Ännu en gång

Ännu en gång sitter man här och bloggar, frustrerad, ledsen och totalt slutkörd.

I torsdags så var vi på möte nr 2. Det började bra.. men det framkom en sak som jag inte var beredd på att höra. Jag trodde inte att det var så pass.

Jag är så trött på att vara gravid. Jag har läst att man kan bli deprimerad under en graviditet.. men nu börjar det bli tröttsamt.
Trött på att sällan få vara glad. Trött på alltid oroa mig. Trött på att då jag är som mest ledsen; att jag alltid är själv dom gångerna.

Nu sitter jag och bölar igen.
Emilia har varit ett.. vi kan kalla det för ett kraftpaket.
Hon har varit så otroligt trotsig idag.
Jag förstår inte hur ni supermammor gör det, just nu är jag helt slut i kroppen, slut mentalt så det finns som inget pedagogiskt kvar i mig.
Jag orkar verkligen inte. Hon är trotsig även då Kärleken är med oss, men på ett helt annat sätt, dessutom är vi två då och då ger hon med sig ganska snart ändå.
Men nu vet hon att jag är själv, hon vet att jag är slut, hon vet att jag somnar lätt nu av total utmattning..vilket jag också gjorde idag under eftermiddagen. Sov säkert inge länge, men tillräckligt för att sovrummet skulle vändas upp och ner på plus att mina öronproppar skulle finnas utspridda i halva lägenheten och att skoskydden fanns överallt på hennes kropp.

Det var ett sånt väder idag och jag har ingen ork eller kraft att dra omkring henne på en bob i det vädret som var så vi vart inne idag.
Klart att hon var understimulerad idag... fattar ni? Jag förstår totalt.
Nu saknar jag verkligen någon att bo med, någon att dela ansvaret med, någon som finns där som kan avlasta så att man åtminstonde kan få gå på toa själv och andas ut för en stund.
Någon som kan avlasta så att man någon gång kan få duscha på dagen istället för sent varje kväll.

Jag vill inte leva själv längre.
Det värsta är att det är en hel söndag i morrn... vet att det inte finna halva söndagar.. men en hel dag till där hon måste aktiveras på ett sätt som jag är värdelös på.