Det här är min tid

Tåls att läsas igen!

Jag har under ett tag (ett spann på ett par dagar) funderat över ordet sorg.
Vad är sorg för er?
Vad är sorg för mig?

Det finns olika sorters sorg, kan vara en sorg som kommer efter en förlust i en viktig fotbollsmatch, sorg som kommer då man blivit varslad, sorg som uppkommer då man förlorat en vän, syskon eller livskamrat.
Den sista frasen kommer jag att röra vid i detta inlägg. 

Jag har genomgått sorg många gånger.
Genomgått många besvikelser flertalet gånger.

Och varje gång hamnar man i chock. 
Man ifrågasätter sig själv otroligt mycket även fast vänner och familj för fram det positiva i sorgen.
Men just då vill man ju såklart inte lyssna.
Man är uppe i varv, uppe i tankegången som kanske inte är den rätta just då.

Ibland kan man trots sorg sysselsätta sig maximalt för att slippa grubbla, älta, älska, slippa ta ansvar.
Slippa känna, förneka konsekvenserna av sitt eget agerande. 
Undviker in i det längsta att ändra sina vanor och sitt beteendemönster(Ingen ska någonsin få ändra på mig...eller? Är det så farligt egentligen?).


Men ibland.... ibland får man pyspunka.
Från att gå ifrån det läge där du som person kan berätta "lättsamt"  över den sorg du känner, alla känslor och alla tankar till att komma hem och helt tappa drivkraften.
Även fast man vet exakt vad man behöver göra och i vilken ordning så rullar det ändå inte på av sig själv som det annars kanske gör.
Ibland kan det ta flera timmar innan man får tummen ur och sätter igång. Man sitter smått apatisk på golvet.
Inför varje syssla så måste man veva igång sig och farten tappar man ju direkt när man är klar. 
Då får man börja veva igen.
Jag känner sig så jäkla ineffektiv. 


Man kan komma på sig själv sittandes där mitt på golvet, tänkandes; "Egentligen skulle jag behöva baka bröd så det finns till frukost i helgen", och ändå sätter man inte igång!
Man skjuter på saker, även de saker man faktiskt vill göra.
Man hamnar framför datorn och slösurfar; följer länkar och planlöst surfa runt för att för stunden (några timmar senare) undvika det i slutändan det oundvikliga.
Man sitter med mobilen och wordfeudar, draw thisar eller sms:ar om allt annat som är så mycket roligare än just det man borde ta tag i.


I går hade vi en 10 minuters fika på gruppterapin och då kommer en av de andra kvinnorna med målet inställt på mig och sätter sig på den röda plyschbeklädda stolen bredvid mig.
Hon lägger ifrån sig två kex och en kaka, ställer ner sin plastmugg med kaffe och säger
"Jag vill bara säga att jag tycker du är otroligt stark och gör det bra som är ensamstående mamma till två barn. Jag har en son på 3 år och jag får knappt ihop vardagen och allt vad det innebär med jobb, man och barn, fritid, trots och nu det här".
Jag har jättesvårt att ta positiv kritik.
Svårt att ta in då folk säger att jag gör något bra, eller att jag ser bra ut eller bara en sån enkel sak som att jag kanske lagat god mat.

Hur som helst...
När jag gick hos min kurator sa han en gång att man går igenom livet och upplever många kriser.
En kris kan bero på en plötslig förändring i våra liv, en avgörande eller ödesdiger händelse.
Vi hamnar i en situation där våra tidigare erfarenheter och vår förmåga till problemlösning kommer till korta eller inte fungerar för att vi ska klara av situationen.
Tex att bli förälder, att förlova dig, att gifta sig, att någon närstående dör, din relation tar slut eller du blir svårt sjuk. Alla dom är olika kriser. 

Kris betyder förändring.
Något som händer alla.

Sorg är individuellt och följer inte något tydligt mönster eller process, såsom t.ex. hur man hanterar en akut kris. Det är mer som ett ”böljande flöde” – en känslomässig process som man inte äger makt att hantera på ett intellektuellt sätt. Men vanliga sorgreaktioner är välkända; en känsla av bedövning, humörsvängningar, koncentrationssvårigheter, oregelbunden sömn, förändrade matvanor och energiförlust.

Direkt efter en kris så sitter jag oftast apatisk i soffan eller inne på toaletten.
Gråter..ifrågasätter mig själv väldigt mycket; "vad gjorde jag för fel?" "Hur vart det så här?" och klassikern "Varför älskade han mig bara i medgång och inte i motgång?"
Man gråter ut totalt, tömmer sig själv på all vätska i kroppen (känns det som).
Det sitter oftast i mellan 1 timme - 12 timmar beroende på när på dygnet det skedde.
Efter mycket om och men ringer man till slut någon vän som man vet har båda fötterna på jorden som har orken att ta ner en själv. 
Jag slutar äta, inte bara pga ekonomin utan pga Krisen.
A.k.a Chockfasen.


Sedan börjar man inse vad som skett. Den nya situationen blir ett med ens liv och reaktionen kan bli svår.
Man försöker hitta någon mening med det som skett och frågan "Varför?" upprepas gång på gång, också kallad för reaktionsfasen.
 
Försvarsmekanismer använder man oftast och de är grundläggande för vår psykiska hälsa båda till "vardags" och i kriser. Ibland kan de dock försvåra bearbetningen av en kris.
Exempel på försvarsmekanismer är:

Undertryckande - man låter inte sorgen få direkt utlopp utan anstränger sig för att visa en behärskad fasad.
Regression - återgång till barnsligt beteende, exempelvis genom att önska att andra ska ta över ansvaret.Jag tex har vid vissa tillfällen sagt "Tänk om det bara kunde finnas någon yrkesgrupp specialiserad på sådana här händelser som gick in och tog hand om allt så man kan få gråta färdigt i lugn och ro."
Förnekelse - en typ av bortträngning - "det här har inte hänt".
Projicering - någon annan beskylls för det som hänt.
Isolering av känslor - separation av känslor och intellekt då man lugnt berättar om vad som hänt. Många uppfattar det som ett moget sätt att hantera situationen. Istället kan det få svåra konsekvenser genom att de isolerade och förnekade känslorna kan ge andra symtom som ångest och sömnstörningar.

Som jag skrev längre upp så får jag ofta höra att jag uppfattas av många som en klok och stark tjej.
Att dom aldrig kan föreställa sig de saker som jag råkat ut för.
Får ofta höra att mina resonemang, mina tankar och drömmar är väldigt förståndiga och normala.
Att det jag säger inte låter så tokigt.

Sedan efter mycket om och men så påbörjar man bearbetningen av sorgen.
Man accepterar det som hänt och kan till slut börja uppta tidigare intressen/aktiviteter igen.

Till sist kommer något som kallas för nyorientering, då klarar man av att sakta ta in sin sorg och förlust i sin livshistoria.
Man får ett ärr som lämnas kvar, och man börjar fungera i kontakten med andra och i livet utanför sin lilla bubbla igen.

Man kan måla upp en väldig fasad.
Verka mer stark än vad man är.
Insidan kan lida helvetets alla kval...
Medans utsidan bär ett leende och munnen uttalar orden "Det är okej" eller "Det är bra, hur är det med dig?"(man blir expert på att byta samtalsämne).

Jag har befunnit mig i min kris oerhört länge nu.
Den verkar aldrig upphöra riktigt.
Jag ifrågasätter mig själv väldigt mycket och har dessvärre kommit i ett "Värdelöshetsstadium".
Ska självklart inte lägga över allt på tidigare partner, men saker som sagts, antytts eller saker som projicerats över på mig har fått mig att känna mig värdelös.
Att känna att man är ensam i relationen hände två relationer på raken.
Att den andre partnern Aldrig kunde ta ansvar för sitt eget agerande.
Att den personen aldrig kunde se sin del av relationen och ta sitt ansvar utan jag skulle helst ta ansvar för 2.

Parrådgivning är en fantastisk händelse.
Har du svårt att kommunicera med din partner så är rådgivningen en inkörsport till något bättre.
Det kan lösa så många knutar som ni själva inte kan fixa utan hjälp.

Synd att vissa inte ger det chansen.
Vad vinner man i längden då?

Vi diskuterade på terapisamtalet i torsdags att det vi hade gemensamt var våra humörsvängningar, att vi tappade pedagogiken jämtemot våra barn om dom var busiga, trotsiga eller påhittiga.
Att vi tände till på 5 röda om något inte gick som vi ville (tex att tjata på barnet att det ska äta upp någon gång istället för att sitta och leka med maten).
Att man kunde skrika åt sin partner/make/sambo och samtidigt känna att "Men det borde han väl förstå varför jag vart arg på han? Vaddå, kan han inte läsa mina tankar?"
Och någon tog ut sina agressioner på hundarna (dock inte djurmisshandel om ni trodde det).

Jag anser som följande:
I en relation är man två, du är aldrig själv, i och för sig, är du schizofren är du aldrig ensam heller ;-).
Du väljer att leva tillsammans med en annan människa. Du väljer att älska denne No matter what!
För så är det ju, det vet vi ju alla hur det är i Nyförälskelsestadiet.
Fast man bara är ihop och inte gift så lovar man varandra egentligen samma saker som man lovar varandra på sin bröllopsdag.
Lite som när man var tonåring och hade sin första förälskelse...
Att älska varandra för resten av sina liv, i medgång och i motgång, i sjukdom och i hälsa.

Min kurator berättade det att då han och hans fru gifte sig (hon är psykolog) så lovade dom varandra att göra sitt bästa,något mer kunde dom ju inte göra.

Man kan väl åtminstone lova varandra att försöka, att alltid försöka kommunicera...med varandra!
Att försöka stötta, att stå kvar även då det blåser lite motvind.
Säg aldrig att du alltid ska älska personen i fråga.. säg inte orden om du inte vet vad dom faktiskt innebär.
Skaffa förståelse till varför en person beter sig på ett visst sätt, läs på, prata och försök förstå varandra och förstå hur ni ska bemöta varandra.
Du ska kunna ha kul med din partner men även våga ha tråkigt med personen ifråga.
Ni ska hitta en balans som funkar för just ER.

Störst av allt är kärleken, och i slutändan är det den som betyder något!

Kram och god natt.