Orkeslös

Är det okej att jag ligger ner medans jag skriver detta inlägg?

Klart det är...det är bara på min blogg som jag har rätt att tycka och skriva det jag vill.

Jag börjar bli trött nu. Trött mentalt, trött i kroppen. Lyfter och donar, jag gör saker jag inte borde göra som jag egentligen borde få hjälp med, men har ingen som hjälper mig.

Jag känner ju att mitt bäcken hör av sig då och då. Kan inte ligga länge på sidan längre för att det värker, kan ej heller ligga på rygg för att svanken värker.

Jag ska ständigt roa min dotter med spännande saker för att inte hon ska bli uttråkad.

Jag måste lyfta tunga grejor för att jag har ingen som kan lyfta dom åt mig.

Jag har ingen hjälp och min kropp börjar ta slut nu, just nu kan jag inte ens räta på ryggen för att jag är så slut efter dagen.

Grymma värld.

Jag är trött och vill bara skrika..skrika rakt ut..bara få ur mig..skrika tills luften tar slut.

JAG ORKAR INTE MER!!!

SLUTA BEHANDLA MIG SOM OM JAG BARA FINNS DÅ DU KÄNNER FÖR DET!!!

Jag är så trött mentalt och vill bara få må bra. Jag vill ha kramar och ha någon som bryr sig om mig, som hjälper mig nu då jag har det så jobbigt med kroppen.

Jag har ingen. Jag är så förbannat less på att tycka synd om mig själv, men just nu orkar jag fan inte annat.

Jag får så ont i kroppen av att hänga tvätt, får ont av att städa..får så förbannat ont av att stå och handdiska...

Snälla befria mig från mina smärtor.

Har jag rätt till hemtjänst?

Snälla hjälp mig.

Jag längtar tills den dag då jag får skriva glada inlägg. Men nu ligger allt i ett mörker.

Stackars min kollega D som fått ta mycket av mina gråtande inlägg ikväll på fejjan, men du anar inte hur förlösande det är att bara få skriva av sig (fast det är ju inte tillräckligt egentligen...men bättre än inget antar jag).

Kommer han någonsin ta sitt ansvar?

Kommer han någonsin höra då jag säger "jag behöver dig här"?

Kommer han någonsin höra då jag säger "jag behöver din hjälp, snälla finns här, snälla stanna" eller "snälla kom hit, jag är ledsen"?

Han väljer att inte lyssna.

Han sa att inget skulle förändras då han fick sin nya lägenhet.

Allt har förändras... och jag kan inte ens känna gravidglädje. Känner ingen glädje över att vänta barn och det skäms jag så mycket för, hur kan man inte känna glädje över sitt barn?

Jag kan inte förklara det.

Känner mig värdelös och dålig som inte ens kan hålla modet eller tålamodet uppe för Emilia, och det märks så väl på henne för nu vill hon inte åka hem med mig längre från dagis... hon vill stanna där för hon verkar ha det bättre där och slippa se hur dåligt hennes mamma mår.

Men hon är allt jag har nu, hon är min solstråle som alltid finns där. Utan henne vore jag ingenting.

Jag hade verkligen velat att han skulle ta mer ansvar nu och för ett tag sen...

Men kan man lära gamla hundar att sitta?

En kompis frågade mig ikväll vad jag skulle göra i helgen och jag svarade

"vet inte, Emilia är hos mig så jag får se vad vi gör".

"Ska du inte vara med gubben din då?" frågade hon

"Nej vi har inte bestämt något och jag vågar inte uppehålla han så att han blir uttråkad, dessutom så kan han ju inte sova hos mig så det är kanske ingen mening"

"han är ledig i helgen men han har väl annat för sig" svarade jag lite uppgivet då.

Han finns inte, han sa att inget skulle förändras. Jag sa till han att jag oroade mig för att det skulle gå tillbaka till hur det var förut om inte värre. Men nej sa han då.

Han älskar mig lika mycket ändå.

Men vad hjälper det då han inte ens vill vara här, då han inte vill finnas här för mig, då han inte vill hjälpa.

Fick blodtrycksfall idag igen hos en tant denna gång istället för Ica. Jag väger mindre än jag bör och bebis suger åt sig all näring min kropp har...

Jag är trött nu och orkeslös. Är mentalt körd i botten.

Jag har ingen och orkar snart inte mer.