Aldrig blekna

Jag märker nu mer att jag har mer svårt för att formulera mig i mina inlägg.
Jag vill få fram det på ett bra sätt, på ett sätt så att min förra svenskalärare Gunnel kan vara stolt över att något fastnade under gymnasietiden.
Det går sisådär.

Idag var det då Asta igen. Trodde inte att jag skulle ha så mycket idag att komma med på träffen.
Men snopen vart jag över mig själv och mina känslor när A nämnde i ett ämne att hennes svåger stod bakom henne.
Då vart jag jätteledsen. Jag chockade nog mig själv otroligt mycket.

Dom frågade vad som hade väckts inom mig, och mellan hulkningarna så kom det fram att jag aldrig riktigt känt att någon stått bakom mig, stöttat mig utan istället målat ut mig som ett svart får, att jag ständigt gör fel men aldrig de andra.
Främst vart jag ledsen och otroligt besviken över att en person, en person man "stått" nära har svikit en så otroligt mycket.

Det genomgående temat på ASTA har hittills varit och kommer säkert att vara under resterande tid vi är där "Mammaskap" (mödraskap för er som märker ord).
Där vi alla blivit så otroligt svikna av våra mödrar och vilka spår det satt i oss.

Jag har sådan inre frustration över att hon inte såg mig som barn. Att hon inte såg då jag vart utsatt för pedofilen utan skylde på att jag var speciell. Hon la över det på mig, som om det vore mitt jävla fel att han var sugen på små barn?
Jag var ett barn! Det är väldigt få 9-10åringar som kan säga nej och förstå när något är riktigt fel.
Jag har känt otroligt mycket skam och känt att det varit mitt fel, då det egentligen inte varit mitt fel.

Att hon inte såg då Jag vart mobbad i alla år. Från klass 1 till och med gymnasiet.
Hon var så stolt över att hindrat att min dåvarande bror fortsattes bli mobbad.
Men hon såg inte andra än han och min syster.
Ja jag kanske inte visade att jag vart mobba på samma sätt som han gjorde. Jag var inte den som stannade hemma från skolan och låtsades att vara sjuk...eller jo, fast det kom senare.
Jag var den som gick i skolan, men som fick så dåliga betyg. Jag hatade skolan. Jag hatade att sitta där i skolbänken och plugga, för det mesta av min tid gick åt till att se och höra hur alla tjejer (främst tjejerna) viskade, snackade skit och skrattade åt mig, allt bakom ryggen.
Tom den tjej jag varit bästis med i många år började.
Och när Gussjöskolan la ner så flyttades deras elever till våran skola ute i Brunne och då eskalerade allting.

Jag var ju ett sådant barn att jag fick aldrig veta vad hygien var, hur viktigt det var att tex att byta trosor och strumpor varje dag, att man skulle använda BH, hur noga det var med duch, deodorant osv. Mina föräldrar var inte dom som själva var så noga med det, plus att dom inte informerade om hur saker och ting funkade som.
Det enda jag fick lära mig under skoltiden (till slut) var att man skulle byta strumpor varje dag.
Ingenting om trosor eller att bh var en bra sak då man fått bröst.

Jag fick höra en gång under lågstadietiden att medans jag duschade efter gympan så vart mina trosor en offentlig show som visades upp och skrattades åt av övriga besökare.
Jag vart kompis med en tjej som hette Therese som kom från Gussjöskolan.
Efter en tid så skulle vi en dag va med varann på rasten och precis då det ringde in så säger hon till mig "Jag kan inte fortsätta vara med dig för ingen annan vill vara med dig".

Varför kunde inte mina föräldrar berätta om vad en BH innebar, eller min syster heller för den delen?
Hon var den som sa åt mig en sommardag att jag måste börja raka benen. Jag visste ju ingenting om sånt.
Min första deodorant fick jag inte utav nån av familjen i julklapp.
Nej nej, vi skulle åka på klassresa i sexan till Kiruna. Vi hade ju sparat sen vi började skolan till denna resa.
Ett tag innan så skulle man ju skriva på en lapp vilka man ville bo med i stugan (vi skulle bo 4st i varje stuga)..och jag var ju mer bekant då med söta Angelica, utbryterskan från lilla Gussjö.
Men då kommer de tre populäraste tjejerna i klassen fram och deras talesperson, Sanna frågade då vilka jag tänkte skriva och berättade att dom skrivet upp varandra och mitt namn för dom såg verkligen fram emot att bo i stuga tillsammans med mig då dom "märkt" att jag känt mig utanför från hela klassen.
Jag vart ju glad i hågen, men självklart lite misstänksam över varför just dom ville bo med mig. Men okej, jag skrev deras namn och det vart ju vi.
Jag och Emelie i ett rum, Ida och Sanna i ett rum.
Vi hade roligt under bussresan upp, som min idol körde by the way!
På kvällen kommer i fram och alla blir tilldelade sin stuga.
Vi hinner väl att installera oss då dom kommer på att vi ska ge varandra presenter, och jag blir paff för jag visste ju ingenting, och jag sa då att jag inte visste om något så jag har inte köpt något varpå Sanna säger "Men det har vi redan ordnat, du är med på de presenter vi köpt".
Så alla fyra tjejer får varsin present som dom valt med "hjärtat".
Tror Ida fick en bok, eller om det var Emelie. Hur som helst, skit i deras presenter för min var ju storslagen.
Håll i er! Jag fick en deodorant och en cremevit topp med gråa blommor (som ser ut som en sporttopp liksom).
Ja men det är inte klart där.
När jag öppnar "presenterna" så säger Sanna "Ja Hanna sa att hon tyckte du luktar illa så då får du en deodorant".
"Du har ju aldrig någon topp och då dina bröst ser så konstiga ut så fick du en sån med".

Jag grät mig till sömns den natten.
Hanna är ju någon som jag växt upp med eftersom vi var grannar.

Sista våren i 6an var ett helvete.
En klassfest som satte punkt för mig.
Hanna och Lena bland annat snackade så otroligt mycket skit om mig, till slut vart jag så ledsen att jag stack därifrån. När klassföräldrarna som var där (Sanna, Emelies och Idas mammor) hittade mig ute så frågade dom varför jag var så ledsen så då berättade jag som det var.
Jag fick följa med Sannas och Idas mamma med till där dom satt och fick se på tv med dom medans Emelies mamma gick och pratade med de andra.
Eller pratade och pratade, hon frågade dom om dom snackade illa om mig och dom hade svarat "Nej det har vi inte" och sen var det inte mer med det liksom.
I 6:an spred Martin ut att jag i fyran velat ha sex med honom då han varit hemma hos mig och spelat tv-spel.
Hela klassen vände sig helt som emot mig, vilket var lite ironiskt för i just 5:an så vart jag mobbad av de som gick i trean. Min tremänning gick i den klassen.
Jag vart så mobbad att jag till slut satt utanför skolsystern och grät.
DÅ ville alla i hela klassen hjälpa mig och gick runt till alla jag namngav och snackade med dom. Jag vart så paff, vilka människor tänkte jag. Sen i 6:an så var det mina egena klass"kamrater" som mobbade mig.
Tack för det liksom.
Mobbade mig, frös ut mig etc. Och då var det ändå inte jag som stank mest tyckte jag, Selvi som gick i samma klass luktade så otroligt mycket svett, men hon var aldrig impopulär liksom.
Men jag var annorlunda som dels hade glasögon för att jag var skelögd, jag var överviktig, jag bar ständigt ärvda kläder och oftast pojkkläder då jag var för överviktig för att kunna ärva efter syrran.
Jag visste inte hur livet fungerade för mina föräldrar berättade ju ingenting.
Pappa jobbade jämt då han var ända inkomstbringaren i familjen och morsan satt framför tv:n typ jämt.

I fyran eller femman, det var vinter och rast, det rådde lite snöbollskrig och tre killar födda 82, Niklas Agebrink, Fredrik Berglund och... har suttit en timme nu men kommer fan inte på namnet, men han hette Lundin i efternamn.
Hur som helst till vänster om huvudentren till skolan, där du till snetthöger hade ett litet kapprum, direkt höger fanns skolmatsalen och till vänster var en lång korridor där man aldrig fick springa oavsett hur hungrig man var, som också ledde till lärarnas fikarum, trä och syslöjden och alla klassrum.
Där tyckte dom att jag var så ful att dom tryckte ner mig..eller tryckte ner mitt huvud snarare, likt en struts som stoppar huvudet i sanden så stod jag där på mina knän och kom inte upp direkt för dom packade verkligen snön runt huvudet.
Jag tror Fredrik var ganska oskyldig ändå, den som bestämde och gjorde det mesta var ju Niklas.
När jag väl fick komma in hade jag en sådan kraftig migrän att jag fick lägga mig gråtandes på en soffa som fanns i mitten av den byggnad där alla klassrum utgick ifrån.
En lärare tog hand om mig och frågade vad som hänt och jag berättade, men "det var ju bara på lek" enligt killarna.

Och nu i äldre dar så ser min morsa fortfarande inte mig. Hon ser bara A och M.
När pappa gått bort så var hon nere hos syrran 6 gånger på ett år.
Till E's 2årsdag kunde hon minsann inte komma för hon skulle ju på Brolle i Övik då.
Viktigt viktigt!
Medans min systerson alltid får besök kring eller på sin födelsedag av mormor.
Och dom bor i Tjockholm.
Det är över 40 mil dit, och morsan har alltid sagt det att då tågen börjar gå upp hit till Umeå så då först ska hon komma upp hit.
Tågen har gått ett tag nu, men trodde inte att jag skulle behöva bjuda in henne för syrran bjuder ofta inte in henne heller, utan hon kommer spontant.
Av någon anledning verkar det vara mer synd om syrran och hennes man, för hon  åker som sagt ständigt dit och tar hand om dom, ser till att det finns mat på bordet när dom kommer hem från jobbet, hämtar sitt barnbarn från förskolan osv.
Här är det ingen som går upp med mitt ena barn då hon vaknar, folk hjälper till med allt, utom just det jag verkligen skulle behöva slippa för åtminstonde en gångs skull. Så jag också kan få sovmorgon.

Jag har inget emot min syster, hon är min stöttepelare. Däremot är jag så besviken på morsan.
Hon säger själv att hon inte favoriserar någon av oss barn.
Men då min "bror" och hans hemska fru..eller snarare frun som aldrig växer upp inte får allas uppmärksamhet och dansar efter hennes pipa så säger hon alltid upp kontakten med denne, och hennes man dvs min fd bror är ju en toffel så han säger ju upp kontakten han med(han har ju inget val).
Jag är ju en sådan som ser igenom henne och har ingen som helst lust att dansa efter hennes pipa, jag har mina egna åsikter och passar det inte henne då får det vara.
Inte mig emot, hon innebär ju bara trubbel.
Hon fryser ju ut morsan så att hon knappt får träffa sitt senaste barnbarn.
När farsan gick bort så skickade hon runt ett mail till alla vi syskon på Facebook där hon ville yttra sig om hur viktigt det var att vi höll ihop som familj, och sen smörade hon för oss och beskrev varje person, hur hon tyckte vi var, vilka bra egenskaper vi hade osv.
Sen så skrev hon också hur jobbigt det hade varit för henne då pappa gick bort, att det nästan var värre för henne än för oss, och han var ju ändå Våran pappa!
Hon beskrev hur pappa tycdligen hade peppat henne att plugga och att hon skulle plugga till något för hon hade vetat att det var det Min pappa ville.

Pappa var så less på henne. Han var ju åtminstonde ärlig mot mig.
Han tyckte inte om henne för fem öre. Han tyckte att hon var helt fel för A.
Att A var en präktig toffel, som en knähund för henne liksom och att A borde ha skaffat någon i sin egen ålder.
Hon visade alltid tydligt att hon inte gillade våran släkt. Vid kalas så som pappas 60års kalas så satt hon ju inte ute i vardagsrummet med alla andra, utan om hon inte satt i köket med A hack i häl så skyllde hon på att hon var tvungen att vara ute med hennes son och A's son som var stora nog att vara ute själv.

Den värsta känslan jag hade idag på ASTA var något jag inte riktigt kan skaka av mig.
Känslan över att det var pga mig som pappa dog.

Pappa dog i november och i september så berättade jag via sms för morsan att jag och T skulle separera.
Dagen efter får jag ett sms där hon gav mig skulden för att nästan givit pappa en hjärtinfarkt.
Pappa hade fått en i september och var inlagd en kort period (vart ju längre sedan då han fick 3 st infarkter på 1½ månad) så efter första besöket fick han utskrivet Nitro som man ska spreja under tungan vid känning.

"Tack vare att du berättade om att ni skulle separera så höll du på att ge pappa en hjärtinfarkt så att han var tvungen att ta två duschar med nitro"...
Jag vart så jäkla ledsen.
När jag pratade med pappa ett par dagar senare så berättade jag gråtandes att det inte var min mening att vara nära på att ge honom en hjärtinfarkt.
Han förstod inte vad jag menade så jag berättade vad hon hade skrivit i sms:et och han sa det att det inte var pga mig, utan pga att han vart orolig för hur det skulle gå för mig och Emilia. Precis sådär orolig han kunde bli då vi varit och hälsat på och skulle åka hem till Umeå igen, tills att han fått veta att vi kommit fram helskinnade.

