Men ska börja i tur och ordning. Min Kärlek tappade sin plånbok i Onsdags, och även om han var snabb tillbaka till den buss där den kunde vara så hade någon varit snabb och tagit den redan. Han fick ju spärra allt inkl bankdosan.
Igår lördag så hade han glömt nycklarna på jobbet och klockan var för mycket på kvällen då han tänkte cykla tillbaka till jobbet för att hämta dom så han fick låna min cykel och hemnyckel för att kunna ta sig till jobbet.
Så min dörr var ju inte låst idag då jag skulle ut och göra ärenden för att jag hade ju ingen nyckel, jag förstod inte att han inte la nyckeln i postfacket mitt då han låst ut cykeln?
Hur som helst så var vi förbi Emilia och jag på hans jobb och gav han glasögonen som han hade glömt hos mig, rengjorde dom såklart.
Passade på att handla då vi liks var där.
Sen kom eftermiddagen, jag var helt slut och även Emilia för hon kom till min säng i morse vid 9.50tiden..rekord. Jag tror ju att hon har någon allergi av något slag och testade att byta kudde först och främst, hon har sedan dess inte hostat en enda natt. Så otroligt skönt att hon får lugna nätter.
Men ska ändå åka på fredag och ta allergitest på henne för att se om det är nåt.
Nu ligger tösen i sängen men hon har inte somnat. Eftermiddagen har inte varit den bästa.
Jag har varit lättretlig och sur. Har stört mig på allt som Emilia har gjort som jag inte tycker är bra.
Idag är det ju ett år sedan pappa gick bort.
Jag trodde inte att jag skulle beröras så mycket...men det var ju att lura sig själv att tro det.
Men mest besviken blir jag på Kärleken.
Idag då jag verkligen behöver han, hans närhet, hans kärlek och stöd så struntar han i det.
Han kommer hem på eftermiddagen till mig där jag ligger och slumrar i soffan (för jag var ju jättetrött efter dagen)... Han satt i soffan och klappade på magen...han sa att han inte skulle stanna länge för han skulle cykla hemåt, och skulle förbi kvantum och handla.
Han skulle stanna tills Emilia vaknat.
Så jag gick och väckte henne. För varje minut som gick så gick det mer och mer utför för mig rent mentalt.
Skulle sätta tillbaka cykelnyckeln och hemnyckeln på min knippa så jag gick in i badrummet och gjorde det. Efter en liten stund så kommer Kärleken och smeker min kind.
Mina tårar börjar rinna ned för kinden..och han säger "jag försvinner ju inte"...
"Det är inte det" klämmer jag fram då.... "nu kommer vi in i den här osäkra perioden igen.. vi har haft en bra månad tycker jag som du varit här hos oss. Nu går vi tillbaka till ruta ett där man inte kommer se dig så ofta, nu kan du ju leva ditt ungkarlsliv igen... kanske lika bra att du sover hemma hos dig resten av veckan..."
"Ja jag tycker det är skönt att ha nära till jobbet igen... men du kommer ju att flytta ut dit sen. Ditt namn står ju på både kontraktet och på brevlådan där ute" säger han då.
"Idag är det ett år sedan sen min pappa gick bort"
"jaha, det visste jag inte" säger han då..
"nej jag har sagt det ett par gånger, men hade inte förväntat mig att du skulle lägga det på minnet" snyftar jag fram då...
Även efter det så väljer han att åka. Jag är så jäkla ledsen och idag är den dagen då jag verkligen behöver hans stöd... då jag verkligen behöver hans kramar och ord som tröstar mig och stöttar mig.
Han reste sig upp och jag gick till köket, han gick och hämtade en påse och packade ner kläder i den...sedan kramade han om Emilia och försökte kyssa mig medans jag stod och skar champinjoner samtidigt som tårarna rann från ögonen..men jag vände honom kinden.
Vad kan ha varit så viktigt att åka hem till just idag som han inte kunde väntat med tills i morrn? Han verkade så hemlighetsfull också.. kanske mina tankar som spelar mig ett spratt, men tänker så mycket idag. Jag vill verkligen inte vara ensam idag. Han vet hur mycket min pappa betydde för mig, men han bara stack.
Jag ser liknelser med mitt ex i honom. Då det inte handlar om honom så är det inte prioriterat.
Sen att jag gråter i mängder det går inte att hantera utan det är viktigare att inte bryta sin planering.
Jag hade verkligen behövt honom här.
Det är så svårt att sysselsätta sig då inte kraften eller orken finns där.
Jag har ingen...Emilia förstår ju inte varför mamma är ledsen. Och hur ska hon kunna göra det?
Nej nu är jag riktigt besviken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar