Idag var en hård dag, idag var en dag då jag verkligen inte ville vara "den ensamma mamman".
Emilia är ju sjuk, hade tydligen börjat med feber, men idag var hon riktigt snorig och hostig.
Hon hade sett fram emot maten. Hon hade sett fram emot att få äta "Tofflor" som hon själv säger.
Väl vid bordet så vart det tvärt NEJ. Vill inte ha. Ville inte ha mjölken heller.
Efter en stund så lyfter jag ner henne från bordet och lägger henne i min säng, mjölkflaskan skulle hon prompt ha med sig.
Väl i sängen så blir hon superledsen. "Vill ha" kommer ständigt från hennes mun samtidigt som hon pekar mot mat-tallriken. Sätter henne vid bordet igen. Hon puttar ännu en gång bort tallriken och mjölken. Lyfter ner henne, hon blir ledsen och stora tårar rullar ner från hennes kind. Hon ska prompt sitta vid bordet. Hon ska ha maten.
Men vid bordet så ska hon inte ha den, hon vägrar att intaga maten. Lyfter ner henne igen och hon blir tokig och börjar slå mot mig. För maten skulle hon ju ha .
Felet jag gör är att jag lyfter upp henne igen. Men jag vet ju inte vad jag ska göra i sånna här situationer. Jag är inte van liksom.
Till slut bryter jag ihop och blir ledsen, jag känner mig så jävla värdelös som mamma då jag inte ens kan förstå vad mitt eget barn vill. Men hur ska jag kunna förstå då hon säger emot sig själv hela tiden.
Hon ser då jag blir ledsen och kommer ner i min famn och kramar om mig samtidigt som även hon gråter.
Det är det som är så underbart med henne då hon är ledsen, hon vill alltid kramas.
Efter en lång stund med förtvivlan och försök till förståelse så visar det sig att hon är aptrött. När jag fått på henne nattkläderna och bytt blöjan på henne så lägger jag henne i sängen med ko (laban ville hon inte ha konstigt nog) och denna gång ville hon ha laban-filten istället för täcket. Men hon somnade direkt.
Jag var helt slut sedan. Så mycket kamp.
Det är svårt att vara ensamstående mamma.
Det är svårt att få vardagen att gå ihop.
Att hela tiden hålla humöret uppe.
Att hela tiden behöva tänka flera steg längre.
Det är svårt att vara ensamstående. Ingen som har sagt att det ska vara lätt heller.
Men allt skulle vara så mycket lättare om man vore två *suck*
Det som glädje mig idag var då Emilia klämde i och sjöng (!!) "Ja må den leva".
Inser ni hur stor hon börjar bli. Då hon börjar sjunga.. främst klämma till med flera ord efter varann. *sväljer hårt*.
Vart tar tiden vägen?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar