Not the best of days I must tell you.
Det var ju ASTA idag, dock var det också fotografering för minstingen på dagis så hon skulle ju lämnas lite extra tidigt då.
Pippilotter vart dagens frisyr på henne. Hon var hur nöjd som helst, fick veta idag att hon har en beundrare bland killarna också. Viktor 4 år. Han kom fram till mig då jag skulle hämta henne "Vet du, jag tycker om Lovisa jättemycket".
Jasså gör du, sa jag. Varpå hans kompis säger "Men tycker du inte om den andra Lovisa" (dom är två på samma avdelning), "nej jag tycker om denna Lovisa mest".
Torde vara den Bylundska charmen ;-)
Anywho.
Back to ASTA. Jag kom ju tidigare dit då jag var tvungen att lämna L tidigare på dagis.
Fick jag chans att sticka på bussen på väg dit. Fick chans att sticka i väntrummet.
Det var speciellt idag. Speciellt jobbigt för oss alla idag.
Främst denna gång då frågan "Hur känns det i kroppen?"
Tidigare har vi alltid fått frågan hur det varit efter det senaste besöket, och nu vart det ju helt annorlunda.
När en ur gruppen berättade hur det var att besöka sitt gamla barndomshem och känslorna och rädslorna och minnena, så kom allt tillbaka från händelsen för 2½ år sedan. Doften av skam, rädslan för styrkan och paralyseringen som drog in då skulden över att inte ha förmågan att kämpa emot tog över handen.
Jag hade kämpat med att förtränga. Jag visste inte om att jag hade kämpat med det, men fick med detta uppvaknande idag inse att jag faktiskt medvetet lagt undan det i ett fack.
Det är ju så mycket annat i livet som händer, som gör mig totalt förvirrad.
Plus att jag in i det sista försöker undvika 7 november.
Jag vet att det inte är möjligt...men om jag blir tillräckligt flexibel nog och gör många saker samtidigt så kanske det går.
Jag är fruktansvärt rastlös, trivs inte i min kropp och inte i mitt hem.
Jag vill bara fly men det finns ingenstans att ta vägen, jag känner mig fastkedjad och instängd.
Som i rörelserummet idag tex så skulle vi sitta i en ring och förflytta en sak som vi valt ur en korg från tex höger till vänster med vänster hand och från vänster till höger med höger hand. Så vi skulle flytta våran valda sak synkroniserat och samtidigt säga "Åh hej!" och så skulle sakerna flyttas runt i ringen, vandra från hand till hand.
Efter att ha kört med en hand ett ex antal gånger så skulle vi prata om hur det kändes och vad man tänkte, och jag som aldrig kan hålla tyst sa att det kändes lite som om vi var de sju små dvärgarna plus att jag kände mig rastlös, jag satt och funderade på vad man skulle kunna göra samtidigt som man flyttade stenen eller pinnen, kan man sms:a? Att sticka var ju ganska uppenbart omöjligt.
Då fick jag frågan om jag tyckte att övningen var tråkig, och det hade inte med det att göra, utan snarare att jag blir så rastlös i kroppen.
Och då berättade en annan ur gruppen (och som samtidigt bekräftade att jag var sån) att då hon varit hos mig på middag så hade jag vispat grädde med elvisp samtidigt som jag stekte pannkakorna.
Aldrig en sak i taget, utan gärna flera.
Så då vi körde varv nummer två och medans de andra sa i kör "Åh hej!" så kom följande ur min mun: "Jag fångade en räv en dag men räven gled ur näven. Fast lika glad för det är jag men gladast är nog räven!"
Hur som helst, tillbaka till där jag var...
Då tårarna började komma under hennes beskrivande av smärtan från förr som fortfarande fanns kvar så var jag till slut tvungen att ursäkta mig och gå ut ur rummet.
Då kom allt tillbaka. Hissen, karisman, det sliskiga leendet, den överstylade frisyren med samma mängd frisyrgele som Ross i Vänner, smärtan över att vara ovärdig att lyssnas på, förtvivlan över att han är en man och bara genom att vara just det är han överlägsen mig i den situationen, han missbrukade mitt förtroende och han missbrukade sitt “övertag” genom att “bara vara” en man…
Det är aldrig konstigt att en kvinna blir paralyserad, att man inte vågar eller klarar av att kämpa hur våldtäkten än går till.
När jag sedan kom in igen, så kändes hela gruppen upp och ned. Det var en jobbig omgång idag.
