Nu var det gjort

Idag har jag haft en tung dag rent tankemässigt. Igår var den viktigaste dagen för mig förutom den dagen Emilia föddes såklart.
Han skickade ett sms på förmiddan där han bla skrev "Förlåt om jag var hjärtlös som lämnade dig igår"
Och jag svarade bara helt sonika "ja det var du faktiskt!"

Sen gick jag hela förmiddan och halva eftermiddagen och tänkte och tänkte...
Jag kan inte riktigt förklara det på ett annat sätt än att jag skickade detta sms på eftermiddagen:
"Jag tror inte att vi ska ses på ett par dar :-(. Jag behövde verkligen dig igår men något annat var tydligen så mycket viktigare. Gårdagen var den dagen jag bävat för länge nu, och jag vet hur dåligt jag skulle må, så valde du att lämna mig och inte finnas där då jag verkligen behövde stödet. Emilia kunde inte trösta mig för hon förstod inte varför jag var ledsen hela kvällen. Igår var enda dagen som jag inte ville vara själv. Då min pappa dog fick jag inget stöd av T utan han sa bara "nu vet du hur jag kände mig då min pappa gick bort". Jag älskar dig så att det värker i hjärtat, du är mitt allt, du är min diamant. Men du har verkligen gjort mig ledsen. I sorg ska man inte behöva vara själv för den är nog svår som den är. I glädje och sorg vill jag att du finns där, för jag kommer finnas där för dig min kärlek. Puss och kram"

Jag kan inte vara hård i sms. Vill att han samtidigt ska förstå hur mycket jag älskar honom, men samtidigt inte vill acceptera att han behandlar mig så nonchalant.
Jag har inte hört något utav honom, och tror alltid det värsta..så jag lär väl inte få göra det heller. I morgon är han ju sedvanligt ledig så då lär han väl komma hit och packa alla andra kläder och böcker han har här medans jag inte är här.
I sånna fall försöker jag se det som att det är hans förlust, men det går som inte riktigt än.
Jag älskar han av hela mitt hjärta. Synd att han ska vara hjärtlös. För igår behövde jag verkligen honom mer än någonsin.