oj vilka dagar

Ja jisses vilka dagar det har varit...kan dock inte skriva ut allt, för det hinner jag inte.
Men i förrgår höll det på att ta slut vårat förhållande.
Vi hade lagt Emilia och så satt vi i soffan och pratade.
Då började K att gråta. Vi började diskutera igenom förhållandet för de senaste dagarna hade vi bråkat så mycket om en person...just det..O!.
Tyckte jag var ganska pedagogisk i samtalet, vart aldrig arg eller ledsen. Försökte få honom att förstå att jag älskade hans sätt att värna om sin kompis men att man ibland kan säga nej till denne om man har annat planerat, är man bästa vänner så vet man vart man har varandra i alla fall. Självklart är det aldrig bra om ens vän mår dåligt. Men att man inte behöver vara med den i 4 timmar varje gång. Självklart kan man aldrig tillbringa all tid tillsammans, men den lilla tid man har så är det ju trevligt. Speciellt om man varit borta 12 timmar.
Han tog upp om jag trodde att förhållandet verkligen skulle funka då vi var olika... men svarade att "hade jag inte trott på det så hade jag aldrig blivit ihop med dig, vi är inte fullt så olika, för hade vi varit så hemskt olika hade vi inte blivit ihop utan bara varit vänner kanske".
"Kristoffer, jag älskar dig så otroligt mycket. Emilia avgudar dig. Vi har en bra relation och den kan bara bli bättre".
Han gråter och snyftar fram "Men det är inte rättvist att låta dig stå tillbaka hela tiden".
"Nej det är det väl inte, men varför låter du mig göra det då?".
"Tänker du träffa O varje dag efter jobbet sen då du börjar jobba?".
"Nej det tänker jag inte göra".
Försökte förklara för honom att skulle vi få barn någon gång så kan han inte bara rusa iväg mot O sådär, då måste han lösa det på annat sätt, för ett barn är även hans ansvar.
Vi pratade så länge, men han är svår att nå gällande vissa punkter.
Vi har träffats i 5 månader. Han kan inte ge upp det, det har inte varit särskilt stormigt, vi har haft det otroligt bra, fram tills hans semester där det började gå helt bananaz med hans kompis O.
Jag vet att han inte haft ett förhållande på 9 år, men man borde få ett visst hum då man börjat komma in i det; som en kompis sa till mig då jag var osäker i början "Det är som att cykla".
Han säger att han är en person som ibland inte vill vara bland folk, vara själv liksom, men jag har sagt det till honom "Var själv då, åk inte till O varje gång, för det är inte att vara själv!"
Jag jobbar typ 10 timmar per dag, det är ganska mycket egentid för honom under semestern, sen bestämmer han själv vad han gör med den tiden liksom. Men någon gång vore det skönt att få komma hem till lagad mat och en glad man.

"Vi älskar ju varandra, vi har det bra, men du måste låta mig få träffa denna människa istället för att hela tiden sticka iväg dit varje gång, jag vill inte att han ska utnyttja dig heller. Märker han att du hela tiden kommer så fort han viftar så kommer han nyttja det, och vem mår bra i slutändan då? Du kan inte alltid skydda honom, du måste tänka på dig själv också".

Efter att vi har pratat bra länge (kommer inte ihåg allt för jag pratade väldigt mycket om samma saker och försökte få han att förstå att det inte fanns tillräckligt med belägg för att göra slut då vi älskade varandra så mycket) så torkar jag bort en tår från hans kind och så snyftar han fram "Jag älskar dig för att du är du, du är min stora kärlek".
"Jag älskar ju dig med (och så berättade jag allt som jag älskade med honom) och då vi älskar varandra så kan vi ju inte göra slut ju" säger jag då.

"nej det går ju inte, det är ju vi två som gäller.".
"Det är inte alla som har en relation med 2 män" klämmer jag fram.
"Är jag verkligen så omöjlig?"...säger han då
Nja svarar jag då, men det känns som så.

"Det är du och jag, Emilia och Totte, snart Selma och Oskar" säger jag då med glimten i blicken.
"En familj" svarar han då... (lite oroande att O får vara med där och att han inte sa något om det).
Men vi är fortfarande ihop.

Älskar han och ikväll kommer O och ska äta med oss. Då får jag träffa människan som jag delar min kille med.
Då ska JAG klå dom i UNO!!

Kram