Dagarna dom går och går

efter varandra....fredan försvann!
Helg redan, helt otroligt.
Har varit hemma från jobbet idag då jag fick en låsning i ryggen som gjorde att jag inte riktigt kunde andas som man normalt sett ska.
Hände nåt i tisdags med den här promenaden i snöslask med pensionären i rullstol, sedan gick det bara utför.
Igår var ett helvete. Riktigt ordentligt helvete. Sa flera gånger att jag hellre föder barn än att ha ont i ryggen.

Min Kärlek letade upp en naprapat på nätet så han fick jag komma till i morse. 400 pluringar senare så känns det sådär.
Jag kan andas ordentligt, eller bättre än igår. Vet inte av om jag pallar att jobba i morrn. Oftast har jag blivit rekommenderad att vila ett dygn så att kroppen får återhämta sig, men denna gång vet jag inte om jag har råd att vara hemma. Förut då jag inte var ensamstående så hade det kvittat för mig att jobba, då hade jag lyssnat på vad naprapaten sagt. Nu är jag ensamstående mamma och vet inte om jag har råd helt enkelt.
Det är banne mig drygt att försörja sig. Eller inte drygt, jag gillar att jobba. Men att man hela tiden måste vara beroende utav pengar...DET är drygt.

Just nu funderar jag över kvällens maträtt. Kärleken jobbar till 20 så för mig är det då viktigt att det står mat på bordet då han kommer hem så han får äta då han jobbat så länge.
Jag tycker det är omtänksamt om man gör så då ens partner jobbat länge, att då den kommer hem ska slippa tänka på vad som ska lagas.

Tyvärr funkar det inte båda vägarna.
Jag är ju gravid som ni vet och är i nuläget väldigt känslig.
Så i tisdags då jag jobbat 10timmars och kommer hem så upptäcker jag ännu en gång att Kärleken INTE är hemma. Han är alltid ledig på tisdagar och är aldrig.....aldrig hemma då jag slutat jobbet... jag har aldrig fått komma hem till lagad mat...

Kommer in, innanför dörren, låser den, klär av mig ytterkläderna...känner hur det börjar bubbla upp inom mig och går in i badrummet och sätter mig på knä och börjar sortera tvätt (en kvinnas lott) och börjar tokböla för hur less jag är att aldrig...aldrig få lagad mat på bordet då man jobbat färdigt.
Nej för han var det viktigare att vara hos sin bästis O i förtielva timmar innan han kommer hem och hittar mig och min missär på golvet i badrummet.
Han försöker sätta sig bakom mig och försöker hålla om mig.

Kastar in tvätten i maskinen, lägger i tvättmedlet och startar maskinen och säger bryskt "jag vill vara ifred" samtidigt som jag går in i sovrummet och stänger dörren, tänder sänglampan, lägger mig i sängen och drar tigerfilten över hela mig och tokbölar...i lugn och ro.

Tillslut så blir mina ljud så höga att jag helt plötsligt hör knackningar på dörren och en röst som säger "får jag komma in?".
Svarar ingenting, så han kommer in ändå.

Han lägger sig bredvid mig och efter en stund av lite klappande på axeln och ryggen så drar han bort filten över mitt ansikte och frågar varför jag är så ledsen.

Jag nämner 3 saker som jag är ledsen över...och den sista saken jag nämner är "att jag återigen som alla andra tisdagar kommer hem till en tom lägenhet, då jag jobbat 10 timmar och jag inte får någon mat som är färdglagad och står på bordet", och så bölar jag lite till.

Efter en stunds tystnad från honom som klämmmer han fram "Förlåt, jag visste inte att det var så viktigt för dig".

Så här är det.. jag är borta minst 12 timmar varje dag... 2 timmar i resväg och 10 timmars jobb.
Varje vecka som jag inte har Emilia så jobbar jag minst 50 timmar dom veckorna, det sista jag tänker på då när jag kommer hem är eller skulle vilja vara "vad ska jag laga för mat?" och "kommer jag få äta själv?"

VARJE tisdag är han ledig. VARJE!
Tror det är varannan vecka som han jobbar till 20 både onsdagen och fredagen under samma vecka..dessa gånger ser jag alltid till att det finns mat klar tills att han slutat jobbet och kommer hem.
För jag anser att han inte ska behöva stå och göra mat då han kommer hem, för han kommer hem dessutom vid 21 då efter 1 timmes resväg lite drygt.

Varfär ser inte killar det som självklart då att "Ahaaaa, jag kanske ska laga mat till henne då hon jobbat så länge, äter lite dåligt och är gravid och trött efter en hård arbetsdag"?
Är det för mycket begärt att han ska kunna tänka själv utan att det ska gå så långt at det blir onödigt tjafs eller onödiga krokodiltårar?

Till slut så säger han "jag ska försöka tänka mer på det framöver".

Så här är det alltid, varje tisdag då han är ledig så käkar han frukost, han kanske tränar lite, duschar och swiiiiisch så drar han för att han inte pallar att vara hemma i min lägenhet tillsammans med våra katter som behöver uppmärksamheten ibland.
Han drar, antingen till sitt ex, sina andra skumma polare eller ner på stan och är borta i timmar, och är inte ens hemma då man själv kommer hem. Inte ens om man kommer hem efter 18 så finns han inte där.
Och då ska jag poängtera att han anser att tisdagen inte är tillräcklig som egentid. Han ser inte att hans lediga tisdagar då jag är på jobbet är en egentidsdag. Han räknar inte in tisdagen som egen tid alls.
Jag anser att mellan 10-13 timmar av egen tid på en och samma dag räknas in, men där har jag fått mothugg.
Nu säger jag inte att det är den enda dagen han får..han tar fler tillfällen, menar bara att är jag ute och cyklar då jag tycker att en hel dag med en vaken tid på 10-13 timmar själv ska räknas med?
Jag personligen tycker inte att jag är ute och cyklar i den tanken.
Självklart har vi alla människor olika behov, men tiden bör räknas.

Men sedan kramades vi och jag slutade vara ledsen.. var mer ledsen över det än ryggontet just då.
Han har sista tiden mognat på sig en del.. hittills har det gått bra då vi har pratat eller diskuterat. Han sticker inte på samma sätt längre. Han tar diskussionen nu, det gjorde han ju inte i början. Tror han har börjat inse lite smått att man inget vinner på att dra och fly från problemen, det kan säkert hända igen, men just nu tycker jag att han verkligen har mognat lite mer.

16 veckor idag och "bullen" växer. På tisdag ska vi äntligen få lyssna på hjärtljuden. Som vi har längtat.
Fast igår så sa Kärleken att han längtar inte så mycket till det längre, inte sen efter ultraljudet vi gjorde på akuten då vi faktiskt fick se den. Han längtar mer till rutinUL.

Fick höra igår av en pensionär som tyckte att magen hade växt mycket nu och sa "va kul att du ska få en son".
Han ville inte berätta på vilket sätt han kunde se det, utan att han bara kunde se sånt på folk.
Jag kan se på folk på deras magar vilket kön på barnet det är, och det har stämt varje gång.
Men vi får se vad det blir.
Ska så smått kolla efter en sån här babybok också. Fyllde i en sådan med Emilia och vill även denna gång fylla i en med "bullen".

För första gången någonsin har jag/vi (i alla fall jag) planer på nyårsafton.
Vi ska på bröllop. Fick våran 3dje bröllopsinbjudan för året i förra veckan.
Kärlekens far och sambo som ska gifta sig.
Har Emilia på nyår så det blir kul för henne att få träffa i alla fall Miriam som är i samma ålder som hon... mycket bus mellan dom lär det bli.

Nä nu måste jag ta bussen och åka och handla.
Är inte upplagd på att laga någon avancerad maträtt idag...men får se vad det blir.
I Onsdags vart det uppskattat då jag gjort Hasselbackspotatis och fejk-kycklingfiléer (sojafiléer) med god sås och sallad.
Men som sagt, får se vad jag och min kropp är upplagda för.

Ta hand om varandra denna helg!

Kram.

Dagens inköp

En mjölkskummare, perfekt för välling, eller det här pulvret Kärleken köpt.

Min nya kaffeburk.

En efterlängtad teburk.. med såklart..giraffer :-D

En sådan har jag sökt efter länge. Äntligen!

vikthjälp, akutenbesök och pressat jobb

Sigge efter ett äventyr ute en hel natt, han sträcker på sig och är jättetrött.

Ja... kärleken har köpt hem denna nu. Han vill att jag ska öka i vikt för både mig och bebis skull.
Jag har ju ingen matlust alls, utan då jag äter så äter jag för att jag måste, annars kan det lika gärna kvitta. Ingen matlust what so ever!

Helgen som var så var mitt lilltroll hos oss.
Hon började att vara sjuk från och med måndag eftermiddag..sen var jag hemma resten av veckan. Förkylningen hade greppat tag i hennes späda kropp.
Enligt bvc är hon ganska underviktig, och jag tror absolut på att då hon lätt blir sjuk att det beror på det. Men hur ska man göra för att få henne att gå upp i vikt?
Det är ju inte så att hon INTE får mat, hon får äta hur mycket hon vill.
Men hon förbränner så otroligt eftersom hon är så aktiv.
Någon som har nåt tips på hur vi kan göra som?

På lördagen så fick jag ett par timmar för mig själv.
Först fick vi 3 en sovmorgon, tösen vaknade inte förrän strax efter 8... har inte hänt sedan hon började på förskola. Det var en helt underbar morgon ;-)
Sedan åt vi frukost och sen hade Kärleken bestämt sig för att ta med sig tösen ut på en pulkatur.

Jag skulle egentligen ha varit på gymmet medans dom vaknade, men det var så oerhört skönt med sovmorgon för första gången på länge så jag tog den chansen, skulle ha varit ner i förrådet och letat efter stetoskopet men valde att ta chansen att åka ner på stan och fröjdas bland kläder istället.
Hittade ett par byxor i manchestertyg till tösen med söta hjärtformade lappar på knäna.
Strumpbyxor (som tyvärr var på tok för stora märkte jag sedan)...och ett par braiga handskar med Hello Kitty på, men som var i ett bra skyddande material.
Sedan vart det kläder till mig, tröjor främst som magen kan växa under utan problem, hittade mycket på rea, inkl ett skärp som jag så länge sökt efter som också var på rea för bara 49,50kr. Ett kap kan jag säga.

Sedan köpte jag med mig fika från stan och åkte hem, tösen var lagd för vila så vi drack te och myste i soffan.
Vid 15tiden åkte vi ut till Kärlekens pappa med sambo, vi var bjudna på middag. Det vart 3 rätters. Full av mat vart man verkligen. Sprang på toa ett par gånger, och fick ont i magen då det inte var laktosfritt, men det var det värt.
Kärleken fick med sig hem många leksaker, puzzel och en liten stol från då han var liten bland annat. Emilia hade så roligt med bilarna..inte dockorna :-D
Hon säger alltid att flickor har trosor och pojkar har kalsonger, men hon själv är alltid en pojke och Kärleken är alltid en flicka...
"men mamma då?" frågar jag henne då... "mamma..du är en flicka ju".. *haha* tösabiten min.
Hon kan ju namnen på sina föräldrar nu. Hon kallar ju oss inte vid namn såklart, utan då är det mamma eller pappa. Men det är bra att hon kan sitt namn eller våra namn..skulle hon gud förbjude komma bort så vet hon vad hon heter och vad hennes föräldrar heter. Tycker det är bra.

Vi åkte hem efter 8 på kvällen och tösen somnade i bilen ganska direkt efter allt roligt. Månen var så stor och sken så starkt, det var så häftigt, som en nattlampa...himlen var stjärnklar och tack vare snön så vart det ljusare trots att det var kväll. DET är det mysiga med vintern.

På söndagen så vaknade både jag och Kärleken på fel sida.
Jag vet inte varför jag var så sur.. allt var bara fel, vi skulle åka på barndop i Skellefteå, och det var ett par timmar kvar innan vi skulle åka.
What to do?
Jo efter att Kärleken gett tösen frukost och duschat så lägger han sig på sängen.. efter en stund så går jag in och frågar vad som är fel, han säger inget.
Har jag gjort något frågar jag då.
Nej svarar han då, måste vi alltid prata? Kan jag inte bara få ligga här ifred.

Jag plockar med mig tösen ut och klär henne och går ut och traskar..med extrem liten blåsa så kanman inte ta Nydalapromenader längre.
Går till OK och köper korv till tösen... efter en stund efter det så somnar hon sött i vagnen.
Sen är det ilfart hem där jag snabbduschar och klär om både mig och tösen.
Dörren till sovrummet var fortfarande stängd så då tänkte jag.. skit i surputten då.
Då åker vi själva!

Hörde inget utav han, och ändå då jag hade frågat honom kvällen innan om han ville följa med på dopet så hade han ju svarat "Ja".... och jag hade efter det svaret sagt att han behöver inte om han inte vill, men han ville.

Helt plötsligt så blir han så här. Klart att man i en relation inte ska diskutera sönder saker och ting jämt, men han hade ju kunnat på söndagen sagt att han inte ville följa med om han inte ville istället för att vara sur och otrevlig mot en.

Vi började åka tösen och jag. Kände mig riktigt snygg trots blekt ansikte och rödgråtna ögon.
(skärpets förtjänst).

Men innanför Skellefteå kommun, strax innan man anländer till staden så fick jag vända, fick sånna problem med magen. Eller jag hade haft ont hela dagen, men trodde det skulle gå över.
Det tilltog och jag vart tvungen att vända.
Precis utanför porten hemma så hör jag bussen åka mot stan..då kommer ett sms från Kärleken som skrev att han skulle ner på stan och spela flipper eller nåt och fick se om jag kommer hem före han. Kram.
Jag avskyr egentligen ordet kram. Jag har svårt att säga det på telefon, jag kan däremot skriva det i sms..till mina vänner. Kram skriver jag till Kärleken då jag är arg...så jag antar att han var arg för han brukar skriva puss.

Då svarade jag att jag redan var hemma och att jag måde dåligt, ha så skoj gör vad du vill.
Vad skulle jag säga?
Vad jag än skrev skulle inte få han att återvända hem liksom.

Låg i soffan och var ledsen. Tårarna rann nedför kinden..hade så ont i buken. Min tös tittade på mig och sa "mamma lessen...papper mamma?"..
Jag tog mig ner på golvet och la mig breve henne och la puzzel samtidigt som jag ringde sjukvårdsupplysningen..dom ville att jag skulle åka in till akuten med tanke på bebisen.
Ringde mitt ex som inte svarade, ringde mina gamla grannar som inte svarade.. ingen gick att få tag på.. vem skulle passa tösen? jag kan inte ta med mig henne dit...inge mat och hur uttråkad som helst... tillslut så svarade exet.. han kunde ta henne men det skulle dröja typ 25 minuter.

Innan han kom så förklarade jag för tösen att pappa ska skjutsa in mamma till sjukhuset då mamma har ont i magen..hon tänker en stund och svarar sedan coolt "Mamma, kommer bebis nu?" och lägger huvudet på sne.
Min älskade unge!

Exet kommer och skjutsar mig till akuten...fullt i båda väntrummen.
Jag sms:ade flitigt med min syster som är mitt stora stöd i livet.
Berättade för henne att jag inte vågade höra av mig till Kärleken, då han vart så sur på morgonen och otrevlig så ville jag inte störa han i hans egen tid.

Jag vet..puckat.. men bad min kära syster att ringa honom då jag inte vågade..
hon ringde men han svarade såklart inte... då skickade hon ett mindre snällt sms, och då han läst det så ringde han mig direkt, men på akuten får man inte ha mobilen på..hade på ljudlöst och ville inte svara där så han skickade ett sms att han skulle komma till akuten med nästa buss.

Jag var väldigt blek och låg då han kom... kände mig matt och hade inte ätit på nästan 24 timmar vid det laget.
En sköterska kom och frågade hur det var och erbjöd mig att få ligga på en säng istället för att sitta.
Nästa sköterska kom och frågade om han fick ta blodsockret på mig då jag var så blek... javisst svarade jag.
Men jag hann komma in till läkaren innan han hann göra något.

Ännu en gång kommer jag in på akuten med problem som rör de nedre regionerna.. ännu en gång lyckas jag få en iranier... och jag förstår knappt vad hon säger, plus att hon är oempatisk.
Hon känner efter där nere och gör även ett gynekologiskt ultraljud..där får vi äntligen se våran bebis.
Våran "bullen".
Kärleken kramar om min hand då huvudet träder fram. Vi ser hjärnan.. Helt plötsligt ser vi en hand....och den vinkar mot oss. DÅ känner jag hur min hand kramas ännu mer.
Tittar upp på honom och ser hur lycklig han är.

Får inte fram om jag har UVI eller ej. Men hon vill att jag lämnar ett morgonurin på min vc dagen efter...
Det var ju också ett strul, man behöver en remiss för det..vilket inte var fixat, men lab fixade det på nåt sätt.

Hur som helst så frågar jag denna doktor om jag inte kan vänta med urinprovet tills att jag ska träffa min barnmorska nästa gång.. men det rekommenderade hon inte.

Så nu får vi se vad testet säger.
Tisdag är det barnmorskan..Då ska vi äntligen få lyssna på hjärtljuden på "Bullen".
Längtar!

Kram

Dagens bilder

Busfian
"Vill ha pippilotter"

Presentkortet jag gjorde till Kärleken

15 veckor

3dje lögnen

Igår kväll berättade han en tredje och enligt han den sista grejen som han ljugit för mig om.
Jag är ganska slut nu. Jag vet inte vart jag har honom längre.
Han sa igår att han verkligen vill att vi ska gå i parterapi så att vi kan bli enade.
Han sa att han ljög för att han var kvar lite i gamla mönster då han under drogtiden ljög för familj och vänner för att slippa undan, inte såra osv.
Han sa "jag vill verkligen kämpa för oss, förut hade jag inte gjort det, men du är verkligen den jag vill leva med, du är värd att kämpa för".
Bra, sa jag då, för jag orkar inte kämpa själv längre. Jag har kämpat för 3 förut, jag kommer inte orka att kämpa för 4 nu.

Han tvingade mig flera gånger att titta in i hans ögon för att verkligen tro på han då han flera gånger sa "Förlåt".

Jag sa till han med tårar i ögonen vilken idiot jag varit som gått på hans lögner. Jag sa från dag ett att det viktigaste för mig i en relation är ärlighet jämtemot varandra. Öppenhet och ärlighet.
Jag gick in i den här relationen med öppna ögon och rensat sinne. Redo att lita på en ny man, en man jag inte hört någonting om.
Jag köpte grisen i säcken helt enkelt.

Ja, jag förtjänar väl att få må dåligt, att ständigt kämpa för något...

Nu hoppas jag verklien att han vill kämpa... för jag börjar smått ta avstånd nu...i hopp om att inte bli så sårad om det skulle skita sig.

Är så trött.
Så mycket i huvudet dessa dagar så igår somnade jag å stolen medans Emilia satt och åt lunch.
Var stel som en pinne då jag vaknade.. men är verkligen trött... ständigt vara igång nu då hon är sjuk, speedad och gnälltrött. Energi ,vart är den någonstans?

Kram.

Min dotter

Älskar pannkakor på en måndag

2 timmar på coop

How goood?
Vad hette det?

En sugare för oss kvinnor

Äntligen har dom satt rätta namnet på det

Hmm...

Hur löser vi detta nu då?

Lördagmorgon

Idag är det lördag. Helg. Jobbar...såklart. Helg = vaddå?
Har en sån snäll katt, han straffar oss för att han inte får gå ut precis som den andra katten så han hade pinkat igår kväll då vi kom hem på plastpåsen i hallen såklart, sen i morse så var hela lägenheten utom sovrummmet full med rosblad.
Då har katten rivit ner blomvasen och spritt bladen...
Har jag tur så har mina räkningar sugit upp allt vatten så att inte datorn lyckats bli vattenskadad.
Får testa den ikväll och se.

Berättade för Kärleken igår om inlägget jag hade skrivit och kommentaren jag fått om det... han förstod inte.. till och med han förstod vad jag menade och tog inte illa upp, så han eller jag förstår inte varför du "Anonyma" människa gör det. Han skrattade bara åt det.... om DU tar åt dig, så sluta läs och låt folk få skriva som dom vill... enklare så.
Har folk i släkten som är så rädda för att bli nämnda i bloggen, och har sagt samma sak till dom, vill du inte läsa så gör det inte, ingen som tvingar dig, min blogg, mina tankar!

Ikväll efter jobbet blir det middag hos svärmor.... I morrn är jag sugen på att gå på bio, den nya filmen "Himlen är oskyldigt blå". Alla säger att den är så bra, så vi får väl hoppas på det då.

Igår var jag ner på stan efter jobbet och införskaffade mig ett par mammabyxor. Har ju inga sen förra gången. Så oerhört sköna, love H&M, för dom är dom enda som säljer mammakläder här uppe nu. Är hur nöjd som helst...

nej nu ska jag ta och arbeta på.

kram till er!

jahaja

Tina heter jag, och jag är tydligen osmaklig. Tragiskt med folk som inte är insatt eller förstår. Duger det inte så sluta läs.

Samtal+snöoväder

Vi hade ett samtal igår... det var som dax, jag är less på dessa ständiga samtal, men pratar hellre än att hålla käft och låta det vara och gro.

Idag har det varit riktigt snöoväder ute....tror att det har lugnat sig, men man känner sig som en blöt katt eftersom det var blötsnö. Men man fick slira lite med arbetsbilen i alla fall.

Morgonen började inte bra heller...en lumpen särbo..och han pratar inte heller om det är något han mår dåligt över utan är tyst och så kan det komma ett sms om det istället, men han bad om ursäkt i alla fall.

Nej nu ska jag ta tag i min eftermiddag så jag får komma hem någon gång.
Kram

borttappad+terapi

Har för tredje gången i år tappat bort min bankdosa. Jag blir så trött på mig själv, vilket jäkla kort minne jag har.

*suck*

Något positivt däremot är att min särbo via sms gick med på parterapi med orden "mja, det kanske vore nåt".

När han sedan kom hem så låg vi i varsitt rum..efter en stund så kom han in till mig i sovrummet och la sig på sängen brevid mig...han låg tyst en stund och sedan sa han "Vad gör man på parterapi? Hur funkar det?".

Så vi låg och pratade och jag berättade hur en sådan person funkar, att det finns psykologer men även diakoner som arbetar med sådant. Berättade att dom inte tar någons parti utan ser saker på ett objektivt sätt och rådgiver och vägleder. Efter samtalet så tittade han på mig med ett leende på sina läppar, så han verkar ha accepterat förslaget.

Det kan ju inte bli sämre?

Igår så vart jag lite trotsig, det var ju hans lediga dag igår.. hade somnat gråtandes i måndagsnatt. Han skickade ett sms på tisdagen och frågade om jag ville hitta på något efter jobbet men svarade bestämt "nej, du var ju irriterad på att jag var hemma jämt (i min egen lägenhet) så jag ska ta en promenad eller nåt annat".

Var fundersam på om jag skulle stanna kvar på jobbet eller ta en promenad, åkte bussen ner till stan och köpte två böcker och gick sedan för första gången på café, själv och köpte mig en cappuchino (säkert felstavat) och satt och läste....

Jag stod ut i 30 minuter. Kändes så fel. Varför ska jag fly fältet då det är min lägenhet?

Så jag började att vandra hemåt...

Jag har alltid velat uppleva hur det är att komma hem till någon. Att den man älskar är hemma då man slutat jobbet och kommer innanför dörren.

Kärleken är aldrig hemma då jag kommer hem, inte ens de dagar han är ledig, så tydligen måste man vara ute till närmare 20 för att få uppleva det, och det är så synd, vill känna den där riktiga känslan av att komma innanför dörren och ens käresta kommer emot en och ger en kyss och säger "åh vad jag har längtat tills att du skulle komma hem".

Jag är en hopplös romantiker.. men drömma är det man får göra jämt.

Igår då jag låg på sängen och vilade efter långa promenaden så kommer han in med en bukett blommor. Så sött så. Blommor från en blomsterbutik för en gångs skull. Han vart så lycklig då jag vart så lycklig av den. Mina favoritblommor var det i den också.

Nej nu ska jag ta och åka ner på stan...vet inte vad jag ska göra... men nåt blir det väl.

Kram

Nu var det gjort

Eftersom Kärleken är på jobbet och efter att han sms:at så har jag tyvärr via sms föreslagit parterapi, så nu får vi se om han flyr för glatta livet eller om han tar sig tid och förstår vad som faktiskt är på väg att ske och vill som jag lösa situationen, lösa knutarna och vilja vandra tillsammans på livets långa härliga stig.

Kram

gång på gång

Har redigerat inlägget nedan, tryckt in mellanslag och radbyte flera gånger, men idag vill det sig inte..så det blir lite grötigt.. men hoppas ni kan läsa och sätta er in i situationen

Hälsat på pappa och förvirring

Ja helgen kom och den gick lika fort. Nu är man hemma igen. Solen har precis börjat stiga upp och som det ser ut redan nu så lär det bli en vacker dag.

Det var vackert igår med, dock lite blåsigt.

Helgen tillbringades i Härnösand. Vi åkte ner på fredagen. Tanken var ju att jag och Emilia skulle åka ner själva, men Kärleken sa att han ville följa med så det innebar mörkerkörning eftersom han jobbade till 20. Min Kärlek är inte den som byter pass med sina kollegor, bara tvärtom, så det tåls att arbetas på, för då man bara är den som kör så tar det på ögonen vid mörkrets inbrott.

Kom ner prick 23 utan några stopp förutom tankning innan vi åkte. Emilia sov hela resan vilket är skönt för bilresan blir lite lugnare då.

Lördagen så vaknade jag upp av att en katt stod och snusade en i ansiktet. Ingen människa såg man till. Kärleken hade gått upp med tösen vid 7. Va skönt att få sova ut lite för bilkörning blir man trött utav, inte minst märkte jag det igår då vi åkte hem.

Hur som helst så gjorde vi oss i ordning och Emilia fick stanna kvar med mormor medans vi förlustade oss på IKEA.

Hittade en del saker som jag skulle ha. Bla en fäll till Emilias sovvagn på dagis, och lite julklappar till henne.

Kärleken försökte vid barnavdelningen att sätta på en blöja på ett gosedjur, det gick sådär..helt ärligt, det gick inte alls, gosedjuret var inte samarbetsvillig.

Sen så var mitt minne blankt. Mindes ingenting av det jag skulle köpa.

När jag satt hemma så satt jag på toa och funderade på det som skulle inhandlas, och tänkte för mig själv att "jag ska nog skriva en lista", sen gick jag ut ur toan och sen var det full fart med Emilia så det glömdes bort.

Vanligtvis brukar man komma ihåg saker då man åker därifrån men inte denna gång.

På IKEA så fastnade jag för en sådan här takskena (kan även fästas i väggen) där man kan fästa

draperi eller gardin od, hade tänkt skärma av hennes säng från min i sovrummet så att man kan ha sänglampan tänd utan att hon över huvud taget störs utav den. Men vart tveksam och köpte den såklart inte, typiskt mig.

Perfekt på IKEA med självutcheckning med max 15 varor, slippa stå i skitlång kö.

Kvällen tillbringades hemma för jag var chaufför åt morsan då hon skulle till min faster och käka och dricka vin.

Sedan så gick vi i säng, jag ville ta en promenad på natten för att visa Kärleken Härnösands "vilda" nattliv *fniss* men tack vare ett missförstånd från hans sida.. han misstolkade en sak som jag sa till morsan till nåt helt annat så han trotsade på promenaden först.. men då jag förklarat för han hur jag menat och att jag aldrig skulle säga en sådan sak som han hade trott så var det lugnt sen. Han misstolkar mig ganska fort ibland och då blir det fler onödiga bråk än om han istället frågat "hur menar du nu?".

Hur som haver, promenaden vart av, jag fick min hamburgare på Big Boy...som förresten inte var så god... jag blir alltid lika förvånad... beställde en mellan cheeseburgare... det var mer lök på burgaren än ost, osten såg man knappt. Brödet var torrt och det smakade skumt.

Sedan vandrade vi hem i mörkret och så.

Sen kom natten...mer än halva natten låg jag med magont, gissa vem som vaknar precis före kl 6, ja det är inte Kärleken om vi säger så, och mormor hade lovat att ta Emilia på morgonen så vi kunde få sova, gjorde hon det..NEJ!.

Med kraftig magont var det bara att ta sig upp på nåt vis.

Jag vet att Kärleken gått upp på lördagen, men två dagar i rad hade inte skadat, han har inte gått upp så mycket med henne förut så.. satt i köket till halv 11 tills att de andra började vakna med tårar rinnandes nedför kinderna av smärta. Hade så ont i magen, och det är drygt då man inte får vila.

Efter mycket om och men så fick jag duscha..duschade riktigt varmt och det vart lite bättre då i magen, men tog för säkerhetsskull 1 alvedon för att bli kvitt den helt.

Låg sedan i sängen efter duschen och vilade när Kärleken kom in, vi hade ju gnabbats lite på söndagmorgonen då han ville sova och jag ville också sova för jag hade ju så ont.

Så vi låg och pratade lite.

Vi hade ju bråkat på natten för det kom ju fram att han träffat sitt ex bakom ryggen på mig, alltså han har träffat henne och inte sagt något, jag hoppas inte på nåt mer utan får ju tro på det han säger.

Han säger att han inte velat säga något för att han var rädd för att jag skulle bli arg, och säger till han "vart det bättre att du gjorde så här då?"...

Och hon hade tydligen sagt till honom "jag hoppas jag blir bjuden på erat framtida bröllop".

Han säger då till mig " jag hade inte mage att säga till henne att du inte kommer vilja ha henne där".

Är det så konstigt då svarar jag sedan, jag kommer inte bjuda mina ex..dessutom hur kan man bjuda någon då jag inte fått träffat människan i fråga? Oftast är det väl så på bröllop att man träffat alla gäster nån gång tidigare? Eller? För annars kan jag lika gärna bjuda in folk från gatan, för dom känner inte jag heller.

Efter en stund så sa jag "för en tid sedan så frågade du varför det var så viktigt för mig att gifta mig"....så jag förklarade varför jag ville gifta mig, varför jag ville viga ett liv åt att leva med honom, varför jag ville bygga en framtid med just honom. Tror min förklaring tog minst 10 minuter, men gav han ett väldigt kärleksfullt och passionerat svar där jag verkligen gick in på vad jag älskade med honom, vad jag skulle vilja göra i framtiden med honom och vad som var på gång redan nu...

Till slut försökte jag vara pedagogisk och säga " Vill du bjuda henne för att hon är som du säger din vän så gör det, du har ju rätt att göra vad du vill på ditt bröllop".

Varpå han svarar "ja men det är ju ditt bröllop med, och vill du inte bjuda henne så gör vi inte det".

Jag vill inte bjuda henne, dels pga att det är ett ex till honom, hon var hans första stora kärlek, och dels för att jag inte fått träffat henne förutom en gång vid busshållplatsen då hans effekt var "Åh där är ju Åsa" med glädje i ögonen.

Han sa till mig att jag inte behövde oroa mig alls gällande henne och honoms relation idag, men varför dölja att dom ses då? Varför gå bakom ryggen på mig?

Sa till han "då förstår jag vilka gånger du träffat henne för de gångerna har du inte skickat ett enda sms till mig på hela den dagen".

Det var också på tisdagen som han hade kommit hem till mig och sa att han hade funderat fram och tillbaka på vårat förhållande.

Det var på tisdagen som dom sågs.

Han sa till mig på natten mot söndag att han ibland känner att han vill leva själv, han funderar själv på om han är redo för en relation, om han är den sortens människa.

Då frågar jag om han vill göra slut.

Han svarade "ibland är det skönt att vara själv, ibland saknar jag det ensamma livet, att bara rå om sig själv och inte bry sig om nåt annat, men det går oftast över då jag träffar dig, då känns det bra igen att få leva".

Det har varit en känslosam helg, men gillar inte att han går bakom ryggen på mig och döljer saker, bara för att man berättar saker för varann betyder det inte att den andre kommer kontrollera den andre. Jag jobbar inte så, och när kommer han att förstå det?

Tiden gick och vi lämnade Emilia åter igen hos mormor för att åka och hälsa på pappa.

Kändes konstgit då man kom gående på den asfalterade gången för att sedan svänga av på en grusgång som leder upp till askminneslunden där min far ligger... trodde inte att jag skulle känna något, lite som när han asknedsattes, men redan på grusgången nära bron som leder över till platsen så började jag hulka lite smått, för att sedan efter broövergången fullkomligt brista ut i gråt.

Jag har alltid haft svårt att prata med de döda, kan som inte prata med en gravsten eller i en minneslund eller till en sten som det var denna gång, men det enda jag fick ur mig mellan hulkningarna var " Pappa, du missar så mycket!".

Det var så skönt att ha med Kärleken som stöd, tror inte att jag hade åkt annars.

Allt känns så tomt. Det är ju verkligen nu som han skulle mått som allra bäst, nu när Emilia dessutom pratar som bara den så hade dom haft mycket tok för sig. Fast hon saknar morfar mycket, får se hur länge hon minns han.

Tycker också att en sak till är tråkigt... träffade på min äldsta bror i lördags, och han säger "ja jag läste på Facebook att du är gravid igen".

Och det enda jag tänkte var "ja det beror ju på att jag skrev till dig personligen och berättade innan alla andra på facebook fick veta det den här gången", men det enda jag fick ur mig av chocken av hans ord var "ja ibland fäster det".

Vet inte varför jag sa så, men förstår inte varför han sa så till mig heller.

Jag och han har aldrig haft en särskilt bra relation, han har bättre relation med Malin och Robert, jag har bättre relation med Malin, har mer gemensamt med henne, och han har säkert mer gemensamt med henne...så vad spelar det för roll? Alla kan inte komma överrens jämt.

Veronika; jag vet att vi skulle ha setts igår söndag, men orkade inte. Magvärken tog över och tröttheten.

Appropå trötthet... igår skulle vi ju åka hem till Umeå igen. Jisses vad trött jag var, såg i pereferin hur mycket Kärleken tittade på mig för att se om jag skulle somna eller ej..ja så går det med för lite sömn och för mycket ansvar.

Stannade till i Ullånger för att tanka lite extra och för att stärcka på benen, få lite luft och köpa energidryck... vet att jag inte ska dricka sånt men nöden har ingen lag. Sen gick det okej att köra.

Men sen när vi kommit hem och tösen var lagd så märktes en humörförändring hos Kärleken, en man sällan ser, men då den kommer är det inge skoj.

Han ger mig varje gång det händer skulden för hans sömnbrist.

Igår så sa jag " Men hallå där, så kan du ju inte säga, jag är inte den som bestämmer på kvällarna att vi ska vara uppe till 23, 24tiden, de gånger jag får sova själv så är jag alltid i säng 22...så varför funkar inte det då du är här? Jag går mer än gärna och lägger mig vid 22 varje kväll.

Du ger mig alltid skulden, det är inte så roligt".

I veckan som var så hade han på torsdagen varit med sin bästis O. Han kom inte hem till mig förrän närmare 23 på kvällen. När vi suttit i soffan en stund så säger jag "jaha, ska vi gå och sova då".

Han tittar då på mig och säger "ska vi?..okej?" svarar han då med tveksamhet i rösten.

Kockan är ju sent svarar jag han då..vi kom inte i säng förrän vid 00-01 tiden den kvällen, och det berodde inte på mig.

Efter diskussionen igår om sömnbrist (som enbart han har då ;-) ) så säger han "ja men bli inte sur då om jag går och lägger mig och du inte vill, kom inte och säg att vi bara sover ihop".

Sover ihop är ju det vi gör. Sällan vi har en helg för oss själva där vi kan göra något på dagen, han valde själv att följa med till Härnösand då han hade kunnat stanna hemma och ta hand om katterna och få sova. Jag går gärna och lägger mig vid 22 för jag jobbar 50timmars veckor då jag inte har Emilia och behöver sömnen.

Innan vi släckte igår för att sova så frågar han om jag var sur för att jag skulle släcka, nej jag är inte sur, jag är trött för jag har inte heller fått så mycket sömn i helgen plus all bilkörning..dessutom tycker jag inte om att jag alltid får skulden för något som rör dig, som du själv kan påverka.

(By the way, igår var jag i säng 21.30 och han kom inte in förrän närmare 22 så..)

I tisdags då vi hade haft den där dispyten där han bla sa att jag alltid var hemma ( i min egen lägenhet) så har jag gång på gång förklarat att jag har ju inga vänner här i stan, inga som vill umgås, så vad ska jag göra då? Jag bor i en två och det enda rum jag kan stänga in mig i varannan vecka på kvällen för att inte vara i vägen är i badrummet.

Jag har sagt till han att jag är mycket hemma också för att har jag jobbat 10 timmars pass så är jag alltid så trött och hungrig så jag vill bara hem då... hur roligt sällskap är man om man bara sitter och jäspar hela tiden?

På lördagnatt så sa jag till han att till veckan ska jag sitta kvar på jobbet... varför då svarade han då.

Jo för jag är ju hemma jämt och du blir ju så less på det.

Han har till och med sagt att han blir irriterad över att alltid måsta fråga mig om jag vill ha en macka för att han kanske är hungrig och tänkt ta en.

Han svarar att så ska jag inte behöva göra... men det är så jag kommer att bli tvungen att göra då han fort blir trött på förhållandelivet.

Kommer inte se han nåt i veckan i alla fall, han lär väl umgås med sina vänner så...

Det där med att alltid måsta fråga är inte nåt jag sagt åt han att göra, utan han har gjort det automatiskt, har alltid sett han som en person som brytt sig om mig och att det var därför som han har frågat... och har jag velat haft något så har jag sagt ja, annars har jag sagt nej... igår kväll så vart han hungrig så han gick och tog en våffla...efter en stund kommer han och frågar om jag vill ha en vilket jag svarar "sluta fråga, du sa ju själv att du var irriterad över att behöva fråga" och så gick jag in och la mig i sovrummet.

Igår då vi hade varit hos pappa så åkte vi och käkade... han var så rar mot en hela tiden, tittade alltid trånande in i ens ögon... medans vi äter så frågar han om jag vill då vi flyttat ihop (vet ej när det blir) återuppta bröllopsplanerna... "du vet vad jag har sagt, det är inte jag som kommer tveka"...svarar jag honom

Han är så rar och go och så vidare.. men är så skiftande.. han kan ju verkligen inte veta vad han vill.. han måste ju vara så förvirrad, klart jag vet att vissa saker gått så fort...tro mig, jag är rädd jag med.... men tar tag i situationen istället för att fly från den.

I onsdags så kom han hem och efter att han käkat middag så frågar han om jag vill ha en massage (det märks då han ska kompensera för nåt)..då vi sedan ligger och pratar så förklarar jag lugnt och sansat för han om kvällen innan då han funderat fram och tillbaka på oss....säger till han att jag också tycker att vi diskuterar mycket, att jag också vill ha ett förhållande som bara "flyter" på mer än vad det är i gungning.. "ja det beror väl på mig då" svarar han uppgivet och medkänsligt (kommer inte på nåt annat ord)... ja bland annat, det beror på oss båda, svarar jag.

"Det är svårt för mig att leva i en stad där man inte känner någon, det är svårt att hela tiden behöva ändra på mig, det är svårt att leva med en man som bara vill fly och inte vilja umgås med den som den har kär".

Han tycker det är jobbigt att bo ihop i en tvåa där han inte kan stänga in sig vid sin dator typ och komma ifrån. Men har förklarat för han att det är skit just nu, allt är jobbigt just nu, men skulle vi flytta ihop så får han ju ett rum att fly till och jag kommer då ha sovrummet att fly till.. varför vara så otålig?

Han säger att vi gör allt tillsammans.. jag tycker inte att vi gör allt tillsammans, vi är ju bara hemma den lilla stund som han är här och han kommer ju alltid sent så det blir ju alltid att vi går och lägger oss för klockan är ju alltid sent. Han klagar på att jag alltid är hemma, att jag alltid finns här... brukar svara han "vart ska jag finnas då?".

Han klagar på att jag blir sur då hans kompisar..nej vänta..kompis (bara O som ringer då han är hos mig) ringer..vet ni varför... jo för att han har själv sagt då vi träffades i början att man ska kunna umgås med varandra hos varandra, med varandras kompisar och även vara själv med sina kompisar, så mitt svar på det var "ja men är det så konstigt.. jag får ju aldrig följa med till dina sk kompisar, Du vill ju inte ha mig med!"

Jag ska bara vara kåt, glad och tacksam då du vill att jag ska vara det. Han har flera gånger påpekat att vi (O och hans syster, K och jag) borde hitta på något någon kväll, typ gå på Megazone eller nåt... men när det kommer till kritan så drar han iväg till dom och gör nåt, hittar på något med dom..jag får inte följa med.

I lördags natt så frågar han om jag i veckan vill följa med till O.. jag sa ja.. men svarade också, att tänk att jag ska behöva gnälla flera gånger innan du kan fråga mig om jag vill följa med.

Han ser det som att om han får dra dit själv så är det skönast för honom för dom är ju andra människor (han har sagt så själv).

Ursäkta allt strul och alla hopp mellan tankarna, men är så förvirrad...helt borttappad i mig själv och mina tankar.

Vissa säger att "vänta bara, när barnet kommer så kommer han vakna upp, han kommer inse vad han håller på att förlora"...men jag bär på ett barn nu... jag vill inte behöva vänta på honom, vänta på om han kommer ändra sig, växa upp och inse vad som sker.. jag vill känna mig lycklig över denna graviditet, känna glädje över att något som vi skapat ska komma till oss om ett par månader.

Men känner ingenting...helt tom, just pga all oro hur det ska bli.

Jag tappar ständigt i vikt, har ingen ork eller vilja till att äta, känner mig deppig pga hela situationen, att inte veta, att ständigt dras med hur jobbigt han tycker att det är att tvingas bo ihop i min tvåa, där han inte har någonstans han kan stänga in sig.

Det är som om han inte ens försöker utan han kan försöka i nån dag eller två sen är det som om han förväntar sig att jag ska lösa situationen. Frågan är ju om han någonsin kommer klara av det?

Många säger att han är omogen i sitt beteende, att jag borde fundera över förhållandet, om det verkligen är värt att kämpa så mycket som jag gör för att få det att funka... jag har sagt till mina vänner att jag vill inte leva själv med ett till barn... det är inte så det är tänkt. Man ska leva ihop, ta hand om sina barn och se dom växa upp tillsammans och inte se det varannan vecka.

Får då frågan: Kommer du verkligen att orka? Du måste tänka på bebisen, vad är viktigast, att du och bebis mår bra eller att du och Kärleken mår dåligt?

Du måste ställa ultimatum.

Men jag vågar inte, har inte kraft nog att göra det... för då förlorar jag han för alltid, Jag älskar ju faktiskt honom så otroligt mycket och vill att det ska funka..men hur ska jag göra? Jag når han inte, mina vänner kan inte nå han för dom har inte någon kontakt med honom. Hans kompisar förstår ju bara varför han behöver vara själv, dom sätter ju inte in han i barnsituationen, i relationssituationen... ingen pratar ju med honom och råder honom.

Älskade Madde skrev så här till mig:

"Du är en stark tjej Tina, jag vet att du skulle klara av att sköta om ditt barn. Du är en mogen underbar mamma till din lilla dotter. Din kille kommer nog att ta sig i kragen en vacker dag, han kommer nog att inse själv... Det kommer vara tufft i vissa perioder när barnet kommer, men vet att du kommer klara det Tina. Känn dig stolt och visa fram din härliga mage och älska den du har där, han eller hon behöver sin älskade mamma. Låt pappan vara så länge, men han kommer att inse som sagt till slut, vad han håller på med".

Madde...; jag hoppas du har rätt.

Kram

BVC-besök

Var på BVC idag med fröken fräken.
Hon vägde 11820 vilket enligt BVC var mycket under kurvan, så nu ska vi under en månads tid testa att ge kvällsmacka för att få upp vikten, men hon äter ju som en häst, idag hade hon ätit 3 portioner med köttgryta på förskolan, hon är ju aktiv också så jag förstår inte varför BVC inte ser det.
Hon är nu 92,3 cm lång. Men BVC tyckte att hon blivit otrolig på talet trots att hon inte är 3 år än. Hon kan ju läsa ramsor på 7-9 ord per mening, hon är duktig, har så smått börjat lära sig alfabetet. Hon börjar bli stor nu.

Nu ska jag ta och packa ihop det sista och sen dra iväg och tanka och hämta upp kärleken.
Får inte glömma att ta med Mamma Mu :-D

Ta hand om er i helgen.

Kram

D bar å åk

Idag går resan till Härnösand och Ikea.
Emilia säger själv "först doktorn, sen mojmor".
Kärleken ville otroligt nog följa med, det tråkiga är ju att han jobbar till 20 så det blir mörkerkörning (något mina ögon icke gillar)...
Men men, har ju någon som roar barnet i baksätet så det känns ju bra.

Dimmig och trist dag idag... men nu äntligen har MC Donalds börjat med barnböcker igen... älskar deras böcker...och ett Happy Meal är fullt tillräckligt för mig...
Vägde mig igår kväll, har gått ner ytterligare sedan inskrivningen, kräks ju inte så hur 17 ska man göra för att gå upp i vikt?

Ta hand om er idag. Kör försiktigt om ni är ute på vägarna.

Kram

Just idag är jag stark

Igår gjorde jag något som var stort för mig och mitt självförtroende och kände att orden "just idag är jag stark" stämde in perfekt.

Idag blir en lugn arbetsdag, ska förlänga passet lite...sen hem och tvätta och sedan hämta trollet mitt. Idag ska hon få sin efterlängtade pannkaka :-D
Hon är underbar och får verkligen mig att må bra. Vilket tålamod hon hade igår kväll då jag råkade prata i telefonen lite för länge. Hon är underbar, älskar hennes skratt och hennes ansikte som lyser fullt av liv och bus.
Jag är tacksam varje dag för att hon finns i mitt liv.
Ikväll är det återigen bara hon och jag...får väl se vad vi tar oss för.

Ta hand om er.
Kram

Lugn Onsdag

Helt otroligt att det är onsdagkväll redan. Dottern är lagd, maten är uppäten, nu ska väl jag smått börja med maten till Kärleken så att han får varm mat då han kommer hem.

Har pratat med bästaste Åsa ikväll. Hon är klok.

Hade möte idag alla på jobbet. 3 timmar, bästa momentet var post-it-lapps-momentet.. både surt och salt...härligt.

Nej nu ska jag passa på att göra lite saker.
Ta hand om er

Kram

Ganska lugnt

Ganska lugnt just nu... jobbar på som bara den nu för att vara så effektiv som möjligt.
Förhållandet är lite i gungning, men hade ni förväntat er annat?

Kärleken tycker att jag alltid är hemma, svårt att åka någonstans då man inte tex har någon att hälsa på eller så, kan dessutom inte lämna lägenheten då jag har Emilia så hur ska det gå till?
Han säger att han tycker att jag är som mitt ex och kväver honom med att alltid vara hemma.
Måste bli skönt för han till helgen i sånna fall då jag och Emilia åker till Härnösand.. då är jag varken hemma eller efterhängsen som han säger.
Vet ni hur svårt det är att ha en relation?
Jag försöker ju allt för att inte relationen ska bli som med min fd, men det blir bara skit tillbaka, jag tycker inte att jag gör annat än att förändra mig snart, hur mycket till ska jag behöva förändra för att bli perfekt?

Har messat med bästaste Madde idag... så skönt att höra ifrån henne igen... hon får mig alltid att känna mig stark trots att jag större delen av kvällen känt mig svag... men läser hennes ord om och om igen..hon är klok.

Nej nu ska jag ta och vara mindre efterhängsen och typ läsa en bok eller nåt. Inte gjort det på nåt år nu.. men men,...

Kram till er.