Jag har hela livet fått skulden för saker jag inte borde fått skulden för.
Det var mitt fel att jag vart mobbad, jag var ju ful!
Jag vart utsatt för pedofil för att jag var speciell!
Jag vart utsatt för våldtäkt för att jag ville det!
Då mitt ex undanhållit saker som bla rört hans ex så var det ju jag som bad om det för det var ju bara jag som betett mig illa, inte han.
Då ett annat ex var otrogen mot mig så var det mitt fel. Han kom hem sent och han vart sur för att jag frågade varför jag inte fick följa med dit han skulle; "Kan man inte få prata själv med sin bästa kompis eller?" (trodde inte att man pratade med kuken?)
Jag får skulden då mitt ex ljuger genom hela relationen, för det är mitt fel att jag kommer på han.
Hans kompisar nervärderar mig och det är ju självklart mitt fel och att problemet ligger hos mig, inte hos dom, för det är ju dom han tar i försvar i ett flygande flax.
Han säger att hans ex har svårt för mig för att jag suttit och stirrat in i bussfönstret på bussen hem en kväll och inte hejat. Då jag FAKTISKT tittat på henne då hon klev på bussen och följt hennes ansikte hela vägen tills att hon satte sig och hon kollade inte ens på mig, hon hade ju bara ögon för mitt ex.
Hur fan ska man heja då? Svårt att heja på någon som inte vill heja på en själv.
Även fast jag gav honom den faktiska händelsen så gick han ändå på det hon sagt, han har ALDRIG litat på mig och det jag berättat för honom utan ständigt sina vänner, han såg/ser bara dom, han vägrar lita på att även jag har rätt!, inte ens han kan stå upp för mig, och man ska ju stå upp för sin partner, det är ju det mest naturliga. Och det som är naturligt är det inget fel med!!

Så därför bröt jag ihop på ASTA idag, då A berättade om att hennes svåger stått upp för henne, backat upp henne och trott på henne.
Hennes svåger!

Min egen morsa kan inte stå upp för mig och mitt ex kunde inte stå upp för mig och tro på MIG!
Personer som en gång i tiden har betytt så jäkla mycket för mig bara sviker mig och lägger sedan över det på mig och säger att det är mitt fel och inte deras.

Jag var så jäkla dum att efter alla turer kring morsan så trodde jag att jag hade hittat mannen i mitt liv äntligen som jag kunde berätta saker för, som inte drog mig i smutsen och som avgudade marken jag gick på, för jag avgudade han.
Jag avgudade honom för jag kunde vara mig själv med honom, kunde berätta saker för honom och kände att det var okej att vara sårbar inför honom.
Sen så redan från början beter han sig som illa genom att ljuga ljuga ljuga, och sedan skylla det på att det var mitt fel.
Jag är ledsen men jag tror aldrig att jag kommer kunna resa mig mer. Dörren är stängd för nu släpper jag inte in fler personer i mitt liv, för dom sårar mig bara, bryter ner mig och visar så tydligt att jag ingenting är värd!
Jag är inte värd att älskas på rätt sätt, innerligt liksom.
Jag vill ha ärlighet och öppenhet i en relation, och inte ens det är jag värd!
Jag är värdelös, och mitt ex satte verkligen spiken i kistan.
Tack vare att han ljög för mig trots att han lovat att ändra på sig, tack vare att han alltid kommer då Han vill ha närhet då det passar honom (typ att jag duger då han känner för det), tack vare att han är så jävla feg för att försvarar mig inför sina kompisar och faktiskt inte vill tro på det JAG säger (och då är det han som ständigt ljugit(men det är ju mitt fel med)).
Han har visat så tydligt att jag inte har något värde, i likhet med morsan.
Jag har inte alls samma värde som min syster.
Jag har inget värde som hans kompisar har.
Hans kompisar njuter ju verkligen nu för nu är dom fri mig också, precis som han är, så nu kan dom ju verkligen fortsätta lura i han saker, för dom vet ju att han ändå inte lyssnar och tror på det jag säger.
T o m då jag kollade i hans telefon 2 gånger för att jag visste att han hade ljugit om något så kunde han inte ens då erkänna att han varit den som ljugit utan vart värsta dramaqueen som stormade ut och nästan bad mig fara och flyga, som han alltid gjorde då jag kommit på han med något, "istället för att säga förlåt för att jag ljög" så gav han mig all skuld för att jag svikit honom.

Jag är så jävla trött på att bli utnyttjad, trött på att ständigt duga då det passar folk, trött på att vara värdelös, jag har fan inget värde!!
2 viktiga centrala personer har visat det ganska tydligt, personer jag sett upp till, som lärt mig saker(främst den sistnämnda) och som aldrig trott/tror på mig och det jag säger.
Ingen klarar av min ärlighet, ärlighet som jag tycker att alla förtjänar, för man förlorar bara på att ljuga.
Jag må vara bitter, men är så trött på att folk visar så tydligt att jag är värdelös, att jag inte har något värde i deras ögon!