På bilden ovan så är det två...ja dom verkade vilja bli funna om vi säger så.
Den till höger hittade vi idag inne på skulpturparken. Min fyraåring vart så himla lycklig över "slanten".
Och uttryck som "Mamma, har du fortfarande slanten i Bh:n?" myntades.
Syrener plockades, hade dock glömt bort hur starkt dom doftade inomhus..men fint vart det.
Ser just nu på en galen svensk film på femman.
Snacka om att en midsommar kan gå fel.
Gud vad jag längtar efter att få gå på bio.
Var såååå länge sen nu.
Eller att sätta sig på någon av dom mysiga uteställena med ett glas vin och bara njuta av att vara ledig, dock blir det inget sånt denna sommar heller.
Fast ledig är man aldrig ändå så det kanske är lika bra att sluta drömma.
Man kan inte göra verklighet av allt.
Sitter och funderar..vad är normalt egentligen?
Inget liv jag hittills levt har varit särskilt normalt. Långt ifrån det senaste.
Jag försöker skapa en trygghet för mig och mina barn genom att ge dom en sån normal uppväxt som möjligt.
Känns oerhört tråkigt att få höra att mitt normalitetssträvande är trist, att det är fel att jag vill ha ett familjeliv, att mitt liv är tydligen så ostimulerande.
Att bli kallad för slampa, white trash, psykobitch, hora, fetto osv det är inte så jäkla skoj, vad ger er rätten att kalla mig för det? Ni känner mig inte.
Ni vet inte hur stort ärrat hjärta jag har som lämnats öppet för att hjälpa andra, när man bara blivit trampad på tillbaka.
Inte så många som visat tacksamhet tillbaka direkt.
Dessutom kan vissa klaga på mig att jag inte visar tacksamhet.
Återspegling säger jag bara.
Visst kan jag medge att jag är dålig på att ge beröm till syntes vuxna människor, dålig på att vissa gånger visa tacksamhet.
Är det något som gynnar båda parter så är det svårare att visa tacksamhet.
Är det något som inte gynnar mig egentligen utan den andre så är det fortfarande jag som måste visa tacksamhet.
Jag har inga problem att berömma barn då dom gör något.
Men har dessvärre svårt att ge beröm eller visa tacksamhet om en vuxen människa tex plockar ur diskmaskinen, jag kan säga tack men vad mer bör jag göra?
Jag har varit väldigt tacksam över de gånger min diamants farföräldrar passat henne för dom har alltid diskat efter sig då dom ätit, det är inte alltid folk gör då dom är här.
Förutom min KP då som alltid tar det ett steg längre och rengör min diskbänk :)
Jag har svårt att visa ren och skär tacksamhet, det är lättare för mig att säga förlåt än att göra just det. Att visa.
Tror inte min KP förstår hur tacksam jag är. Jag försöker visa det i saker istället för i ordet tack.
Försökte förut bjuda på lunch, fika..vi har ju vårat 14-kaffe ;)
Jag vet inte om folk får för sig att jag utnyttjar dom, jag har svårt för ordet tack.
Vet inte varför det är så svårt, men det blir ju inte lättare då folk i stort sett tvingar en till att säga tack till något som jag inte förstår varför jag ska tacka.
Då jag har svårt att uttrycka tacksamhet i ord så visar jag det i gärningar istället.
Jag bakar eller lagar extra god mat, kanske köper något personen nämnt men inte tänkt på något mer efter det.
Jag kanske vattnar en växt, möblerar om, inreder mitt hem på ett visst sätt eller sover naken trots att jag inte vill.
Jag kanske har maten färdig då personen gör entre hemma.
Jag kanske påminner om ett sevärt program, bjuder på något godare drickbart på helgen.
Jag kanske håller mig undan, jag kanske inte är efterhängsen.
Tacksamhet är svårt, men jag är inte ensam om det problemet!
Fick ett långt samtal med A idag, kändes skönt att få skratta lite.
Och att få fundera lite tillsammans med dig.
Även skönt att få surra lite med L i morse i telefonen.
Få de senaste uppdateringarna och att faktiskt få känna att man gör något bra som förälder.
Allt annat verkar man ju vara kass på.
Men jag blir väl bättre eftersom. Antar jag.
Gjorde egen glass idag, nyttig som tusan, har dock inte smakat på den än, det blir väl sen.
Har varje morgon under midsommarhelgen kunnat starta morgonen efter frukost med barnen med kaffe på balkongen i solskenet.
Solskenet gör mycket, man blir mycket piggare.
Nu längtar jag efter att få löpa. Var länge sen nu.
På tisdag börjar äntligen Allsång på skansen, och efter det är det då dags för Morden i Midsommer igen.
Nej nu måste jag hoppa och sova, upp tidigt i morgon.
Kram och god natt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar