onsdag 27 oktober 2010

vikthjälp, akutenbesök och pressat jobb

Sigge efter ett äventyr ute en hel natt, han sträcker på sig och är jättetrött.

Ja... kärleken har köpt hem denna nu. Han vill att jag ska öka i vikt för både mig och bebis skull.
Jag har ju ingen matlust alls, utan då jag äter så äter jag för att jag måste, annars kan det lika gärna kvitta. Ingen matlust what so ever!

Helgen som var så var mitt lilltroll hos oss.
Hon började att vara sjuk från och med måndag eftermiddag..sen var jag hemma resten av veckan. Förkylningen hade greppat tag i hennes späda kropp.
Enligt bvc är hon ganska underviktig, och jag tror absolut på att då hon lätt blir sjuk att det beror på det. Men hur ska man göra för att få henne att gå upp i vikt?
Det är ju inte så att hon INTE får mat, hon får äta hur mycket hon vill.
Men hon förbränner så otroligt eftersom hon är så aktiv.
Någon som har nåt tips på hur vi kan göra som?

På lördagen så fick jag ett par timmar för mig själv.
Först fick vi 3 en sovmorgon, tösen vaknade inte förrän strax efter 8... har inte hänt sedan hon började på förskola. Det var en helt underbar morgon ;-)
Sedan åt vi frukost och sen hade Kärleken bestämt sig för att ta med sig tösen ut på en pulkatur.

Jag skulle egentligen ha varit på gymmet medans dom vaknade, men det var så oerhört skönt med sovmorgon för första gången på länge så jag tog den chansen, skulle ha varit ner i förrådet och letat efter stetoskopet men valde att ta chansen att åka ner på stan och fröjdas bland kläder istället.
Hittade ett par byxor i manchestertyg till tösen med söta hjärtformade lappar på knäna.
Strumpbyxor (som tyvärr var på tok för stora märkte jag sedan)...och ett par braiga handskar med Hello Kitty på, men som var i ett bra skyddande material.
Sedan vart det kläder till mig, tröjor främst som magen kan växa under utan problem, hittade mycket på rea, inkl ett skärp som jag så länge sökt efter som också var på rea för bara 49,50kr. Ett kap kan jag säga.

Sedan köpte jag med mig fika från stan och åkte hem, tösen var lagd för vila så vi drack te och myste i soffan.
Vid 15tiden åkte vi ut till Kärlekens pappa med sambo, vi var bjudna på middag. Det vart 3 rätters. Full av mat vart man verkligen. Sprang på toa ett par gånger, och fick ont i magen då det inte var laktosfritt, men det var det värt.
Kärleken fick med sig hem många leksaker, puzzel och en liten stol från då han var liten bland annat. Emilia hade så roligt med bilarna..inte dockorna :-D
Hon säger alltid att flickor har trosor och pojkar har kalsonger, men hon själv är alltid en pojke och Kärleken är alltid en flicka...
"men mamma då?" frågar jag henne då... "mamma..du är en flicka ju".. *haha* tösabiten min.
Hon kan ju namnen på sina föräldrar nu. Hon kallar ju oss inte vid namn såklart, utan då är det mamma eller pappa. Men det är bra att hon kan sitt namn eller våra namn..skulle hon gud förbjude komma bort så vet hon vad hon heter och vad hennes föräldrar heter. Tycker det är bra.

Vi åkte hem efter 8 på kvällen och tösen somnade i bilen ganska direkt efter allt roligt. Månen var så stor och sken så starkt, det var så häftigt, som en nattlampa...himlen var stjärnklar och tack vare snön så vart det ljusare trots att det var kväll. DET är det mysiga med vintern.

På söndagen så vaknade både jag och Kärleken på fel sida.
Jag vet inte varför jag var så sur.. allt var bara fel, vi skulle åka på barndop i Skellefteå, och det var ett par timmar kvar innan vi skulle åka.
What to do?
Jo efter att Kärleken gett tösen frukost och duschat så lägger han sig på sängen.. efter en stund så går jag in och frågar vad som är fel, han säger inget.
Har jag gjort något frågar jag då.
Nej svarar han då, måste vi alltid prata? Kan jag inte bara få ligga här ifred.

Jag plockar med mig tösen ut och klär henne och går ut och traskar..med extrem liten blåsa så kanman inte ta Nydalapromenader längre.
Går till OK och köper korv till tösen... efter en stund efter det så somnar hon sött i vagnen.
Sen är det ilfart hem där jag snabbduschar och klär om både mig och tösen.
Dörren till sovrummet var fortfarande stängd så då tänkte jag.. skit i surputten då.
Då åker vi själva!

Hörde inget utav han, och ändå då jag hade frågat honom kvällen innan om han ville följa med på dopet så hade han ju svarat "Ja".... och jag hade efter det svaret sagt att han behöver inte om han inte vill, men han ville.

Helt plötsligt så blir han så här. Klart att man i en relation inte ska diskutera sönder saker och ting jämt, men han hade ju kunnat på söndagen sagt att han inte ville följa med om han inte ville istället för att vara sur och otrevlig mot en.

Vi började åka tösen och jag. Kände mig riktigt snygg trots blekt ansikte och rödgråtna ögon.
(skärpets förtjänst).

Men innanför Skellefteå kommun, strax innan man anländer till staden så fick jag vända, fick sånna problem med magen. Eller jag hade haft ont hela dagen, men trodde det skulle gå över.
Det tilltog och jag vart tvungen att vända.
Precis utanför porten hemma så hör jag bussen åka mot stan..då kommer ett sms från Kärleken som skrev att han skulle ner på stan och spela flipper eller nåt och fick se om jag kommer hem före han. Kram.
Jag avskyr egentligen ordet kram. Jag har svårt att säga det på telefon, jag kan däremot skriva det i sms..till mina vänner. Kram skriver jag till Kärleken då jag är arg...så jag antar att han var arg för han brukar skriva puss.

Då svarade jag att jag redan var hemma och att jag måde dåligt, ha så skoj gör vad du vill.
Vad skulle jag säga?
Vad jag än skrev skulle inte få han att återvända hem liksom.

Låg i soffan och var ledsen. Tårarna rann nedför kinden..hade så ont i buken. Min tös tittade på mig och sa "mamma lessen...papper mamma?"..
Jag tog mig ner på golvet och la mig breve henne och la puzzel samtidigt som jag ringde sjukvårdsupplysningen..dom ville att jag skulle åka in till akuten med tanke på bebisen.
Ringde mitt ex som inte svarade, ringde mina gamla grannar som inte svarade.. ingen gick att få tag på.. vem skulle passa tösen? jag kan inte ta med mig henne dit...inge mat och hur uttråkad som helst... tillslut så svarade exet.. han kunde ta henne men det skulle dröja typ 25 minuter.

Innan han kom så förklarade jag för tösen att pappa ska skjutsa in mamma till sjukhuset då mamma har ont i magen..hon tänker en stund och svarar sedan coolt "Mamma, kommer bebis nu?" och lägger huvudet på sne.
Min älskade unge!

Exet kommer och skjutsar mig till akuten...fullt i båda väntrummen.
Jag sms:ade flitigt med min syster som är mitt stora stöd i livet.
Berättade för henne att jag inte vågade höra av mig till Kärleken, då han vart så sur på morgonen och otrevlig så ville jag inte störa han i hans egen tid.

Jag vet..puckat.. men bad min kära syster att ringa honom då jag inte vågade..
hon ringde men han svarade såklart inte... då skickade hon ett mindre snällt sms, och då han läst det så ringde han mig direkt, men på akuten får man inte ha mobilen på..hade på ljudlöst och ville inte svara där så han skickade ett sms att han skulle komma till akuten med nästa buss.

Jag var väldigt blek och låg då han kom... kände mig matt och hade inte ätit på nästan 24 timmar vid det laget.
En sköterska kom och frågade hur det var och erbjöd mig att få ligga på en säng istället för att sitta.
Nästa sköterska kom och frågade om han fick ta blodsockret på mig då jag var så blek... javisst svarade jag.
Men jag hann komma in till läkaren innan han hann göra något.

Ännu en gång kommer jag in på akuten med problem som rör de nedre regionerna.. ännu en gång lyckas jag få en iranier... och jag förstår knappt vad hon säger, plus att hon är oempatisk.
Hon känner efter där nere och gör även ett gynekologiskt ultraljud..där får vi äntligen se våran bebis.
Våran "bullen".
Kärleken kramar om min hand då huvudet träder fram. Vi ser hjärnan.. Helt plötsligt ser vi en hand....och den vinkar mot oss. DÅ känner jag hur min hand kramas ännu mer.
Tittar upp på honom och ser hur lycklig han är.

Får inte fram om jag har UVI eller ej. Men hon vill att jag lämnar ett morgonurin på min vc dagen efter...
Det var ju också ett strul, man behöver en remiss för det..vilket inte var fixat, men lab fixade det på nåt sätt.

Hur som helst så frågar jag denna doktor om jag inte kan vänta med urinprovet tills att jag ska träffa min barnmorska nästa gång.. men det rekommenderade hon inte.

Så nu får vi se vad testet säger.
Tisdag är det barnmorskan..Då ska vi äntligen få lyssna på hjärtljuden på "Bullen".
Längtar!

Kram



1 kommentar:

Fangoria sa...

Oj vilka dagar!!! Vad jobbigt att det ska pendla sådär mycket mellan alla känslor i er relation!!! Men vilken tur att allt var bra med lilla bullen, förstår att du längtar efter att höra hjärtljuden, så vackert!
Kram på dig!