Jag har pratat med samordnaren idag, berättat om värken i kroppen jag har på kvällarna och det resulterade i att hon tog bort mina kvällar och satte mig på dagen istället.
Det var väldigt tacksamt, så bra att hon lyssnar och förstår.
Om det ändå fanns någon som kunde få Kärleken att förstå hur hans beteende ger för resultat.
Jag har inte förbisett honom alls, jag har gett han gåvor, fått han att känna sig speciell och älskad genom massager, lagad mat på bordet då han kommer hem osv. Jag har behandlat han som en prins.
På pappas årsdag valde han att åka hem till sig, trots att han visste vilken dag det var och hur ledsen jag var.
I måndags då jag ringde han på kvällen (jag trodde han skulle komma eftersom han var ledig på tisdagen) så grät jag och sa uttryckligen "Jag behöver dig här och trodde att du skulle komma".
Varpå han svarade: "ja men nu är det så här idag".
Fattar ni?... nu då jag bad honom så kommer han inte. Inte fan kan jag räkna med att han kommer finnas där för mig då det är tid för förlossning, då kommer jag inte att ha någon.
Han sa att vi skulle bo varannan vecka hos varandra tills Emilia fått dagisplats, och det första han gör då han flyttat var att säga "jag tycker inte om att vara på Tomtebo, det är så långt till jobbet och så drygt att kliva upp tidigt".
I tisdags förmiddag så satt jag öga mot öga hos honom och sa vad han hade sagt, och enligt han hade han inte sagt det bara för att göra mig glad utan han hade menat det, och jag sa till han att jag ville att han skulle göra den uppoffringen för oss, för bebisen för det var en sådan kort period det handlar om, det handlar inte ens om ett år.
Han log och tittade på mig som att han förstod det jag sa och att det var okej för han.
Nu är vi tillbaka på det stadie..tillbaka på ruta ett som vi började på då vi dejtade.
Han struntar i att ta ansvar och vill träffas då HAN föreslår det.
Vad gör jag för fel?
Varför ska jag behöva acceptera hans beteende och agerande?
Varför ska jag ensamt kämpa med att få han och förstå att han måste sluta vara egoistisk och hjälpa till?
Hur många gånger ska jag behöva säga åt honom att "jag bn ehöver ha dig här för jag mår dåligt?"
Han kommer ju ändå inte, han är inte den som kan offra sig att då hans tjej mår dåligt av värk och sånt ta bussen och komma över, nej antingen eller.
Till er som läser, jag börjar bli trött nu. Slutkörd mentalt. Ännu en relation där jag är själv!
:'(
4 kommentarer:
Hej igen!
Vad tycker hans släkt = mamma, pappa och ev syskon om hans beteende??
Konstigt, konstigt??
//Lena
Vad jobbigt du har det nu, låter som om din kärlek behöver lära sig att inte sätta sig själv och sina behov i första hand längre!
Stor kram!
Lena: vad har "hans familj" med saken att göra egentligen?
Men eftersom du är nyfiken sa tycker vi naturligtvis att det är synd att Tina känner att hon behöver stöd men inte far det. Och försöker hjälpa sa gott vi kan. Dessutom ser vi naturligtvis framemot lilla bebis och kommer att älska den vad som än blir i framtiden. Om nagon skulle ställa sig den fragan.
Nagot mer tror jag inte jag behöver kommentera.
/syster
Det låter som en jobbig situation - har tyvärr inga goda råd. Hoppas han är där på stora dagen då lillen kommer och håller din hand. Jag kommer göra det på avstånd :) och ger dig alla lyckoönskningar med kärlek och familj samt hälsa.
Var rädd om dig!
Skicka en kommentar