Changes

Idag vart det ingen bra dag av någon anledning.
Hade en toppenkväll igår. Träffade min vän M och vi hade väldigt roligt ihop.
Men idag vart det en tänkardag.
Mitt tålamod börjar sina. Man har som ensamstående mamma inte tid att få vara sjuk, för man ska hela tiden ta hand om någon annan. Vilket resulterat i att jag inte fått blivit frisk från förkylningen än.
Den har som blossat upp igen vilket är tungt och irriterande.

Jag är otroligt trött efter ett par dåliga nätter nu och tidiga mornar.
Jag kan bara be till gud att min diamant är tillräckligt frisk i morgon för att klara av en kort dag på förskolan så jag kan få jobba. I nuläget så kan jag inte känna ro över att vara hemma och sjuk. Skit i om jag har feber, jobbet måste utföras för pengarna måste in.
Hade ett jobbigt möte på socialen i torsdags, som om inte det var tillräckligt så hade jag haft ASTA före så jag var verkligen tung den dagen.
Fan va less jag blir på mig själv över att gråta på typ varenda ASTA-träff.
Vad ska de andra deltagarna tro om mig?
Jag vill ju inte ta upp tid från dom, dom har ju också viktiga saker att prata om, känns som om jag är i vägen varje gång. Känns som om jag får blickar från vissa som tänker "inte nu igen".
Vill ju inte känna så heller....

Idag är det en månad kvar.
1 månad tills pappas dödsdag. Då kommer det vara 3 år sedan. 3 år sedan min pappa lämnade jordelivet.
Älskade pappa.
60 år hann du bli. Hårt arbetande var du, stort hjärta hade du och fann alltid tiden till att hjälpa alla andra. Du bad sällan själv om hjälp, och dessvärre är jag väl väldigt lik dig på den punkten.
Man vill inte besvära folk utan vill hellre att folk ska erbjuda sig, man vill att folk ska se en på det sättet. Att dom ska ta sig tiden.
Tyvärr var det väl väldigt många som kanske utnyttjade dig då du var så snäll.
Jag var en av dom. Främst då det kom till flyttar.
Förutom då jag flyttade till Umeå och de flyttar som vart sedan inom Umeå, där bad jag dig inte.
Vi hade alltid kontakt minst en gång i veckan, och ringde inte jag dig, så ringde du alltid mig.
Precis som en förälder ska göra.
Ända sen jag föddes var jag pappas flicka. Vi delade så mycket, inte bara humöret ;-)
Trots att du var så ovetandes i så många år om det här med pedofilen och trots ditt taffliga och avslöjande sätt att försöka hjälpa mig då jag skurit mig i handlederna då jag var tonåring så betydde du så mycket för mig.
Du slet hårt för familjen, för ekonomin, även fast att du inte alltid hade ett ekonomiskt sinne.
Men du gjorde ditt bästa och slet som en hund.
Nu de senaste veckorna har jag låtit p4 fått ljuda ur högtalarna på eftermiddagarna/kvällarna då det är sporten.
Som du fick lyssna på sporten på radion, så sällan som du fick se den på tv. Ingen har väl lyssnat så mycket på sportradion som du?

Du hade en speciell humor som vissa kunde bli förvånade över, men som en god vän sa en gång, man måste känna dig för att förstå den. Gör man bara det så är det himla roligt att surra med dig.
Du var ofta bitter, och det mesta av det startade väl sen du fick diabetesdiagnosen.
Du ville som inte bli vän med den sjukdomen riktigt. Du var sällan sugen på att ändra varken kost eller motionsvanor. Synd, för då hade vi fortfarande fått ha dig kvar i livet kanske.
Ofta känner jag skuld för att du dött.
Skuld för att "tänk om det var mitt fel att du fick problem med hjärtat?". Jag har ju fått skulden en gång redan, tack och lov inte av dig. Men jag har ju av någon outrgundlig anledning alltid fått vara det svarta fåret i familjen.
Men jag var väl speciell.
Sökte mycket uppmärksamhet av er som föräldrar då du dels arbetade så mycket, och utav hon som fött mig som alltid såg de äldre syskonen.

I och för sig fick jag uppmärksamhet i skolan. Alla la ju uppmärksamheten till mig. Det måste dom ha gjort då dom ändå mobbade mig.
Så då kanske jag bore ha varit nöjd med den sortens "uppmärksamhet"?
Eller?

Det är synd pappa att du var så himla snäll, ibland FÖR snäll för ditt eget bästa, men du kanske tänkte liksom jag gör idag, att man är mot folk så som man själv vill bli behandlad.
Är man snäll, hjälpsam och förtroendeingivande så kanske folk är detsamma tillbaka?
Tyvärr så funkar ju inte världen så.
Man engagerar sig i vissa saker, man lägger all krut på en annan människa utan att få minsta tillstymmelse tillbaka.
Du var för snäll älskade pappa.
Jag är för snäll, men samtidigt är det svårt att ändra på sig. Svårt att bli orättvis och bestämd då man är inte är så till naturen.
Man vill ju ändå tro gott om folk, att folk kan förändra sig, att folk kan se, att man inte hela tiden ska behöva be om hjälp. Att man inte ska behöva be far- och mormödrar att dom ska vara med sina barnbarn varje gång.
Man ska inte hela tiden behöva åka till folk utan att det vore roligt om folk kunde ringa eller komma förbi spontant till en. Varför ska man alltid vara den som hör av sig?
Jag är som ganska trött på det. Jag har ju lagt ner det nu. Förutom till Tant Rosa. Där har vi en ganska bra relation, vi ger och tar precis som det ska vara.
Funderar på att sluta uppdatera facebooken för att se om folk minns en, facebook är inte allt!

Kära pappa. Hur har du det nu?
Vad gör du nu för tiden?
Hur gammal är du?

Jag har ju en fantasi att då man får komma in i himmelriket så får man välja i vilken ålder man ska vara i. Att man väljer den ålder som man mådde som bäst i.
Vilken ålder valde du pappa?
Tittar du till oss ibland?
Jag får för mig att Lovisa ser dig med jämna mellanrum, främst då hon var mindre och låg på skötbordet hos sin mormor och tittade på något upp mot taket och "pratade" så mycket.
Att det säkert var du om lärde henne att prutta med tungan, precis som du lärde Emilia innan du hann gå bort.
Har du träffat Björn?
Eller dina systrar?
Hur har dom det?
Många säger att dom inte tror på ett liv efter detta, men jag vill ändå tro att man kommer till någonting.
Jag är otroligt rädd för döden, ända sen jag var 4 år så har jag varit det, så det är ju länge nu.
Ibland får jag en känsla. Känsla över att då jag levt det liv jag levt under de senaste 10 åren att dom tog dig ifrån oss som ett straff mot mig.
Jag har så svårt att ändra på vissa saker, att bli en bättre människa.
Men då det kommer till min ärlighet och uppriktighet så vill jag inte ändra på nåt.
Jag tycker att man ska vara ärlig i många situationer. Att folk förtjänar det. Jag tycker att man ska kunna vara öppen mot en människa för att visa den att man litar på den.
Sen att man blir lurad det kunde man ju inte förutspå, man trodde ju att den personen man var ärlig mot också var ärlig mot mig tillbaka.
Men pappa, folk är grymma ibland. Det är synd att folk nervärderar dom som tex har ADHD eller Aspergers. Det i sig gör ju att otroligt många inte vågar se sig själv i den rollen, att dom inte vågar söka hjälp för att få de rätta verktygen till ett mer underlättande liv.
Att inte våga få förståelse eller låta släkt och vänner få mer förståelse.
Samhället nervärderar ju fortfarande många. Men är otroligt glada för dom så vågar stå ut i mängden, som vågar ta reda på bakgrund, som vågar be om hjälp och som vågar söka svar. Dom vinner tusenfallt mot de inskränkta personer som finns.
Alla blir så otroligt lättade över att Äntligen få svar.

Pappa, jag har börjat gå ner i vikt. Ganska ordentligt. -14,1kg.
Har stått stilla ganska länge för jag har sånt flummigt jobb nu. Jag tror personligen inte att cykling bränner på samma sätt som promenader och att springa gör.
Jag får cykla mycket nu, eller köra bil ute i Tavelsjö så det ger ju inte mycket.
Mina springskor är det massa hål i så jag vågar inte vara ute och springa då det regnar eller då marken är blöt för jag har ju inte tid att vara sjuk.
Känner du igen det där? Att inte ha tid för att vara sjuk.
Jag har ett jobb som ska skötas och 2 barn att ta hand om, jag har inte tid att vara sjuk då.
Jag tror att jag kan ha ökat på nåt kilo i vikt, men känner ingen massiv panik över det.
Men vad gör man då man inte har pengar till springskor?
Jag vill knappast gå på gatan..som morsan alltid sa "Den 50öringen kan du behålla".
Vill ju inte nyttja krediten, för den betalar jag ju tillbaka så jag får bli av med den nån gång.

Har heller inte så mycket i mitt hem som går att säljas heller.
Tror knappast att mitt målande kommer kunna sälja något så..om jag inte målar väldigt mycket och dör, för det är ju inte förrän då som tavlorna ökar i värde, men då har inte jag någon användning av pengarna så då kan jag heller inte köpa nya springskor.

Hmm..
Jag tänker ofta på dig pappa, och hur jag aldrig fått tid till att sörja dig och din bortgång.
Minns alltid hur jag kommer in i kyrkan där du ligger i din kista med dina favoritkläder och tofflor på dig. Men favoritfilten över dig då du alltid frös.
Med barnens teckningar på kroppen och den lilla bubblan.
Kände inte igen dig. Kändes så otroligt konstigt att se dig ligga där i kistan, mitt på folvet medans floristen höll på att ställa i ordning kransarna som skulle stå kring dig.
Du var så kall.
Var det verkligen du som låg där?
Känner sorgen över att behöva gå in där själv.
Att sörja dig själv. De andra hade redan sett dig efter att du gott bort, fridfulld med ett tänt ljus på bordet brevid dig.
Men ingen ville följa mig.
Från den stunden så märkte jag att jag för evigt är ensam i det mesta.

När vi sedan fått plats på nya området på kyrkogården där din aska skulle strös ut under en egen liten sten så fick jag möjligheten att tömma urnan på det innehåll som var du.
Kännes så konstigt att "asksätta" sin egen far.
När jag tänkt under dessa år som gått så känns det som om jag aldrig känt dig.
Som om du aldrig funnits trots att du har det. I allra högsta grad.
Jag försöker minnas roliga saker du sagt eller gjort, men allt är som raderat.
Varför är det så?
Är det jag som är dement eller är det blockerat i min minnesbank?

Du lämnade jorden, du berörde så många. Du fanns alltid där för folk och jag hoppas folk tar lärdom av ditt stora hjärta och hur mycket du gjorde för att hjälpa andra.

Jag hoppas jag får chansen att sörja dig ordentligt någon gång, och är ofta ledsen över att du aldrig fått träffa Lovisa, och sitta med henne i din famn och lära henne en massa ofog.
Det känns osm ett stort straff att du inte finns bland oss längre.
Snart är det farsdag också. Då tänker jag alltid på dig, trots att jag tycker att fars och morsdag är en komersiell dag där affärerna får tjäna sig en hacka så vill man ändå inte vara utan den dagen.
Jag är ledsen att jag aldrig hållit på MODO. Men hockey är inte min grej..foppa är inte så märkvärdig.

Min tribute till dig blir självklart den låt som spelades under din begravning.
Älskar dig!

http://youtu.be/A6i1ywioIm0