Aldrig blekna

Jag märker nu mer att jag har mer svårt för att formulera mig i mina inlägg.
Jag vill få fram det på ett bra sätt, på ett sätt så att min förra svenskalärare Gunnel kan vara stolt över att något fastnade under gymnasietiden.
Det går sisådär.

Idag var det då Asta igen. Trodde inte att jag skulle ha så mycket idag att komma med på träffen.
Men snopen vart jag över mig själv och mina känslor när A nämnde i ett ämne att hennes svåger stod bakom henne.
Då vart jag jätteledsen. Jag chockade nog mig själv otroligt mycket.

Dom frågade vad som hade väckts inom mig, och mellan hulkningarna så kom det fram att jag aldrig riktigt känt att någon stått bakom mig, stöttat mig utan istället målat ut mig som ett svart får, att jag ständigt gör fel men aldrig de andra.
Främst vart jag ledsen och otroligt besviken över att en person, en person man "stått" nära har svikit en så otroligt mycket.

Det genomgående temat på ASTA har hittills varit och kommer säkert att vara under resterande tid vi är där "Mammaskap" (mödraskap för er som märker ord).
Där vi alla blivit så otroligt svikna av våra mödrar och vilka spår det satt i oss.

Jag har sådan inre frustration över att hon inte såg mig som barn. Att hon inte såg då jag vart utsatt för pedofilen utan skylde på att jag var speciell. Hon la över det på mig, som om det vore mitt jävla fel att han var sugen på små barn?
Jag var ett barn! Det är väldigt få 9-10åringar som kan säga nej och förstå när något är riktigt fel.
Jag har känt otroligt mycket skam och känt att det varit mitt fel, då det egentligen inte varit mitt fel.

Att hon inte såg då Jag vart mobbad i alla år. Från klass 1 till och med gymnasiet.
Hon var så stolt över att hindrat att min dåvarande bror fortsattes bli mobbad.
Men hon såg inte andra än han och min syster.
Ja jag kanske inte visade att jag vart mobba på samma sätt som han gjorde. Jag var inte den som stannade hemma från skolan och låtsades att vara sjuk...eller jo, fast det kom senare.
Jag var den som gick i skolan, men som fick så dåliga betyg. Jag hatade skolan. Jag hatade att sitta där i skolbänken och plugga, för det mesta av min tid gick åt till att se och höra hur alla tjejer (främst tjejerna) viskade, snackade skit och skrattade åt mig, allt bakom ryggen.
Tom den tjej jag varit bästis med i många år började.
Och när Gussjöskolan la ner så flyttades deras elever till våran skola ute i Brunne och då eskalerade allting.

Jag var ju ett sådant barn att jag fick aldrig veta vad hygien var, hur viktigt det var att tex att byta trosor och strumpor varje dag, att man skulle använda BH, hur noga det var med duch, deodorant osv. Mina föräldrar var inte dom som själva var så noga med det, plus att dom inte informerade om hur saker och ting funkade som.
Det enda jag fick lära mig under skoltiden (till slut) var att man skulle byta strumpor varje dag.
Ingenting om trosor eller att bh var en bra sak då man fått bröst.

Jag fick höra en gång under lågstadietiden att medans jag duschade efter gympan så vart mina trosor en offentlig show som visades upp och skrattades åt av övriga besökare.
Jag vart kompis med en tjej som hette Therese som kom från Gussjöskolan.
Efter en tid så skulle vi en dag va med varann på rasten och precis då det ringde in så säger hon till mig "Jag kan inte fortsätta vara med dig för ingen annan vill vara med dig".

Varför kunde inte mina föräldrar berätta om vad en BH innebar, eller min syster heller för den delen?
Hon var den som sa åt mig en sommardag att jag måste börja raka benen. Jag visste ju ingenting om sånt.
Min första deodorant fick jag inte utav nån av familjen i julklapp.
Nej nej, vi skulle åka på klassresa i sexan till Kiruna. Vi hade ju sparat sen vi började skolan till denna resa.
Ett tag innan så skulle man ju skriva på en lapp vilka man ville bo med i stugan (vi skulle bo 4st i varje stuga)..och jag var ju mer bekant då med söta Angelica, utbryterskan från lilla Gussjö.
Men då kommer de tre populäraste tjejerna i klassen fram och deras talesperson, Sanna frågade då vilka jag tänkte skriva och berättade att dom skrivet upp varandra och mitt namn för dom såg verkligen fram emot att bo i stuga tillsammans med mig då dom "märkt" att jag känt mig utanför från hela klassen.
Jag vart ju glad i hågen, men självklart lite misstänksam över varför just dom ville bo med mig. Men okej, jag skrev deras namn och det vart ju vi.
Jag och Emelie i ett rum, Ida och Sanna i ett rum.
Vi hade roligt under bussresan upp, som min idol körde by the way!
På kvällen kommer i fram och alla blir tilldelade sin stuga.
Vi hinner väl att installera oss då dom kommer på att vi ska ge varandra presenter, och jag blir paff för jag visste ju ingenting, och jag sa då att jag inte visste om något så jag har inte köpt något varpå Sanna säger "Men det har vi redan ordnat, du är med på de presenter vi köpt".
Så alla fyra tjejer får varsin present som dom valt med "hjärtat".
Tror Ida fick en bok, eller om det var Emelie. Hur som helst, skit i deras presenter för min var ju storslagen.
Håll i er! Jag fick en deodorant och en cremevit topp med gråa blommor (som ser ut som en sporttopp liksom).
Ja men det är inte klart där.
När jag öppnar "presenterna" så säger Sanna "Ja Hanna sa att hon tyckte du luktar illa så då får du en deodorant".
"Du har ju aldrig någon topp och då dina bröst ser så konstiga ut så fick du en sån med".

Jag grät mig till sömns den natten.
Hanna är ju någon som jag växt upp med eftersom vi var grannar.

Sista våren i 6an var ett helvete.
En klassfest som satte punkt för mig.
Hanna och Lena bland annat snackade så otroligt mycket skit om mig, till slut vart jag så ledsen att jag stack därifrån. När klassföräldrarna som var där (Sanna, Emelies och Idas mammor) hittade mig ute så frågade dom varför jag var så ledsen så då berättade jag som det var.
Jag fick följa med Sannas och Idas mamma med till där dom satt och fick se på tv med dom medans Emelies mamma gick och pratade med de andra.
Eller pratade och pratade, hon frågade dom om dom snackade illa om mig och dom hade svarat "Nej det har vi inte" och sen var det inte mer med det liksom.
I 6:an spred Martin ut att jag i fyran velat ha sex med honom då han varit hemma hos mig och spelat tv-spel.
Hela klassen vände sig helt som emot mig, vilket var lite ironiskt för i just 5:an så vart jag mobbad av de som gick i trean. Min tremänning gick i den klassen.
Jag vart så mobbad att jag till slut satt utanför skolsystern och grät.
DÅ ville alla i hela klassen hjälpa mig och gick runt till alla jag namngav och snackade med dom. Jag vart så paff, vilka människor tänkte jag. Sen i 6:an så var det mina egena klass"kamrater" som mobbade mig.
Tack för det liksom.
Mobbade mig, frös ut mig etc. Och då var det ändå inte jag som stank mest tyckte jag, Selvi som gick i samma klass luktade så otroligt mycket svett, men hon var aldrig impopulär liksom.
Men jag var annorlunda som dels hade glasögon för att jag var skelögd, jag var överviktig, jag bar ständigt ärvda kläder och oftast pojkkläder då jag var för överviktig för att kunna ärva efter syrran.
Jag visste inte hur livet fungerade för mina föräldrar berättade ju ingenting.
Pappa jobbade jämt då han var ända inkomstbringaren i familjen och morsan satt framför tv:n typ jämt.

I fyran eller femman, det var vinter och rast, det rådde lite snöbollskrig och tre killar födda 82, Niklas Agebrink, Fredrik Berglund och... har suttit en timme nu men kommer fan inte på namnet, men han hette Lundin i efternamn.
Hur som helst till vänster om huvudentren till skolan, där du till snetthöger hade ett litet kapprum, direkt höger fanns skolmatsalen och till vänster var en lång korridor där man aldrig fick springa oavsett hur hungrig man var, som också ledde till lärarnas fikarum, trä och syslöjden och alla klassrum.
Där tyckte dom att jag var så ful att dom tryckte ner mig..eller tryckte ner mitt huvud snarare, likt en struts som stoppar huvudet i sanden så stod jag där på mina knän och kom inte upp direkt för dom packade verkligen snön runt huvudet.
Jag tror Fredrik var ganska oskyldig ändå, den som bestämde och gjorde det mesta var ju Niklas.
När jag väl fick komma in hade jag en sådan kraftig migrän att jag fick lägga mig gråtandes på en soffa som fanns i mitten av den byggnad där alla klassrum utgick ifrån.
En lärare tog hand om mig och frågade vad som hänt och jag berättade, men "det var ju bara på lek" enligt killarna.

Och nu i äldre dar så ser min morsa fortfarande inte mig. Hon ser bara A och M.
När pappa gått bort så var hon nere hos syrran 6 gånger på ett år.
Till E's 2årsdag kunde hon minsann inte komma för hon skulle ju på Brolle i Övik då.
Viktigt viktigt!
Medans min systerson alltid får besök kring eller på sin födelsedag av mormor.
Och dom bor i Tjockholm.
Det är över 40 mil dit, och morsan har alltid sagt det att då tågen börjar gå upp hit till Umeå så då först ska hon komma upp hit.
Tågen har gått ett tag nu, men trodde inte att jag skulle behöva bjuda in henne för syrran bjuder ofta inte in henne heller, utan hon kommer spontant.
Av någon anledning verkar det vara mer synd om syrran och hennes man, för hon  åker som sagt ständigt dit och tar hand om dom, ser till att det finns mat på bordet när dom kommer hem från jobbet, hämtar sitt barnbarn från förskolan osv.
Här är det ingen som går upp med mitt ena barn då hon vaknar, folk hjälper till med allt, utom just det jag verkligen skulle behöva slippa för åtminstonde en gångs skull. Så jag också kan få sovmorgon.

Jag har inget emot min syster, hon är min stöttepelare. Däremot är jag så besviken på morsan.
Hon säger själv att hon inte favoriserar någon av oss barn.
Men då min "bror" och hans hemska fru..eller snarare frun som aldrig växer upp inte får allas uppmärksamhet och dansar efter hennes pipa så säger hon alltid upp kontakten med denne, och hennes man dvs min fd bror är ju en toffel så han säger ju upp kontakten han med(han har ju inget val).
Jag är ju en sådan som ser igenom henne och har ingen som helst lust att dansa efter hennes pipa, jag har mina egna åsikter och passar det inte henne då får det vara.
Inte mig emot, hon innebär ju bara trubbel.
Hon fryser ju ut morsan så att hon knappt får träffa sitt senaste barnbarn.
När farsan gick bort så skickade hon runt ett mail till alla vi syskon på Facebook där hon ville yttra sig om hur viktigt det var att vi höll ihop som familj, och sen smörade hon för oss och beskrev varje person, hur hon tyckte vi var, vilka bra egenskaper vi hade osv.
Sen så skrev hon också hur jobbigt det hade varit för henne då pappa gick bort, att det nästan var värre för henne än för oss, och han var ju ändå Våran pappa!
Hon beskrev hur pappa tycdligen hade peppat henne att plugga och att hon skulle plugga till något för hon hade vetat att det var det Min pappa ville.

Pappa var så less på henne. Han var ju åtminstonde ärlig mot mig.
Han tyckte inte om henne för fem öre. Han tyckte att hon var helt fel för A.
Att A var en präktig toffel, som en knähund för henne liksom och att A borde ha skaffat någon i sin egen ålder.
Hon visade alltid tydligt att hon inte gillade våran släkt. Vid kalas så som pappas 60års kalas så satt hon ju inte ute i vardagsrummet med alla andra, utan om hon inte satt i köket med A hack i häl så skyllde hon på att hon var tvungen att vara ute med hennes son och A's son som var stora nog att vara ute själv.

Den värsta känslan jag hade idag på ASTA var något jag inte riktigt kan skaka av mig.
Känslan över att det var pga mig som pappa dog.

Pappa dog i november och i september så berättade jag via sms för morsan att jag och T skulle separera.
Dagen efter får jag ett sms där hon gav mig skulden för att nästan givit pappa en hjärtinfarkt.
Pappa hade fått en i september och var inlagd en kort period (vart ju längre sedan då han fick 3 st infarkter på 1½ månad) så efter första besöket fick han utskrivet Nitro som man ska spreja under tungan vid känning.

"Tack vare att du berättade om att ni skulle separera så höll du på att ge pappa en hjärtinfarkt så att han var tvungen att ta två duschar med nitro"...
Jag vart så jäkla ledsen.
När jag pratade med pappa ett par dagar senare så berättade jag gråtandes att det inte var min mening att vara nära på att ge honom en hjärtinfarkt.
Han förstod inte vad jag menade så jag berättade vad hon hade skrivit i sms:et och han sa det att det inte var pga mig, utan pga att han vart orolig för hur det skulle gå för mig och Emilia. Precis sådär orolig han kunde bli då vi varit och hälsat på och skulle åka hem till Umeå igen, tills att han fått veta att vi kommit fram helskinnade.

Jag har hela livet fått skulden för saker jag inte borde fått skulden för.
Det var mitt fel att jag vart mobbad, jag var ju ful!
Jag vart utsatt för pedofil för att jag var speciell!
Jag vart utsatt för våldtäkt för att jag ville det!
Då mitt ex undanhållit saker som bla rört hans ex så var det ju jag som bad om det för det var ju bara jag som betett mig illa, inte han.
Då ett annat ex var otrogen mot mig så var det mitt fel. Han kom hem sent och han vart sur för att jag frågade varför jag inte fick följa med dit han skulle; "Kan man inte få prata själv med sin bästa kompis eller?" (trodde inte att man pratade med kuken?)
Jag får skulden då mitt ex ljuger genom hela relationen, för det är mitt fel att jag kommer på han.
Hans kompisar nervärderar mig och det är ju självklart mitt fel och att problemet ligger hos mig, inte hos dom, för det är ju dom han tar i försvar i ett flygande flax.
Han säger att hans ex har svårt för mig för att jag suttit och stirrat in i bussfönstret på bussen hem en kväll och inte hejat. Då jag FAKTISKT tittat på henne då hon klev på bussen och följt hennes ansikte hela vägen tills att hon satte sig och hon kollade inte ens på mig, hon hade ju bara ögon för mitt ex.
Hur fan ska man heja då? Svårt att heja på någon som inte vill heja på en själv.
Även fast jag gav honom den faktiska händelsen så gick han ändå på det hon sagt, han har ALDRIG litat på mig och det jag berättat för honom utan ständigt sina vänner, han såg/ser bara dom, han vägrar lita på att även jag har rätt!, inte ens han kan stå upp för mig, och man ska ju stå upp för sin partner, det är ju det mest naturliga. Och det som är naturligt är det inget fel med!!

Så därför bröt jag ihop på ASTA idag, då A berättade om att hennes svåger stått upp för henne, backat upp henne och trott på henne.
Hennes svåger!

Min egen morsa kan inte stå upp för mig och mitt ex kunde inte stå upp för mig och tro på MIG!
Personer som en gång i tiden har betytt så jäkla mycket för mig bara sviker mig och lägger sedan över det på mig och säger att det är mitt fel och inte deras.

Jag var så jäkla dum att efter alla turer kring morsan så trodde jag att jag hade hittat mannen i mitt liv äntligen som jag kunde berätta saker för, som inte drog mig i smutsen och som avgudade marken jag gick på, för jag avgudade han.
Jag avgudade honom för jag kunde vara mig själv med honom, kunde berätta saker för honom och kände att det var okej att vara sårbar inför honom.
Sen så redan från början beter han sig som illa genom att ljuga ljuga ljuga, och sedan skylla det på att det var mitt fel.
Jag är ledsen men jag tror aldrig att jag kommer kunna resa mig mer. Dörren är stängd för nu släpper jag inte in fler personer i mitt liv, för dom sårar mig bara, bryter ner mig och visar så tydligt att jag ingenting är värd!
Jag är inte värd att älskas på rätt sätt, innerligt liksom.
Jag vill ha ärlighet och öppenhet i en relation, och inte ens det är jag värd!
Jag är värdelös, och mitt ex satte verkligen spiken i kistan.
Tack vare att han ljög för mig trots att han lovat att ändra på sig, tack vare att han alltid kommer då Han vill ha närhet då det passar honom (typ att jag duger då han känner för det), tack vare att han är så jävla feg för att försvarar mig inför sina kompisar och faktiskt inte vill tro på det JAG säger (och då är det han som ständigt ljugit(men det är ju mitt fel med)).
Han har visat så tydligt att jag inte har något värde, i likhet med morsan.
Jag har inte alls samma värde som min syster.
Jag har inget värde som hans kompisar har.
Hans kompisar njuter ju verkligen nu för nu är dom fri mig också, precis som han är, så nu kan dom ju verkligen fortsätta lura i han saker, för dom vet ju att han ändå inte lyssnar och tror på det jag säger.
T o m då jag kollade i hans telefon 2 gånger för att jag visste att han hade ljugit om något så kunde han inte ens då erkänna att han varit den som ljugit utan vart värsta dramaqueen som stormade ut och nästan bad mig fara och flyga, som han alltid gjorde då jag kommit på han med något, "istället för att säga förlåt för att jag ljög" så gav han mig all skuld för att jag svikit honom.

Jag är så jävla trött på att bli utnyttjad, trött på att ständigt duga då det passar folk, trött på att vara värdelös, jag har fan inget värde!!
2 viktiga centrala personer har visat det ganska tydligt, personer jag sett upp till, som lärt mig saker(främst den sistnämnda) och som aldrig trott/tror på mig och det jag säger.
Ingen klarar av min ärlighet, ärlighet som jag tycker att alla förtjänar, för man förlorar bara på att ljuga.
Jag må vara bitter, men är så trött på att folk visar så tydligt att jag är värdelös, att jag inte har något värde i deras ögon!

Work together

Oj, jag har kommit av mig lite då det kommer till bloggandet.
Hinner inte, eller hinner kanske jag gör, men jag vet hur det blir.
Jag slutar 17, hämtar barnen 17.30. Hem och börja med maten pronto!, sedan lagomt till 20 så ska kidsen vara färdiga med sitt kvällsfikande och tänderna ska vara borstade.
Sen när dom väl somnar och om jag slår på datorn så blir det samma visa varje gång.
Jag sitter längre än jag borde = minskad sömn.

Min fredag var så jävligt sugig.
Jag i byarna och satt i lokalen där ute och då var min chef där på brukarträff.
När dom sedan är klar så kommer hon in och frågar hur det går för mig, och innan jag hinner svara på det så frågar hon om Ann har ringt mig(min chefs högra hand)
Nej, svarade jag.
Då började hon att tveka och sa att denna månad kommer jag få månadslön (jag hade ju frågat om månadslön då jag inte kan få lönen en månad efteråt då jag är ensamstående mamma med räkningar som ska betalas varje månad, och hon hade sagt att det inte skulle vara något problem) men att jag inte skulle få det hädanefter för då kan jag riskera att få för mycket LAS-dagar.
Så alltså i slutet av Oktober så kommer jag inte få någon lön =(
Det suger så jävla stenhårt.
Vart så jäkla missnöjd över chefernas agerande.
Det är som om dom två väntat ut varandra över vem som blir tvungen att meddela mig beslutet då dom vet så väl vad det innebär.

Och sen vara så kall och inte bry sig om jag inte har pengar till räkningar och mat till mina barn.
Att vara så kall och inte erkänna att det faktiskt var hon som gjorde fel
Har suttit ensam och gråtit i omgångar då jag blir så orolig över det ekonomiska läget, jag trodde att det skulle bli en ljusning nu då jag började jobba så blir man återigen besviken.
LESS!

Jag har ju som inget att falla tillbaka på.
Jag har inte haft någon möjlighet att spara en buffert, jag vart ju ensamstående ganska tidigt så varje krona har det vänts på och använts på rätt sätt.
Jag är inte populär på arbetsmarknaden (inom vården) då jag inte kan jobba kväll och helg, återigen för att jag är ensamstående. Har ju ingen barnvakt oavsett vecka.

Min chef sa att hon förstod så väl då hon varit ensamstående själv.
Men att hon minsann kunde jobba mycket kvällar och helger.
Hur kan hon förstå?
Hon som har släkt och vänner och ansvarsfulla fäder till sina barn?

Hon vet så väl, hon förstår precis, men hon kan inte kompromissa fram en rad för det är bara fel?

Hon är säkert bra också, hon är mycket bättre än våran förra.
Men jag är oerhört besviken på hur dom har hanterat det.
Förra gången jag bad socialen om hjälp så fick jag ingen, min årsinkomst var hög så dom ansåg att jag inte behövde någon hjälp, utan att jag skulle klara mig.

Avskyr den ekonomiska oroligheten.

Det har varit skönt att kunnat prata med kollegor och vänner om det, har inte haft någon annan att kunna öppna mig för. Känner full tillit till mina underbara vänner.

Idag har jag haft cykeltur, verkligen en cykeltur! Fram och tillbaka, fram och tillbaka.
Nu förstår jag varför jag avskyr att cykla, mina knän värker ganska kraftigt utav det.
Jag trodde cykling var bra för knän och hjärtat?
Måste bara ha varit hjärtat då.

Det är snart onsdag igen, en tung dag.
Idag kom min stora flicka hem igen.
Det är svårt att få i henne mat nu för tiden.
Ganska frustrerande för jag vet inte vad man kan göra riktigt?


Nej nu måste jag förbereda morgondagen med frukost och ..nej just det, maten vi åt idag vart det inget över efter,..hm måste fundera på det där kring lunch.
Får se vad det blir så..Jobbar med Marlene i morgon.
Tipp topp!

Ta hand om er och sov gott!
Kram

p.s: Om det regnar i morgon så skyll på mig, jag dödade en spindel under kvällen d.s

suck it

Skulle behövt storhandla...verkligen då det enda som existerar i kylen snart går ut självmant. Kyl och frys gapar tomma. Vart finns en bil när man behöver den? Suger att ha det liv jag har.

Painting mystery.

Torsdag.
En dag som går i ASTAs tecken.
Men det började i tisdags.

Jag följde med en rar gammal tant till tandläkaren i tisdags. Satt där i godan ro och fick även chans att gästspela som tandsköterska. Fick skjuta med laser, inte alla som får.

Sen så visade det sig att tanten skulle bli tvungen att dra en tand så besöket skulle dra ut på tiden.
Då händer det, samtalet som jag egentligen drömt om i flera år.
Det var min chef som ringde, hon ville erbjuda mig en tjänst på antingen 80% på ett ställe (en kväll i veckan och en helg) eller en på 90% på ett annat ställe (2 helger), och jag kände att det var kört direkt då jag fick höra vad dom innebar.
Jag sa först JA, men sen så diskuterade vi igenom det hela och jag vart tvungen att tacka nej.
Vet ni hur jäkla mycket det sög?

Hon ifrågasatte även torsdagarnas bortfall.
Hon såg inte att jag faktiskt jobbar 36 timmar varje vecka genom att maximera varje dag med pass som sträcker sig från 7 på morgonen och slutar tidigast 17 på eftermiddagen/tidiga kvällen.
Jag försökte förklara för henne vad det är jag gör på torsdagarna, och hur länge det pågick (dvs till 8/11).
Hon frågade direkt hur många timmar per gång varje träff varade och om jag inte kunde jobba efteråt, och jag kan ju inte.
Jag försökte förklara för henne att större delen av oss som går i gruppterapin är sjukskrivna, och med all rätt då det är riktigt tunga saker vi bearbetar, men att jag jobbar arslet av mig de andra vardagarna för att dels visa för företaget att jag är värd att satsas på, plus att jag behöver den där dagen som andningshål då det är nog jobbigt ändå.
Hon ville som inte riktigt ta till sig det, vilket störde mig lite.
Jag gör ju bättre ifrån mig redan nu då jag fått kommit tillbaka till jobbet jag älskar. Men att det kan bli ännu bättre om jag får arbeta mig igenom det här jag gått igenom.
Hon störde sig mycket på att torsdagarna går bort och jag försökte förklara för henne att det bara gällde en kort period.

Men på det stora hela så var jag tvungen att tacka nej. Hon ville ju verkligen ge mig en tjänst, men i och med att jag tackade nej så vart jag så ledsen. Jag höll alla tårar inom mig tills jag kört den gamla damen hem igen.
Satte mig i kafferummet på jobbet och tårarna sprutade.
Jag vart så jävla besviken.
Tänk att hade jag levt med en vettig, ansvarsfull människa så hade jag kunnat ta någon av tjänsterna.
Nej allt ska ständigt falla på det faktum att jag är ensamstående med två små barn.
Jag har ingen möjlighet till barnvakt så jag kan inte jobba kväll eller helg.
Det är väl det som suger då det kommer till vården, att man alltid måste jobba helg, och man kommer ju aldrig undan en helg med delad tur.

Så då satt jag där i kafferummet och bölade över att jag var så nära, men att jag förlorade på mållinjen.
Grät över just det faktum att Varför skulle jag skaffa barn igen?
Jag hatar att vara ensamstående! För man har fan inte tur med någonting!
Man gör allt för att slita arsle så att barnen får tak över huvudet och mat på bordet.
Man bedyrar över hur mycket man skulle göra för att få jobba. Jag tycker jag kommer bra överens med mina kollegor, jag tycker att jag ofta varit glad/lycklig.
Men är man ensamstående med barn och är usk:a så verkar det inte gå att kompromissa.
Vad 17 ska man ha för jobb då?
Jobb som kontorsnisse?
It's not me!
Jag älskar variationen i mitt jobb, älskar känslan över att varje dag få chans att skänka någon glädje och ett mer positivt tänkande, men älskar att få känna mig behövd, att man får höra hur tacksamma dom är av den hjälp dom får.

Jag älskar mitt jobb, och jag hatar att vara ensamstående, att vara ensamstående var inte mitt val, så varför ska man "straffas" för det?

Kom hem nygråten och rödögd. Det kändes bara skit. Ingen barnvakt, inte direkt att mina barn har en mormor som kommer upp och hjälper till.

Idag efter ASTA så vart det mina vanliga torsdagsrutiner. I stort sett, iddes inte storhandla som jag skulle behövt. Var trött och less.
Men fick lite annat gjort på stan i alla fall. En del positivt där.

ASTAn idag var lite jobbig, kanske inte jobbig rent pratmässigt, men det vart jobbigt uppe i rörelserummet istället.
Vi fick i uppgift att fokusera, att tänka på om vi hade någon slags mur runt omkring oss, och hur den eventuellt såg ut.
Min var en mur som gick runt mig fast som bara var en tegelsten hög i form utav marabou chokladkakor.
Sedan då hon nämnde att de kan se lite olika ut, att det kan se ut som en mur.
Och vips! Så såg jag framför mig hur det byggdes upp som ett torn runt omkring mig (fortfarande i form utav marabou chokladkakor) med ett öppet fönster precis framför mig, och utanför fönstret är det blå himmel och en grön äng.
Kan du stänga fönstret eller dra ner gardinen?
Ptja, det kanske jag kan men jag vill inte.
Varför inte?
Ja, jag vill kunna se att det finns dom som har det bra och att det faktiskt existerar då jag själv inte har det så bra.
Kan du gå ut?
Jag vill inte, jag vill bara sitta och betrakta.

Nästa uppgift vi fick var att gå runt i rummet och uppmärksamma varandra och varandras murar.
Man skulle kommunicera med varandra genom blickar, kroppsspråk eller muntligt om den andre kom för nära.
Och jag hade väldigt svårt faktiskt med att ha folk nära, just i den situationen.
Så det slutade med att jag stod bakom en dörr med glasruta för att inte folk skulle komma nära.
Men sen då vi skulle till att sätta oss på pallar för att uppge dagens ord så var muren borta och allt var relativt lugnt.
Dagens ord: Besvikelse.

Fast det var inte jobbet som drog den större besvikelsen utan snarare att jag känner att jag börjar släppa en viss person för nära inpå mig igen.
Jag vill inte visa mig sårad eller ledsen inför honom, vilket kan göra mig sårbar.
Är trött på att vara en simpel kk. Det är inte mitt gebit och det ger mig absolut ingenting.
Nästa person jag ligger med blir den man jag lever i en relation med. Jag vill inte utnyttja någon för simpelt sex, jag vill heller inte bli utnyttjad för lite simpelt sex var 10de dag.

I morgon är det sista arbetsdagen för denna vecka.
Tavelsjö, here I come....again.

Ha en bra helg.
Kram!

p.s: Vägde mig idag, -13,5kg än så länge. d.s

Finns det nån annan nu?

Jaha, så var kvällen här.. eller den har ju varit här bra länge nu ändå.
Mörkt som f*n och regnet har ju öst ner idag. Som om man inte var våt nog liksom.

Idag kom ju min kp igen, vi kramades och ja jag erkänner, jag bölade och hulkade lika mycket som den gången mitt ex berättade att han ljugit för mig i ett års tid.,
Hade verkligen längtat efter henne!
Försökte spela cool fast glad först, men då vi kramades så kom det.
Ända sen man vart förälder för första gången så bölar man åt det mesta väldigt lätt.
Begravning på tv. Ett svek. Då äldsta säger att hon älskar en (vilket sker kanske en gång i halvåret om man har tur) eller när jag tappar bo...förlägger mina glasögon på ännu ett "fiffigt" ställe; om jag lägger dom här kommer jag minnas vart jag lagt dom!
Never gona happend!

Var ett tag sen dottern kom hem med nåt konstverk från dagis nu.
Finns en bild uppsatt vid hennes skåp.
För mig är det ett ända stort virrvarr av färgglada krumilurer.
Men för henne, för henne är det en hel fantasivärld. Och att hon dessutom minns vad det är på varje streckad teckning är otroligt faschinerande.

Med enorm entusiasm berättar hon Mamma, titta vad jag har målat!
Oj! vad..fint, vad är det för något?
Men det är ju en stor björn som har tänderna på läpparna ju!
Jaha, ja just det, där ser man.
För mig var det ännu en färgglad snöstorm.

Hon kan dock rita roliga tvåfotingar, med gigantiska ögon, ögonfransar(fast för mig ser det ut som om gubben har nålar som sticker ut ur ögonen; nyare version av en woodoogubbe) och fläcktyfus.

På väg till dagis idag så pratade E om att vi skulle bo i ett stort vitt hus, och jag frågade henne vad vi gjorde i huset.
Bodde såklart. Jo men jag menar, vad gör vi i huset?
Vi bor, sover, ser på tv.
Vem lagar maten?
Men mamma! Det gör ju du!
Så då diskar Lovisa då?
Nej!!
Nähä, så du ska diska?
Neeeej!, det får du göra mamma.
Men om jag lagar all mat så kanske vi måste bo ihop med någon så jag kan få hjälp med disken i alla fall?
Vem ska vi bo ihop med då?
Hmm...med Kisoffer? säger min genomtänkta fyraåringen då.
Nja det är kanske inte en bra idé. Kan det inte vara roligare att bo med någon annan?
Ja kanske Petra, Anders, Karin eller Anna?
Ja ta Anders då, svarade jag. Det är roligare att bo med en man än med en kvinna.

Igår så bodde vi fan i lekparken. Eller heter det lekplats?
Vad är skillnaden?
Hur som helst, min minsta har ju skrikit hela lördagen, och halva söndagen, så när vi gick ut igår på eftermiddagen så tog vi vagnen så vi fick gå lite.
Min 4åring skulle i vanlig ordning ta med sig sparkcykeln, och jag vet hur det blir varje gång, men ändå tillåter jag henne att ta med sig den i hopp om att det någon gång blir en sådan gång som förvånar mig.
Never gona happend!
Hon tar sparkcykeln och vi kommer väl ca 10 meter så börjar hon pusta och frusta för att det visst var lite jobbigt att sparka den jävla cykeln.
Surprise!
Börjar då att leda cykeln, Lejonet skulle ju med också, såklart för nu får han tydligen inte vara ensam hemma..alls; who she by the way döpt till Xerxes.

Kommer till lekplatsen/lekparken och min minsta lyckas vara tyst i en timme. Hur då?
Jo genom att bosätta henne i en gunga.
Så innebär då detta att jag måste köpa hem en gunga och sånna här takskruvar som är sådär stora att då man ser dom hos andra så tror man att dom hänger sin sexgunga där?
Nja, inget fan av gunga inomhus.

Sedan på kvällen kom E's pappa förbi och vi drack kaffe och tjötade lite, jag lyssnade väl mest.

Ja för att återgå till dagens händelser.
Har ju det jobbigt ekonomiskt igen, och orkar inte röna i det just nu, däremot så har jag tagit beslutet att säga upp mitt IKSU spa kort.
Blir för mycket pengar för mig just nu då jag inte har en inkomst som är sig lik varje månad.
Jag och min kp traskar i regnrusket mot IKSU spa. Vi kommer in där och möts av två ur personalen, till syntes 2 fräscha ofta tränande tjejer, varav den ena i en kort snygg frisyr med den allra senaste trenden till glasögon.
Min kp börjar samtalet med att jag vill säga upp iksukortet.
Okej svarar hon, har du varit medlem i ett år?
Varpå min KP påtalar att socialens chef och IKSU spa's chef har en överenskommelse om att det skulle i detta fall gå och säga upp träningskortet tidigare.
Och jag som inte kan hålla min stora trut för på tal att den första autogirobetalningen drogs från kontot, men inte resterande månader. Eller att det inte syntes på kontot i alla fall.
När hon tittar efter så ser hon att så var fallet, att det inte har gjorts några dragningar.
RUNK!! tänker jag.
Då funderade jag samtidigt som vi gick därifrån, dels på 1; ska jag hålla käften nästa gång?
och 2; kommer det en trevlig jäkla klumpsumma om ett tag som säger att jag är skyldig si och så?

Då det gjorts en första dragning så förväntade jag mig att det skulle fortsätta så. Autogiro funkar väl så?
Min Folksam-dragning har alltid funkat i slutet av varje månad. Så varför ska IKSU krångla?

Min vanliga "tur". Ibland kan det flyta på bra ett tag för att sedan sluta i något dåligt, ofta något som har med ekonomin att göra.
Blir väl inga köp av julklappar detta år heller typ.

Nej nu börjar jag bli less på detta, när ska ljusningen i det ekonomiska komma?
När ska jag finna min humoristiske, långa och kostmedvetne drömman...på 65+ med hjärtproblem?
Som avgudar mig för min komiska sida, som mer än gärna skänker mig kärlek i form av blommor, choklad och träningskort, bil, bilbarnstolar och kaffe på sängen varje morgon?
Som avgudar mina barn och som mer än gärna passar gullungarna medans jag nyttjar mitt träningskort för att bli extra fit för att passa i alla de gudomliga underkläder och klänningar som han kommer köpa till mig varje månad.

Vad då? Jag lever väl inte i en drömvärld? Jag är i högsta grad realistisk!
Jag har fått lagt ner så många andra drömmar då jag varit i relationer, så låt mig få ha kvar denna lilla fantasisnutt.

Jag är ju en sådan person som i nuläget har väldigt svårt för att ta mig för saker och ting. Tror jag är inne i en kris, inte så farlig kris, dock en kris som jag ännu inte tagit mig ur. Kan ju bero på att vissa inte släpper taget.
Så för mig just nu är det svårt att starta upp projekt som jag måste göra. Det kan handla om allt från toalettstädning till att sätta upp en spegel.
Så ett projekt jag har är att sprejmåla 2 hyllor från gulvita till vita, borra upp dom på väggen i vardagsrummet och få upp dvd-filmer.
Idag tog jag bort dom gamla konsollerna och skruvade ur krokarna.
Min kp hjälpte mig idag att påbörja mitt konstprojekt som jag snart ska slutföra bara jag får tag på penseltvätt(beroende på hur mycket det kostar förstås).
Nu har jag fått en vision, nu gäller det bara att få till det också.

I morgon är det jobb igen. Äntligen!
Sen hoppas jag att jag får jobba i helgen också, men har anmält jobbmöjlighet, så man hoppas att någon kollega blir sjuk :-p

Nej nu måste jag ta tag i disken innan man ska sova, så länge det inte bor någon Anders här så får jag sköta den själv! ;)


God natt och kram!

Woke up

Maybe so.

Oh nu går min favoritlåt på Rock klassiker.
Världens skönaste intro, Hotel California here I come!
Måste sjunga med nu.

Bye!

Stay alive

Dagens outfit!
<------------

Helgen har varit ett stort helvete egentligen.
Jisses sånna trotsiga ungar man har.
L har skrikit hela helgen, hon skrek inte på en timme idag, men då satt hon och gungade.

Den större har varit knivig att få i mat.
Så konsekvensen utav det hela i fredags (och jo, maten smakade otroligt bra) resulterade i att hon vart utan fredagsmyset.

Just nu ser jag på film, kidsen ligger i sina sängar och friden infinner sig...Äntligen.

Den äldres pappa var hit på kaffe under kvällen.
Känner att jag verkligen saknar I nu. Apjobbigt just nu, och skulle behöva ett upplyft.

Arbetsveckan som var gick bra, otroligt lugnt stundvis. Men trodde att barnen skulle bli sjuk under veckan så jag skulle bli tvungen att vabba men dom repade sig otroligt bra måste jag säga.
C-vitamin is da shit!

Har en dryg period nu då det är oroligt i ekonomin, mina barn, men främst min minsta skulle behöva höst/vinterdojor, och pengarna finns inte där.
Jävligt sugit kan jag säga. Behöver verkligen ett uppsving i pensionärer nu. Lite lågsäsong och jag behöver verkligen mer jobb.
Eller att kollegor blir mer sjuk ;)


Ja en sån dag.
Nu ska jag se på film och bara softa...tror jag.. När jag är själv så blir jag fort rastlös och har svårt att sitta stilla och se på filmen, ska ju alltid göra så mycket annat samtidigt (flexibeliteten vill inte lägga sig riktigt). Sett på film tillsammans med någon har jag inte gjort på länge, så i nuläget så vet jag inte hur jag skulle bete mig...om jag skulle sitta stilla eller ränna omkring..

Nej, god natt med er då ni väl somnar.
Kram!

Hey good looking

Känner mig snygg idag!

Let it go

I will.

Din röv!

Så, då har J åkt. Han ringde spontant, kom som en vind (cyklat långt) och sen kom han in och fixade lite med min dator som jag just då lyckats ha problem med....nu har han fixat och donat...
Fick vi snabbtjöta också, vi har inte setts på ganska länge nu.

Annars en lugn dag.
På bussen mot Asta idag så ringer det, då är kursledaren sjuk så det blir avbokat.
Lite trist att dom inte ringde tidigare liksom. Dom börjar ju ändå 8.
Nåväl, det slutade bra ändå, för under bussturen så var jag inbjuden till frukost hos C.
Fick ligga på dennes säng, och vilken fantastisk madrass det var. Man sjönk inte ner alls, madrassen formade sig efter kroppen efter att man legat ett tag.
Jag vart helt förälskad i den. Vill också ha, har dock inte råd med det i nuläget, men min rygg hade helt klart mått bättre utav just en sådan sorts madrass.
Skulle bli bjuden på lunch med men jag tackade nej.

Jag hade redan planer som jag tänkt genomföra medans barnen var på förskolan.

När jag skulle hämta barnen så möttes jag av denna anslagstavla.
RUNK! tänkte jag.
Mina döttrar har så ljust hår, och jag har hört att det ska vara lättare att se om barn har löss om dom har mörkt hår...
Jag hoppas luskammen inte är en dyr historia.

Är fortfarande väldigt förkyld och är allmänt less.
Less på allt. Less på att saker inte blir som man tänkt, less på att bli sämre behandlad (vilket enligt vissa tycker att det borde bero på frisyren).
Trött och less.
Positivt dock, minskat än så länge 13 kg och 13 cm över magen.

Nej nu ska jag hoppa i säng.
Upp på tok för tidigt, men jag får i alla fall jobba på ett härligt ställe.

Kram och god natt.

P.s 1 : Ännu en gång har det brunnit i soprummet, ännu en gång har soptunnor fått satt sina "liv" på spel.
Andra branden sedan midsommarafton.
Jävla klåpare! d.s

P.s 2: Hoppas Anna Hertzman får chans att spela under musikhjälpen 10-16 december i år.
Grym artist! d.s

You make me wounder

Sent som vanligt, och jag har varit dålig på att blogga. Men har varit så otroligt trött.
Så djuriskt trött. Ingen sovmorgon, plus att man jobbar långa dagar nu.
Minstingen sover ju fasiken aldrig till 7 längre. 5 som tidigast och 6 som senast. T.R.Ö.T.T!

Och sen då, jo när man jobbat till 17, hämtat barnen/barnet och är hemma lagomt till 17.30 så ska man ju laga mat på en gång. Lättlagat ska det va, eller snabblagat, samma sak skilda ord.
Trött är jag vilket som, fy fasiken...ska man behöva vänta tills dom blir tonåringar innan man får sova?
Zzzzzzzzzzzzzzzzz, länge dit.

Skrev ut viktigt papper idag, kom ju till jobbet kvart i 7 och upptäcker att jag började 9 idag.
Så kan det gå.
Upptäcker i samma veva att jag har under 200kr kvar på mitt konto.
Har väldigt sällan så lite på kontot. Har blivit mer snål på senaste året eftersom min livssituation.
Det är lite tungt nu innan man kommer igång och får jobba mer ordentligt. Det är lågsäsong på jobbet nu, vårdtagarnivån är låg så det är inte fett med jobb.
Jag hade nog lite för höga förhoppningar, jag gick ju på vad alla sa; Åh vad det behövs personal, det är så mycket jobb.
Nu hoppas jag att inget oförutsett händer, för det har jag inte råd med, plus att jag skulle behöva hämta ut medicin på apoteket, men jag har inte råd :-/

Min minsta har haft en tuff helg.
På lördagen gungar hon omkull med gunghästen och får sår under ögat, och på söndagen så får hon en kopp te över sig så nu har hon armen lindad för att skydda blåsorna från att hon ska riskera att klia där.
Barnen är dessutom lite förkylda, jag är ganska förkyld också. Det suger att vara sjuk, men är ju inte döende direkt, däremot är det drygt med allt som måste göras, som kvinna har man inte tid att tillåta sig att vara sjuk.
Du ska som kvinna jobba, laga mat, byta blöjor, ta hand om barn, ta hand om pensionärer och vänner, tvätta, städa, stryka, sy, måla, vara kreativ, vara spontan och vara glad.
Mycket tid tillbringar jag med att ta hand om andra. Se till att andra har det bra, är andra sjuk så brukade jag förut ge gåvor i form av att antingen köpa glass, halstabletter och c-vitamin eller göra ett litet paket med cho-san, c-vitamin, halstabletter och 2 filmer.
Kommer med te som det är honung i, febertermometer och filt vid feberfrossa.

När ska någon ta hand om mig?

Hmm.. man får reda sig själv.

Idag fick jag av någon oförklarlig anledning en present.
Ett 3pack canvastavlor, 18 tuber oljefärg och 12 penslar.
Vart så paff, för det jag funderade på hela dagen var om det skulle vara en kycklingdräkt eller joggingskor, (nummer två vore onekligen passande då jag är i behov av ett par hela skor) då personen i fråga skrivit att han ville se resultatet av presenten senare.
Men det var ett set med målargrejor.

Jag är inte uppfostrad, kan ju inte vara det då jag inte kan säga tack ordentligt.
Har ju svårt för ordet tack..som jag skrivit förut kan jag mer än lätt be om ursäkt eller säga förlåt, men just ordet tack är så svårt.
Främst till denna person.
De gånger jag får någonting så känns det som om det finns antingen en baktanke eller istället för att be om förlåtelse för något illa eller att denne undanhåller något att man får present istället för det man egentligen borde få, ärlighet eller själva ordet förlåt.

Har tänkt mycket de senaste dagarna.
Är som trött på en kk-relation. Jag vantrivs verkligen med sånt. Jag vill ju inte bara vara något tillfälligt, jag vill inte bara duga då det passar den andre.

Jag vill ha ett liv där man efter arbetsdagens slut får frågan om hur dagen har varit.
Att man får komma hem till lagad mat och slipper börja med det det första man gör då man kommer hem sent.
Vill ha en partner som ger en chans till träning, som inte hela tiden ser sig själv utan som kan ta till sig och förstå att man är två i en relation, som känner sig bekväm i att prata och umgås med mig.
Som ser fram emot att vilja vara med just mig.
En man kan skratta med, mysa med, anförtro sig åt och ha förtroende för.
Som vill leva ett liv med mig och mina underbara flickor och mina söta katter.

You can't have it all!

Sen skulle jag behövt få gå igenom förrådet efter kläder till diamanten nu när det börjar bli kallare ute.
Men det blir mörkt tidigt på kvällen så det går som dåligt.
Ibland, bara ibland saknar jag att bo i närheten av hjälpsam släkt.

Working like a dog.

SÅ, haft en kanondag på jobbet, lite fläkt på förmiddagen men sedan på eftermiddagen vart det härligt lugnt.
Men shit, nu öser det verkligen ner för det smattrar så otroligt mycket på plåttaket nu.
Inte mysigt denna gång för det blåser så otroligt mycket..nästan som storm :-o
Undrar om nån av tallarna blåser in i lägenheten under kvällen?
Stackars mina kollegor nu som cyklar i detta väder.

Annars då?

Hmm..
Gårdagens outfit till vänster och dagens till höger. Fick höra att jag såg ärtig ut. Hade jeanskjol, strumpbyxor och prickiga knästrumpor.
En tant sa tom att jag såg så propert klädd ut och att jag verkligen passade i  min frisyr =)
Har varit lycklig hela dagen, hela gårdagen med.
Älskar mitt jobb!

Har nu också laddat ner en stegräknarapp. Jag älskar att tävla mot mig själv så att säga så jag har utmanat mig själv och min kropp på att vandra mycket.

Vart väldigt nöjd över dagens resultat.
Med tanke på att jag större delen av tiden var i ett och samma hus, dock så gick jag alltid i trappen mellan våningarna. Dock var jag aldrig på vån 4, fast det lär väl komma framöver det med.

En tant på 92 bast grät av glädje då jag kom till henne idag. Hon hade inte träffat mig på 17 månader så hon var himla lycklig.
Och då hon sa "Bry dig inte om disken, den tar jag" så svarade jag bara "kommer inte på frågan!" varpå hon svarar med glimten i ögat "Nu känner jag igen dig!!".

Hade en fantastisk dag med mycket kärlek och värme från fantastiska vårdtagare och kollegor.
Men idag då jag kom hem så stod jag bara och gäspade..var så ruskigt trött, minimalt med sömn (det är ju fullmåne nu så jag brukar antingen drömma otroligt konstigt vilket jag också gjort, men brukar också sova dåligt, bättre blir det ju inte av att L vaknar okristligt tidigt.
Men men, sovmorgon blir det då jag e dö.

Nej nu måste jag i säng och läsa min nya bok...
om jag inte hinner somna innan dvs.
Nu hoppas jag att det inte regnar i morgon då man ska till dagis, L fick inte med sig sin regnjacka hem från dagis, var inte jag som hämtade henne.
2 dagar kvar tills jag får hämta ut mitt nya körkort.
Fick en dryg räkning på mailen också. Vet ju att den kommer en gång om året, men den blir 100kr dyrare för varje år. Men men..vad är väl en bal på slottet?

Kram och god natt! 

Changes

Nu var det ett tag sen jag bloggade, har varit lite off.
Min ork har varit minimal p g a lite sömn.
Men det har hänt lite de senaste dagarna.
På lördagen hade jag manligt middagssällskap.
Det var så roligt för det var första gången som mina barn fick träffa honom så jag visste ju på ett ungefär hur E skulle agera, dock inte L. Hennes reaktion vart först Sälen (hennes sätt att hälsa på de som hon träffar ofta eller tycker om).
Sedan försökte hon nog charma honom.
E hon klädde av sig naken. Hon är ett barn och får vara naken om hon vill, däremot så tyckte inte jag att det var så bra att hon gjorde det just då.

Jag hade tvättstugan också så jag sprang dit medan han var inne med barnen, och dagen efter så frågade jag E vad hon tyckte om honom och hon sa "Han var snäll för han sa inte åt oss någonting".
Haha.
Söndagen minns jag inte så mycket, jag vet att jag tog varje chans..eller jag gjorde det inte medvetet utan kroppen var trött så jag somnade på golvet med jämna mellanrum.

Måndagen..idag helt enkelt..tillbringades på jobbet.
Fick en perfekt dag. Tack C för det =)
Så himla roligt att träffa fantastiska kollegor och gudomliga vårdtagare igen.
Hade riktigt bra med energi, och det finns en tant där man ska gå på en tyst promenad, men jag tror jag surrade ner stackarn. Jag var fylld med energi och glädje trots jobbigt sms:ande så gjorde mitt jobb min dag.
Fick energi så när jag hämtat L från dagis så kom vi hem och åt direkt (tur man hade nåt att bara värma upp) och sen dammsög jag, hade energin i behåll efter jobbet ändå.
Efter lite manikyr och pedikyr så börjar jag bli ganska trött så jag ska avsluta nu med lite bilder från de senaste dagarna.

På torsdag efter ASTA ska jag hämta ut mitt nya körkort äntligen!!

 Fantastiskt skön top.

 Känns bra nu, fast det kan alltid bli ännu mer.

 Hon trivs himla bra här hos oss. Gillar dock inte då L springer och jagar henne.

 Vart himla nöjd.

 Skapande pågår.

 Mitt senaste och enda konstinköp.

 Bästa platsen i sin storasysters rum.

Och dessutom fick jag hem mina nya böcker idag.. 3 st och jag vet inte vilken jag ska börja med.