... och jag kanske är så förbannat dum som inte lämnade honom... men jag älskar honom. Han är min stora kärlek...hur ska jag lyckas lita på honom efter dessa lögner som han nu påstår är slut?

Sjukskriven

Jahaja, då har jag varit hos Dr Senap :) på eftermiddagen, fick en akuttid.
Är nu sjukskriven 25% i ca en månad från och med i morgon.
Så nu är det massa papper som skall skickas in till "härliga" försäkringskassan, som jag har längtat...NOT!
Pengarna från försäkringakassan kommer väl anlända lagomt till då bebisen är säkert 2 månader eller något sådant.

Så chefen fick kopior på papperna och skulle gå upp och ändra det nylagda schemat.
Har jag tur så räcker det med Citodonet och ett sånt här bälte över höfterna sedan (man lever ju på hoppet).. jag jobbade till v 36 med Emilia i magen, jag tänker inte vika mig under det; om inte min kropp säger ifrån alldeles förstås.
Min arbetsplats är ganska lämplig men samtidigt olämplig. Olämplig på så sätt att det är ett vårdjobb, lämplig att det är väldigt få tunga lyft. Så vi får se hur det går.

Kruxet är att det där bältet inte hjälpte då jag väntade Emilia, så jag har inga förhoppningar på att det kommer hjälpa denna gång heller.
Träffade en kollega på apoteket innan som sa det "gråt, gråt som du aldrig gråtit förut, du ska vara heltidssjukskriven, annars slår jag dig i huvudet med en gummiklubba så du får gråta:)".

Doktorn ville sjukskriva mig 50%, men jag själv (dumt eller ej) bad om 25% enbart för jag älskar mitt jobb, det är det mest sociala jag har just nu + underbara kollegor och underbara vårdtagare.
Vi får se hur det går.

Nej nu ska jag ner på stan och köpa bok.
Ta hand om er.
Kram

Work til you fall

Idag har jag ju jobbat, haft sötaste Nina med mig idag som fått börja arbetsträna.
Sedan vid lunch där så började det gå illa...foglossningen vart värre och värre så tillslut så gick det inte. Tog 2 tanter efter lunch varav ena hade promenad men sen tog det stop. Gjorde så ont.
Jag har ju va fan minst 14 veckor kvar, ska inte ha ont nu.

Hade tokont igår också...ska under morgondagen försöka få tag i min doktor för mvc har ju stängt för kurs och återkommer den 12/1 först.
Och fick inte tag på min vc på hela dagen idag så jag håller tummarna för i morgon.
Fasiken, måste skicka in mitt moderskapsintyg också, fick det i tisdags, men har totalt glömt bort det också...

Nej nu måste jag lägga mig en stund igen.. ta hand om er.

Kram!

Helgen är över

Och snart är det tillbaka till vardagen igen.
Lillfröken har det varit full fart på som vanligt.
Många roliga uttryck som flugit fram.
Hon har börjat mycket med uttrycket "Kommer sssnart".

Idag sa hon flera gånger "älskar dig"..hon värmer min själ den lilla dockan.
Idag blir det ugnspannkaka. Ska försöka få ner lite blåbär i det hela också.
Ikväll åker tösen till sin pappa redan.
Det har varit 2 intensiva veckor. Hoppas hon får det lugnt och skönt nu en stund, eller snarare får det hon gör då jag är så trött och inte kan aktivera henne som jag borde. Jag somnar var som helst nu. Senast idag i liggande läge..på golvet samtidigt som hon hade tebjudning.
Känner mig så orättvis som inte kan aktivera henne ordentligt nu.
Men ni som har minst 2 barn, hur lyckas ni aktivera det blivande syskonet då ni var trötta?
Eller var ni ständigt alerta trots graviditetens vedemödor?

Har ju snittat och bytt vatten på rosorna Kärleken fick i torsdags. Aldrig varit med om blommor som suger åt sig så mycket vatten. På buketter byter jag alltid vatten och snittar varje dag, men aldrig sett någon dricka vatten så pass. Men men, de är fortfarande vackra :-D

Nej nu ska jag börja med maten.
Ta hand om er!
Kram

Fredag

Måste säga att det blir en riktigt tråkig helg. Vi har som inget att göra Emilia och jag,
saknar att ha det nära hem i sånna tillfällen, för där finns det alltid någon att hälsa på. Saknar vänner här uppe verkligen, men alla har så fullt upp med sina egna liv.

Ikväll såg jag och lilltrollet på Tingeling.
Perfekt film för busiga flickor. Man såg att rastlösheten trädde in i slutet av filmen men annars var hon som ett ljus under hela 77 minuter.
Vi åt ostkrokar och jag upptäckte att jag inte fick någon halsbränna utav dom ; äntligen något som inte ger halsbränna!
När klockan var strax efter 21 så la hon sig, hon somnade ganska på en gång.
Och jag ställde mig och diska. Det jag avskyr med diskning är att alla tankar kommer då.
Blir ju så då jag är själv, då trollet sover och jag är själv.
Känner mer och mer som att vårat förhållande barkar utför. Känns som det är mer vänskap mellan oss än kärlek. Främst från hans håll.
Eller så kanske hans beteende speglar mer mot att han inte är redo för det som han tillslut måsta göra...- flytta ihop.
Han säger att hans egentidsbehov inte är lika kraftigt längre.
Han säger att han vill testa att bo ihop för att försöka få ihop rutiner innan det som komma skall.
Vi var inte med varann i måndags, vi sågs lite på tisdagen då han ville följa med på BM-besöket. Onsdagen inget, torsdagen så passade han trollet men sen så for han ju hem på kvällen och idag kom han inte alls. Jag antar att det är som det brukar vara då han jobbar helg; att han börjar 7.45, tidigare har han sovit hos mig den natten för då kan han ta en buss som går utanför lägenheten, och sedan sova hemma hos sig natten mot söndagen för då brukar han börja tidigare.
Men inte denna gång, så jag tvekar verkligen angående det här han sa om egen tiden.
Efter senaste bråket så tror jag inte att han vill vara så mycket med mig, han tycker kanske att jag svikit honom och det lilla förtroendet han hade för mig, och därför kanske han behandlar mig på detta vis.
Han behandlar mig mer som en kompis än som en flickvän.... han behandlar mig till och med mer som en kk än som en flickvän.
Ibland eller ganska ofta så funderar jag på vad 17 han egentligen vill, okej saker har gått fort, men han ska inte säga till mig och inge mig en falsk trygghet med orden "jag är redo" då han uppenbart inte är det.
Han är ju inte redo för vad en sådan slags relation innebär. Jag skiter i att han var singel i 9 år innan han träffade mig, ibland behöver man inte säga saker till sin partner som dom tror att man vill höra, eller säga saker bara för att det känns lättast för dom just då... säg sanningen istället, för i längden mår man ju bättre utav det.
Tårarna sprutar för jag är så jävla less på att vara själv igen i en relation.
Jag verkligen längtar efter den dagen då jag får vara riktigt lycklig.
Han kan inte ens berätta vad han har för arbetstider...som idag tex, ingen aning om hur han jobbar som, inte ens det kan han berätta och då skrev han i brevet att han vill berätta allt för mig.
Att jag vill veta hur han jobbar som är inte ett tecken på att jag vill kontrollera honom, men det känns som om det är så han tycker. Han tycker att hans mamma var kontrollerande mot honom i så många år och det om något är inget han släpper taget om, den bitterheten finns fortfarande där, och det är så förbannat synd.
I tidigare relationer har jag och den jag levt med kunnat skriva upp i en almanacka hur vi jobbar som. Inga ex har tidigare protesterat mot det. Men jag får trippa på tå känns det som, som katt runt het gröt. Han säger ju att han inte vill ha en normal relation, och har hånat mig ibland för att jag vill ha det. Att jag vill leva tillsammans med den jag älskar, ha barn och familj helt enkelt, hus är inte viktigt för mig, men kärlek är. Jag vill gifta mig med den jag lever med, som jag känner att jag har framtid med.

Till och med min doktor sa efter att jag berättat för henne vad det är som gör att jag mår så dåligt; att då barnet kommer så kommer han se saker på ett helt annat sätt, kanske inte till fullo, men till en stor del. Det kommer bli som en helt ny värld för honom. I normala fall är det så i alla fall, sa hon.
Måste jag verkligen vänta så länge?

Jag tyckte verkligen att vi hade behövt gå på parrådgivningen på tisdag. Vi hade verkligen behövt det. Det är så synd att han inte såg det som lika viktigt då han inte ens valde att komma ihåg det med orden "jag kan bara komma ihåg ett datum i taget".

Jag tycker det är så synd att hans kompisar inte kan finnas där och ge normala råd.
Jag tycker det är synd att han inte har bättre kontakt med sin mor för att få kloka råd(och kanske ta åt sig av dom)
Eller råd av sina systrar som ändå är i relationer och som vet hur det funkar (då hans kompisar inte är det).
Eller om folk ger råd, att han inte tar till sig dom.
Jag menar hur länge kan han köra på den här stilen?
Sköt dig själv och skit i andra, menar, hur länge funkar det?
Han är 28 år, och det är dax att saker och ting börjar förändras, innan 30års krisen kommer.

Jag vet att han har förändrats mycket sen vi träffats,
Men jag skulle inte vara så här rädd och osäker om vi bara bodde ihop.
Vi har ett barn på G som väntas dyka upp om minst 14 veckor.
När ska vi bo ihop och få rutiner?
Varför stänger han mig ute hela tiden?
Jag orkar snart inte kväva han med den frågan snart, för då kommer han att fly bara för den sakens skull.

Varför skulle han vara så svår då han är så lätt att älska?
Han frågade mig för någon dag sen om jag skulle klara av att ha hand om ett barn varje dag nu då jag är så van att ha Emilia varannan vecka.
Han vill ju knappt leva det familjeliv jag lever ens varannan vecka, kommer Han då kunna leva ett familjeliv varje vecka med ett barn och 2 barn varannan vecka?
Det ser ju inte så ljust ut.

Jag orkar inte, har inte kraft att ta diskussionen med honom ännu en gång.
Snälla, kan någon ta över? Jag orkar verkligen inte.
Jag har så fullt upp med att försöka ta till mig bebisen i magen, försöka att visa dom på jobbet att jag minsann kan jobba (fast jag inte orkar), vill inte bli utkonkurerad på jobbet bara för att jag är gravid.
Jag ska ständigt visa för folk att jag minsann kan klara mig själv, gravid och med ett barn som har en vilja stark som 4.
Höll på att bryta ihop på bröllopet då hon visade sin värsta trött-trots någonsin. Jag var slut, ont i kroppen. Fast att vissa där försökte pigga upp henne och inte få henne att skrika och gråta så höll jag själv på att gå in i väggen. All pedagogik försvann totalt.
Och för att inte skrika åt henne just då för att allt vett försvann så tog jag bara med henne in på toaletten så att jag inte behövde visa för någon hur slut jag var, hur lätt till gråt jag hade just då.
Jag gick in på toan för att få gråta.
Hon lugnade sig lite då hon såg vilka tårar som rann nedför min kind.Och så ska det inte behöva gå till, jag vill att mina barn ska veta vad känslor är, då känslor var så tabu bland mina föräldrar. Inte visa känslor - det är inget fel i vår familj m.m
Men vill inte att hon ska se mig ledsen. Hon har fått sett mig ledsen alla gånger som Kärleken har flytt.
Ett sånt tillfälle borde jag vara stark och knipa ihop.
Hur fan ska jag klara av ett liv med två barn sen?

