Den enda som kan läka kärlekssår är den som orsakat dem.

Höstdagarnas fuktiga bris sveper in,

över staden, över dagen som inte är min.

Kärleken jag en gång hade i tryggt förvar,

försvann, POFF! Sedan var det jag och ensamheten kvar.

Självkänslan som sjönk och ångesten som tilltog,

kunde det stämma, kunde det bli så att kärleken bara dog?

 

 

Vi borde inte ligga med varandra, det är väl inte rätt väg ut?

Plågar vi inte oss själva, det är ju ändå slut?

 

Som en döende blomma som tappar blad för blad,

hur jag än kämpa så kunde jag inte göra dig glad!

Lögner och ständigt svek förstörde oss båda,

Varför fortsatte du då, då jag idogt bett om stopp? Ja jäklar anåda.

 

Terapeuten gav oss tips och hemflit,

på kärlek och förståelse var du ingen elit.

 

Du gav mig skulden för ditt och datt fast problemet låg hos dig!

Hur tänkte du när du nyttja detta, det kan man ju fråga sig?

Tänkte du någonsin på känslor hos någon annan än dig själv?

Med ditt beteende borde du ta ett kallt nakendopp i Umeälv.

Då kanske du vaknar till och ser vad du valt att kasta bort

Ty man lever bara en gång för livet det är kort!