I hate you so mutch right now

Onsdag.
Vilket leder till torsdag. Veckans jobbigaste dag.
Förut var det lördagarna, men det var ju för att den dagen är så familjeförknippad. Men nu brukar onsdagarna vara jobbig, och torsdagarna ännu jobbigare.

Men vi går tillbaka några dagar.
I söndags så kände jag att min röst började förändras och tänkte "fan!, ska förkylningen sätta sig på halsen igen?".
Söndag vart måndag och jag fick vabba då minstingen hade fått ögonflunsan.
Under måndagen hann saker och ting bubbla upp inom mig så sedan hämtade jag hem min större tös och det vanliga kvällsrutinerna följde.
Till slut vart det kväll och dax för läggning av barnen. Barnen somnade efter mycket om och men och jag började tappa upp vatten i badkaret.
Jag tar allt fler bad nu än att duscha för all värk jag har i kroppen och för att slippa gnälla om det, till slut börjar ju folk sluta bry sig och tror att man simulerar eller överdriver, så då får man hålla käft.

Jag tänder tre ljus och lägger ner ett ljus i varje ljuslykta, lägger mig sedan i badet som fått en dofttouch i form utav en bit päronbomb.
I badet, ganska tidigt efter att jag lagt mig där börjar ångesten komma.
När man hör tystnaden börjar det krypa i kroppen.
Sätter mig då i skräddarställning på tvärsan i badkaret.
Tårarna börjar flöda när jag tänker tillbaka, tillbaka på den kvällen då Sten kom in hos mig.
Hur han agerade mot mig, hur han totalt nonchalerade när jag brast i gråt.
Att han inte stannade upp, frågade hur det var, fattade att han gjorde fel.
Han körde totalt över mig. Jag var ingenting värd, mina känslor, mina tankar, min vilja tog han ingen som helst notis om.
Det är som otroligt tråkigt, för många män håller fortfarande på så. Energikrävande nanting.

Jag tömde ur allt vatten ur badkaret och då kom hulkandet igång ordentligt.
Jag satt och skakade, jag satt och gungade och tårarna forsade.
Då kom också skamsentankarna över att vara smutsig och äcklig.
Känner jag mig inte värdig så känner jag mig äcklig.
Får jag inte höra sanningen så är jag äcklig, är jag inte värd att vara ärlig mot? Är jag så vedervärdig att jag inte är värd att vara ärlig mot?

Sen kom tankarna på hur han rörde mig med sina händer. Hur stolt han var. Hur stark han var. Hur rakryggad han kände sig när han stod där och besudlade mig.

Och då gick tankarna till mitt ex, en man som inte ville leva tillsammans med mig och barnen. Som tog sit pick och pack då diamanten var 3 månader och flyttade.
Då kände jag mig naken, utelämnad och äcklig.
Vad gör jag för fel som ville få ett familjeliv att fungera på alla sätt och vis?
Var jag så äcklig att han var tvungen att lämna mig?

I samma veva som alla dessa tankar kom, alla dessa tårar flödade ned för kinden så tänkte jag på pappa.
Snart är det hans årsdag. Känner hur hjärtat slår hårdare bara genom att jag skrev ordet årsdag.
Älskade pappa som var mitt allt.
Ångesten över att känna att då han dog så stannade tiden, då försvann alla. Han stod mig närmast och känner att jag svikit honom så mycket.
Jag ville göra honom stolt.
Jag hade velat göra han stolt genom att som 9-10 åring skrika NEJ åt en 73årig gubbe som besudlar mig.
Jag hade velat göra pappa stolt genom att ha bra betyg i skolan trots att jag vart mobbad genom hela skoltiden.
Jag hade velat göra pappa stolt genom att bli lika bra i fotboll som hans äldsta dotter, och inte ge upp och hoppa av bara för att man blev mobbad av tjejerna i laget.
Jag hade velat göra honom så stolt av att få barn med en och samme man och leva kvar i en relation med denne man, kanske ha ett hus på landet och en bra bil, då hade hon han kunnat känna sig lugn över att jag äntligen fått ro i själen.

Det vart ju inte riktigt så... barn med två fäder, blivit kallad för hora, slampa, white trash, lättfotad, även fått höra att jag minsann lurade en av männen att göra mig gravid osv.
Jag bor i en lägenhet som jag inte trivs i för att väggarna innehåller så många dåliga minnen, men det är en 4:a så att flickorna får var sitt rum och ännu en flytt skulle göra dom mer förvirrade och mig mer utpumpad på energi.
Jag cyklar varje dag, jag fullkomligt avskyr att cykla, tycker det är vedervärdigt, men då man är ensamstående med två fina flickor så finns det inte i min ekonomi att ha en bil.
Jag tar bussen till sjukhuset på torsdagarna och där i mellan tar jag bilen.

Då pappa gick bort så känner jag mig mer och mer ensam för varje år som går.
Jag bor i en stad där jag bara känner dom jag jobbar med typ.
Jag har ingen som hälsar på mig frivilligt genom att bara komma förbi spontant eller ringer och frågar hur det är, Ingela som är min kp träffar ju mig en gång i veckan, för att hon får betalt för det så det är ju inte riktigt samma sak.
Dom jag jobbar med vill ju sällan hitta på något på deras lediga tid, då har ju dom deras familjer och deras icke-jobb-relaterade-vänner att umgås med.
Så jag känner mig otroligt ensam.
Vill folk inte umgås med mig för att jag är förenat med otur?
Eller för att jag ständigt har ett barn hemma?
Eller är det så enkelt att folk är rädda för att riskera bli ett bollplank eller amatörpsykolog om vi nuddar ett för mig jobbigt ämne?
Är jag tråkig kanske?
Dålig humor?

Jag orkar inte vara den som hela tiden sms:ar, ringer eller facebookar om att vilja hitta på något.
Jag vill inte alltid vara den familjemedlemmen som hör av mig och hör hur det är, vad som hänt i livet sedan sist osv.
Jag vill inte vara den dotter som blir bortsedd, bortprioriterad, bortvald.
Jag vill inte vara den vän som alltid måste vara den som hör av mig och ser hur livet leker i mina vänners liv. Jag vill att dom ska bry sig om att höra av sig till mig.
Självklart har dom egna liv, det har även jag, men jag har alltid tid för mina vänner. Alla sorters relationer är en tvåvägskommunikation.
Funkar den bara åt ett håll så ger ju den personen till slut upp.
Där är jag nu.

När jag satt där och grät som värst så kommer mitt ex hem till mig. Klockan var 22 och han skulle sova över i min säng medans jag sov på soffan för han skulle vara med Lovisa dagen efter så jag kunde jobba trots att hon var sjuk.
Han kommer in i badrummet och sätter sig på badkarskanten och frågar hur det är. Han stryker lite lätt med sina fingrar på min rygg. Jag sitter då och gungar som värst och kan inte sluta då jag väl fick igång gunget. Jag berättar att jag känner mig äcklig och inte värdig, jag öppnar upp mig; gör mig sårbar och berättar vad som är jobbigt just nu, varför jag gråter, varför jag vill att han inte ska titta på mig och min äckliga kropp.

Efter en stund då han försökt vara ... psykologisk på sitt lilla vis så säger han "Tillhör det här din vanliga kvällsrutin?" och så ler han.
Att gråta i badkaret alltså.
Jag vart så förolämpad, och funderade..ska jag be om ursäkt för att jag är ledsen? (för det var ett tag sen jag visade honom tårar..minskade ner på att visa honom de gånger jag var ledsen för att jag inte ville bli mer förnedrad av han och hans sk vänner).

Och då märkte jag hur fort jag kom in i gamla rutiner då det kommer till honom, att jag börjar ursäkta mig, och försöka förklara att jag inte gråtit på länge, att jag badar varannan kväll, men att det är för värkens skull och inte för gråtens skull.
Att jag försökte förklara på ett någorlunda ledset pedagogiskt sätt varför jag gråter och vilka tankar jag har kring våldtäkten.
Att han måste förstå varför jag mår dåligt just nu i oktober/november.
November månad var ju den månad förra året som han fick en egen lägenhet efter att ha bott hos en kompis en längre tid så då vart det så definitivt alltihopa i och med flytten.
Hur som helst.... DÅ jag säger att du måste förstå varför jag är ledsen nu en period och han svarar att han gör det, men i och med den där plumpa kommentaren så vart jag arg inombords och otroligt besviken.
Efter en sån lång tid som vi känt varann och efter att jag berättat varför jag var ledsen kasta ur sig något så dumt.
Spelar ingen roll att folk tycker att det var klumpigt sagt.
Spelar ingen roll att han säger efteråt att det bara var ett skämt, ett skämt man brukar dra vid sånna situationer (?!?) så tog jag illa vid mig.
Det är möjligt att han tyckte det var roligt, men han är ju fri från skuld också.
Han tar ju aldrig på sig nånting som han gör fel, någonsin. Utan lägger över det på mig vilket också får mig att tänka, om allt bara är mitt fel, om jag bara får han att må dåligt, om mina argument aldrig kan övertyga honoms. Varför i hela helvetet ville han ha barn med mig? Varför ville han ha mig från första början?
Det var han som förde det på tal, jag var inte den som ens förde det på tal.
Men enligt han var det jag..och det är otroligt energistjälande att hela tiden måsta försöka övertyga honom vad som faktiskt hände, eller vad som faktiskt sas. Utan han har sin åsikt och då ska man helt enkelt följa den.
Ännu en person som får mig att känna mig mindre värd. Att det jag tänker, hör, yttrar och vill inte har någon som helst betydelse för honom för han kör sitt race.

Då står man där, utelämnad, slutkörd och tom.

Det märks ju nu att mammalivet är tungdraget.
Upp 5.30. Börjar 7 och slutar alltid 17 (eller 17.30 som jag skulle ha slutat idag). Sedan blir det ju ingen som helst rast då man slutat jobbet, utan då ska man på dagis, hem och laga mat direkt till trötta hungriga barn.
Mysa en stund i soffan tillsammans för att en stund senare (1-1½timme) ta på pyjamas, kvällsfika, byta en blöja, borsta tänder, tvätta ur ögonen med fysiologiskt ögonvatten, lägga den minsta först i sin säng med tutten och snutten och lägga över täcket lite lätt då hon har så lätt för att bli varm, in i stora tjejens rum och städa undan tillsammans, gå på potta innan sänggåendet och sedan välja en lagom lång(=läs kort) saga, för att sedan pussa på munnen, krama om och säga godnatt, sätta på cd-skivan som ligger i spelaren, höja då hennes hörsel är nedsatt på höger öra eftersom hon vill höra ordentligt(= läs att hon vill ha skithögt egentligen, allt för att slippa somna), säga godnatt grodan, stänga dörren, gå tillbaka in då hon kommer protestera över att det är för mörkt i hennes rum som gör att jag måste uttala mig om hur mycket lättare det är att somna då det är mörkt i rummet, för att sedan trött säga god natt, stänga dörren för att efter det landa i soffan i 2 sekunder och sedan höra "Mamma!...MAMMA!, jag har inte tillräckligt många gosedjur i sängen"..då uppenbart dom 10 som redan låg där inte var tillräckligt många.

Sedan landa i soffan återigen för att bara ligga en liten stund tills barnen somnat så att man kan börjar göra det andra som behövs göras i ett hem som man annars inte hinner på dagtid då man faktiskt jobbar men som slutar i att man helt plötsligt vaknar kl 23 av att man däckat på soffan helt slutkörd då kroppen burit på en förkylning i 5 veckor och att tvånget av att alltid jobba 10timmars pass för att kunna överleva någorlunda ekonomiskt. Man vaknar upp i ett ryck och det första jag tänker på är att RUNK! nu hann jag inte med ditt eller datt.

Mina fönster hade behövts blivit putsade sedan länge. Men har inte haft orken och dom ser förjävliga ut. Tur det är en mörk årstid så att man slipper se skiten.
Förutom på helgen då man faktiskt är hemma.

Det märks att min kropp snart kommer säcka ihop, tror jag använde mina sista krafter på en vårdtagare idag då jag skulle få upp han ur sängen. Jag förstår inte vad jag fick kraften ifrån för den mannen är otroligt stel på morgonen, men upp i ett ryck kom han
Jag är som slut nu. Slut som artist på min egen teaterscen.
Igår tex så åt jag tom en chokladkaka (85gr). Jag hade ju slutat med socker...tur det inte är ofta det sker.
Har gått ner 15,1 kg nu och hoppas kunna behålla det till datumet i december som jag satt.
Jag tycker att jag äter mycket, främst till lunch då äter jag som mest...sedan planar det ut.
Hemma är jag inte hungrig som jag är under ett arbetspass.

Jag har ingen egen tid längre. Okej tiden då barnen sover ska ju räknas som egen tid.
Och nästa helg tex så har jag skrivit upp mig på att få jobba (får se om man får nåt eller ej)...tisdagar då mitt ex är med Diamanten så jobbar jag alltid nu. Pengarna måste ju in för jag har ingen som hjälper till och skjuter till med mat osv.
Jag har ingen egen tid längre och ständigt jobbande. Det är väl inte så konstigt att kroppen inte vill bli frisk. Den väntar väl tills jag säckar ihop så att jag måste vara hemma sjukskriven.
Jag har ingen som passar barnet/barnen om jag inte ber om det, men alltid då jag måste be om det så är det för att nåt av dom alltid är sjukt då jag tex måste få jobba lite eller gå på Asta. Men det skulle vara så skönt att få barnpassning så att man kan få göra annat nån gång.

Minns inte när jag hade roligt utanför hemmet och som inte har med jobbet att göra?
Få komma ut..utan barn.

Innan exet kom så satt jag där, gungandes i badkaret och såg på min pincett som låg på badkarskanten invid kranen.
Jag är ju en sådan person att jag sällan bara kan ligga i badkaret och bara ligga, utan måste alltid ha något att göra samtidigt så då brukar jag passa på att noppa mig själv då jag ändå ligger där.
Fast denna gång var det annorlunda. Jag noppade otroligt lite och när jag tömt ur badvattnet så fanns en liten tanke där..Om jag tar pincetten, hur mycket skada mot mig själv kan jag då göra?

Jag vet att jag aldrig skulle klara av att skada mig själv. Men tanken kom och jag vart rädd. Jag har aldrig tänkt sådär förut.
Men antar att den lilla tanken kom för att jag är så trött och slutkörd nu.
Detta liv var ingen dans på rosor.

Jag skulle vilja ha det som folk har det då det varit begravning av en nära anhörig, att personer kommer med mat eller fika och att dom vill komma. Istället för att man ska behöva ringa och bjuda in folk och baka själv.
Fast i och för sig, har mest sett det på film så det funkar kanske inte så på riktigt efter begravningar?
Nu ska ju inte nån jag känner begravas, men just nu är min prioritet att barnen ska få i sig tre mål mat om dagen, och det är inte alltid jag har tillräckligt med mat för oss alla tre (igår var en sådan dag) så då tar jag kanske lite yoghurt eller en macka (om det finns), eller så ger jag barnen sina portioner och ser om det blir något över till mig, och blir det lite över och det är en maträtt som min äldsta tjej tycker mycket om så vet jag att hon vill ha en portion till så då tar jag inte det utan låter henne få det för att hon ska bli mätt och de gånger det inte funnits tillräckligt med mat och jag sitter och ser på när dom äter så brukar min 4åring fråga varför jag inte äter, då blir mitt svar de gångerna att jag har ont i magen och inte kan äta någonting.

På mitt ena arbetsställe finns det en matsal där de äldre samlas för att äta lunch och middag.
Beroende på vem det är i köket så brukar jag ibland fråga om det blir tex sallad över (vilket det oftast blir) och om det är okej att ta hem istället för att det slängs som det oftast gör, skyller oftast på att det är så skönt att slippa hålla på hemma med att skära upp grönsaker eller så, men sanningen är ju att jag väljer bort sallad på grund av kostnad i mataffär. Det är egentligen inge dyrt, men pengarna behövs till mat och blöjor och räkningarna. Mat är viktigare för barnen, klart grönsaker är viktigt också, men då det kommer till just grönsaker så kan jag köpa frysta grönsaker för att det räcker längre än den färska salladen i grönsaksdisken tex.
Allt för överlevnad.

Idag hade jag en ängel hemma hos mig.
Minstingens farfar kom i morse och var med henne medans jag och trollet åkte iväg till dagis och jobb.
När jag kommer hem med trollet så har han rengjort spisen och diskbänken, torkat bordet, sopat golvet, rengjort en fönsterruta, tömt en potta. Då vi tagit av oss ytterkläderna så frågar han om han ska laga mat till mig och flickorna, och jag bara segnade ner på golvet samtidigt som jag sa JAAA...så länge sedan man fick komma hem till lagad mat. Att för en dag slippa..eller okej jag föreslog middag, men att slippa tillaga den.
För tex, Jag jobbar alltid till 17. Beroende på vart jag är någonstans så kommer jag till dagis ca 17.20.
Klä på två barn varav en som kan klä sig själv men som blir lam varje gång och helt plötsligt inte kan något själv och en diamant som inte vill åka därifrån och lägger sig ner på golvet i ren tjurighet för att jag inte ska kunna klä på henne.
Vi kommer hem ca 17.45(om vi har tur) occh då ska man börja med middagen direkt, och med tanke på hur hungrig minstingen är så skulle middagen varit gjord dagen före och bara stått magiskt på bordet då vi kom innanför dörren.

Jag är trött nu... Kroppen är trött nu.
Förkylningen suger och min högsta önskan just nu är att få en sovmorgon.
En enda.

Det var ju inte så här livet skulle bli...