Sanningen från min sida

Ja det bärjar väl bli dax att ta tjuren i hornen och berätta ur min syvinkel om allt jobbstrul som kunde leda till en avslutad karriär inom hemtjänsten.

Ska börja och berätta att jag som första jobb arbetat på ett boende för dementa, 2002. Sträckte min rygg efter en vecka och kände att, nej det här är inget jobb för mig.
I slutet av 2002 kom räddningen i ett jobb som husmor på en skola för handikappade elever, hjälpte även till med en del administrativa uppgifter. Men kände att det här är inget jag vill hålla på med.
I maj 2003 vart jag erbjuden ett jobb som personlig assistent åt en man. Jobbade väl där ca 10 månader men nej det var verkligen inget för mig.
Så på våren 2004 började jag först som praktikant inom hemtjänsten och fick sedan timvik.
Kände att äntligen hade jag hittat rätt. Inte rätt grupp dock, men rätt yrke. Rätt helt enkelt.
Hemtjänsten är ett frigående jobb, man har mycket ansvar och jobbet i sig är väldigt fritt. Du behöver inte träffa samma vårdtagare varje dag. Vårdtagarna är varken inlåsta eller satta i klister.
Dom lever sina liv, tar sina vardagliga promenader, har sina vardagliga rutiner.
Tänk den glädje som uppstår för dom; främst dom ensamma utan barn, när det ringer på just deras dörr och när dom öppnar så står vi där, deras änglar som hjälper dom med allt som tex nagelklippning, medicingivning, städning, matlagning, att få duscha, raka sig, promenadsällskap, handling etc.
Vi gör allt. Vi är ibland både präst, psykolog, doktor, vvs-installatör, familjemedlem, kamrat, sköterska, städerska och komiker...Allt!
Hemtjänstpersonal är som hundar. Vi är djur som måste ut i alla väder och åka till dom som behöver våran hjälp.

Anledningen till att jag skriver detta är för att min nuvarande chef ifrågasatte mig om hemtjänsten verkligen är ett jobb för mig.

Det hela började för några månader sen.
Sommarvikariatet led mot sitt slut och jag kände att det var dax att fråga min chef hur framtiden såg ut inom hemtjänsten på just hemtjänst Väst. Jag visste att vi skulle vara minst 5 man kort till hösten och ville sätta in en stöt för chans till ett vik, månadsvik som 3 månadersvik.
Så i augusti så frågade jag henne hur läget var, om det fanns någon möjlighet för ett 3månaders så att man skulle få chans att börja planera sitt liv och samtidigt veta vad man skulle ha att göra framöver.
Min chef svarade då att det var inte möjligt, för att få ett 3månaders vik så måste man gå via rekryteringen eftersom det gällde las-dagar. Men hon skulle kunna ge mig ett månadsvik.
Okej tänkte jag, va bra. Berättade då för henne att jag max ville ha 80 % för jag har en dotter som jag inte vill ha så himla länge på dagis.
Hon gick iväg in till mina samordnare och efter en stund innan min lunch var slut så kommer hon och säger "SÅ, gå in till Maria och titta på ditt schema, det v art liiite mer än 75%".

Jag går med raska steg in till Maria och såg att det "lilla mer" var 100%.
Okej det var inga helger, utan måndag till fredag i 4 veckor. Men kände att jag hellre hade haft helger än slakt. Jag har inga som helst problem att jobba varken helg eller kväll. Jobbar hellre kväll och chans till ledighet mitt i veckan liksom. Dessutom ger ju helger lite mer i pengar.
Veckor jag hade Emilia så skulle jag fått jobba som längst till 14.30...men veckor jag inte hade henne så hade jag 50 timmars veckor.

Min samordnare C förstod min situation eftersom hon har 3 barn. Hon fick ner det till 91,55% tjänst.

Sen under september månad så började det ploppa upp lite information som jag ifrågasatte.
AL på jobbet hade fått 75% vik, AM hade fått 100% 3månaders vik och S fick 75% månadsvik.
AL har 2 barn, de andra 2 har inga barn.
Ifrågasatte min chef till varför hon gett AM en 3 månaders vik då hon hade nekat mig den eftersom man skulle gå via rekryteringen och AM hade 186 färre las-dagar än jag.
Hon gav ingen riktig förklaring förutom att AM var en gladare tjej som var flexibel (hon har inget barn som jag alltså).
Min chef upprättade ett möte som skulle gå av stapeln den 29/9.
Fram till det mötet var jag helt förstörd. Kollade upp med facket om vad som gällde och vad hon fick och inte fick göra. Enligt facket och PA-support hade chefen gjort ett stort fel som inte gått via rekryteringen för att tillsätta någon för 3 månaders vik:et.
Skulle ha fått en representant från facket med mig om det inte var så att dom hade fullt upp just den eftermiddagen.
Dagen D kom och jag gick upp till chefsvåningen. Hade förväntat mig ett möte med enbart chefen, men det vart en 2 mot 1 situation då vikarierande chefen även var med, jag tänkte att det här kan inte sluta bra, så jag fumlade fram telefonen och valde att spela in hela mötet för att ha allt svart på vitt vid en eventuell mer kontakt med facket.

Mötet satte igång och jag kände mig för första gången liten då det kändes som om jag hade två stora vargar mitt emot mig.
Vi började diskutera varför hon inte kunnat förlänga mitt månadsvik.
Hon sa att hon börjat tveka över om jag verkligen var på rätt plats. Om jag verkligen hade rätt sorts jobb.
Jag vart chockad över hennes ord och frågade vad som fått henne att börja tveka.
Hon berättade om olika händelser. En händelse i sommar där 2 vårdtagare boendes utanför stan inte fått sin middagshjälp pga att det inte fanns några bilar inne (vi har tre stycken).
Jag skulle ta över bilen efter att D handlat färdigt åt sina vårdtagare, men han gick ej att få tag i då en vikarie hade hans arbetstelefon i sommar och hans egna mobil använder han inte. Han var spårlöst bort. M hon hade rantigt mellan sina vårdtagare plus inköp så där visste jag att det inte skulle gå. Den tredje bilen hade kvällspersonalen på Grubbegruppen och vid den tiden kom jag inte in i deras skåp (alltså min kod gällde inte för deras skåp då).
Ringde och försökte få tag i min samordnare M som då jobbade då C hade semester, hon svarade inte för hon var på bio med sin dotter.
Min chef var på semester och min vikarierande chef gick inte att få tag på då hennes telefoner var avstängda.
Jag kom inte ut dit, hur skulle jag göra. Det fanns ju inga bilar, skulle jag krypa ut dit?
Varför hade hon inte planerat så att D hade landet efter hans 2 inköp, för den tiden jag skulle ha slutat så skulle han haft rast så tidsmässigt hade det funkat. Men icke.
Dom 2 fick ingen hjälp den eftermiddagen, för jag kom inte ut dit.

Min chef och vikarierande chefen frågade om händelsen hade dykt upp idag hur jag skulle ha löst det då.

Nästa grej dom hackade på var att jag en gång inte hanterade stress så bra. 1 gång!
Skulle till en vårdtagare som vill ha sin hjälp mellan 8-8.15. Jag skulle efter henne ha diverse inköp och samordnare C hade skrivit på översikten (lappen om alla som jobbar för dagen) att Tina måste ha bil!
Det fanns ingen bil för en personal hade tagit bil för enligt henne hade hon det så rantigt mellan vårdtagarna (hon hade cykelavstånd). I just den situationen vart jag blockad i huvudet. För första gången vart jag stressad som gick ut över jobbet. Jag har klarat av stressiga situationer förut som dessutom varit värre där jag hanskas utan problem med stressen. Denna gången gick det inte. Det löste sig, och jag ringde vårdtagaren och berättade att jag skulle bli lite sen.

Nästa grej dom hackade på var mitt humör. Dom höll med på att jag inte har dåligt humör jämt, dock hade jag en gång i sommar inte hejjat på den vikarierande chefen då hon kommit in i lokalen.
Japp ni hörde rätt. Jag hade inte hejjat. 1 gång!.
Skulle jag skratta eller gråta?
Då kontrade jag direkt med att fråga henne varför hon inte sa till just då? För jag mindes inte ens vilken dag detvar, vilket datum eller vilken tid. Hur kan hon komma ca 2-3 månader senare och fråga varför jag inte hejjade på henne?
Dom reagerade vissa gånger på att jag inte varit glad, utan sett moloken ut.
Förklarade för båda två att detta år varit mitt tyngsta år hittills.
För ett år sen gjorde jag och min dotters pappa slut, vi flyttade i sär i januari. Min pappa gick bort 60 år gammal i november och det är snart 1 år sedan.
I februari så utförde jag en abort i hemmet som skulle komma nu den 10 oktober, en graviditet jag fick veta om på pappas födelsedag den 17 februari.
I juli skulle jag varit 6 månader gången. Jag hade skittufft då rent mentalt. Ursäktade mig att jag inte varit glad jämt, men ansåg att dom inte hade något med det att göra.
Jag fick prata ut med bästaste Pia och de personer på mitt arbete som jag ansåg hade förtroende för.
Mina underbara kollegor ja... ni fattar inte vilket stöd ni varit för mig sedan jag började hos er.

Då min chef ifrågasatte om jag verkligen hade rätt jobb, om hemtjänsten verkligen var något för mig så svarade jag:
Hemtjänsten är ett jobb jag haft sedan 2004, jag har varit med denna grupp i 1 ½ år. Denna grupp är den första grupp jag riktigt känt mig hemma i. En hemtjänst som skänker mig så mycket glädje och trygghet får man leta efter.
Alla vet vad jag gick igenom då jag började här. Alla ställde upp. Dom vet hur tufft jag hade det. Dom vet varför jag alltid jobbade, dem vet varför jag alltid var där då jag var ledig.
Då jag var ledig åkte jag med Emilia på jobbet. Då jag arbetade så var jag på semester.
Jag kände mig inte trygg hemma. Jag var trygg på jobbet, trygg bland mina kollegor.
Det var så skönt att få ha ett jobb där man betydde något för någon annan människa. Där man själv fick chans att växa som människa och ta mycket ansvar. Jobbet har hjälpt mig att växa.
Dom styrkte mig i min separation. Dom stöttade mig då min pappa gick bort.
Dom fanns där, vilket gjorde att jag kände mig som en i gänget. Som fick mig att känna hur underbart och givande jobb jag hade.
Jag har säkert gjort misstag enligt dig, men jag har gjort det bästa jag har kunnat göra i mitt jobb, jag tar aldrig med mig mitt privatliv in hos vårdtagarna utan lämnar alltid det tråkiga och det ledsamma utanför deras dörr. Jag gör mitt bästa för att kunna hjälpa mina kollegor då dom är i behov utav det. Jag finns där för både vårdtagare och kollegor då dom behöver det. Jag ger mina kollegor komplimanger då jag anser att dom behöver det för varför ska man inte kunna det?
Alla är värda en andra chans eller en chans över huvud taget.

Min chef ansåg att jag hade svårt med kommunikation vilket inte mina kollegor tycker och inte förstår vart hon fått det ifrån då det snarare är henne man aldrig får tag i. Som aldrig ringer upp osv. Jag sa till henne att det är konstigt att ni anser att jag inte går att nå på olika sätt, för mina kollegor får alltid tag i migg på något sätt, varesig det är via telefon eller annat sätt.

När mötet började närma sitt slut så säger hon "Vi har haft ett bra möte idag, bra kommunikation. Vi avslutar här och sover på saken så hör jag av mig till dig i morgon efter lunch".
Jag svalde hårt och accepterade det svar hon gett.
Gick ner en våning till mina samordnare och bröt ihop, berättade om mötet och vad hon sagt. Jag var förtvivlad.
"Vad håller hon på med? Vi behöver ju dig, du som ställer upp och jobbar så ofta som du gör, du som kan hantera svåra vårdtagare och för att inte tala om deras anhöriga. Du får ju dom anhöriga lindad kring ditt finger. Ta det lugnt, vi ska gå upp och prata med henne. Åk hem och lägg dig och vila nu, försök att skaka av dig hennes hårda ord, så ska nog det här ordna sig."

Sms:ade min älskade Pia och berättade situationen.

Det vart torsdag den 30/9. Jag hade räknat ut att ju längre tid som gick desto mer negativt svar skulle jag få.
Pia svarade på sms:et och sa "Jag vill ha dig kvar, jag har ringt och lämnat meddelande till chefen nu, jag hoppas det hjälper, kram".

Mina kollegor frågade gång på gång efter lunch om hon hade ringt, dom fick alltid ett nej tillbaka.
Efter lunch är tydligen 3 minuter i 5 på eftermiddagen. Då först ringde hon.
Hon sa att hon tyckte mötet dagen innan varit ett bra möte. Hur hon tyckte att jag hade många bra kvalitéer.
Och det enda jag tänkte var "Shit, det är kört nu, eftersom hon började med det braiga".
"Jag har bestämt mig för att ge dig en chans till" säger hon plötsligt.
En stor sten släpptes från mitt hjärta.
Jag får en månadsvik och sen om en månad igen så ska vi ha ett möte till för att åter kolla hur det gått. Skumt anser jag, men okej då.
Nu känner jag mig påpassad.
Jag förstår en situation där jag stulit eller betett mig illa mot folk att hon skulle tveka över om jag var rätt för hemtjänsten. Men för sånna "banala" saker som jag tagit upp ovan..

Nu kommer vi till en punkt som jag anser vara en aning komisk, eller tragikomisk kanske.
Jag sa till tidigt att jag ville jobba mellan 75-80%, inge mer eftersom jag har ett barn varannan vecka som jag gärna vill vara med.
ela tiden har hon varit emot det eftersom jag hela tiden får 100%.
S som fått månadsvik fick 75% fast hon sagt att hon ville ha 100%, då hade chefen svarat att hon kunde vara lugn, hon kommer få jobba mer.

Igår var jag i kontakt med facket igen.
Paragraf 7 i lagen om vård av barn så säger den att en chef får inte ge en personal mer än 75% om personen i fråga vill ha 75% då denna har barn under 8 år.
Sen kommer nästa problem, hon jag talade med på facket var inte helt säker på om det gällde mig som månadsvikare eller om det bara gällde tillsvidareanställda. Men så stod det i lagen i alla fall.
På måndag kommer en representant från facket att ringa mig för att ge mig svar på om det även gäller mig för hon skulle kolla med en annan kollega för att säkerställa.
Är det så att det även gäller mig så kommer hon i sin tur att ringa upp min chef och förklara läget.

Jag älskar att jobba, men min chef beter sig ungefär som om hon straffar mig för att jag har barn. Jag är den enda på mitt jobb som har småbarn boende hos mig varanann vecka.
Ska jag straffas för att jag har det så?

Nej livet är en ständig kamp märker jag.
Nu vet ni om vad som hänt och varför jag varit så ledsen de senaste dagarna.

Ta hand om er idag.
Kram!