Ledsen då han inte offrar sig

Denna graviditet är den mest ledsamma. Jag vet att jag säkert är extra känslig nu.

Men har varit ledig idag och kommit fram till följande : Det här är inte det liv jag vill leva.

Tänk er själva, att vara ihop med en man som inte vill bo med dig, som inte ens för ett fåtal månader kan offra sig att bo med dig, då du är gravid.

Fram tills att Emilia får dagisplats ute på Umedalen så måste ju jag bo på Tomtebo... fram tills dess så kan inte ens Kärleken tänka sig att då och då bo hos mig, nej för han tycker inte om Tomtebo, han måste ha nära till jobbet. Han är less på att kliva upp tidigt, men vem f*n är inte det?

Jag är tokless på att kliva upp tidigt men har inget val utan måste offra mig så länge. Han kan inte ens tänka sig att göra det för ett kortare tag. :'(

Fast redan då han bokade upp sig på den lägenhet han har idag så sa han att vi kunde bo varannan vecka hos varandra tills dagisplatsen var fixad, så varför i sånna fall står han inte vid sitt ord eller har han glömt bort redan vad han sagt, eller sa han det bara för att göra mig lugn?

När vi bråkade i fredags så tog han katterna och for hem till sig och det var väl perfekt planerat utav honom, för nu har han ingenting här som tvingar honom att komma till mig.

Han har sagt själv att han tycker inte om att vara på Tomtebo för det är så långt ifrån jobbet.

Då frågade jag honom hur det blir som om bebis kommer före att Emilia får dagisplats där ute, ja men då måste jag ju svarade han då.

Han stod ut en månad för att då var han tvungen (då han inte hade tillgång till sin lägenhet)..

Jag blir så sårad.... och jag är ledsen, men det här, det här tycker jag inte är okej.

Han totalt vägrar bo hos mig pga avstånd till jobb (vilket är närmare för han än för mig)...ta morgondagen som exempel..i morgon är det tisdag och han är ledig, då hade han kunnat sova hos mig i natt, men icke. Han offrar sig ingenting och jag måste hela tiden offra mig.

Är det så det ska vara i en relation?

Jag blir så ledsen då jag inte tycker att han ens försöker.

:'(

Och varför står jag ständigt kvar, varför försöker jag ständigt och offrar mig.. jo för att jag är ju så förbannat förälskad i honom. Jag älskar ju honom.

Varför kan han då inte försöka?

Hur länge ska jag orka?

Han kan verkligen inte försöka, inte ens för våran skull, vad gör man då?

*gråter*