Prat med facket

Har återigen varit i kontakt med facket, dom ringde i morse.
Jag har lagen på min sida, att jag har rätt att jobba enbart 75%.
Men... då jag har en sådan kort anställning så har min chef rätt att säga "nej då har jag ingen användning för dig". Så det ser mörkt ut.
Facket rådde mig att stå ut och vänta ut situationen.
Det tragiska är att jag inte vet hur nästa månad ser ut, och vi ska ha ett möte igen om en månad för att titta tillbaka på hur månaden har gått, dvs hur dom anser att jag har skött mig eller ej.

Fick nu en tjänst på 92%, jag är ju svensk så jag får ju inte klaga.
Nej nu ska jag arbeta vidare. Idag kommer mitt lilltroll hem till mig, och på fredag åker vi som det ser ut just nu till Härnösand och blir där i helgen. Ett par dar kvar så mycket hinner hända.

Kram till er.

Sanningen från min sida

Ja det bärjar väl bli dax att ta tjuren i hornen och berätta ur min syvinkel om allt jobbstrul som kunde leda till en avslutad karriär inom hemtjänsten.

Ska börja och berätta att jag som första jobb arbetat på ett boende för dementa, 2002. Sträckte min rygg efter en vecka och kände att, nej det här är inget jobb för mig.
I slutet av 2002 kom räddningen i ett jobb som husmor på en skola för handikappade elever, hjälpte även till med en del administrativa uppgifter. Men kände att det här är inget jag vill hålla på med.
I maj 2003 vart jag erbjuden ett jobb som personlig assistent åt en man. Jobbade väl där ca 10 månader men nej det var verkligen inget för mig.
Så på våren 2004 började jag först som praktikant inom hemtjänsten och fick sedan timvik.
Kände att äntligen hade jag hittat rätt. Inte rätt grupp dock, men rätt yrke. Rätt helt enkelt.
Hemtjänsten är ett frigående jobb, man har mycket ansvar och jobbet i sig är väldigt fritt. Du behöver inte träffa samma vårdtagare varje dag. Vårdtagarna är varken inlåsta eller satta i klister.
Dom lever sina liv, tar sina vardagliga promenader, har sina vardagliga rutiner.
Tänk den glädje som uppstår för dom; främst dom ensamma utan barn, när det ringer på just deras dörr och när dom öppnar så står vi där, deras änglar som hjälper dom med allt som tex nagelklippning, medicingivning, städning, matlagning, att få duscha, raka sig, promenadsällskap, handling etc.
Vi gör allt. Vi är ibland både präst, psykolog, doktor, vvs-installatör, familjemedlem, kamrat, sköterska, städerska och komiker...Allt!
Hemtjänstpersonal är som hundar. Vi är djur som måste ut i alla väder och åka till dom som behöver våran hjälp.

Anledningen till att jag skriver detta är för att min nuvarande chef ifrågasatte mig om hemtjänsten verkligen är ett jobb för mig.

Det hela började för några månader sen.
Sommarvikariatet led mot sitt slut och jag kände att det var dax att fråga min chef hur framtiden såg ut inom hemtjänsten på just hemtjänst Väst. Jag visste att vi skulle vara minst 5 man kort till hösten och ville sätta in en stöt för chans till ett vik, månadsvik som 3 månadersvik.
Så i augusti så frågade jag henne hur läget var, om det fanns någon möjlighet för ett 3månaders så att man skulle få chans att börja planera sitt liv och samtidigt veta vad man skulle ha att göra framöver.
Min chef svarade då att det var inte möjligt, för att få ett 3månaders vik så måste man gå via rekryteringen eftersom det gällde las-dagar. Men hon skulle kunna ge mig ett månadsvik.
Okej tänkte jag, va bra. Berättade då för henne att jag max ville ha 80 % för jag har en dotter som jag inte vill ha så himla länge på dagis.
Hon gick iväg in till mina samordnare och efter en stund innan min lunch var slut så kommer hon och säger "SÅ, gå in till Maria och titta på ditt schema, det v art liiite mer än 75%".

Jag går med raska steg in till Maria och såg att det "lilla mer" var 100%.
Okej det var inga helger, utan måndag till fredag i 4 veckor. Men kände att jag hellre hade haft helger än slakt. Jag har inga som helst problem att jobba varken helg eller kväll. Jobbar hellre kväll och chans till ledighet mitt i veckan liksom. Dessutom ger ju helger lite mer i pengar.
Veckor jag hade Emilia så skulle jag fått jobba som längst till 14.30...men veckor jag inte hade henne så hade jag 50 timmars veckor.

Min samordnare C förstod min situation eftersom hon har 3 barn. Hon fick ner det till 91,55% tjänst.

Sen under september månad så började det ploppa upp lite information som jag ifrågasatte.
AL på jobbet hade fått 75% vik, AM hade fått 100% 3månaders vik och S fick 75% månadsvik.
AL har 2 barn, de andra 2 har inga barn.
Ifrågasatte min chef till varför hon gett AM en 3 månaders vik då hon hade nekat mig den eftersom man skulle gå via rekryteringen och AM hade 186 färre las-dagar än jag.
Hon gav ingen riktig förklaring förutom att AM var en gladare tjej som var flexibel (hon har inget barn som jag alltså).
Min chef upprättade ett möte som skulle gå av stapeln den 29/9.
Fram till det mötet var jag helt förstörd. Kollade upp med facket om vad som gällde och vad hon fick och inte fick göra. Enligt facket och PA-support hade chefen gjort ett stort fel som inte gått via rekryteringen för att tillsätta någon för 3 månaders vik:et.
Skulle ha fått en representant från facket med mig om det inte var så att dom hade fullt upp just den eftermiddagen.
Dagen D kom och jag gick upp till chefsvåningen. Hade förväntat mig ett möte med enbart chefen, men det vart en 2 mot 1 situation då vikarierande chefen även var med, jag tänkte att det här kan inte sluta bra, så jag fumlade fram telefonen och valde att spela in hela mötet för att ha allt svart på vitt vid en eventuell mer kontakt med facket.

Mötet satte igång och jag kände mig för första gången liten då det kändes som om jag hade två stora vargar mitt emot mig.
Vi började diskutera varför hon inte kunnat förlänga mitt månadsvik.
Hon sa att hon börjat tveka över om jag verkligen var på rätt plats. Om jag verkligen hade rätt sorts jobb.
Jag vart chockad över hennes ord och frågade vad som fått henne att börja tveka.
Hon berättade om olika händelser. En händelse i sommar där 2 vårdtagare boendes utanför stan inte fått sin middagshjälp pga att det inte fanns några bilar inne (vi har tre stycken).
Jag skulle ta över bilen efter att D handlat färdigt åt sina vårdtagare, men han gick ej att få tag i då en vikarie hade hans arbetstelefon i sommar och hans egna mobil använder han inte. Han var spårlöst bort. M hon hade rantigt mellan sina vårdtagare plus inköp så där visste jag att det inte skulle gå. Den tredje bilen hade kvällspersonalen på Grubbegruppen och vid den tiden kom jag inte in i deras skåp (alltså min kod gällde inte för deras skåp då).
Ringde och försökte få tag i min samordnare M som då jobbade då C hade semester, hon svarade inte för hon var på bio med sin dotter.
Min chef var på semester och min vikarierande chef gick inte att få tag på då hennes telefoner var avstängda.
Jag kom inte ut dit, hur skulle jag göra. Det fanns ju inga bilar, skulle jag krypa ut dit?
Varför hade hon inte planerat så att D hade landet efter hans 2 inköp, för den tiden jag skulle ha slutat så skulle han haft rast så tidsmässigt hade det funkat. Men icke.
Dom 2 fick ingen hjälp den eftermiddagen, för jag kom inte ut dit.

Min chef och vikarierande chefen frågade om händelsen hade dykt upp idag hur jag skulle ha löst det då.

Nästa grej dom hackade på var att jag en gång inte hanterade stress så bra. 1 gång!
Skulle till en vårdtagare som vill ha sin hjälp mellan 8-8.15. Jag skulle efter henne ha diverse inköp och samordnare C hade skrivit på översikten (lappen om alla som jobbar för dagen) att Tina måste ha bil!
Det fanns ingen bil för en personal hade tagit bil för enligt henne hade hon det så rantigt mellan vårdtagarna (hon hade cykelavstånd). I just den situationen vart jag blockad i huvudet. För första gången vart jag stressad som gick ut över jobbet. Jag har klarat av stressiga situationer förut som dessutom varit värre där jag hanskas utan problem med stressen. Denna gången gick det inte. Det löste sig, och jag ringde vårdtagaren och berättade att jag skulle bli lite sen.

Nästa grej dom hackade på var mitt humör. Dom höll med på att jag inte har dåligt humör jämt, dock hade jag en gång i sommar inte hejjat på den vikarierande chefen då hon kommit in i lokalen.
Japp ni hörde rätt. Jag hade inte hejjat. 1 gång!.
Skulle jag skratta eller gråta?
Då kontrade jag direkt med att fråga henne varför hon inte sa till just då? För jag mindes inte ens vilken dag detvar, vilket datum eller vilken tid. Hur kan hon komma ca 2-3 månader senare och fråga varför jag inte hejjade på henne?
Dom reagerade vissa gånger på att jag inte varit glad, utan sett moloken ut.
Förklarade för båda två att detta år varit mitt tyngsta år hittills.
För ett år sen gjorde jag och min dotters pappa slut, vi flyttade i sär i januari. Min pappa gick bort 60 år gammal i november och det är snart 1 år sedan.
I februari så utförde jag en abort i hemmet som skulle komma nu den 10 oktober, en graviditet jag fick veta om på pappas födelsedag den 17 februari.
I juli skulle jag varit 6 månader gången. Jag hade skittufft då rent mentalt. Ursäktade mig att jag inte varit glad jämt, men ansåg att dom inte hade något med det att göra.
Jag fick prata ut med bästaste Pia och de personer på mitt arbete som jag ansåg hade förtroende för.
Mina underbara kollegor ja... ni fattar inte vilket stöd ni varit för mig sedan jag började hos er.

Då min chef ifrågasatte om jag verkligen hade rätt jobb, om hemtjänsten verkligen var något för mig så svarade jag:
Hemtjänsten är ett jobb jag haft sedan 2004, jag har varit med denna grupp i 1 ½ år. Denna grupp är den första grupp jag riktigt känt mig hemma i. En hemtjänst som skänker mig så mycket glädje och trygghet får man leta efter.
Alla vet vad jag gick igenom då jag började här. Alla ställde upp. Dom vet hur tufft jag hade det. Dom vet varför jag alltid jobbade, dem vet varför jag alltid var där då jag var ledig.
Då jag var ledig åkte jag med Emilia på jobbet. Då jag arbetade så var jag på semester.
Jag kände mig inte trygg hemma. Jag var trygg på jobbet, trygg bland mina kollegor.
Det var så skönt att få ha ett jobb där man betydde något för någon annan människa. Där man själv fick chans att växa som människa och ta mycket ansvar. Jobbet har hjälpt mig att växa.
Dom styrkte mig i min separation. Dom stöttade mig då min pappa gick bort.
Dom fanns där, vilket gjorde att jag kände mig som en i gänget. Som fick mig att känna hur underbart och givande jobb jag hade.
Jag har säkert gjort misstag enligt dig, men jag har gjort det bästa jag har kunnat göra i mitt jobb, jag tar aldrig med mig mitt privatliv in hos vårdtagarna utan lämnar alltid det tråkiga och det ledsamma utanför deras dörr. Jag gör mitt bästa för att kunna hjälpa mina kollegor då dom är i behov utav det. Jag finns där för både vårdtagare och kollegor då dom behöver det. Jag ger mina kollegor komplimanger då jag anser att dom behöver det för varför ska man inte kunna det?
Alla är värda en andra chans eller en chans över huvud taget.

Min chef ansåg att jag hade svårt med kommunikation vilket inte mina kollegor tycker och inte förstår vart hon fått det ifrån då det snarare är henne man aldrig får tag i. Som aldrig ringer upp osv. Jag sa till henne att det är konstigt att ni anser att jag inte går att nå på olika sätt, för mina kollegor får alltid tag i migg på något sätt, varesig det är via telefon eller annat sätt.

När mötet började närma sitt slut så säger hon "Vi har haft ett bra möte idag, bra kommunikation. Vi avslutar här och sover på saken så hör jag av mig till dig i morgon efter lunch".
Jag svalde hårt och accepterade det svar hon gett.
Gick ner en våning till mina samordnare och bröt ihop, berättade om mötet och vad hon sagt. Jag var förtvivlad.
"Vad håller hon på med? Vi behöver ju dig, du som ställer upp och jobbar så ofta som du gör, du som kan hantera svåra vårdtagare och för att inte tala om deras anhöriga. Du får ju dom anhöriga lindad kring ditt finger. Ta det lugnt, vi ska gå upp och prata med henne. Åk hem och lägg dig och vila nu, försök att skaka av dig hennes hårda ord, så ska nog det här ordna sig."

Sms:ade min älskade Pia och berättade situationen.

Det vart torsdag den 30/9. Jag hade räknat ut att ju längre tid som gick desto mer negativt svar skulle jag få.
Pia svarade på sms:et och sa "Jag vill ha dig kvar, jag har ringt och lämnat meddelande till chefen nu, jag hoppas det hjälper, kram".

Mina kollegor frågade gång på gång efter lunch om hon hade ringt, dom fick alltid ett nej tillbaka.
Efter lunch är tydligen 3 minuter i 5 på eftermiddagen. Då först ringde hon.
Hon sa att hon tyckte mötet dagen innan varit ett bra möte. Hur hon tyckte att jag hade många bra kvalitéer.
Och det enda jag tänkte var "Shit, det är kört nu, eftersom hon började med det braiga".
"Jag har bestämt mig för att ge dig en chans till" säger hon plötsligt.
En stor sten släpptes från mitt hjärta.
Jag får en månadsvik och sen om en månad igen så ska vi ha ett möte till för att åter kolla hur det gått. Skumt anser jag, men okej då.
Nu känner jag mig påpassad.
Jag förstår en situation där jag stulit eller betett mig illa mot folk att hon skulle tveka över om jag var rätt för hemtjänsten. Men för sånna "banala" saker som jag tagit upp ovan..

Nu kommer vi till en punkt som jag anser vara en aning komisk, eller tragikomisk kanske.
Jag sa till tidigt att jag ville jobba mellan 75-80%, inge mer eftersom jag har ett barn varannan vecka som jag gärna vill vara med.
ela tiden har hon varit emot det eftersom jag hela tiden får 100%.
S som fått månadsvik fick 75% fast hon sagt att hon ville ha 100%, då hade chefen svarat att hon kunde vara lugn, hon kommer få jobba mer.

Igår var jag i kontakt med facket igen.
Paragraf 7 i lagen om vård av barn så säger den att en chef får inte ge en personal mer än 75% om personen i fråga vill ha 75% då denna har barn under 8 år.
Sen kommer nästa problem, hon jag talade med på facket var inte helt säker på om det gällde mig som månadsvikare eller om det bara gällde tillsvidareanställda. Men så stod det i lagen i alla fall.
På måndag kommer en representant från facket att ringa mig för att ge mig svar på om det även gäller mig för hon skulle kolla med en annan kollega för att säkerställa.
Är det så att det även gäller mig så kommer hon i sin tur att ringa upp min chef och förklara läget.

Jag älskar att jobba, men min chef beter sig ungefär som om hon straffar mig för att jag har barn. Jag är den enda på mitt jobb som har småbarn boende hos mig varanann vecka.
Ska jag straffas för att jag har det så?

Nej livet är en ständig kamp märker jag.
Nu vet ni om vad som hänt och varför jag varit så ledsen de senaste dagarna.

Ta hand om er idag.
Kram!

Magen växer

börjar komma tillbaka

Snart är jag tillbaka, har haft fullt upp och har varit totalt trött på kvällarna så jag har inte orkat blogga som jag ska, men nästa inlägg hoppas jag ska handla om allt jobbstrull som varit, men som till slut (igår) resulterade i att jag vart förlängd i en månad.

Ta hand om er.

Kram