Jag är trött på att bli utnyttjad

Har haft en del saker att göra sista tiden, så jag har inte engagerat mig så mycket i bloggen för tiden har inte funnits.
Emilia är på förskolan nu. Idag var första gången som hon riktigt grät då jag gick.
Jag förstår på ett sätt, för då jag började gå ut ur rummet som dom var i så gick hon efter med rask takt, då fiskar Anna upp henne och då blir hon ju superledsen såklart. Smärtade i mitt mammahjärta kan jag ju säga.
Mitt lilla mystroll, hon som hade så roligt igår kväll. Hon vart ju hur lycklig som helst igår kväll då Kristoffer kom. Hon sken upp som en sol och gör som hon brukar då han kommer; slänger ner sig på golvet på ett roligt sätt, tittar upp på honom med ett stort leende på läpparna och säger "oooj, ja ramla" och sen är dom igång...busfrön.

Igår var det torsdag...igår var det inge vidare.
Fick problem med hjärtat igår. Det var så läskigt. Jag stod på Kvantum med Cissela, kände hur ont det gjorde i hjärtat. Kan inte beskriva smärtan riktigt. Efter en stund så försvann det.
Men sedan på kvällen så kom det igen, fast lite svagare men dock under en längre stund. Kändes obehagligt.
Är ledig i 3 dagar nu så jag får passa på att vila så gott det går med en vild 2åring.

Målaren har tapetserat denna vecka i mitt blivande sovrum (dottern sover där nu) och i vardagsrummet (mitt nuvarande sovrum). Vart bra i sovrummet, vardagsrummet vart okej, men trodde inte att fondväggens mönster skulle vara så ljus. Då jag satt på Lerstenen med pärmarna i mitt knä så tyckte inte jag att det var så ljust. Men men, det vart bra i alla fall.
Jag är nöjd, främst nöjd då jag ÄNTLIGEN kan flytta in!

Köpte tavelkrokar igår så nu borde jag kunna få upp lite tavlor snart, måste även få tag i en borr så jag får upp gardinfästena på en vägg, fanns inga där innan heller så ... och såklart ska det borras, har ingen borr, men jag kanske kan be vaktmästaren? Det borde man ju kunna.

Jag hade ju sträckt mig i onsdags, så då jag kom hem med Emilia så skulle det dammsugas och ställas tillbaka möbler. Sängen som jag hade fasat för var inte så farligt tuing ändå, det var snarare värre med skänken, tv-bänken och typ köksbordet. Men men, efter lite jävlaranama så gick det till slut. Men slut i kroppen vart jag.

Sen har jag börjat vantrivas på jobbet.. inte med själva det man gör, men det har varit så djuriskt mycket att göra sista tiden och man känner sig lite smått utnyttjad.. jag menar det vart närmare 190 timmar förra månaden. Då kan ni ju tänka er vilket socialt liv jag hade. Pengar är inte allt.
Men jag vantrivs nog mest över själva situationen, dvs att ständigt vara timvikarie som förväntas kunna rycka ut när som helst. Att ständigt behöva höra " Det blir ju pengar, du behöver pengarna". Alla behöver pengar, men till vilket pris?
Att ständigt tvingas vara vikarie. Som aldrig kommer kunna planera 2 veckor framåt..minst. Utan alltid få veta vecka för vecka hur mycket man får jobba..till och med bara dagen innan.
Det är slitsamt. Som på förskolan nu så såg jag en lapp som skulle fyllas i hur ens barn ska gå på dagis mellan juni och augusti. Jag vet inte ens hur jag jobbar som då så jag kan inte göra annat än att fylla i fulla pass varje dag.
Det värsta är att jag aldrig kommer kunna ha någon semester. Jag skulle också vilja vara ledig typ 4 veckor så att Emilia kan få riktigt mycket mammatid. Hitta på en massa bus och leka. Resa etc.
Jag är trött på att aldrig få uppskattning för det man gör, för att man ständigt är den som ställer upp då det kniper, som inte säger ifrån då dom ger en dåligt samvete för att man säger nej någon gång och dom inte vet hur dom ska få till det i planeringen.
Jag är trött på att bli utnyttjad.
Men jag har inget att säga till om, jag är ju bara en vikarie.

Jag har Emilia varannan vecka. Då får man höra att de veckor jag har henne så får jag kortare pass och så, så att jag får umgås med dottern också.
Måste dock poängtera en sak. Inte det minsta lugnt.
Så här ser mina veckor ut:
Emiliavecka!
Jobbar oftast alltid varje dag med start kl 7.30 och slutar som senast kl 17 (blir oftast förlängd till senast 17). Sedan om jag har tur som jag ännu haft hittills (fast den kan ju ta slut snart) fått låna exets bil så att det går ihop sig. Jag betalar ju självklart soppa till den.
Sedan på helgen så vaknar oftast Emilia aptidigt..gärna kl 6 om det går, för hennes kropp är ju inställd på det tack vare de tidiga mornarna för att ta sig till förskolan på vardagarna.
På helgen är hon extra trotsig också, främst de dagar som det är dåligt väder för då blir hon understimulerad. Det som är synd är att de jag känner här uppe med barn sällan har tid på helgen att umgås, för dom har ju alltid planer och så. Och det förstår jag. Dom är ju inte ensamstående så.

Utan-Emiliavecka
Lämnar dottern på dagis på måndagen, pussar på henne till tusen och säger många gånger hur myket jag älskar henne och kommer sakna henne.
Ila iväg till jobbet för att jag kanske oftast då har tur att börja senast 8.
Men de veckor jag inte har Emilia så blir det långt ifrån korta pass.
Jag jobbar oftast 7mornar såklart, men får oftast alltid sluta allt mellan 17-20. Jobbar oftast minst 50 timmar sånna veckor.
På måndag tex börjar jag 7.30 (fast hon sa 8 först, sen lindar hon in det och det slutar på 7.30:( )
Sen skulle jag få jobba till 19 eller 20 den dagen, på onsdag och torsdag jobbar jag 10 timmars. Helgen tänker jag inte jobba. Jag menar, jag jobbar som 24timmarsmamma varannan vecka, sedan ska jag jobba varje vecka. Bara för att jag inte har barn varannan vecka så ska inte det betyda att dom tar mig för givet och tycker att jag ska jobba de helgerna. För när ska jag annars få ledigt? Få chans att resa bort, umgås med kärleken och mina vänner?

Det märks inte att jag är bitter va?
Jag är ganskla slut nu. Kanske därför jag börjat få problem med hjärtat, antingen det eller pga medicinen. Nej fy fan, nu är det dax att käka frukost och sedan bege sig mot sjukhuset. (varje vecka och alltid samma tid, hur lyckas jag med det egentligen?).

Ta hand om er.

Kram