All min kraft försvinner dels för att jag haft trollet i 2 veckor med den trots som följer.
Jag behöver verkligen få ladda batterierna... inte åka ifrån henne för att jobba, utan få komma ifrån en stund för att få promenera, gå på kafé..bara få vara själv i tysthet och tänka logiska tankar istället för de som finns nu.

Hon tänjer varje gräns..och det är tufft att vara själv i det.
Vad fan gör jag?

Bilder + 3års koll + avbokning

Vi börjar med lite bilder... dessa rosor fick min Kärlek utav mig idag. Jag är en hopplös romantiker. 4 röda rosor och 3 flerfärgade rosor som symboliserade de tre orden.
Lilltrollet den 2/1. Hon hade ju somnat i bilen så jag fick kånka upp henne. Hon gick in i vardagsrummet medans jag lånade toaletten och fann henne sedan såhär.

I slutet av januari har hon fått tid för en 3 års kontroll.

Man fick hem ett frågeformulär som skall tas med till kontrollen, där bland annat en fråga löd:

"Förstår ditt barn - utan att Du samtidigt visar - en uppmaning liknande denna: Hämta skeden på bänken i köket"?

Kan hänvisa till idag tex. Idag efter att vi hade ätit middag så var hennes tröja blöt av soppan och hon ville hänga upp den på torkställningen i vardagsrummet. Då säger jag till henne att det är bättre att hon lägger den i tvättkorgen i badrummet för den är smutsig och måste tvättas.

Sagt och gjort, hon traskar dit och sedan kommer hon tillbaka efter en stund.

När hon och Kärleken är i badrummet för hon badar så kommer jag in och sätter mig på toalocket och frågar om hon hädde tröjan i tvättkorgen.... "nej svarar min Kärlek...jag tror inte det i alla fall".

Vad är det då som skådar mitt öga...jo i tvättmaskinen ligger en röd barntröja...hon har alltså lagt in den i tvättmaskinen och stängt luckan.

Så hon la den inte där jag ville, men hon la den dit den skulle :-)

Idag har Emilia varit hemma med Kärleken då dagis hade stängt.. det hade gått bra och det var bara "Kisoffer" för hela slanten då jag kom hem :-) Hon tycker om han så väldigt mycket.

Hon behöver lite förebilder så det är toppen.

Han har varit väldigt speciell idag Kärleken.. märktes då jag kom hem.. han var väldigt mjuk och berörande. Skulle kramas mycket och till och med då jag gick på toa så kom han in för han ville vara nära... nu kissade jag enbart den gången, annars hade han fått skylla sig själv *haha*

Skulle pussas mycket och .. ja allmänt kramig liksom.

Han jobbar ju fredag, lördag och söndag så det var väl därför, dvs att jag inte kommer få se han så mycket.

Sen vid 21 ikväll sa han att han skulle ta nästa buss som gick och åka hem och duscha och byta kläder och så, även ta hand om katterna.

(jag åker till katterna lite då och då om jag får tid över, på lunchen eller efter jobbet så dom är inte helt ensamma jämt)...försökte ge han hintar om att han faktiskt har två ombyten hos mig.. han vart förvånad, för det visste han inte..skum kille...lät han åka, självklart ska han ta hand om katterna, bara det att han snackat om att dom ska få vara hos mig..men det sitter i klister.

Och han vill som aldrig duscha hos mig längre heller.

Vet ej varför, inte direkt att jag våldför mig på han före, under eller efter duschen.

Sen..ja..jag ska väl inte skriva ut för mycket men han har beställt en tid för att lämna blodprov för en grej.

Det dumma är ju att killen egentligen skulle behöva en almanacka eller åtminstonde använda den på telefonen, för han bokade tiden till tisdag.. då har ju vi parterapi, och det är ju ganska viktigt åtminstonde för mig att få gå på dom mötena, tycker inte om att behöva avboka möten hos en psykolog sådär...får en känsla av att psykologen inte tycker att man prioriterar rätt.

Men nu blir det så... jag får avboka...

Förstår ni hur mycket jag längtar efter sömn?

Jag var till Dr Senap (kallar henne för det, heter Zeynab egentligen men uttala det med skånsk dialekt så blir det snarlikt) i tisdags för min barnmorska såg hur deprimerad jag var.

Skulle få råd till vad jag kan göra eller ta för att bli glad/pigg.

Jag vet ju vad det är som gör mig så deprimerad och förklarade för henne. Hon sa att mediciner är den sista utvägen..och jag vill inte heller ta några tabletter, främst inte då jag är gravid.

Hon rekommenderade att invänta samtal från psykologen som min bm ringt till, sen frågade hon om sömnen, den är ju inte så bra nej. Tror att jag sover hyfsat bra då jag väl sover, men har så svårt att tillåta mig att bli trött. Skumt, för jag är trött hela dagarna, gäspar jämt...men på kvällen så tar jag mig bara inte till sängen, vilket kan resultera i på tok för sena kvällar.

Tips på en bättre kvällsrutin mottages hjärtligt!

Hon är underbar Dr Senap..hon hjälpte mig då jag frågade om olika tabletter gällande vilken verkan de hade och olika biverklningar, vi satt säkert i 20 minuter och kollade och hon förklarade. Förstår att hon är omtyckt för hon bryr sig om sina patienter, är verkligen hjälpsam.

En tuff vecka går mot sitt slut, tuff i den bemärkelsen att dels trotsen hon besitter just nu mot mig... dels pga halkan. Jag halkade igår...det lutade lite neråt och gled först med höger ben för att sedan inse att det var klippt.

Svårt att beskriva känslan, men med tanke på att min kropp ställer om sig och gör sig redo för en förlossning så gjorde denna halka att det fortskred processarbetet så att säga.

Jag har förjävla ont i katedralen. Känns som om alla ligament slits åt olika håll. That is not so nice.

Lite drygt just nu. Har en stalker efter mig sedan svunna tider. Det gick så långt att jag tillslut skrev till han på ett sms(på engelska för han är inte svensktalande) att han skulle lämna mig ifred och att jag hade pojkvän etc..(det var i mitten på förra året tror jag). Det vart lugnt en period men nu sedan strax före jul har han börjat igen. Nu har han ju inte bara sms:at, han ringer också. Från skyddat nummer, så jag vet inte om det är mitt ex som ringer angående något om lilltrollet, eller någon myndighet av något slag.

Sen nu ikväll skickade han ett sms med bland annat meningen "vi hade kontakt förut, men av någon anledning tappade vi kontakten, vore kul om vi kunde återuppta den".

Hmm...han fattade inte varför jag inte ville ha någon kontakt med honom.. han förstod inte då jag också i det sista sms:et skrev "If you don't stop harassing me, I will contact the police and let them talk to you".

"av någon anledning tappade vi den"... ja dumhuve!

Kärleken vet om allt, och han säger att jag bara ska strunta i att svara på hans samtal och sms.

Men har inte svarat på sms från han sen den gången i förra året... han fattar ju inte, vad kan jag göra? Jag vill inte byta nummer en gång till, det gjorde jag nog många gånger då mitt ex Bjarne och hans dåvarandre fru trakasserade mig, där vart det ju polisanmälan för dels trakasserier och för dataintrång. Det var den gången jag såg att min pappa var riktigt förbannad, pappa var ofta sur, men förbannad var han sällan. Men den gången då brann det för han.

Ibland önskar man att livet vore enklare och kunde flyta på lite lättare.

Varför går det inte som man vill? :-)

Nej kanske man ska ta sig i säng..sådär tjugo över 23. Måste komma i säng tidigare, det är går ju inte.

Ta hand om er alla där ute. Hoppas ni får en fin helg, med mycket snö ;-)

Kram!