fredag 29 oktober 2010

Dagarna dom går och går

efter varandra....fredan försvann!
Helg redan, helt otroligt.
Har varit hemma från jobbet idag då jag fick en låsning i ryggen som gjorde att jag inte riktigt kunde andas som man normalt sett ska.
Hände nåt i tisdags med den här promenaden i snöslask med pensionären i rullstol, sedan gick det bara utför.
Igår var ett helvete. Riktigt ordentligt helvete. Sa flera gånger att jag hellre föder barn än att ha ont i ryggen.

Min Kärlek letade upp en naprapat på nätet så han fick jag komma till i morse. 400 pluringar senare så känns det sådär.
Jag kan andas ordentligt, eller bättre än igår. Vet inte av om jag pallar att jobba i morrn. Oftast har jag blivit rekommenderad att vila ett dygn så att kroppen får återhämta sig, men denna gång vet jag inte om jag har råd att vara hemma. Förut då jag inte var ensamstående så hade det kvittat för mig att jobba, då hade jag lyssnat på vad naprapaten sagt. Nu är jag ensamstående mamma och vet inte om jag har råd helt enkelt.
Det är banne mig drygt att försörja sig. Eller inte drygt, jag gillar att jobba. Men att man hela tiden måste vara beroende utav pengar...DET är drygt.

Just nu funderar jag över kvällens maträtt. Kärleken jobbar till 20 så för mig är det då viktigt att det står mat på bordet då han kommer hem så han får äta då han jobbat så länge.
Jag tycker det är omtänksamt om man gör så då ens partner jobbat länge, att då den kommer hem ska slippa tänka på vad som ska lagas.

Tyvärr funkar det inte båda vägarna.
Jag är ju gravid som ni vet och är i nuläget väldigt känslig.
Så i tisdags då jag jobbat 10timmars och kommer hem så upptäcker jag ännu en gång att Kärleken INTE är hemma. Han är alltid ledig på tisdagar och är aldrig.....aldrig hemma då jag slutat jobbet... jag har aldrig fått komma hem till lagad mat...

Kommer in, innanför dörren, låser den, klär av mig ytterkläderna...känner hur det börjar bubbla upp inom mig och går in i badrummet och sätter mig på knä och börjar sortera tvätt (en kvinnas lott) och börjar tokböla för hur less jag är att aldrig...aldrig få lagad mat på bordet då man jobbat färdigt.
Nej för han var det viktigare att vara hos sin bästis O i förtielva timmar innan han kommer hem och hittar mig och min missär på golvet i badrummet.
Han försöker sätta sig bakom mig och försöker hålla om mig.

Kastar in tvätten i maskinen, lägger i tvättmedlet och startar maskinen och säger bryskt "jag vill vara ifred" samtidigt som jag går in i sovrummet och stänger dörren, tänder sänglampan, lägger mig i sängen och drar tigerfilten över hela mig och tokbölar...i lugn och ro.

Tillslut så blir mina ljud så höga att jag helt plötsligt hör knackningar på dörren och en röst som säger "får jag komma in?".
Svarar ingenting, så han kommer in ändå.

Han lägger sig bredvid mig och efter en stund av lite klappande på axeln och ryggen så drar han bort filten över mitt ansikte och frågar varför jag är så ledsen.

Jag nämner 3 saker som jag är ledsen över...och den sista saken jag nämner är "att jag återigen som alla andra tisdagar kommer hem till en tom lägenhet, då jag jobbat 10 timmar och jag inte får någon mat som är färdglagad och står på bordet", och så bölar jag lite till.

Efter en stunds tystnad från honom som klämmmer han fram "Förlåt, jag visste inte att det var så viktigt för dig".

Så här är det.. jag är borta minst 12 timmar varje dag... 2 timmar i resväg och 10 timmars jobb.
Varje vecka som jag inte har Emilia så jobbar jag minst 50 timmar dom veckorna, det sista jag tänker på då när jag kommer hem är eller skulle vilja vara "vad ska jag laga för mat?" och "kommer jag få äta själv?"