När mina tårar slutat rinna så försökte jag trösta en annan. Jag ville bara ge personen det jag själv skulle vilja ha..en kram, tryggheten över att det finns någon där för en, som inte vänder en ryggen och som inte pratar bort bekymren, som bara lyssnar om personen vill det men som framför allt ger mig en kram, som håller om mig och visar att denne innerligt bryr sig.
Som håller om mig tills jag säger stopp.
En ur gruppen som hade varit med om en sak då hon var 16 år var som besviken på sig själv för att hon inte visste bättre, hon var ju ändå tonåring, att hon inte sa ifrån vid 16 års ålder varpå jag flikade in "Jag vart våldtagen för 2½ år sedan och klarade inte av som vuxen att säga nej"
Jag fick inte ur mig det enkla ordet på bara tre bokstäver..
Jag verkligen avskyr just nu att vara singel. Avskyr det destruktiva liv jag lever i just nu. Avskyr att ligga med någon som inte älskar mig för den jag är, för det varma hjärtat jag faktiskt har och som inte älskar mig för det liv jag lever tillsammans med mina barn, för personen i fråga vill själv inte leva det livet med mig.
Avskyr mig själv för att jag släpper till för ytterligare en person som bara vill köra över mig.
Som visar gång på gång att det bara är kroppen denne vill åt för att göra sig själv tillfreds, för att det verkar bara vara det enda jag duger till.
Jag är trött på att inte duga.
I en relation är jag bra, främst om personen är bra mot mig, men det verkar vara svårt att finna den som är bra tillbaka. Som klarar av att vara bra dygnets alla timmar dvs.
Jag ger upp helt nu.
Den rätta finns helt enkelt inte där och det är väl bättre sent än aldrig att inse det.
Ärliga, öppna och kärleksfulla killar finns inte.
Idag efter ASTA så åkte jag ner på stan och hittade ett par skor med kilklack som jag lätt skulle kunna jobba i, de var dessutom fodrade och kändes helt fantastiska på mina svåra-att-hitta-skor-till-fötter. Dom kändes verkligen som skorna för mig. Men det är tuffa tiden nu då jag inte får någon lön denna månad från mitt jobb (som jag berättat om i ett tidigare inlägg).
499kr på skopunkten var för mycket.
Jag älskade verkligen dom skorna ska jag tala om för er. Vanligtvis brukar jag känna av mina hallux wallux (eller hur det stavas) då jag provar skor, men inte denna gång.
Oh well.
Sedan åkte vi upp på Clas Ohlson och köpte cykelslang och thinner.
Hade ju värsta oturen i onsdags. På tisdagen fick jag vinterdäcken påsatta på cykeln.
På onsdag morgon så hade först låset frusit på cykeln. Sedan då jag väl kommer i väg så funkar inte växlarna och bakdäcket hade inge luft i sig, och jag vet inte om det blivit punka eller om det blivit åverkan på slangen då personen inte hade riktiga bytar-däck-verktyg då denne utförde bytet. Otroligt besviken vart jag vilket som.
Nu har jag ett riktigt verktyg hemma som jag fått låna, men pumpade upp däcket i eftermiddags så ska jag se i morgon bitti om det är punka eller om det bara var utan luft helt enkelt.
Dock mest troligast punka.
Iddes inte ta av bakdäcket idag för som jag fick höra så är det som en hel novell att ta av och fixa. Fan det är ju kedja och skit i vägen.
Om det ändå hade varit framdäcket.
Vid lunchtid på onsdagen så satt jag på arbetet vid datorn och la in lite arbetspass på vår internetbank och såg att jag fått löneförhöjning =)
Jag vart så paff för jag visste inte ens att dom höll på att förhandla.
Jag vart alldeles nipprig och var hur lycklig som helst =D
Snart fredag igen och veckan har gått onekligen fort.
Man hinner som inte göra saker, främst inte de saker man vill om man säger så.
Men har under kvällen mailat SVT för att se om dom kan hjälpa mig att finna det klipp jag länge sökt efter som jag såg hos en Vårdtagare.
Skulle jag bara finna klippet så skulle jag kunna köra igång ordentligt med att måla, för den tavlan som visades i det klippet gav mig verkligen inspiration och skulle behöva återfinna inspirationen igen.
Under kvällen har jag sett på alla Bridget Jones-filmer. Alla 2 :)
Nu ska jag packa arbetsväskan och göra mig klar för sängen, i morgon är det en arbetsdag på ett nytt ställe.
God natt och kram!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar