Bloggtorka

Det har varit bloggtorka ett tag nu, har dels varit bortrest, sen har jag inte riktigt haft motivationen att blogga.
Har börjat må dåligt nu... idag fick jag fram varför.
Skulle ha vart i 6 månaden nu. Trodde jag hade förträngt och gått vidare... men jag hade bara lurat mig själv om så hade varit fallet.
När jag känner mig så tröstlös så vill jag ha stöd. Men K's bästa kompis ville umgås så han är där. Dom har ju inte umgåtts på lite över en vecka så dom har väl en del att ta igen.
Det är väl bara jag som är dum och inte förstår varför dom måste umgås varje vecka. Jag har inget sådant behov att umgås med vänner varje vecka, mina vänner har nog inte det dom heller. Är man vänner så vet man väl vart man har varandra ändå?
Pallar han verkligen inte att vara med mig i 14 dagar i sträck? Bara en gång liksom.
Sjukanmälde mig idag, för jag mår inge bra i kroppen idag...enda "lediga" dagen denna vecka.. Vi började smått planera vad vi skulle hitta på. Men då Oskar kallar så... ja så nu sitter jag här.
Vart tillfrågad om att följa med, men jag blir bara som ett femte hjul för dom så nu sitter jag här. Väntandes på tvättmaskinen som den sanna hemmafru man är.

Så säger han " Ja men jag umgås ju med honom medans du är på jobbet så att vi kan umgås sedan"...
mitt svar : men jobbar jag till halv 10 på kvällen så är jag hemma tidigast halv 11, och då har du fortfarande inte kommit hem från Oskar...på vilket sätt umgås vi då?

Jag sa till han idag att jag känner att jag måste tävla om uppmärksamheten, att Oskar får allt medans jag bara får någon som ligger breve mig på nätterna.
Oskar får den utvilade glada Kristoffer som inte gäspar, dom är ute och promenerar, dricker dyr alkohol tillsammans, käkar ihop och hittar på en massa skoj. Vad får jag då?
"Men du är ju den jag vill leva resten av mitt liv med" säger han då.
Kan man leva ihop med en man som man bara sover breve?
De veckor jag inte har min dotter vill jag förutom att behöva jobba hitta på något roligt då jag väl är ledig och har chansen. Jag jobbar resten av veckan men just idag var dom tvungen att umgås.
Varför måste jag vara så förbannat trög som inte förstår?
För det gör jag ju uppenbarligen inte.
Självklart ska man vara ifrån varandra även i en relation, det är bara hälsosamt.
Men vi hade ju planer först. Inte dom.
Jag blir som en tjurig barnrumpa, men jag förstår verkligen inte... varje vecka liksom.
Hur blir det sen då? Om ett par veckor så börjar K att jobba igen...
Jag vet att han var singel i 9 år före mig. Att det tar tid att vänja sig vid vissa saker och ting. Men kommer han någonsin att se och förstå vad en relation går ut på?
Och jag funderar ju otroligt mycket... hur kommer det bli den dagen vi väl får barn (om vi får några).... kommer han bara fortsätta ta mig för givet att det är okej att han bara kan åka till O hur som helst?
I min förra relation vart jag och barn bortprioriterad pga att jobbet var viktigare..jag vet, han är egen företagare, men han är pappa också!
Jag vill inte bli bortprioriterad i ännu en relation.

Jag skulle ha börjat kl 13 idag. O ringde efter 13, jag sa det att klart jag blir fundersam på vad det är då ni bara hörs av de tidpunkter jag är på jobbet, han sitter ju aldrig och pratar med han då han är hemma hos mig eller sms:ar, inte så jag ser i alla fall.
Sånna grejor brukar göra mig misstänksam förut, nu blir jag bara less. Har man inget att dölja så är det bara att prata på.
Då vi var i Stockholm så ringde ju O en av dagarna där såklart, men då gick han ner på nedervåningen och pratade.

Vi hade ju planer idag, och ikväll skulle vi åka förbi hans mamma för att titta på kattungen som vi ska ta.
Han sa att han skulle komma hem till middag... vi åt frukost vid 12 idag, O skulle ju bjuda på mat nu så han lär ju knappast vara hungrig då.
Så jag sa "vi får väl se hur lång tid du blir hos honom först, för det brukar ju alltid bli minst 4 timmar....varje vecka".

Ni får ursäkta... jag var tvungen att få ur mig detta, för jag förstår verkligen inte.
Självklart har vardagen börjat göra sitt intrång i vårat förhållande, och det brukar aldrig vara fel det heller. Vi älskar fortfarande varann, våran kärlek är oerhört stark... men jag förstår verkligen inte. Han kan aldrig säga heller så att jag får förstå. Vad ska jag då göra?