VARJE tisdag är han ledig. VARJE!
Tror det är varannan vecka som han jobbar till 20 både onsdagen och fredagen under samma vecka..dessa gånger ser jag alltid till att det finns mat klar tills att han slutat jobbet och kommer hem.
För jag anser att han inte ska behöva stå och göra mat då han kommer hem, för han kommer hem dessutom vid 21 då efter 1 timmes resväg lite drygt.

Varfär ser inte killar det som självklart då att "Ahaaaa, jag kanske ska laga mat till henne då hon jobbat så länge, äter lite dåligt och är gravid och trött efter en hård arbetsdag"?
Är det för mycket begärt att han ska kunna tänka själv utan att det ska gå så långt at det blir onödigt tjafs eller onödiga krokodiltårar?

Till slut så säger han "jag ska försöka tänka mer på det framöver".

Så här är det alltid, varje tisdag då han är ledig så käkar han frukost, han kanske tränar lite, duschar och swiiiiisch så drar han för att han inte pallar att vara hemma i min lägenhet tillsammans med våra katter som behöver uppmärksamheten ibland.
Han drar, antingen till sitt ex, sina andra skumma polare eller ner på stan och är borta i timmar, och är inte ens hemma då man själv kommer hem. Inte ens om man kommer hem efter 18 så finns han inte där.
Och då ska jag poängtera att han anser att tisdagen inte är tillräcklig som egentid. Han ser inte att hans lediga tisdagar då jag är på jobbet är en egentidsdag. Han räknar inte in tisdagen som egen tid alls.
Jag anser att mellan 10-13 timmar av egen tid på en och samma dag räknas in, men där har jag fått mothugg.
Nu säger jag inte att det är den enda dagen han får..han tar fler tillfällen, menar bara att är jag ute och cyklar då jag tycker att en hel dag med en vaken tid på 10-13 timmar själv ska räknas med?
Jag personligen tycker inte att jag är ute och cyklar i den tanken.
Självklart har vi alla människor olika behov, men tiden bör räknas.

Men sedan kramades vi och jag slutade vara ledsen.. var mer ledsen över det än ryggontet just då.
Han har sista tiden mognat på sig en del.. hittills har det gått bra då vi har pratat eller diskuterat. Han sticker inte på samma sätt längre. Han tar diskussionen nu, det gjorde han ju inte i början. Tror han har börjat inse lite smått att man inget vinner på att dra och fly från problemen, det kan säkert hända igen, men just nu tycker jag att han verkligen har mognat lite mer.

16 veckor idag och "bullen" växer. På tisdag ska vi äntligen få lyssna på hjärtljuden. Som vi har längtat.
Fast igår så sa Kärleken att han längtar inte så mycket till det längre, inte sen efter ultraljudet vi gjorde på akuten då vi faktiskt fick se den. Han längtar mer till rutinUL.

Fick höra igår av en pensionär som tyckte att magen hade växt mycket nu och sa "va kul att du ska få en son".
Han ville inte berätta på vilket sätt han kunde se det, utan att han bara kunde se sånt på folk.
Jag kan se på folk på deras magar vilket kön på barnet det är, och det har stämt varje gång.
Men vi får se vad det blir.
Ska så smått kolla efter en sån här babybok också. Fyllde i en sådan med Emilia och vill även denna gång fylla i en med "bullen".

För första gången någonsin har jag/vi (i alla fall jag) planer på nyårsafton.
Vi ska på bröllop. Fick våran 3dje bröllopsinbjudan för året i förra veckan.
Kärlekens far och sambo som ska gifta sig.
Har Emilia på nyår så det blir kul för henne att få träffa i alla fall Miriam som är i samma ålder som hon... mycket bus mellan dom lär det bli.

Nä nu måste jag ta bussen och åka och handla.
Är inte upplagd på att laga någon avancerad maträtt idag...men får se vad det blir.
I Onsdags vart det uppskattat då jag gjort Hasselbackspotatis och fejk-kycklingfiléer (sojafiléer) med god sås och sallad.
Men som sagt, får se vad jag och min kropp är upplagda för.

Ta hand om varandra denna helg!

Kram.

Inga kommentarer: